Bismak

Enligt uppgift är bilden sanningsenlig...

Igår gav jag upp. Efter att ha sovit bara två timmar på lite över två dygn valde jag att ta några tabletter. Jag gillar verkligen inte att göra så, speciellt som läkaren har sagt till mig att jag måste överdosera eländet för att det ska funka på mig. Jag har läst i FASS och där står på den ena sorten att det inte rekommenderas att överdosera. Visst står det att man ändå i enskilda fall ska lyssna till läkarens ordination, men det gör mig ändå fundersam.

Men, jag har varit med förr. Många gånger till och med. Jag vet att jag inte somnar om jag inte gör som läkaren sagt. Inte ens då kan jag vara säker på att somna, men att ta mer än sagt är inte aktuellt. De gånger jag inte somnar blir jag rätt och slätt intoxikerad. Jepp, jag blir snurrig och känner mig full som en alika. Det är rätt skrämmande. Jag försöker då ligga kvar i sängen och röra mig så lite som möjligt och måste jag upp på toa tvingas jag hålla mig i väggarna för att inte vingla för mycket. När jag påtalade detta till fru doktor såg hon förvånad och förvirrad ut och kunde inte förstå att jag inte somnade bums och låg som en stock i många timmar. Tydligen är jag ett intressant fall...

I natt funkade tabletterna som de skulle. Jag minns inte någonting från runt midnatt tills sju, så Han sa hej då när han gick till jobbet. Därefter som jag ytterligare två timmar. Jag har alltså sovit nio, 9, NIO, timmar i sträck! Efter en sådan nattsömn är det värt den där konstiga, rätt äckliga, metalliska bismaken jag får i munnen halva dagen efter jag tagit tabletterna. =)

Trött

Nu är jag både trött och less på att inte sova. Några få osammanhängande timmar per natt och sedan inga timmar per dag för mig lättirriterad och mindre rolig att umgås med. Snart tre veckor kan väl räcka för denna gång?

Nej

Inte fasen kom vi iväg till någon pub, inte. Lite mat, två glas vin och sen var jag redo att sova gott resten av natten. Nu blev det inte så heller, men vi valde att vara kvar hemma och fortsätta prata bort tiden istället för att ta oss ner på stan. Vi hade en väldigt bra kväll ändå. =D

Rött

9 Sept -09

26 mars -10

En fråga i en blogg fick mig att kolla efter nyare kort på mig själv. Just nu är det rätt skralt med sådana. De allra nyaste är från när jag hade riktigt mörkt hår. Visserligen finns det en anledning till att jag skyr kameror just nu, men så tänkte jag att det ändå kan vara bra att ha en påminnelse om även denna period av hårets levnad. Så tunt och fint hår som jag har och så mycket jag lossar varje dag kommer jag om trettio år minnas även denna rödlätta ton med nostalgi. Hoppas de har bra peruker i framtiden. =P

Varför är jag så satans ambivalent????

För bara några timmar sen skrek hela jag efter att göra något ikväll. Något utöver det vanliga. Nu trivs jag visserligen väldigt bra med det vanliga. Jag är en sådan där nöjd svensson som gärna sitter hemma. Kommer det folk är det desto bättre, men sällskap är inte nödvändigt för att kvällen ska vara bra. Kortspel, brädspel, sitta och prata bort en massa timmar, äta, eventuellt dricka, prata bort en massa timmar till... sådana kvällar är guld värda för mig.

Så någon gång ibland känner jag för att ta mig iväg någonstans. Hela min varelse verkligen vill. Jag planerar för det så till vida att jag kollar om någon annan också är intresserad. De vet oftast att passa på eftersom jag är en sådan hemmauggla. Sen går det några timmar och det är som om det blir bökigt att ta sig iväg. Ett inre motstånd föds, undan för undan.

Jag vet att jag kommer få trevligt och att kvällen lovar många skratt. Jag vet att jag inte kommer att ångra att jag går iväg. Jag vet att jag behöver detta. Just därför tänker jag motarbeta den där tröga känslan som lockar med en skön kväll i soffan med en god bok.

Men varför blir det så när jag ju vet att kvällen kommer att bli bra?

Fredagkväll

Ännu finns det inga planer för kvällen, men jag hoppas att det snart blir ändring på det. För en gångs skull känner jag för att hitta på något utanför hemmet. Om det sen är hemma hos någon annan eller om det blir en tur ner på stan visar sig. Det beror naturligtvis på vad damen jag bestämt att umgås med ikväll känner för.

De uteställen som finns här i stan är ju inget speciellt att hurra för, så överdrivet lockad ner till dem är jag kanske inte. I så fall blir det någon pub. Bishop´s är trevligt. Bill och Bob likaså. Pitchers funkar väl. Nu är kompisen inte någon pubmänniska, så vi får kanske kompromissa. Ja, ja, det visar sig vad som blir... =D

Reaktioner

Just nu har jag väldigt lite tålamod med Hans dotter. Jag känner att jag borde kliva undan för att inte paja den uppgörelse Han, hon och två vetare på familjecentrum kommit överens om. Jag reagerar för hårt just nu. Det blir jobbigt för alla. I natt ska jag sova hemma. Eventuellt i morgon natt också. Jag behöver perspektiv. Komma bort från kärnan. Kärnan förresten, det känns mer som en svulst.

Anledningen till mitt bristande tålamod beror egentligen inte på henne. Hon gör inget utöver det vanliga, dvs inget man kommit överens om. Nej, mitt tålamod naggas istället till småbitar av att se hur han möter så lite förståelse från vetarna, som går helt på hennes linje, och när han går med på de "åtgärder" de föreslår och flickan ändå inte följer dem möts han av "Oj, nu måste vi omförhandla" medan hans hela person ramlar sönder av att inte få hjälp.

Det gör mig rätt och slätt förbannad. Ja, flickan behöver hjälp. Hon behöver förståelse. Hon behöver ta små steg för att komma framåt. Hon måste mötas på halva vägen. Hon måste få tid att anpassa sig. Hon behöver få fotfäste innan något konkret kan ske.

Men han då??? Han har fått hand om en tonårsflicka som trasats sönder hos den andra föräldern eftersom både tingsrätt och hovrätt ansåg att barnet skulle vara hos mamman eftersom det var det hon var van vid. Att mamman hade psykiska problem och att socialtjäntstekvinnan som proklamerade hur bra det var hos mamman regelbundet fikade tillsammans med denne på fritiden var oväsentligt. Han står nu med ett barn som har ett sådant bagage att hon behöver hjälp att ta sig igenom det och han har sökt på alla instanser för att få den hjälpen. Men ser de att även han behöver hjälp? Nej. Han är förälder och ska stå pall. Hela hans tillvaro är upp och ner och han blir överkörd av de instanser han sökt hjälp hos. Ingen där, absolut ingen, har intresse av att skicka flickan till BUP. Istället ska de lära henne fungera i samhället utefter sina egna förutsättningar. Det är lite som att bota nageltrång genom att lära sig stå ut med smärtan. Det funkar inte!

Han håller på att ge upp. Det finns ingen ork kvar, vare sig för henne eller annat. Husrenoveringen har avstannat. Resan till Norge var i farozonen, trots att han älskar att åka skidor och han längtat i nästan ett år. Tack och lov åkte han till slut ändå. I början var jag mest orolig över henne. Nu är jag utan tvekan mest orolig över honom. Detta kan gå riktigt illa. Han kommer aldrig slänga ut henne eller låta bli att se till att hennes behov blir tillgodosedda, men det känslomässiga bandet kan bli oåterkalleligen skadat. Jag ska naturligtvis fortsätta stötta och finnas där, men nu har det varit så intensivt att jag behöver ett andningshål. Nya tag om någon/ra dar. Jepp....

Konstig sjuka

Det gör ont i precis hela kroppen. Varje led skriker ut sin protest när jag rör mig. Varje millimeter av huden känns tryckande när jag ligger ner. Halsen är svullen och det är obehagligt att svälja. Skallen bultar och bankar. Ingen feber och nästan ingen snuva. Men ont, ont, ont...

Klart, klart och klart

Klart jag använde mig av e-tjänsten för att deklarera.
Nu är det klart.
När skatteåterbäringen kommer finns det inte längre någon skuld att prata om. Klappat och klart senast juni.

Jag är snart skuldfri. Det känns overkligt. Jag trodde aldrig jag skulle uppleva den dagen.

Tid

Varför går tiden så himla långsamt idag????

För tidigt

Mornarna är min sovtid. Visst kan jag kliva upp tidigt för att gå till jobbet, men det är inget jag föredrar. De absolut skönaste timmarna att sova är mellan 5 och 9 på morgonen. Det är då jag får min kvalitetssömn.

Just nu sover jag väldigt lite - igen. Några sköna timmar mellan 5 och 9 har inte förekommit alls de sista två veckorna. Nattens sista timmar härligt tysta. Man njuter av stillheten och hör sedan hur världen vaknar undan för undan. Ändå saknar jag mina sovmornar. Det finns mornar jag lovat mig själv att ligga kvar, försöka somna om och vägra börja dagen förrän efter kl 9, men efter att ha vänt och vridit i sängen i några timmar ger jag upp. Klockan är inte ens i närheten av 9 än, men valet mellan att bli irriterad, stel och rastlös eller att kliva upp och göra något är inte så svårt.

Idag hade jag bytt sängkläder, tvättat, tömt diskmaskinen, ätit frukost och läst i någon timme när klockan äntligen slog 9. Det är söndag. Hela min varelser skriker om hur orättvist det är att vakna så tidigt, oavsett vilken dag men speciellt på en söndag. Nu sitter jag och funderar på vad jag ska göra härnäst. Jag bakade ju bröd igår så att frysen är full, jag kan inte dammsuga riktigt än eftersom tonåringarna ligger och sover och jag har inte ro att kolla på film.

Äntligen är det söndag. Ikväll kommer Han hem. Han har bara varit borta i två dagar och det känns som två veckor. Jag saknar som fan.

Val

I början av veckan lovade jag Hans dotter att hon skulle få ta hit sin pojkvän från storstan över helgen om hon skötte sig nu i veckan. Det har väl varit lite si och så med skötandet i början av veckan, så det stod och vägde tungt åt att han inte skulle få komma.

Det hon gjorde under veckans första dagar var inte ok. Eftersom jag redan från början sagt att allt berodde på det var jag ju tvungen att fullfölja. I den diskussion som då blev lovade hon guld och gröna skogar, såg på mig med sina oskyldigt blå ögon (ja, de ni ser ovan) och bad enträget om en andra chans.

Av helt egoistiskt skäl valde jag att ge henne den. Iofs lät jag henne tro att det berodde på de "förhandlingar" vi genomgått, men säger jag att det stämmer vore jag en lögnare av stora mått. Hon får däremot tro det eftersom det får henne att tänka till innan hon gör sina dumheter. Troligen stoppar det bara några få av de spontana, rätt korkade idéerna hon har, men även det är ju ett steg i rätt riktning. Att tänka efter före är en vana jag önskar att alla bemästrade.

Nej, anledningen till att jag ändå lät honom komma är att han är en lugn kille som inte gillar att hänga på stan. Nu när min Han är i grannlandet är det rätt skönt att veta vart jäntan är. Ingen skulle tycka illa vara om mig ifall hon försvann igen, men jag själv skulle må väldigt dåligt av det. Nu när hennes kille är här håller de sig hemma alternativt talar om för mig vart de ska. De är dessutom hemma då de säger att de ska vara det. Kanske, kanske smittar han av sig lite på henne också. Man kan ju alltid hoppas. =)

Trots att jag gruvat mig lite för denna helg känns det just nu som om den, alla farhågor till trots, kommer att bli bra. Ja, jag valde rätt.

Borde

Jag borde sova. Tre timmars sömn per natt räcker inte långt.

När jag ändå inte sover borde jag sätta igång diskmaskinen, dammsuga och tvätta lite.

Eftersom jag ändå inte gör någon nytta borde jag ta en dusch och sen gå hälsa på på gamla jobbet.

Kan hända att jag borde skriva ett kapitel istället.

Som substitut för det borde jag gå handla.

Då det inte verkar bli av borde jag skotta bort snön som ramlat ner från taket.

Men mest av allt borde jag sova.

KLAR!

Detta trodde jag egentligen aldrig på själv. Ja, att den någonsin skulle bli klar alltså. Men se! Kortet är kanske inte så tydligt, men mellan mattkanten och halsduken ligger en tumstock. Den visar att halsduken är tillräckligt lång. Den är egentligen för bred, hela 30 cm, men det funkar ändå. Längden är hela 2,4 meter. Helt otroligt!

Bry er nu inte om spektaklet som bär halsduken, utan koncentrera er istället på halsduken. Som ni ser är den dubbelvikt för att inte vara så bred, så jisses vad jag är ekiperad för en till vinter som denna. Varmt blir det!

Det må vara att det låter som skryt... men fan vad bra jag är! Det tog mig en månad och tyvärr är vintern snart slut, men jag är ändå suveränt bra. Jag har inte stickat sedan jag gick i fyran och tanten på syslöjden tvingade mig. Trodde inte att jag kunde. Där ser man vad lite envishet kan skapa. Oj, oj, oj...

Relativt ensam

I helgen blir jag tonårsvakt. Det är bestämt sedan innan jul att jag skulle vara hos honom och hålla dottern sällskap eftersom han ska till Norge och kasta sig nedför berg så fort som möjligt med assistans av ett par smala brädbitar. Eftersom jag aldrig provat den sortens rekreation känns det för mig som en otroligt vansinnig sysselsättning, men han verkar trots det se fram mot äventyret.

Nu blir det väl inte så mycket hålla sällskap utan mer hålla ett öga på, men eftersom jag lovat henne att hon får ha sin pojkvän där över helgen blir det kanske lite lugnt ändå. Ni får hålla tummarna för det. Detta är nämligen sista chansen hon får att visa att hon klarar att hålla ord och göra det som bestämts. Lyckas hon inte nu blir det trist och träligt för alla. Håll tummarna!

Sonen pratade om att komma över och se på film och äta med oss någon dag, men i övrigt vill han mest vara hos sin flickvän. Jag blir inte ett dugg förvånad om det visar sig att han ändrar sig i sista stund och inte dyker upp. Som det ser ut nu ska jag umgås med minst tre människor i helgen, men som sagt... det har vi inte sett än. Jag kommer bli relativt ensam i sällskapet. Tur att jag har några böcker kvar i Isfolksserien att läsa.

Update

Nu är ansökningarna inskickade.

Meningen?

Varför ger vi inte upp? Jag menar, varje dag kommer det motgångar, det ramlar på oss saker som känns övermäktiga. Ändå stretar vi vidare. Varför?

Om jag vore religiös skulle meningen med livet kanske vara tydligare för mig. Eller så är de som förespråkar guds härlighet lika lost som vi andra men de väljer att sätta all sin tro till himmelriket de hyser förhoppning att hamna i. Vad vet jag. Jag hyser stor respekt för andras tro och föreställningar och är glad över att de har någon tröst i allt detta, utan att för den skull dela detta med dem.

Om jag istället lyssnar på vetenskapen är själva fortplantaningen och artens överlevnad själva meningen. Jaha. Jag ska då inte ha fler barn och min avkomma är (rent teoretiskt iaf) gammal nog att ta hand om sig själv. Har jag bara att lägga mig ner och bli ett med marken, då eller? Har jag gjort mitt?

Lyssnar jag till mystikerna blir det lite svårare att definiera vad meningen är, även om de själva verkar helt säkra på den. Lite flum hit och lite flum dit och så har de en gloriös mening med sin existens. Kanske hjälper rökelserna de använder till att få det att verka rosaskimrande?

Douglas Adams anser att 42 är meningen med livet. Men han var iofs aningen udda...

Kanske är det helt enkelt så att det inte finns någon egentlig mening? Att vi helt enkelt existerar, tar oss igenom våra dagar och sedan försvinner vi. Att det här med meningen med livet är något vi hittat på för att vi ändå är känslomässiga varelser som inte vill tro att vår tillvaro egentligen inte betyder något i det stora hela? Kanske är vi helt enkelt bara en hallucination i gudarnas LSD-tripp?

Nej. Jag tillhör ju ändå den där gruppen av känslomässiga varelser, så jag vill heller inte tro att det inte finns någon mening. Däremot tror jag inte att det finns något efteråt. Vi finns här och nu. Där i ser jag själv meningen. Här och nu är det vi måste leva för att göra våra liv meningsfulla. Det är nu vi måste göra val som leder till en sorts andlig nirvana, utan att för den skull tolka det religiöst.

Vad gör dig lycklig?
Vad får dig att må bra?
Vilken väg vill du gå?
Vilka medel har du att nå dit?
Vad kan du göra för att förverkliga din dröm?

Svaren på de frågorna är kanske meningen med livet?

Håll tummarna

Just nu sitter jag och filar på ett CV och ett personligt brev. Det är främst tre ansökningar som ska in. En är en tillsvidare och de andra två är vikariat tills årsskiftet, var av det ena på det ställe jag jobbade sist.

Håll tummarna.

Otränad

Snö är tungt! Speciellt om solen legat på en stund och det är blöt kramsnö. Eftersom jag igår hjälpte till att skotta bort snö runt ett helt hus för att begränsa mängden vatten som blir runt fodret när våren kommer har jag idag träningvärk de lux i axlar och överarmar. Jisses. Jag behöver verkligen träna mer... =P

Idag är jag lite oväntat ensam. Grabben är hos sin tjej, karl är i Romme och åker nedför och hans dotter har en dejt med sin farmor. Jag är lös och ledig att göra precis vad jag vill. Härligt. Min första tanke var att jag ska hälsa på flera kompisar, men sen sa kroppen ifrån. Det blir istället att jag inte kommer att göra någonting. Jag ska bara vara.

Tidigare gånger jag planerat att bara vara har ju inte funkat så bra eftersom jag blivit rastlös och gjort massor ändå, men idag känns det som att det kan funka. Jag behöver inte laga mat, jag behöver inte städa, jag behöver inte göra några ärenden, jag behöver inte vara social och jag har inga måsten som ska göras. Nej, Sagan om Isfolket, solsken, vila och snabbmat står på schemat idag. =)

Förresten... jag tycker fortfarande om. Mer än någonsin. =D

Manhaftig?

Vi ordnade tillsyn för den frihetstörstande tonåringen igår och smet iväg ner på stan en sväng. Några timmar på Bishop´s var precis vad vi behövde. Det blev en väldigt avslappnad och trevlig stund med många diskussioner.

I dessa diskussioner framkom att han tycker att jag känslomässigt är mindre feminin än de flesta andra tjejer han träffat. Ni ser rynkan som direkt bildades i pannan på mig framför er, va? Min mentala bild blev av en manhaftig timmerhuggarkärring med flanellskjorta och gummistövlar. Trots att han råkar vara oerhört insensitiv på signaler skyndade sig att förklara hur han menade. Jag antar att min reaktion inte gick att misstolka. ;) Tydligen är jag mindre tuttinuttig, har mindre behov av känsloyttringar och är mer rakt på sak än någon annan varelse av kvinnligt kön han känt. Min timmerhuggarkärring la sig till vila och jag tog det som den komplimang det är. Inga konstigheter, enkel och bra. =)

Vi pratade även om skillnader i personlighet och i språk. Nej, inte engelska/svenska/serbokratiska/mandarin eller något sånt, utan hur man formulerar sig och vad man menar i det man säger. Där är vi satan så olika. Där jag inte hymlar eller omskriver är han mer försiktig och där jag direkt säger vad jag känner behöver man ibland ett lexikon för att förstå vad han menar. Nu menar ju han iofs att det han säger är glasklart, men tro mig, det är det verkligen inte. =P Hur som helst så finner vi långsamt vägar till förståelse och något som funkar för oss. Tack och lov att vi direkt pratar om sådant som förvirrar oss eller känns knepigt.

Nu ska jag gå städa vardagsrummet och hallen. Det yrde så mycket damm från grabbens möbler etc när jag torkade av dem för att ställa in dem i hans, numera rena, rum att jag känner att jag behöver en städfirma för att få ordning på eländet. Men, men, med flanellskjorta och gummistövlar klarar jag det kanske ensam...?

Typiskt

Nej, jag kunde inte hålla mig. Jag gav mig på grabbens rum med en frenesi som skrämde honom. Nu ska han inte tro att jag städar hans rum bara så där, nej. Han fick minsann punga fram en hundring eller städa ordentligt själv. Han valde hundringen. Han får tillbaka den sen, när det gått så lång tid att han inte reflekterar över att det är hans egen. ;)

Men jag gick bet. Inte för att det var för mycket jobb (även om det var aningens aning asäckligt i hörnen, under sängen och bakom tv´n) utan för att min sabla dammsugare bestämde sig för att lägga av. Dammkamelerna blev den övermäktig, antar jag. *suck* Visserligen har den hostat lite till och från men nu ville den inte ens hosta.

Han får sova på soffan inatt så fixar jag en ny dammsugare i morgon. Idag har jag inte tid. Hade liksom tänkt fixa rummet innan jag behövde iväg... Han dör inte av att snusa soffa en natt. Han får ju ett satans rent rum i morgon i gengäld.

Drömmar

Kanske är det stress som gör att jag har underliga drömmar nu för tiden? För drömmer gör jag. Massor. De lämnar en spänd, mörk känsla. Ibland minns jag dem inte, utan vet att jag drömt något eftersom jag vaknar med en vag känsla av obehag. Andra drömmar minns jag trots att jag försöker glömma. Dessa gånger är obehaget starkare.

I natt vaknade jag av drömmen. Eller, jag vaknade av att han sparkade på mig, men eftersom det var mitt i en stark dröm mindes jag den när sömnen avbröts så där abrupt. Eftersom jag nu är galen redan från start kan jag inte låta bli att analysera. Onödigt, korkat och meningslöst. Ändå gör jag det.

Just inatt drömde jag att han avslutade vårt förhållande. Ingen förklaring, ingen ursäkt, ingenting. Ena minuten var allt bra, nästa satt han med kyliga ögon och räckte över ett Dear Jane-brev och lämnade mig sedan att läsa ifred. Jag var historia. Borta. Puts väck. Det var lite förvirrande att vakna bredvid honom samtidigt som drömmen fortfarande kändes verklig och stark. Inte sjutton kunde jag låta bli att fundera på den heller.

Sådana gånger är det lätt att bagaget jag bär med mig tar över. Känslan av att inte räcka till, att inte duga och att bara vara en passus i någons tills han hittar den rätte liv slingrar sig in i medvetandet. Jag kämpar emot så gott det går, ändå mal tankarna vidare. Natten kändes otroligt lång och kampen mellan förnuft och bagage blev segdragen. Till slut vann ändå förnuftet, men hela kriget vanns inte förrän på morgonen då jag berättade för honom om drömmen, blev kallad tokig med ett leende och fick en stor kram.

Just den drömmen kan jag numera släppa. Men de andra, de jag inte minns... Vad gör jag åt dem och känslan av stark sorg, ensamhet och övergivenhet de bringar?

Just idag

De senaste veckorna har krävt en hel del energi. Det har dels varit Hans dotter, dels en massa annat som jag inte ens ids gå in på. Igår var det tänkt att jag skulle ta det lugnt, bara vara, inte göra ett endaste någe vettigt. Som vanligt när jag planerat något blir det inte som jag tänkt, så jag bakade, tvättade, dammsög, dammade, tömde diskmaskinen, ringde efter recept och gick sen till apoteket för att hämta ut medicinen. Där i mellan hann jag läsa två av Isfolket-böckerna innan jag dagen var slut. Alltså gjorde jag en hel massa jag kanske kunde ha låtit vara tills mañana.

Nå, idag har jag ett obligatoriskt möte på AF kl 13, men innan dess finns inga planer. Jag ser mig omkring här hemma och inser att jag borde ge mitt hem samma behandling jag gav hans igår, men det tar emot just nu. Det kommer inte att försvinna och i ärlighetens namn ser det inte helt hemskt ut egentligen. Det är bara jag som är aningen överkänslig för hur det ser ut hos mig. Jag vill ha ordning och reda. Badrummet skurade jag nyss, så kanske kan jag klara av att låta bli att städa det andra tills i morgon, då jag ändå tänkt storstäda. Det blir Operation Rensning då.

Sonens rum ska tömmas helt, ut med möbler och skräp, sen ska jag skura och slänga en hel del av sagda skräp. Enough is enough, liksom. Han blir av med allt han inte lägger undan innan. Nu struntar jag i vad som hamnar i soporna. Allt ska fan bort! Men det är morgondagens projekt.

Idag, just idag, ska jag inte göra någonting utöver det absolut nödvändiga. Just idag ska jag bara vara.

Sovmorgon???

Idag hade jag tänkt sova länge, länge. Självklart blev det inte så. Nej, nej, jag vaknade när han gick till jobbet och har varit vaken sedan dess. Sju är liksom inte vad jag anser vara sovmorgon...

Nåja, bara att ta vara på dagen, eller hur? Eftersom jag satt mig i sinnet att baka kanelbullar idag var det ju bara att sätta igång. Sagt och gjort, direkt efter frukosten. Nu har degen snart jäst klart och jag har upptäckt att han inte har någon brödkavel. Det kommer bli otroooligt intressant att baka ut degen nu. Undrar vad jag hittar som ersättning för sagda kavel...?

Resten av dagen kommer att ägnas åt... ingenting speciellt. Jag ska nog ta mig igenom en bok eller två i Isfolket serien, men utöver det ämnar jag bara vara. Ska bli så skönt! Egentligen kunde vi väl behöva göra precis ingenting tillsammans, utan alla känslostormar som varit på sistone, men nu är han ju en vanlig arbetare som måste sköta sitt jobb och därför får lilla arbetslösa jag strosa omkring ensam här hemma. Stackars mig... ;)

Trots att jag ägnat väldigt lite tid åt omvärlden har jag inte missat att det händer hemska saker runt omkring oss. Ändå ser jag inte till en enda röst som manar till insamling till de drabbade. Ingenting till Chile, ingenting till Madeira, ingenting till Turkiet... Visserligen har dessa naturkatastrofer inte orsakat lika stor förödelse eller lika stort dödsantal, men de påverkar ändå folket otroligt hårt. Summan de behöver är mycket mindre än den som samlats in till Haiti, så det borde vara relativt lätt att hjälpa dem. Men det är tydligen skillnad på folk och folk....

Lugnet efter stormen

Just nu är det så att man ibland kan höra en knappnål falla där. Visserligen gör han och jag allt vi kan för att allt ska vara som vanligt, men det är inte som vanligt.

Polismyndigheten la ner ärendet så snart hon blev funnen, men jag bestämde mig ändå för att be om en tjänst. De beslöt sig för att bistå. Jag antar att det kan kallas brottsförebyggande arbete för dem. I vilket fall ringde de flickan för att "förhöra" henne om veckan som varit och insinuerade att de kommer att kopplas in direkt om det blir en liknande situation igen. Hon var aningen blek och spak efter hon lagt på. *hehehe*

Socialen ska nu göra en utredning angående hela situationen. Troligen tar det ofattbart lång tid, som vanligt när de ska göra något, men jag är ändå glad över att det äntligen blir ett ärende av det.

Tack och lov att mitt eget barn är på ett bra ställe i sitt mående just nu. Igår skrev han på en ansökan till gymnasiet och efteråt tackade han mig för att jag skaffat fram alla behövliga papper och koder etc och sedan fyllt i allt utom hans signatur. Han verkar verkligen vilja börja om från scratch och sedan fullfölja denna gång. Håll tummarna. =)

Dagen efter

Hon kom alltså hem igår. Inte frivilligt, men ändå utan bråk när vi väl lokaliserat henne. Tragiskt nog har hon hittat de lösdrivande elementen på stan, de som hänger där det finns tillgång till värme, de som uppvisar föga respekt för vare sig omgivningen eller personer i den. Inte alls sådana människor man önskar att ens barn umgås med eller efterliknar. De är hennes vänner, säger hon. De personer här i livet hon sätter sin lit till. Ändå vet hon inte ens vad de flesta av dem heter. Tragiskt.

Uppenbarligen fattas det något i hennes liv. Uppenbarligen räcker det hon har inte till. Det vore så lätt att tacka ens lyckliga stjärna för att det gått bra denna gång och sen försöka lägga det bakom sig, att sopa det under mattan. Så blir inte fallet. Tack vare en hel del tjat från oss och en förstående kriminalare ska allt detta utredas från grunden. Det är det enda sättet.

Alla känslosvallningar från förra veckan har renderat i att jag idag känner mig tom. Jag borde ta tag i saker här hemma, jag borde ge mitt eget barn mer av min tid, jag borde ringa några samtal. Jag borde. Men inte idag. Jag behöver ladda batterierna först.

Om jag, som inte är hennes förälder, känner som jag gör, hur känner då inte Han? Djupet på hans känslor måste vara bottenlöst. Barn är en gåva. Barn ska medföra lycka, kärlek och hopp om framtiden. Det stämmer inte alltid.

Äntligen

Nu är hon hemma igen. Han fick ett tips och kunde åka och hämta henne. Inte populärt hos henne, som varit borta nästan hela veckan utan att vi vetat vart, men fan så skönt för oss.

"Jag behövde komma bort. Det är väl ingen stor grej?"

Än har vi bara tagit det lugnt, låtit henne duscha och installera sig på sitt rum igen. Men hon tror fel om hon tror att hon kommer undan så lätt.

Tecken

Igår fick vi ett livstecken. Inte så att hon hörde av sig eller så, gud förbjude, men efter att ha ringt runt till alla vi kunde komma på fick vi iaf veta att folk sett henne och att hon verkade må bra.

Snacka om att ilskan tog över så snart det faktum att hon verkar må bra framkom. Satan i gatan vad glad hon ska vara över att hon inte stod framför mig då. Lilla mara som utsätter sin familj för detta.

Nu är jag mest less. Orkar liksom inte framamma fler känslor just nu. Det blir nog skillnad när hon kliver in genom dörren, men vi får se. Troligen gör hon det idag. Jag antar att kompisarna ska till skolan i morgon och då vill väl inte deras föräldrar att hon är kvar hos dem inatt. Tyvärr vet vi ju inte vilka kompisarna är, så vi får inte tag på föräldrarna för att förklara läget.

Usch.

Uddlöst

Efter flera samtal till lagens långa arm har de äntligen kommit fram till att de ska ta emot en anmälan om försvunnen person. Jippie, liksom. Speciellt värt att fira att de faktiskt bryr sig är det inte. Trots en sådan anmälan får de inte interagera. Nej, nej, det vore ju för jävligt om de kunde skjutsa hem flickan om de nu råker på henne. Sånt kan de ju inte hålla på med. De är ju inte någon taxifirma heller....

Uddlöst eller inte, nu är hon iaf lyst och OM de ser henne måste de ringa Honom. Då får vi ett livstecken. Då kan oron som ligger som en klump i magen ersättas av en tillfällig känsla av lättnad.

Tack för alla medkännande kommentarer. De uppskattas mycket, även om jag just nu inte svarar på alla. De värmer ändå, hindrar den där sista gnuttan av frustration att kasta något hårt och tungt i väggen. I kommentarerna finns det mycket tänkvärt. Det ses, läggs bak i huvudet tills hon kommer till rätta och ska då plockas fram för att hjälpa henne.

Samtidigt vet jag inte riktigt hur vi ska gå vidare efter detta. Hon har samtalsperson som hon träffar regelbundet. Hon har extrahjälp i skolan. Hon har fått allt jobbigt omkring sig slätat så att hon kan koncentrera sig på att må bättre. Hon har fått möjlighet att umgås med sina vänner trots att det innebär resor till andra städer. Hon har fått allt...

Eftersom hon bott hos mamman i många år och han bara varit heltidspappa det senaste året har han gett allt han kan av sig själv, läst sig till hur man ska vara, sökt all hjälp man kan få och gjort allt han kan tänka sig för att hon ska må bra. Detta innebär även kontakt med sociala myndigheter, täta kontakter med skola, COPE-föräldrautbildning och en satans massa sunt förnuft. Hon har det förbannat bra med sin pappa och ändå går det åt helvete.

Jag vet av personliga erfarenheter hur ens bagage kan påverka en. Hur skadad man kan bli. Hur man reagerar tvärt emot hur folk förväntar sig. Ingen behöver tala om för mig att man kan trasas sönder inuti av sådant. Det vet jag allt för väl. Samtidigt förstår jag ändå inte. Vem som helst med en halv hjärna skulle behöva en invänjningsperiod för att inse att situationen verkligen har förändrats och sen skulle de tacka sin lyckliga stjärna. Klart man slår bakut i början, inte vågar tro att det verkligen är sant och testar alla gränser och lite till innan man vågar tro att det är det. Det hör till. Men är man 15 och har minst en halv hjärna tar det inte ett år för att förstå att man kan förstöra det fina omkring en om man bestämmer sig för att skita någon i ansiktet.

Jo, hon är absolut påverkad av sin tidigare miljö. Det säger jag ingenting om. Däremot är jag jävligt trött på att höra hur trasig hon är sedan tidigare, att det inte är hennes fel och att hon helt enkelt inte vet bättre. Jag vidhåller, hon är 15 år. Hon är gammal nog att tänka själv. Hon har visserligen en tragisk bakgrund men det hindrar inte att hon ger fan i att trasa sönder människorna omkring henne nu. Hon väljer själv. Hon valde själv.

Mitt i allt detta finns en ångest över att hennes val slagit tillbaka på henne själv, rent fysiskt. Vi vet inte vad hon gör, vad hon råkat ut för eller vart hon finns.

Låt inget ha hänt henne....

Fortfarande inget

Inte ett ord. Oron sliter i kroppen, samma frågeställning ältas om och om igen, minsta tecken letas och ilska blandas med en stark känsla av hopplöshet och frustration. Och det är ändå inte min dotter. Jag kan bara tänka mig hur Han mår. Usch. Jag lider med honom.

Jag skickade iväg honom till en av sina äldsta vänner ikväll. Det finns ingen mening med att vi bägge sitter hemma och stirrar mot dörren. Han behöver göra något, komma hemifrån, prata av sig med någon som känner honom utan och innan. Han är troligen snart hemma igen, men då har han iaf sett något annat än insidan av ytterdörren en stund.

Jävla satunge. Jo, jag säger så. Jag tror nämligen inte att hon råkat illa ut. Nej, hon roar sig säkert kungligt utan en tanke på vad hon orsakar. Jävla mara.

Låt henne inte ha råkat illa ut...

Nej

Fortfarande inte ett livstecken av flickan. Nada. Zilch. Ingenting.

Vad fan ska man göra?????

Trött, ledsen och besviken

Ibland blir man fan rädd för hur satans uddlöst, handlingsförlamat och ineffektivt detta samhälle är. Hans dotter har bestämt sig för att inte komma hem. Hon vill umgås med sina nya vänner och stack i tisdags kväll efter att ha sagt att hon bara skulle ut med soporna.

Hon var hem en sväng igår för att byta om. Han var på jobbet och det blev jag som fick ta den sammandrabbningen. Jag är inte hennes förälder och vad jag sa spelade ingen roll. Hon tog stöd av de två killkompisarna hon hade med sig och stack som en avlöning.

Hon har inga pengar, inget ombyte, visste inte vart de skulle och hon känner inte killarna speciellt väl. Hon har nyligen träffat dem på ungdomsgården på stan och de är 4-5 år äldre än hon. Den lilla naiva 15-åriga flickan, som mentalt inte är en dag över 12, tror helt seriöst att nästan vuxna killar verkligen inte vill vara annat än vänner med en liten flicksnärta som så uppenbart törstar efter bekräftelse. Sorgligt.

Kontakt har tagits med både polis och socialtjänst för att få hjälp i denna situation, men de står lika handfallna som vi. Eftersom hon innan hon gick sa att hon skulle vara med sina kompisar räknas hon inte som försvunnen, oavsett det faktum att hennes förälder inte har någon aning om vart hon är eller vad hon gör. Detta gör att de inte kan ingripa alls. Istället råder de oss att reka på stan, åka runt och hoppas hitta henne. Socialtjänsten var lika uddlös. De vill boka in ett möte för att starta en utredning om henne, men någon hjälp att hitta henne så att ett sådant möte kan komma till stånd kunde inte ges.

Det handlar om ett barn. Ett barn som skadar sig själv genom sina handlingar. Ett barn som lämnar ut sig själv totalt för att få bekräftelse och känna sig omtyckt.

Hur fan kan samhället inte ha möjlighet att hjälpa i en sådan situation???

Fan också!

Det blev ändå jag som fick ta den stora sammandrabbningen. Helvetes jävla skit. Tonårstjejer borde gå i koppel och ha munkorg. Jepp, iaf när de trilskas som mest. Fy fan vad jag blir less på omoget, irrationellt skitprat och än mer omoget och korkat beteende.

Tonåringar II

Nej, han kom inte upp. Han muttrade om att det är en eländig tid och att han minsann inte tänkte spela med. Detta trots att jag tidigare erbjudit mig att boka om den till en tid mitt på eller i slutet av dagen, vilket han avböjde. Jag blev arg. Därmed blev min sovmorgon helt förstörd.

Nej, hon har inte tagit sitt förnuft till fånga. Hon kommer dessutom inte fatta att det är hon själv som orsakat konsekvenserna av hennes handlande. *suck*

Det blir en hiskelig dag.

Tonåringar!

Jag hade tänkt ta sovmorgon i morgon. Blir det så, tror ni? Inte då! Min ohängde illbatting har en tandläkartid kl 7.45. Nej, han är 16 år, jag tänker inte följa med honom. Men det blir ändå till att kliva upp för att se till att han kommer iväg i tid. Fasen också!

Min tonåring är ändå enkel i jämförelse. Jag avundas inte Honom just nu. Visserligen är jag engagerad och involverad, men eftersom jag just ikväll sover hemma slipper jag stå mitt i dagens skottlinje. Fy faaan, vad tonåringar kan vara elaka, orättvisa och egoistiska. Satmara. Vänta bara tills hon själv får tonåringar. Jag hoppas hon får en hel drös flickor. De är fan värst.

Funderingar

Jag läser om jordbävningen i Chile i tidningar och ser nyhetsreportage om det på tv. Det har skadat landet oerhört. Dödstalet är tack och lov lågt, men det har ändå orsakat stor skada. Lite cyniskt undrar jag vart insamlingarna till att hjälpa de nödställda är. Inte ett ljud om någon sådan än, vad jag hört. Inga stora galor, ingen röda korset-kampanj, ingenting, ingenting, ingenting. Det är tydligen skillnad på folk och folk.

En svensk man har dömts till en månads fängelse för grovt rattfylleri. Redan domen i sig är löjlig. Ett hån mot alla offer av fyllekörningar. Nu vill mannen slippa fängelse p.g.a fetma. Han skadade sig då hans soffa brakade ihop under honom och han oroar sig för att han inte får den vård han behöver under sin fängelsevistelse. Han kan inte gå själv och behöver hjälp till och med i de mest intima göromålen, enligt honom själv. Kommer han in i en bil och kan köra full kan han fan bo i en cell och få hjälp vid toabesök också. Jag ser en scen ur Den sista färden framför mig. Squeal like a pig....

Nu har vi pappret som behövs för att sonen ska kunna söka till gymnasiet igen. Ska skickas in snarast. Håll tummarna! Forskarna har hittat en ny bakterie hos fästningar. Den bakterien har tidigare ansetts ofarlig men nu har det visat sig att den kan ge hjärnhinneinflammation hos människor. Alltså... vi vet redan att man kan få hjärnhinneinflammation från fästingbett. Faktiskt.

Sms-tjänst för otrogna. Men vad fan! Det handlar om en tjänst som innebär att du själv väljer när sms´et ska raderas ur mottagarens telefon och som förhindrar att meddelandet sparas eller vidarebefordras. Detta är en avskyvärd tjänst. Det är illa nog att man över huvudtaget klättrar över staketet och på så vis nedvärderar den som tror sig vara exklusiv och som håller dig högt. Det enda roliga med denna tjänst är namnet, TigerText.

Ransonering av kaffe på äldreboenden. Helt sanslöst. Ska de gamla, som faktiskt hjälpt till att ge oss det överflöd vi har idag, tvingas avstå från ett av de få nöjen de har? Låt dem pimpla kaffe tills det rinner ur öronen på dem. Jag dricker inte eländet själv, men jag kan tänka mig att skänka ett eller ett par paket kaffe till närmsta äldreboende varje månad.

Staten Utah har lagt fram ett lagförslag i vilket missfall ska kriminaliseras. Gravida kvinnor som t ex går på hala gator eller åker skidor och som sedan drabbas av missfall "som följd av detta" kan åtalas för mord. Förslaget har uppkommit efter att en ung kvinna betalt en man för att misshandla henne till ett missfall i en stat där abort är olagligt och de sedan inte hade någon laglig grund att åtala henne, men herregud, hur tänker de egentligen? Alla de kvinnor som måste jobba hårt för sin överlevnad, som inte har någon som kan gå handla åt dem när det är halt ute, som lever med våldsamma män etc.... ska de åtalas efter att ha mist ett barn? Idioter. Religion är bara till elände!

Nya kistor har lanserats. Ja, kistor. Sådana man begravs i. Nu har det kommit en modell med inbyggd telefon. Kan ju kanske vara bra att ha när man står utanför pärleporten samtidigt som grindvakten gått för att besöka faciliteterna?

Fasen så skönt

Visserligen är jag lite irriterad över att Bemanningstjänst inte hört av sig på två månader angående mina konverteringsdagar, men samtidigt har jag tänkt om lite. Det vore egentligen bättre för mig att de inte kan göra något åt de dagarna. När jag nu ska börja jobba igen efter min ofrivilliga arbetslöshet är det redan bestämt att jag kommer att få jobba mer än under vikariatet och det betyder i sin tur att Bemanningstjänst inte har något annat val än att anställa mig på en större procent än tidigare. Jag vinner mer på det - i längden. Visserligen avskyr jag att gå hemma, men aspekten att få en högre procent på en tillsvidareanställning är ju inte helt oangenäm.

De ringde från Bemanningstjänst idag, efter ett påtryckningsmail från mig i fredags. Som väntat är det omöjligt (deras tolkning) att rätta till det de gjort fel tidigare, men de har tänkt till lite, tydligen. Reglerna säger att man inte kan vara tillgänglig för enbart heltidsvik, men de har beslutat att göra ett undantag för mig eftersom de inte vill att jag ska sluta hos dem. Det funkar inte inom vård-biten, men i lärande och skola är det möjligt att kringgå den regeln. Vilken tur för mig att jag jobbar inom bägge då. =D Egentligen vill jag ju tillbaka till omsorgen, men innebär detta att jag får jobba lite under tiden jag väntar på sommarvikariatet ämnar jag inte gnälla. Det vore underbart att få jobba igen. Jag längtar.