Att köpa en dammsugare

Förra gången jag köpte en dammsugare var det ett panikköp. Jag hade nyligen flyttat hit, hade ingen aning om hur jag skulle kunna möblera lägenheten eftersom jag valde att lämna allt som blivit trasigt, omaka och nedslitet under de år jag bott med exet, var luspank och allt runt omkring var kaos. Dammsugare var ett måste, så billig det bara gick var en nödvändighet och att införskaffa en då jag hade skjuts var tvunget. Ingen eftertanke där inte!

Den dammsugaren tjänade mig troget i sju år. Nu har den dock gått i graven och måste ersättas. I min enfald trodde jag att det skulle bli lika lätt att skaffa en ny som det var att skaffa den förra, dvs kolla reklamblad, se ut en billig sak, skaffa skjuts, åka dit, köpa dammsugaren och sen vara hemma inom 30 minuter. Men jag hade glömt en sak. Nu för tiden går det till så här...

Jag påtalar att jag behöver en ny dammsugare och frågar Honom om han kan skjutsa mig. Snäll som Han är lovar han att göra det. Vi åker till en butik som enligt reklamen har rea på dammsugare. Vi tittar, jag är nöjd, jag bestämmer mig för att köpa en. Han ser chockad ut, argumenterar för att titta på fler ställen, tröttar ut mig med sina argument och vi åker därifrån.

Nästa gång vi är iväg utspelar sig samma scenario. Han påtalar att det är bättre att köpa kända märken med tanke på tillgången på dammsugarpåsar. Jag påtalar i mitt ställe att dammsugarpåsar.se har de flesta märken, även de obskyra. Han är inte övertygad. Utmattad och less slänger jag på måfå ur mig att jag funderar på en påslös dammsugare. Det där fundersamma uttrycket i hans ögon börjar lysa. Jag inser mitt misstag, men det är för sent. Vi åker därifrån och han söker för- och nackdelar med påslösa dammsugare på nätet.

Tredje gången vi är i en butik som har dammsugare smyger jag ifrån honom för att kolla lite själv. Jag hittar en hyfsat billig som verkar bra. OK, jag vet inte ett smack om dammsugare, men den verkade ha bra effekt, den hade påsar som finns att köpa i de flesta butiker och den var inte ett stort schabrak som tar upp hela städskåpet. Sen hittade Han mig...

Vi åkte naturligtvis därifrån utan. Jag orkade inte argumentera. Mitt behov av dammsugare har Han tills vidare löst genom att regelbundet köra över sin till mig. Jag kan även låna grannarnas vid behov. Idag ringde Han för att fråga om något annat och i slutet av samtalet säger han att vi kan åka och titta efter en dammsugare idag igen. Jag suckade djupt inom mig. Men visst.

Denna gång ska vi till den butik som tillhandahållit de flesta av hans hushållsmaskiner. Han känner de som jobbar där vid det här laget eftersom han inför varje nytt inköp varit dit flera gånger och pratar om olika modeller och funktioner etc innan han bestämt sig för vad han vill ha. Jag har en känsla av att jag ikväll äntligen kommer att ha en egen dammsugare igen. Men är den fan dyrare än jag tänkt får han betala mellanskillnaden!

Lazy

Tiden går fort när man har roligt. Jo, trots att den egentligen är konstant så är detta ändå ett faktum. Upplevelsen är ju halva erfarenheten, ju. ;)

Det blev en otroligt bra helg. Vi hann inte med allt vi tänkt, men båten är klar för sjösättning (vilket sker i eftermiddag), trädgården har tagit några steg närmare det vi tänkt, vi har ätit (både hemma och borta), det finns mat i skåp och frys och morsan fick sig trots allt ett blomster.

Idag ska jag göra så lite som möjligt. Någon gång under dagen blir det fika, men tiden för det är fortfarande öppet. Det finns en bok som ligger här och väntar. Kanske får den lite uppmärksamhet av mig senare. Städningen tar vi senare, när jag ersatt dammsugaren som inte längre vill vara med. Solen skiner och jag har införskaffat solskyddsfaktor 30 igen.

Ni ser... Det är upplagt för en lat dag. =D

Oförnuftigt

Det är sällan jag låter småsaker reta mig. Finns ingen mening med att lägga energi på sådant. Visst händer det ibland, men som sagt, oftast struntar jag bara i dem. Sent igår kväll var ett undantag.

Det är bara att bekänna. Jag kan vara ordentligt småaktig och bitsk när förnuftet går ur. Fy fasen. Ett glas för mycket och en del saker som uppenbarligen var att reta sig på. Ändå var det inte speciellt "allvarligt", utan mest så att småsakerna bet sig fast och jag inte kunde släppa trots att det inte gynnade någon att jag ifrågasatte och gnabbades.

Tur att han tycker om mig. Och har fiskminne. *hahaha*

Långhelg

Jag gjorde mina fyra timmar i morse och är nu ledig tills på tisdag. Ledig, ja, men inte sysslolös.

Ikväll ska jag ägna en massa timmar åt grannarnas troll medan grannarna gör annat. Det var ett tag sen jag var hos dem så pass länge och jag ser verkligen fram mot det. Troligen kommer det bli en del gnäll, skrik, bråk och allt annat som kan bli när fyra brorsor är under samma tak, men jag ser ändå fram mot det. =)

I morgon ska vi tydligen handla, fixa med en del rör till badrummet på övervåningen, ställa tillbaka möblemanget i båten för att sen sjösätta henne och sen ska jag ta mig tusan se till att han bjuder mig på middag. Ute. Inte en chans att det ska finnas risk att jag åker på disken när jag gjort en hel massa av hans saker hela dan!

På söndag ska vi tydligen lägga golv i övre hallen. Äntligen. Sen ska vi fixa i trädgården och åka till återbruket. Jag har eventuellt ett kalas att gå på, men vet inte säkert än. Måste kolla. Dessutom är det mors dag, så jag får väl göra mig till och åka ut till morsan med en kvast (Läs: kvast) om det finns tid till det. Vi får se. Hon brukar alltid tjata om att det inte är mors dag i Canada samtidigt som i Sverige. Jag brukar komma undan med den svenska pga av det och när det är dags för den kanadensiska brukar jag lugnt konstatera att vi faktiskt är i Sverige så tji fick hon.

Fasiken vilken tur att jag är ledig på måndag också så att jag hinner vila lite innan det är dags att jobba igen. =P

När man inte orkar ta tag i det som är viktigt gör man onödiga saker istället. Idag har jag diskat alla dessa glas. Alla utom en tre-fyra stycken bor permanent i vitrinskåpet och får bara komma ut en gång i halvåret för att bli diskade.

Varför jag har så många är en gåta som förbryllar även mig. Jag har alltid samlat på glas. Inget annat. Bara glas. Nej, förresten, jag har ett gäng ljusstakar också, men bara runt ett trettiotal. Jag har naturligtvis ett vitrinskåp till, i köket. Visserligen har jag inte fullt lika många där i, men räknar man med de som står i köksskåpet, bokhyllan och i källaren också har jag väl runt 250 glas - minst.

Saknad

Allt prat om High Chaparall har väckt gamla minnen till liv. I det förra inlägget skrev jag att jag var åtta år när jag började använda riktiga gevär. Dessa minnen har legat och lurat ett tag nu.

Jag saknar verkligen skyttet. Jag var nio-tio år när jag fick ett eget luftgevär. Innan dess hade jag lånat från skytteklubben. Det var absolut inget fel på de gevären, även om de var lite gamla. Men känslan när jag stod där med min egen ärtbössa var enorm. Den var min!

När jag var tolv hade jag ett luftgevär, en korthållsbössa och fri tillgång till en mauser. Jag var på skjutbanan minst tre gånger i veckan. När jag inte sköt själv var jag funktionär på någon seniortävling eller så var jag bara med ändå. Jag älskade att vara där.

När jag fyllde fjorton fick jag en ny luftbössa. En Feinwerkbau. Den var vacker. Så otroligt stadig och skön att skjuta med. Jag hade då fått tillgång till en nyckel till luftgevärsklubbens bana och kunde åka ner dit och stå i flera timmar och bara vara. Skott efter skott träffade tavlan samtidigt som jag laddade batterierna och läkte min själ.
Anschutzen (salongs/korthållsbössan) krävde lite tid innan jag fått kläm på den. Jag hade svårt att lära mig att man skulle vrida åt motsatt håll mot alla andra bössor jag skjutit med för att ställa in den. När jag väl lärt mig det blev vi vänner. Den var med så ofta det gick. Tystnaden runt om skars itu av den dova knallen som blev när tändhatten träffade norma-patronerna.

Mausern, CG 80´an, blev min strax efter att jag fått Feinwerkbauen. Skulle vi till Stockumla (skjutbanan någon mil utanför Västerås) fanns den med i bagaget. Det var sällan jag åkte dit utan att skjuta både korthåll och mauser. Det hörde till. Att stå där på 300-meters banan och hålla andan, sikta, försiktigt klämma av skottet och känna rekylen mot axeln... det var en härlig känsla.

Jag var bra. Jag hade roligt. Jag älskade det. Och sen togs det ifrån mig.

Jag ska inte gå in på detaljer om det, men det blev en enorm omställning i mitt liv. I nästan tio år hade jag levt för skyttet, sen togs allt ifrån mig enbart för att jag inte var myndig och därför inte fick ha någon licens i mitt eget namn. Bössorna, hörselskydden, kikaren, rengöringsgrejerna, ammunitionen, handsken, remmarna... Allt. Jag stod bredvid och såg på när morsans idiot till kille slängde med väskan i köpet. Jag vägrade gråta, men inombords gick jag sönder.

Jag har många gånger tänkt att jag ska börja igen, men det finns en mental spärr. Jag var nämligen bra som fan på det. Hade talang. Jag var på topp när jag tvingades sluta. Om jag börjar om måste jag börja från scratch igen. Vet inte om jag klarar det.


Idag var jag ner i källaren. Även där kickade minnet igång. På hyllan innanför dörren står två pappkassar fulla med pokaler, plakett, brickor, små och stora glasstatyetter och medaljer. Bara medaljerna räknas med lätthet till ett femtiotal.

Jag älskade det. Jag saknar det.

Svårt?

En pusselbit i mitt liv...

När jag var till affären nyss träffade jag den yngsta av mina fd bonusbarn. Han lös upp och hejade glatt. Ibland får jag en sådan saknad efter dem, alla tre, trots alla svårigheter som fanns back in the day. Det blev många skratt mitt i allt elände.

Han hade lite bråttom. Hans pappa satt i bilen och väntade. Han pekade ut och jag såg hur pappan skyndsamt backade ut bilen och ställde sig precis utanför ingången för att skynda på grabben. Jag vinkade, men han såg inte åt vårt håll. Han måste ha sett mig när jag kom. Jag gick förbi bilen på väg in, men eftersom de bytt bil - igen - kände jag inte igen den.

Han däremot måste ha sett mig. Det är första gången jag såg honom sedan förra sommaren, då vi umgicks ett tag. Jag får för mig att det känns svårt för honom att träffa mig, så han undviker det. Jag har inte sprungit på honom på kalas heller.

Det känns tråkigt att vi inte kan vara vänner, men det vore att sträcka det lite väl långt. Men att säga hej till varandra borde inte vara en omöjlighet. Vi har ju ändå varit tillsammans i över sju år och vi skildes inte som ovänner. Oense om att gå skilda vägar, ja, men inte ovänner. Trist.

High Chaparall

I mitt sinne är High Chaparall ett ställe där barn och killgäng har hur roligt som helst. Lite pang, pang, fejkade tågrån, can-can-flickor och guldvaskning. Och om jag ska gå efter det jag hört om stället stämmer den bilden rätt bra. Tydligen är det ändå något man ska ha upplevt minst en gång i livet. Tydligen.

Visst kan jag åka dit en gång. Ge det en chans. Men jag kan inte påstå att entusiasmen är i topp inför det. Inte så att jag dissar det helt utan att ha upplevt det, men jag har aldrig lockats att leka cowboys och indianer sedan jag var liten och tyckte knallpistoler var det häftigaste som fanns. Med tanke på att jag började skjuta riktiga gevär när jag var åtta kan ni ju tänka er hur ung jag var på den tiden knallpistoler var kul....

Nå, det verkar sannolikt att jag får uppleva denna alla pojkars dröm i sommar. Någon som har några tips om vad man bör göra/undvika när man är där?

Längtar bort

Vägen upp till gamla stan i Avis.

Vissa dagar önskar jag mig långt härifrån. I mitt fall representeras Långt härifrån av Avis, Portugal. Där bor några av de människor jag älskar mest här i världen. Hos dem finns möjlighet till en tillvaro som gränsar till himmelskt.

De har länge försökt få mig att flytta ner till dem. Tanken är lockande, men livets praktiska sida gör det osannolikt att det någonsin händer. Ändå får tanken mig att dagdrömma och längta dit.

Det tunga som dominerar min tillvaro just nu gör längtan ner dit mer markant. Tänk att få ligga vid poolen med en gin och tonic, solsken, underbart välkomnande sällskap, en känsla av att vara hemma fastän du är borta, en känsla av samhörighet, underbar natur och härliga människor överallt man kommer...

En påminnelse om den stående inbjudan jag har dit har ökat min längtan lavinartat. Kanske dags att se om det är möjligt att åka ner till hösten?

Nödvändigt

Ibland måste man sätta sig ner och prata igenom saker. Det är alldeles för lätt att man ångar på och glömmer hur viktigt det är med kommunikation. Man utgår från att man är på samma nivå, överens och en enhet istället för att kolla läget med varandra.

Vissa saker är svåra att ta upp. Inte för att man har svårt att prata med varandra utan för att ämne man har svårigheter med sig själv gällande att prata om sådant. Det bästa är att ta det innan det blir stort, innan man byggt upp mentala hinder som gör att man nästan kväljs på orden innan de äntligen kommer.

Idag pratade vi igenom saker för att förhindra att de blir till berg. Just nu känns allt mycket lättare.

Färgkavalkad

Jag borde veta bättre. Och jag borde sluta ta saker för givet. Vissa saker funkar helt enkelt inte för evigt. Solkrämen var gammal förstås, solen stark och jag korkad. Därför har jag nu en härligt självlysande chockrosa färg på övre bröstkorgen och överarmarna.

Jag bränner mig varje år. Spelar ingen roll hur försiktig jag är, jag får ändå en kokt-kräfta-färg som torkar ut huden så att den flagnar och sen är jag löjligt kritvit igen. Ja, vit. Vad då får färg av solen, liksom?

Nu är jag inte mer än människa och eftersom jag faktiskt lyckades få en frisk solframkallad färg när jag var i Portugal i september hyser jag en fåfäng förhoppning att någon form av metamorf skett i min hud så att en del av den röda färgen blir till mer varaktig, mindre vit nyans.

Underarmarna har mindre färg, men efter det jobbpass jag precis gjort blir jag förvånad om jag inte har en arm som skiftar i blått, grått, lila och gult i morgon. Ibland gör det ont att jobba. Tur att det är vackert med färg.

=)

Det är jobbhelg nu. Jag ska snart hoppa på min stålhäst och bege mig dit. Faktiskt ser jag fram mot det. Solen skiner, humöret är på topp och jag har ju som bekant rätt roligt på jobbet. Dessutom får jag storhelgsersättning för en helg jag ändå skulle ha jobbat... Ja, livet, här kommer jag!

Uppåt

Det är helt otroligt vilken skillnad på humöret det gör att inte behöva ha ansvaret för dottern denna helg. Min egen avkomma valde att kliva upp och äta tillsammans med mig. Trevligt, trevligt. Att han sedan gick och satte vid datorn är som det är.

Jag valde att socialisera med grannen istället. Det är det sämsta med att ha träffat Honom och att tillbringa så mycket tid hos Honom. Jag saknar grannarna! Nu ska de visserligen byta adress (de också) men då kommer vi cykla förbi om vi ska ner på stan, så de kan ju räkna med att få objudna gäster i tid och otid. Mig blir de inte av med! =D

Vilken otroligt skön kväll detta är. Sagolik. Och min lägenhet är lika sval och skön som alltid, trots värmen som varit under dagen. Just nu mår jag väldigt bra. =)

Hemma

Ja, nu är jag hemma. Dagen har varit otroligt bra hittills och jag ämnar se till att kvällen blir lika så. En flaska rött, en god bok, en påse salt och vinegarchips och min balkong lovar att det kommer att bli så också. Underbart!

Sonen har förstås varit vaken i nästan två dygn och valde att krasha i sängen en stund innan jag kom hem, så vi kommer inte umgås förrän i morgon. Initialt irriterade jag mig över det, men sen kickade förnuftet in och jag kom till insikt över att det nog kan vara rätt skönt att bara vara och sköta mig själv lite. Man får ta det godmodigt. Orka reta sig på en sådan småsak. =)

Kvällen är MIN!

Fri

Äntligen har hon gått iväg. Skolan först och sen åker hon till storstan. Ja, andra sidan storstan, precis vid Östersjön iaf. Det känns som ett ok blivit lyft från mina axlar. Samvetet gnager, men nerverna slappnar av.

Kärlek

Ibland behövs det bara en liten lapp med några få ord för att hela ens tillvaro ska kännas bättre.

Känsla vs Förnuft

Just nu brottas jag med mitt samvete. Rationellt vet jag att jag gjort rätt samtidigt som jag emotionellt känner att det är helt åt helsicke. Jag ska bespara er dotterns senaste eskapader, de är ändå allt för många för att lista här utan att få kramp i fingrarna, men det är i direkt anslutning till dem som jag har mitt moraliska dilemma.

Han ska bort i helgen. Han och kollegorna åker redan idag. Självklart är det helt omöjligt att lämna ansvaret av dottern till någon annan och det har varit ett stort huvudbry för honom. Det var med stor ångest jag erbjöd mig att iaf sova hos honom när han är borta. Jag har jobbarhelg och kommer därför inte vara hemma (vilket av dem det nu må vara) hela tiden. Lättnaden han uppvisade var enorm. Ändå rev ångesten inom mig. Jag VILL verkligen inte sitta hos honom i helgen och vara sällskap åt den lilla markattan. Men vad annat skulle jag kunna ha gjort?

Dottern fick sen ett oväntat erbjudande att åka till en kompis i Stockholm. Där vaknar rätt och fels väktare. Hon har gjort så satans mycket elände på sistone att det är skrämmande och att få åka till sin kompis är som att få en belöning. Fel, fel, fel, fel och åter igen fel. Jag har träffat kompisen, en lugnt, trevlig kille som gillar att sitta hemma och kolla på film. Men att få åka dit är ändå en belöning. Helt åt helskotta fel. Troligen hänger vi oss själva. Det vet både han och jag.

Ändå var min reaktion så uppenbar att han gick med på det. Han är mer uppmärksam än man ibland tror. När hon är där vet vi iaf vart hon är eftersom de bor en bit utanför storstan och hon inte har någon möjlighet att ta sig någonstans själv. Och jag får vara hemma, i mitt eget hem, med min son, mina saker, mina böcker, kunna slappna av, ladda batterierna, känna lugnet...

Jag kan inte annat än säga att jag just nu är så otroligt trött. Trött på allt strul, trött på att aldrig veta vad hon hittar på härnäst, trött på att vara den hon väljer att skylla alla konsekvenser på, trött på att höra hennes lögner, trött på att se honom så uppgiven, trött på hur långsamt hjälpinsatserna går, trött på att alltid vara på helspänn, trött på att behöva vara hövlig när jag helst av allt vill vrida nacken av henne, trött på att hela tiden behöva anpassa oss till den senaste eskapaden, trött på att behöva ändra våra planer för att åka och hämta henne när hon gjort något dumt igen, trött att behöva jaga, leta och efterlysa henne och information om henne/saker hon gjort.... Trött.

Inatt sover jag hos honom. I morgon åker hon till Stockholms utkant. Då tänker jag slappna av. Släppa allt som handlar om henne. Låta bli att engagera mig. Bara vara. Ändå vet jag att hon egentligen borde vara hemma, med mig. Jävla samvete. Satans känsla för konsekvens och rätt.

Herregud

Jag trodde inte det var sant! Hur kan någon tycka det är ok att så unga barn klär sig så och dansar på det viset offentligt?

Visst förstår jag att barnen ser och vill härma (utan att för den skull förstå), men att från föräldrarnas sida säga att det itne var meningen att så många skulle se dansen är löjligt. Med det samhälle vi har idag var det självklart att någon skulle filma, inte bara flickorna utan även publiken som tjoar,busvisslar och hejar på, och lägga ut det på nätet. Att skaparna av Alvin och ekorrarna valde att deras animeringar skulle dansa så i en barnfilm får stå för dem. Föräldrarna borde veta bättre och inte skylla på filmen.

Vad fan tänkte de med??

Tick tock

Det är så typiskt!

Jag är ledig idag. Tror ni att jag njuter av det? Nej då, istället är jag rastlös och uttråkad. Konstigt hur det är den gängse kombinationen. Jag har tvättat och kört + tömt diskmaskinen, bäddat, funderat på och slängt ihop ett rim åt ia, lekt med katten, fixat håret, sminkat mig och slösurfat. Nu räknar jag sekunderna tills Han kommer hem. Det är rätt många faktiskt. 2473 just nu.

Vad sjutton ska jag hitta på för att fördriva dem????

Kvinnor kan. ;)

(bild lånad från bauhaus)

Ett sådant fint golv ska vi kliva på när vännen bjuder oss på middag som tack för hjälpen. ;)

När det väl kommer till kritan måste jag nog erkänna att jag är lite knepig. Det sitter bra långt inne att be om hjälp med något till mig själv, men att be om hjälp åt en vän är världens enklaste. Min kollega hade nog mer rätt än hon egentligen förstår när hon kommenterade att "Du är säkert en sådan där som ska göra rätt för dig och inte vara till besvär för andra".

Igår la jag ett halvt köksgolv. Jag hade god tankehjälp av vännen som bor där eftersom jag aldrig lagt något golv tidigare medan hon varit med och lagt golven i de övriga rummen i lägenheten. En armbågsinflammation och för lite armsstyrka för att flytta de tunga vitvarorna hindrade att hon gjorde köket också. Självklart ställde jag upp! Och lustigt nog var det lika självklart att jag frågade Honom om han kunde komma assistera (läs: ta över) när han slutat för dan. Jag märkte lite motstånd, men det tog ändå inte många sekunder innan han lovat att göra det.

Klart det blev fel ibland, men inte mer än att det gick att göra om och göra rätt utan att orsaka katastrofer. Faktiskt gick det över förväntan. Nu vet jag att jag inte behöver backa för en sådan utmaning. Klart det fixar sig till slut, bara man vågar och får göra fel på småsakerna som går att rätta till.

Ändå var jag himla glad när han äntligen kom. Vi hade just kommit fram till de mer besvärliga vinklarna, de under diskmaskinen och spisen med tillhörande kanter och smalare golvplattor. Visserligen fixade han det som en piece of kaka, men just där (och senare framme vid dörren med dess lister, dörrfoder, oregelbundna avstånd till väggen etc) hade jag troligen svurit långa haranger som blivit mer och mer hätska allt eftersom plattorna jag skulle ha lagt ner på golver mer och mer likande flis.

När vi åkte därifrån tackade jag honom så mycket för hjälpen. Han nickade nådigt, gav mig en skev blick och konstaterade att jag är galen som frivilligt går med på att lägga ett golv. När jag glatt svarade att jag ju visste att jag skulle få bra hjälp fnös han. Eller om han storknade lite. Hur som helst, ett högst omanligt ljud, om jag får säga min mening. ;)

Lugnet

Kvällen medförde precis det lugn jag behövde.

* En lugn och trevlig middag tillsammans med sonen, som dessutom fixade disken efteråt.

* 1 ½ timme hos farmor där hon pratade så att jag fick skavsår i öronen.

* Någon timme framför datorn, bara slösurfande.

* En liten stund med en av mina favorittidningar.

* Några trevliga telefonsamtal.

* Genomgång av bilder från kryssningen. Fasen vad drinkar och mat det verkar ha varit!

* Takfläkten surrar lätt och ger lagom svalka.

* Nybäddat och efter en dusch ska jag krypa ner under täcket.

Sov gott alla!

Hemma

Idag är jag hemmavid. Det är rätt skönt faktiskt. Här slappnar jag av på ett annat vis, jag plockar och donar på ett annat sätt. Visst saknar jag honom då vi inte är tillsammans, men samtidigt blir det faktiskt lite bättre när vi träffas efter att vi varit isär någon eller några dar.

Murphy och Tycho är fortfarande platsbundna hos mig. De verkar njuta för fulla muggar medan jag gör mitt bästa för att låtsas som om de inte är jämte mig. Funkar bara så där, faktiskt, men heller så där än inte alls. =P

Idag var jag hos Lotta på Egohörnan och fick fina naglar. Hon har lärt sig att marmorera. Himla schysst resultat. Nu har jag lila naglar och ringfingernaglarna är marmorerade i olika lila nyanser och silver. Coolt. =)

Allt drygt och jobbigt sopas under mattan ikväll. Dags att ladda batterierna för kommande situationer. Umgänge med sonen, god mat, ett bad och en bok känns som en bra fortsättning på dagen. =)

Trög

Jag : Har du några planer för dagen?

Han: Jag tänkte vi skulle åka runt och kolla om vi hittar någon sten.

Jag: Eeehhh? Det finns väl sten överallt! Till vad? Har jag syndat?

Han: *ger mig en trött blick* Ok, jag ska vara övertydlig. Jag tänkte vi skulle åka runt och se om vi hittar några takpannor för att ersätta de som ramlat ner. Du vet, det vi pratade om för en liten stund sen...

*host host*

Lyckad fångst

Jag har nog inte riktigt tagit till mig vad det egentligen är jag fångat. Att Han är bra på många olika sätt är inget nytt under solen, men nu när vi varit tillsammans ett tag och nu när sommaren är på väg är det tydligt att han är ett riktigt kap även på andra vis.

Idag var vi iväg och ordnade med båten. Ja, han har en sådan. Den är sju meter och har sovplatser, är rymlig som få med specialsytt kapell så att han kan stå upprätt under det trots sina 190 cm över vattenytan och den kommer att användas flitigt under sommaren. Den är ännu inte sjösatt, men allt förarbete som krävs innan man vill lägga ner den i plurret är nu klart. Bara att invänta rätt tillfälle och sen kasta i den.

Han är fortfarande inställd på att åka neråt i sommar. Vart är inte riktigt bestämt, men det är inget jag oroar mig över. Han får bestämma. När allt kommer omkring är det ju den stackarn som får köra eftersom jag inte har körkort.

Hans husköp gav en altan med sol hela dagen. Trädgården är så gott som insynsskyddad och det kommer inte bli så mycket arbete med det hela när han äntligen fått klart det som han själv vill ha det. Där kommer jag tillbringa mycket tid i sommar.

Grabben har redan spejat in båten och grillen. Han har under vintern valt att vara mycket hemma, trots vårt tjat om att han iaf ska komma och äta med oss. På sistone har han inte varit svårövertalad. Han verkar ha funnit sig en plats i en av Hans soffor och ligger där som om det vore en självklarhet.

Jo, jag har verkligen fått drömfångsten på kroken. ;)

Trött

Det var bäddat för en trist avslutning på en kväll som annars varit väldigt bra. Inte sjutton kunde Murphy låta bli en sådan öppning.

Idag spelar jag Scooter på ovanligt hög volym, har ätit frukost med en del starka aromer och har ingen som helst misskund med tjejen som ligger på andra våningen och undrar vad hon gjorde igår. Snart ska vi tvinga henne att följa med för att fixa med båten. Det blir ingen vila och återhämtning där inte.

Kryss

Det är omöjligt att beskriva kryssningen och samtidigt göra den rättvisa. Jag väljer att helt enkelt konstatera att jag haft otroligt roligt, att jag trivs och passar oerhört bra med mina kollegor, att karlar fortfarande kan vara ofattbart plumpa och äckliga, att drickat var berusande och att maten var sanslöst god.

Åh, visst ja.... Nej, jag blir inte dålig efter sådana upplevelser, så jag har det lagom lugnt och skönt idag. Ledig fram tills på måndag, ensam hemma hos Honom och ingen städning eller några måsten att ta hand om. Livet leker! =)

Upplevelse

Jag är en ganska fysiskt privat person. Det bottnar till viss del i upplevelser i barndomen, till viss del i (främst) killars omogenhet i tonåren och i viss del i att jag helt enkelt själv vill välja vem och när någon ska komma mig nära på det viset.

Killars omogenhet i tonåren har en del med min upplevelse i förrgår att göra. Det var oerhört svårt att inte bli negativt självmedveten när det i tid och otid begapas och ropas "Kolla pattarna!", "Kom får jag klämma", "Mums", "Jag vill begrava mitt ansikte mellan dina rattar" och vad annat intelligent de lyckades tänka ut medan de stod och dreglade. Inte heller blev det bättre av att tjejer med lite större bröst tydligen har en skyldighet att låta killar, kända som okända, nypa och klämma lite hur som helst. Ja, de kända killarna slutade visserligen med det så snart ryktet om att jag bokstavligen slog ner den som försökte spred sig, men ändå.

När jag gick i åttan hade jag bh-storlek 75 DD. De senaste åren har jag haft 90 H. Det finns inte så många val av bh´ar då. I Västerås finns det hela tre butiker som har storlekar för kvinnor med behov av större stöd. Twilfit har priser som är rent löjliga. Den de sist försökte pracka på mig som vardagsbh kostade 879 kr. Den lite finare gick loss på bra över 1000 kr. Annas Under har mer humana priser, men det är ändå inte billigt. Runt en femhundring får man lägga ut för att få en bh som i bästa fall har lite spets. Det är till den butiken jag brukar välja att gå till. De har alltid varit otroligt trevliga och diskreta i sin framtoning.

I förrgår gick jag till Change. Jag hade kommit över en kupong om att köpa 2 för 1 där. Jag hade inte varit där tidigare, men det första intrycket var trevligt. Expediten kom leende fram och frågade om jag behövde hjälp. Vis från tidigare erfarenheter bad jag henne ta fram några ex i min storlek. Det finns få saker som ger sådan besvikelse som att hitta en as-snygg bh och sedan upptäcka att de inte har några som passar i den modellen. Bättre så att se vad som finns och sen välja mellan de få modellerna.

Jag hade med mig tre modeller in i provhytten. Den första modellen var ett skämt. H kupa? Snarare en väl vadderad F. Nåja, jag gillade ändå inte modellen. Just när jag konstaterat detta dras förhänget åt sidan och in kliver expediten. Utan att blinka började hon dra i bh-banden och kände efter hur bygeln under kupan satt. Hon gjorde helt om och kom snabbt tillbaka med samma modell men i en annan storlek. Jag tackade men sa att jag absolut inte ville ha just den.

Jag drog demonstrativt för förhänget igen och provade nästa bh. Den satt inget vidare. Kupan var av sk minimizermodell. Alltså, hur ska jag förklara...? Tänk er att ni har en alldeles för trång mössa. Den är lite lös längs ner, men själva luvan känns som om den kommer att forma om huvudet till en kon. Brösten ska finnas på framsidan, inte trängas genom bröstkorgen för att imitera en kamel.

Även nu kom expediten farandes. Jag avvärjde hennes attack genom att helt enkelt undanbe mig hennes händer på mig. Hon såg lite förvånad ut, men ställde sig istället och skärskådade mig med kritiska ögon. Underbar upplevelse.

Nu till sista bh´n jag hade med mig i provhytten. Det var en modell jag kände igen sedan tidigare. Funktionell men åhhh, så tråkig. Lätt resignerad drog jag på den, mest för att mentalt ta in att det är den jag skulle tvingas nöja mig med. Döm om förvåningen som spred sig inom mig när den inte passade!!! För stor runt om, men jag vällde över kupan på ett väldigt osmickrande sätt. Expediten skrämde slag på mig när hon plötsligt stod med huvudet innanför förhänget och smackade missbelåtet med läpparna.

Hon försvann igen, men var snabbt tillbaka igen med samma modell men i en annan storlek. Hon tog sig även friheten att ha med sig andra modeller att prova. Nå, det visar sig att jag bytt storlek. Eftersom jag gått ner i vikt är det inte så konstigt, antar jag. Jag har nu 85 runt om. Kupan har också ändrats. Jo, det blir ju ofta så. "Det första man tappar är brösten" är en vanlig fras hos kvinnor som gått ner i vikt. Men är jag som alla andra då? Nej, nej, gud förbjude! Jag har inte tappat alls på brösten, utan istället måste jag ha en större kupa för att det ska vara bra. 85 J är numera vad jag måste leta efter. Om ni tror att 90 H är svårt att hitta ska ni försöka hitta någon vettig bh i 85 J. Näst intill omöjligt.

Resultatet av mitt äventyr är att jag gick ifrån butiken med en benvit och en svart bh i den tråkiga modellen, 470 kr fattigare (2 för 1 var det ju) och en vag känsla av att ha blivit antastad.

Glass

Samtal med sonen igår:

Jag: You have some mail from the school you applied to.

Son: Open it and see what it is.

Jag: It´s just a paper telling you what they have to offer and how brilliant they are. Oh, they´ve also included a voucher for an icecream.

Son: A what? Why?

Jag: It says that they are pleased that you have them on your list of choises for schools you´ve applied to and therefore they are giving you a free icecream and wish you a great summer.

Son: Do they know I applied only to them?

Jag: I have no idea.

Son: No matter. I get free icecream! Suckers!

Syndigt

Djävulskt gott!

Effektiv

Jag börjar inte förrän kl 16 idag. Inga problem, tänkte jag lite förstrött. Jag skulle ta sovmorgon, tvätta, handla, laga mat till grabben och sen städa undan efteråt. Det borde ju rimligen fördriva tiden tills det är dags att åka till jobbet.

Klockan är tjugo i två nu och allt utom sovmorgonen är avklarat. Jag har dessutom hunnit läsa en massa bloggar, läsa en tidning, fundera lite på livet och noja ännu mer över vad jag ska ha på mig i morgon. Inte sjutton hjälpte det att ha mer rent att välja mellan. Fasiken också! =P Nåja, jag ska nog lägga mig i ett bad och slappna av innan det är dags att åka. Ha en bra kväll alla. =)

Tolkningar

Det finns vissa uttryck som alla anser sig veta vad det betyder, men när man sedan pratar om det visar det sig ofta att man har olika tolkningar på just det man trott varit spiksäkert.

Jag har vid tillfälle kallat min Han för square. Han blev rätt sur på mig då. Min tolkning av ordet är inte den han har, nämligen rigid, fyrkantig och lite tråkig. I min värld betyder det att man är en reko person som gör det rätta och som månar om att saker ska vara schyssta. Visst vet jag att square ibland används som slang för trist, men det hade jag inte en tanke på när jag sa det. Det var och är menat som en stor komplimang.

När jag var mindre hade jag en särposition bland syskonen. Jag var med, men ändå inte. Mina två yngre syskon hängde ihop i samma gäng i många år och även om jag alltid var välkommen att delta var det ändå skillnad. Jag visste att jag var annorlunda än de i gänget så jag valde ofta att inte vara med hela tiden. När jag var med kunde jag ändå känna att jag var utanför, som en observatör. När vi var yngre var det lite sårande. När vi blev äldre fick jag höra att en del av gänget tyckt att jag var högfärdig. DET var sårande, speciellt som alla i gänget vid flera tillfällen kommit till mig för att prata av sig i deras svåraste stunder. Nu i somras fick jag en liten förklaring...

Jag har alltid trott att min bror tycker bättre om min syster. Inget konstigt med det, man måste inte gilla alla lika mycket. De umgicks mer, lärde känna varandra bättre och hade samma kompisar. I somras kom ämnet upp när jag och brorsan satt hemma hos honom en kväll. Han skrattade rakt ut och erkände att hon alltid fått hänga med för att hon passade in i gänget. Jag däremot skrämde skiten ur dem och var alldeles för intelligent för att vara "en av dem". Det var för svårt att ha mig med eftersom de i gänget alltid blev så självmedvetna när jag var där.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta är att jag många gånger fått höra att jag är klok. För mig representerar klok just det jag beskrivit ovan. Dammig, torr och tråkig. Lite som en uggla som sitter på sin gren och delar ut visdomar till alla som vill och inte vill höra. Någon folk söker upp vid behov, någon som är bra att ha vid kriser, men som annars inte riktigt hör till.

Vad betyder klok för dig?

Sjöben?

Idag har jag mitt sista arbetspass denna vecka. Jo, det är bara tisdag, men med tanke på att jag varit ledig en enda dag sedan 29 april så känns det ändå som om jag är värd att vara ledig lite.

I morgon bär det av på böljan. Iofs är båten så stor att det knappt märks att man är på sjön., så några sjöben lär jag knappast hinna få. De få gungningarna som blir ändå känns kommer eventuellt att döljas av det gung som kommer av en drink eller två. Men det spelar mindre roll. Det viktiga är att jag ska iväg en sväng, bort från allt det vardagliga. Jag och ett gäng tjejer ska koppla av, äta gott, dricka gott och bara ta det som det kommer.

Tvättstugan idag, då. Löjligt egentligen. Jag ska bort i ett enda dygn och känner att jag måste tvätta precis allt för att ha något att välja mellan. Herregud, jag bryr mig väl inte speciellt om vad jag har på mig. Ändå nojar jag lite. Förbaskade gener!

Jävlar i mig!

Det verkar som om Tycho Brahe numera är bästis med Murphy och att de bägge bor ihop här hos mig. Härliga tider...

Egomassage

Ibland är det skönt med egomassage. Klart det skulle vara intressant att få det hela tiden, men risken för hybris och att bli odräglig nog att inte förtjäna fler sådana är aningen för stor om man hela tiden blir matad med sin egen förträfflighet. =P

De senaste månaderna har varit aningen jobbiga och besvärliga, något som (tyvärr) varit uppenbart i bloggen. Jag märker att jag koncentrerar mig mer på det än att skriva om annat, sådant som roar, intresserar och fångar mig. Blir aningen enahanda, men just då jag skriver det behöver jag skriva av mig och det är ju av den anledningen jag har bloggen, så...

I veckan har jag fått några oväntade egomassager. Ok, den ena fiskade jag väl efter och Håkan Bråkan är alltid snäll nog att tillgodose mitt behov av bekräftelse, men de andra har kommit spontant och utan att jag väntat mig dem. Jag vill tala om att jag uppskattar det enormt. Mitt humör lyfte markant, jag går omkring och ler och jag känner inte längre att det inte finns ljus i tunneln.

Tack!

Kvasi

Det är en udda upplevelse.

Jag sitter och ser pånär Han hjälper sin dotter räkna matte. Hon har precis spenderat någon timme med mig i samtal om helt normala tonårsgrejer.

Vilken kvasi-familjekväll. Sådant som borde vara normalt känns surrealistiskt.

Fredag kväll

Kvällen börjar bli sen, men jag är ändå nyligen hemkommen från jobbet. Kanske inte det smartaste att varva ner med ett glas cola och en skål med salt´n´vinegar-chips med tanke på att jag snarast borde sova eftersom jag ska upp tidigt i morgon, men åhhh, så gott det är. =P

Ord som får ny innebörd?

Jag läste i en av mina tidningar idag. När jag kom till en sidonotis i en artikel om Krimkriget kunde jag inte låta bli att skratta. Jag ska citera hela notisen, tagen ur Allt om Historia nr 5/2010, men det är främst de fredliga nymodigheterna jag vill att ni noterar. =)

Nymodigheter mötte gamla tänkesätt.

Krimkriget var en konflikt där militära doktriner och utrustning med rötter i medeltiden mötte tänkesätt och teknik som förebådade fasorna under 1900-talets krig. På grund av att befälen inte förstod att försvara sina trupper mot de nya vapnens kraft blev Krimkriget mycket blodigt. Men även andra, mer fredliga, nymodigheter användes under konflikten. Här är några exempel;

* Ångdrivna krigsfartyg.
*Undervattensminor.
*Indirekt artillerield, det vill säga att de som skjuter inte ser målet, utan får order från en eldledare.
*Räfflade gevär med expanderande miniékulor, som flög stabilt genom luften utan att "välta".
*Trådbunden kommunikation via telegrafi.
*Krigsjournalistik, med reportrar och fotografer som rapporterade direkt från slagfältet.
*Cigaretter. Uppfanns under 1700-talet, men fick en skjuts framåt av Krimkriget då de brittiska och franska soldaterna fattade tycke för turkiska cigaretter.

Ja, vad säger ni? Jag kan då inte tolka det annat än att fredligare idag betyder annat än det jag lärde mig i skolan... =P

Wow

Jag är oerhört imponerad. Socionomen Han träffat för att få hjälp med situationen med sin dotter har lyckats skriva ihop en anmälan i vilken hon skjuter över all skuld och alla svårigheter med kommunikation och förståelse för situationen på honom. Det är med fantastisk kreativitet hon fabulerar om deras kontakt.

Tyvärr för henne har han sparat alla mail hon skickat, så redan den inledande meningen avslöjas som en lögn. "Det första mötet skedde den 15 december 2009". Jo, tjena! En snabb koll i mailarkivet visade det sig att de träffats några gånger innan den 17 sept, då hon skrev svar på ett av hans mail till henne, och i vilken hon ville få till ett möte med dottern. Sedan dess har de haft möten flera gånger i månaden, vilket de efterkommande mailen tydligt visar.

I anmälan påstår hon dessutom att vi ställer för hårda krav på dottern, som denne inte orkar eller klarar av att efterleva. Det enda krav hon haft (och bevisligen inte orkar efterleva) de sista månaderna är att hon ska gå i skolan. Det är ju skolplikt i Sverige, men det är tydligen heller inget man kan förvänta sig att en socionom i familjevägledarroll ska anse vara ett rimligt krav.

Resten av anmälan är lika kreativ i sitt utförande. Hela anmälan går ut på att han sökt hjälp för sin oförmåga att förstå sin föräldraroll och att flickans hänger sig åt normalt tonårsbeteende. De kommenterar även att han har svårt att acceptera flickans frigörelse och behov av vänner, att han tydligen har svårt att hantera att dottern vill umgås med mycket äldre killar. De beklagar även att han, i frustration, valt att avsluta kontakten med dem eftersom det i hans tycke inte ger något innan de hunnit sätta sig in i situationen ordentligt och kunnat ge det stöd som behövts.

Inte ett ord om att han ringt eller mailat henne efter varje episod sedan i oktober, inte ett ord om att hon träffat dottern och honom många gånger och ändå inte förstått vad det hela handlar om. Hon bestämde direkt att det hela är hans fel och har nu lagt över det på honom. Hon har ju till och med sagt till dottern att hennes beteende är normalt och att det är de vuxna i hennes omgivning som inte förstår bättre. Att hon och hennes beteende är helt friskt. Hon har även sagt att dottern ska satsa på sig själv och skita i andra.

Jag har tagit reda på namn och nummer på deras chef och även på dennes chef. Detta är bedrövligt och ska inte ske obemärkt. En anmälan ska in och om den faller platt tänker jag använda mig av den yttrandefrihet som är lagstadgad i detta land. Folk som söker hjälp ska inte behandlas på detta sätt. Barn ska inte uppmuntras att förstärka det negativa beteende man sökt hjälp för. Detta är inte bootcamp för föräldrar. Man kan inte bryta ner dem för att sen bygga upp dem i den tappning de anser att man ska ha. De ska finnas där för att bistå och hjälpa där och då, direkt och utan förutfattade meningar.

Otäckt

Hans dotter vägrar inse hur farligt det kan vara att springa vind för våg på stan och hänga på första bästa kille (oftast) som pratar med henne. Vi är gamla stofiler som inte fattar någonting alls, punkt slut.

Igår mördades en 16-årig flicka här i Västerås av en jämnårig kille. Hon hittades relativt snabbt och troligen berodde det på att pojken själv gick till polisen för att erkänna.

Den nyheten sätter sig som en järnring runt hjärtat på oss. Tjejen kände killen och kände sig trygg med honom. Dottern här springer med diverse främlingar och säger sig vara god vän med dem efter någon timme eller så. Hon har inga betänkligheter om att följa med dem till olika ställen och har ofta ingen aning om vart det är de varit. Senast i söndags kväll ringde hon för att få skjuts, men insåg sen att hon inte visste vart de var utan fick fråga medan hon satt och pratade med pappa.

Varför skulle hon vara tryggare än den mördade 16-åringen? Passionsbrott sker oftare än man tror. Att springa på förhärdade element i samhället som inte drar sig vare sig en eller två gånger för att utnyttja, skada eller till och med döda är bra mycket troligare om man är så uppenbart bekräftelsetörstig som dottern är. Det är som att se en nattfluga dras till en lampa.

Jag såg en sak idag. Egentligen är det nog inte tänkt att jag skulle se det, men det gjorde jag. Hon har skrivit av sig lite. Där stod det att hon ibland tror att det är henne det är fel på, men att hennes kurator säger att hon är mer normal än de allra flesta vuxna som finns i hennes omgivning. Hur fan ska man kunna hjälpa flickan om hennes egen kurator, samma kurator som skyfflar över skulden på pappan trots att han sökte hjälp så snart flickan flyttade hem till honom, säger till henne att det är hon som gör rätt och alla vuxna runt omkring henne är onormala? Herregud. Jag ska kolla upp hur man går till väga att göra en anmälan om tjänstefel på den där människan. Jag är så less på henne att jag kräks. Hon har försvårat och förhalat situationen så mycket att det borde vara straffbart.

Idag drar det igång. Håll tummarna.

En eftermiddag i mitt liv

Min egen Murphy

När jag vaknade i morse kände jag att det skulle bli en bra dag, trots en svidande känsla i halsen. Gissa om jag hade fel angående eftermiddagen! =P

Jobbet gick visserligen bra. Jag kunde iofs inte ta ut lite tid jag samlat på mig genom att både komma in tidigare och gå över vissa dagar i veckan som varit, men vad gjorde det när jag slutade kl 13? Jag kan gott spara den tiden till en annan dag.

Jag tog min nya stålhäst och begav mig av hemåt. Eftersom jag cyklar förbi gamla jobbet tänkte jag stanna till där och säga hej. Jag kom inte så långt på min nya trotjänare. Nix. Punka. Ja, tänka sig. Jag har haft den i fem dagar och fick en rejäl punka. Härliga tider.

Jag ringde Han och beklagade mig (jag vet hur långt det är att gå hem till honom därifrån jag var) och snäll som han är erbjöd han sig att hämta mig bara jag gick till en viss parkering. Nemas problemas. Det låg ju mycket närmare än hans hem.

När jag fem minuter senare står och väntar ringer han och meddelar lite generat att han kommit så långt som till parkeringen vid jobbet innan han insett att han cyklat till jobbet idag.

Jag går till gamla jobbet eftersom jag ändå är i krokarna och får där veta att lördagens tjejkväll är inställd.

Jag lånar en kompressor där, men det är så uppenbart ventilen/slangen det är fel på. Det pyser liksom bredvid själva ventilen. Bara att börja traska.

Naturligtvis hade jag nya skor på mig idag. Ja. Jag tänkte att det är lagom att ha dem eftersom jag inte skulle promenera så mycket just idag. Självklart trycker de på den ena hälen.

När jag gick förbi apoteket passade jag på att köpa plåster. Träffade en bekant där inne och skrattade åt allt som hänt. Skojade om att det var tur att solen sken iaf. Tror ni inte att det började regna precis när jag låste upp cykeln?

När jag kom hem hade jag, trots plåstret, ett fint skavsår på hälen och som bonus hade jag en blåsa på ena tån. Jippie.

Väl hemma visar det sig att Hans dotter skolkat igen. Hon ligger fortfarande i soffan och "orkar" inte göra något, inget alls.

Jag kommer få åka tillbaka med cykeln så att de kan byta slang och sen är det städkväll på området. Jag har ont som fasen i halsen, är trött och öm i fötterna, lite besviken över att tjejkvällen inte blir av och aningens aning irriterad över att cykeln pajade efter fem dar.

Någon som vill ha min dag?

Sex

Tre veckor har tjugoen dagar.

Fem gånger under dessa tjugoen dagar har hon försvunnit utan att vi vet vart. Senast var i fredags morse.

Var gång har varat i snitt tre dagar.

Alltså har hon varit hemma i hela sex dagar utav de senaste tre veckorna.

Hennes första ord då hon kom hem sent igår kväll var....

Jag vill ha nya kläder. När kan vi åka och handla?

Mr Osmidig

Jag är förbluffad över hur vissa människor verkligen inte hör vad de själva säger. Min Han är expert på att slänga ur sig saker som är rent förolämpande utan att förstå att så är fallet. Han är inte trögare än att han fattar att han sagt något fel då han ser reaktionen från mig (det drabbar oftast mig eftersom det är mig han oftast diskuterar saker mer ingående med) och då blir det till att försöka tänka efter hur han lagt orden.

I början tog jag åt mig som sjutton. Nu - not so much. Men det är ändå satans jobbigt innan man kommit fram till vad han egentligen menat. Jag funderar på om det finns någon retorikkurs han kan gå så att dessa episoder blir både färre och mindre förolämpande, men det är nog kört. Som det är nu väntar jag ut honom och om han trasslar in sig rejält (läs: säger otroligt korkade saker till vilka det inte finns något egentligt försvar) får han äta upp det i någon vecka eller två efteråt så att han får skämmas utifrån den grad av skada han åstadkommit.

Anledningen till att det blir så här är att han har så otroligt svårt att prata om känslor. Inte bara romantiska sådana, utan känslor över huvud taget. Han behöver egentligen tänka efter ett tag innan man diskuterar sådant, men hur ofta hinner man göra det? Man pratar på, hamnar vid ett ämne och sen tar man det som det kommer. Ja, de flesta gör så, alltså. Vissa har stor möda att få fram sin mening utan att det blir fel.

Tur att man kan lära sig förstå hur andra fungerar så att man inte förstör något som egentligen är det bästa som hänt en.

Update

* Cirkusen fortsätter i oförminskad styrka.

* Sonen är ambivalent. När jag är hemma är inte det bra, när jag är borta är inte det heller bra.

* Ska bli moster igen i november.

* Jobbet går hur bra som helst och jag mår bra där. Gillar dock inte tidiga mornar. Tur att jag har fler kvällsturer än morgonturer.

* Hinner knappt med mina vänner just nu.

* Tränar fortfarande kommunikation med Honom. Går ofta bra, men ibland imiterar det JAS.

* Har införskaffat en ny stålhäst för mer pengar än jag tänkt. Men den är fiiiiin.

* Är så satans less på Isfolketböckerna just nu att de sista går långsamt som sjutton. De är som allra bäst innan de kommer till "modern tid".

* Undrar vad fasen jag gör vid datorn när jag kan vara på en skön promenad med syrrans hund...

Vaddå lördagkväll?

Efter en heldag i hundratio på jobbet och sedan några timmars tvättstuga är jag redo för sängen. Klockan är inte ens sju och jag funderade allvarligt på att bädda ner mig. Jag börjar bli gammal!