Varför?

Ibland är det svårt att förstå hur man själv agerar. Var på promenad med jobbet idag och gick in i en butik. Vad ser jag om inte en väldigt prisnedsatt joystick. Till spel alltså. Alla som tänkte något annat kan gå skämmas. ;) Hur som helst, grabben har sagt länge att han vill ha en sådan för att kunna spela flygsimulator spel. Jag har inte brytt mig speciellt om det eftersom han i så fall får spara ihop till en sådan själv. Men när priset är nästan gratis är det inte försvarbart att tvinga honom vänta tills han har tillräckligt för att köpa en till vad som annars är normalt pris.

Jag fick ett löfte om att få pengar av honom så snart han fått sin månadspeng, vilket jag godtog utan motsägelser. Han är glad som en lärka över att ha den där pinnen man förflyttar, skjuter och joxar till saker med. Han blev ännu gladare när jag efter en stund sa att han får den som present. Jag är glad över att han är glad. Däremot är det nu jag börjar fundera på mitt eget agerande.

Jag vill att grabben går ut mer. Att han tar sig för. Skaffar fler kompisar. Och så köper jag en pryl som främjar hans spelande? *suck* Jo, rent rationellt kan jag förstå det, men emotionellt är det inte lika lätt. Jag måste sparka ut ungen oftare. Igår tvingade jag honom vara ute i minst 40 min, oavsett om han satt på en sten och väntade ut tiden eller om han tog en promenad. Jag misstänker att det var en sten som blev lite varm under den tiden, men han kom inte hem förrän tiden var ute. Han behöver fler vänner. Kanske blir det skillnad när han börjar gymnasiet. Eller... vem försöker jag lura? Han ska gå på IT Gymnasiet. =P