lördag 31 oktober 2009

Humörlyft


Med de vänner jag har kan jag inte annat än må bra innerst inne, trots att man mår som något katten ratat att släpa in. Den empati och sympati de förmedlar värmer upp hela mig. Någon som vill ta över hostan så att jag slipper den är guld värd. Galen, men ändå guld värd. Och de som önskar mig ett snabbt återhämtande är lika mycket värda. Liksom de som lider med mig.

Idag fick jag dessutom det fina arrangemang ni ser ovan av en vän. Otroligt snällt. Jag älskar blomster och jag älskar hösten. Nu har jag dem i kombination. Underbart och oändligt uppskattat. Tack gumman. <3>

fredag 30 oktober 2009

Nu har det gått för långt!

Jag orkar inte ens gå igenom min lista med favoritbloggar. Nu kan det inte bli värre. Herregud. Jävla förkylning. Än mer jävla hosta. Jag hatar er.

Sova över?


Det blir inget jobb för mig i helgen. Jag hoppades in i det längsta att hostan och febern skulle ge med sig, men trots alvedon, varma kläder, Mollipect, Bricanyl, Pulmicort, Fisherman´s Friend och alldeles för många liter thé med honung i får jag finna mig besegrad. Jag kommer inte kunna jobba under denna helg.

Jag har dock haft besök idag. En gammal vän och hennes familj kom till stan och vi har ätit lunch ihop. Egentligen borde jag väl ha avbokat det hela, men de hade redan förkylning i familjen och vi ses så sällan att vi bedömde att det skulle gå ändå. Några timmar senare var jag helt slut, men på ett strålande humör. Man blir det av trevligt sällskap och en massa gosiga kramar av en tvååring. De är ju himla mysiga.


Jag har tydligen gjort ett bra intryck på Hans dotter. Jag har erbjudit mig att hjälpa henne läsa på inför ett prov och idag fick jag ett sms från henne i vilket hon frågade om jag inte kan sova kvar där i morgon kväll så att vi kan plugga både lördag kväll och söndag morgon. Att Han inte hade någon aning om att hon föreslagit detta gjorde det hela än mer komiskt. Grabbens kommentar var... "Herregud, vad gör du med folk för att de ska gilla dig så mycket??? Det är inte normalt!"


Nu hostar jag alldeles för mycket för att jag ska vilja ligga bredvid någon alls, så det blir inte aktuellt. Under dagtid kanske man orkar lyssna på eländet, men en natt bredvid någon som hostar så att sängen skakar och trumhinnorna sprängs är inte något jag ämnar utsätta någon för.

torsdag 29 oktober 2009

Min dag

Jag har ägnat dagen åt att vara feberyr, hosta, kämpa med en välutvecklad kräkreflex som blir hyperaktiv av hostan och att tycka synd om mig själv. Vilken härlig dag. =D

Dagens rubrik

Det kom tårar - Jag grät.

Verkligen?

Jag vet inte....

Det här inslaget gör mig ledsen. Jag undrar vad det är föräldrarna egentligen gör med sitt barn. Det kan inte vara ok att pojken får skyhög feber som inte reagerar på febernedsättande. Visserligen verkar det bara hålla i sig i tjugo minuter, men det spelar ingen roll. Han har dessutom uppenbart ont och det är svårt att hålla honom. Någon borde hållas ansvarig för detta.

Ja, jag är cynisk. Jag tror att detta är någon form av mediaflirt som skapats av föräldrarna (eventullt i samarbeta med någon iman eller dyligt som kan skrifterna väl) i syfte att få uppmärksamhet. De gör något med den stackars pojken, som sedan visas upp som en deltagare i de resande freak-shows som fanns förr. Allt i syfte att få det bättre själva, att använda sig av pojken och det "mirakel" som finns på hans kropp till egen vinning. Jag blir bara så ledsen. Än mer ledsen blir jag av alla de tusentals besökare som letar sig dit dagliga för att glo på pojkstackaren och fotografera "miraklet" samtidigt som de ylar om att detta är ett bevis för att Allah verkligen finns.

Behöver dessa "rättstrogna" ett påtagligt bevis för sin gud? Varför? De är ju rättstrogna. De ska tro oavsett vad som händer. Låt den stackars pojken vara.

Men orka!


Jag mådde bra under dagen igår. Ok, lite snorigt ibland, men faktiskt mådde jag bra. Ägnade hela dagen med att jaga maskeradkläder och kolla på annat roligt tillsammans med M. Hon hittade en bra dräkt och kommer vara ashäftig på festen på lördag.

Men poängen är ändå att jag mådde bra. Så pass bra att det bestämdes att jag inte skulle se på Gray´s eller ens sova hemma. Hur tror ni det slutade...?


Jodå, när Gray´s var slut hade nästäppan åter tagit ett fast grepp om mig. Nåja, lite nästäppa överlever man väl? Mmmmmm.... Men när det efter någon timme kombineras med torrhosta känns det inte lika ok. Hjälper det att man ligger bredvid någon som ska upp tidigt? Nix. Inte ett dugg. Man försöker dämpa hostningarna. Hur korkad är man egentligen som tror att något sådant går att göras?

Nåja, nästäppa och hosta. Man är ju inte annat än mänsklig. Men... Jag vet ju att jag snarkar även utan nästäppa. Rent logiskt borde detta bli än värre med nästäppa. Härligt. Resultatet blir att jag knappt tordes somna eftersom jag inte vill väcka honom med mitt sågverk. Hur många av er kan låta bli att somna när man verkligen försöker låta bli? Jag klarar det inte. Speciellt inte när febern smyger sig på och man blir virrig i skallen mitt i allt det där trötta, snoriga, hostande, ska-inte-snarka tillståndet.


Nåja, han tyckte mest synd om mig. Verkade inte alls irriterad. Tur det. Jag har sovit bort förmiddagen. Ska krypa ner igen snart. Måste bara få i mig något att äta och dricka först.


Åh, förresten... Han ringde för en stund sen. Efter ett läkarbesök under fm konstaterades det att han har stressrelaterad tarmkatarr.
Inte mitt fel, jag lovar....

tisdag 27 oktober 2009

Ändringar

Jävlar vad lätt saker kan förändras...

Från att en kompis ville sälja sitt köksbord till mig och i så fall kunna ha det kvar tills i februari och få betalt då till att hon skulle komma med det vid sju ikväll och vill ha pengarna i handen till att hon ville komma vid fem istället till ett sms nyss om att hon kommer om tio minuter.

Jisses....

True Blood


Nu har jag sett nio avsnitt av sagda serie. Jag är fortfarande inte imponerad. Jo visst finns det lite underhållningsvärde i den, men jag förstår inte hur den kan vara så uppschaussad. Den har vunnit flera priser och det har skrivits enormt många spaltmeter om serien. Ok. Det är som det brukar med en serie som faller den stora massan i smaken. Men bästa skådespelarinsats, bästa manus och vad det nu kan vara? Nej, det ser jag inte.

Min spontana reaktion är att serien egentligen är en ursäkt för att visa upp en massa nakna kroppar. Ja, ytterligare en ursäkt alltså. Den promiskuöse Jason sätter på kvinna efter kvinna i scener som visar det mesta, iaf av kvinnokroppen. Intressant att de i den hycklande, rättfärdiga staten USA väljer att visa sådant så länge det inte involverar sjävla genitalierna. Bröst och alla andra kurvor är går bra.


Huvudpersonen i serien är en kvinna som jag rent spontant tvivlar på har alla hästar i hagen. Ok, det finns förklaringar till varför hon är annorlunda, men inte till varför hon beter sig sig som en efterbliven fjortonåring. Hennes bästa väninna är en väldigt emotionellt störd kvinna som är en sådan stereotypt arg, svart person att det mest känns löjligt. Männen i serien är knappt bättre. De springer efter kvinnorna i serien som om dessa vore insmetade i feromoner. Vampyren blir kär i miss Inte-helt-där-kvinnan medan den som från början var kär i henne visar sig vara av annan variant än vanliga män i allt utom att han väljer att involvera sig med första bästa kvinna när hans kärlek inte blir besvarad. Vilken? Men gissa? Det vore ju helt osannolikt att han inte valde arg, svart kvinna, eller hur?


Lite lustigt är det att huvudpersonen, som är kär i och ligger med en vampyr samtidigt som han suger blod, har svårt att ta till sig att det finns andra konstiga varelser i världen. I avsnitt nio säger hon "Det händer för mycket konstigt just nu, jag orkar inte" eller något liknande. Detta är långt efter att hon accepterat vampyrer, haft sex med och varit mat till en, sett folk bli uppätna och allt vad fasen det varit. Jo, hon är dessutom telepatisk. Men det tar ändå nio avsnitt innan hon reagerar på att världen är underlig.

Alexander Skarsgårds karaktär är tydligen ansedd som väldigt sexig och otroligt populär där borta i väst. För min del känns den rätt överspelad. Att de slängt in lite svenska här och var gör honom knappast sexig. Personligen anser jag hans karaktär vara en parodi.

Jag tänker se några avsnitt till. Iaf ta mig igenom första säsongen. Vi får se om jag bryr mig om att se nästa säsong. Just nu tar jag mig bara igenom dagen. En lagom iq-befriad serie är precis rätt.

Fattig...?

Nu är räkningarna betalada. Jag har som vanligt inte alls mycket kvar på kontot. Ändå anser jag mig inte vara fattig. Jag är en lyckligt lottad människa på många vis. Jag har visserligen inte råd att unna mig en hel massa, men jag är ändå en av de lyckligt lottade. Och att prioritera har blivit en del av den jag är, så det känns oftast inte som en uppoffring. Jag klarar mig genom månaderna och bara det är en bedrift ibland. Jag klarar mig. =)

måndag 26 oktober 2009

Ingen nytta


Idag har varit helt värdelös. Jag har visserligen tagit mig i kragen och diskat, men utöver det har jag inte gjort något som helst nyttigt och absolut inte det jag tänkt. Fy fasen vad en förkylning kan dränera all energi man tidigare haft.

Jag har ägnat kvällen åt att kolla på True Blood. Jag har helt missat den serien och bestämde mig för att något avsnitt för att bedöma om det är värt att lägga mer tid på sen. Hittills har jag sett fyra delar och den femte laddas samtidigt som jag skriver. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än, men jag kan inte riktigt förstå hypen kring serien. Spektakulär och banbrytande serie med fantastiska skådespelarinsatser har jag sett att de kallar den i tidningarna. Nja.

Rhinorrhea


Igår pratade jag med en vän om den irriterande hostan jag vanligen får någon gång i november och som sedan envist håller fast i några månader. Den är satan så jobbig och varje år hoppas jag att den liksom svänger av åt fel håll när den börjar närma sig mig. Hittills har jag inte blivit bönhörd.

I morse när jag vaknade var den här. Inte hostan, men väl förkylningen. Jag kände mig till en början kulen och somnade faktiskt om en timme trots att jag sovit fler timmar än vanligt redan. När jag väl vaknade var jag seg och fick tvinga mig själv att gå upp. Anledningen blev snart uppenbar. Nysningar och rinnande näsa är rätt avslöjande tecken.

Thé med honung, varm choklad och ett hett bad senare är det bara att konstatera. Höstförkylningen är här. Hostan har börjat knacka på dörren. Sa jag november? Tja, allt annat är ju relativt, så varför inte detta? :S

söndag 25 oktober 2009

Nyttigt


Idag har jag inte gjort något vettigt alls. Istället har jag legat i sängen hela dagen och kollat på två utav tre delar av Sagan om Härskarringen. Mysigt. Jag fick min heldag. *s* Nu sitter jag i soffan och tittar på den tredje delen.

Den här dagen har varit nyttig för mig. Jag behövde verkligen en dag under vilken jag bara var. Perfekt. =)

Ris och ros


Idag fick jag ett omdöme på min första bok. Det är ett omdöme jag slutat vänta på. Boken har funnits sedan februari förra året och jag lät denna person få manuset innan boken var en realitet eftersom jag verkligen ville att just hon skulle läsa den.

Nu äntligen, över ett och ett halvt år senare, har min mamma läst och kommenterat den.
Hon gillar berättelsen. Tydligen påminner den henne om den stil Jean M. Auel skrivit serien om Ayla, Cro Magnon-flickan som växer upp hos Neandertalare. OK. Min bok är lagd bakåt i historien, även om det inte är de 10 000 år eller mer som Aylas berättelse är och jag har ju läst den serien så visst kan det finnas influenser även om jag inte själv tänkt på det. Utöver det tyckte hon att den passade bra till den åldersgrupp jag tänkt. Det enda riset hon delade ut var att texten i boken är liten. Det är något jag är väl medveten om och faktiskt tänker lämna därhän tills vidare.

Jag vet inte riktigt vad jag känner nu när jag fått kommentaren. Jag är naturligtvis glad för att hon gillade boken, absolut. Men samtidigt... Hon valde att ge fan i att läsa den i bra ett och ett halvt år. Hon har inte köpt ett eget ex utan när hon nu äntligen bestämde sig för att läsa den valde hon att låna den av mig. Jag förstår att hon inte kände för att läsa det på lösa papper, det kan vara hemskt drygt. Lättare då att läsa i riktig bokform. Men min egen mamma har inte köpt ett ex av min bok. Ska jag bry mig eller bara rycka på axlarna och inse att det helt enkelt är typiskt henne?

Jag väljer det senare...

lördag 24 oktober 2009

Mycket trevligt


Kvällen blev väldigt lyckad. De två hundarna som var här blev knappt sura på varandra alls och var hur lugna som helst större delen av kvällen. De kvinns som var här blev inte sura på varandra alls. De kids som var här klarade också av bedriften att inte lacka på varandra.

Den enda incidenten som var kom sig av min fobi. Jag fick en väldigt vacker orkidée och hann knappt ta emot den innan någon kommenterade att det fanns en spindel på den. Jag mer eller mindre kastade tillbaka den till givaren och backade raskt några steg. Jag hann inte ens se hemskheten innan jag såg till att inte vara i närheten. Min spindelfobi börjar bli lite jobbig nu faktiskt. Kanske dags för lite terapi? Eller hypnos?

När denna händelse var överspelad åt drack, skrattade och spelade vi. Vissa var helt nya för varandra och fick här igenom en ny bekantskap. Andra träffades igen. Stämningen var på topp. En allt i genom lyckad kväll. Tack! <3


Inatt ändrar vi klockorna. Kl tre blir kl två. Jag får sova en timme längre i morgon utan att få dåligt samvete för att jag sover bort förmiddagen. Skönt. =)

Försiktig


Tiden går fort. Och ändå inte. Hur man än vänder och vrider på det är det inte längre än två månader sen jag började prata med Han igen. Jo, vi känner varandra sedan förr, men det var iaf över tio år som vi inte hade kontakt. Ändå gör det att vi känner varandra redan att det känns så naturligt att umgås och vi har inte alla de där osäkra funderingarna man vanligen har när man träffar någon och börjar tycka om samtidigt som man lär känna varandra.

Just nu känner jag att jag tycker väldigt mycket om. Mer än jag egentligen vill. Eller nej. Inte vill. Men kanske mer än vad som är bra efter så kort tid. Man behöver inte skynda in i något. Vi säger hela tiden att vi ska ta det som det kommer och ändå känns det som om vi redan är ett etablerat par. Det är vi ju inte. Vi vet ingenting om hur det är att vara tillsammans med varandra. Vi känner inte varandra så. Jag måste bromsa på så vis att jag inte bara ångar på och tar det för givet, bara för att det känns så bra.

Jag har träffat hans dotter nu. Det var ett pirrigt möte, iaf för mig. Eftersom situationen är speciell och de har en del annat att bearbeta var jag lite orolig över att hon skulle ha taggarn utåt per automatik. Snart femton år med taggarna utåt. Hade kunnat bli väldans intressant. Nu var det tack och lov inte så. Hon verkar lika nyfiken på mig som jag är på henne. Han har ju redan träffat grabben. Min son är lite vanare vid att träffa nytt folk och han rycker mest på axlarna och tycker det är bra att jag träffat någon.

Han skulle ha kommit ikväll, men kände sig tvingad att lämna återbud. Jag är besviken. Det hymlar jag inte om. Samtidigt kan det nog vara bra. Att komma och träffa fyra eller fem av mina vänner på en och samma gång kan nog vara lite överväldigande. De är ju helt underbara, men de kan kanske vara bra att upplevas var för sig först. Och att ta det lugnt och som det kommer innefattar troligen inte att uppleva en sådan kväll hos mig så snart. *L*

Jag ska ta det varligt. Det vore synd om vi förstör något potentiellt suveränt för att vi har för bråttom.

Kvällen


Ikväll får jag besök. Jag har bjudit in några vänner för att fördriva lördagens senare timmar med oss. Vi skulle ha blivit sammanlagt tio eller tolv personer, men nu fick jag besked om att några inte skulle komma. Trist, speciellt som jag gärna velat att den ena träffade de andra, men sånt är livet. Inget att hänga läpp över och jag har dessutom blivit lovad en heldag i morgon istället. =)

Hur som helst kommer kvällen vara fylld av brädspel, guitar hero, öl, mat, läsk, chips, vin och vad vi nu känner för. Utan att ropa hej kan jag redan nu säga att det bäddar för en bra kväll. =)

fredag 23 oktober 2009

Man ska inte...

... fundera för mycket. Bara ta det som det kommer...

torsdag 22 oktober 2009

Aaargh


Ibland möter man saker som bara strular. Strul hit, strul dit och strul hela tiden. Jag har hittat min utmaning. Jag önskar bara att det inte var just den här saken. Den påverkar andra saker negativt. Inte så att det påverkar mitt liv speciellt egentligen, utan bara en aspekt av mitt liv. En jag trivdes väldigt mycket med förr och som nu känns lite motigt.

Det ordnar sig. Jag måste bara sluta vara så klantig och jag måste sluta låta det påverka mig så negativt. Det ordnar sig.

Härdad?


Hmmmmm......

"finns det gränser till vad du utsätter sonen din för egentligen? ;) "


Den frågan ställde hRaven i en kommentar. Ok, visserligen är det väl inte normalt att be sonen kliva upp för att hålla i en skinnflärp så att jag kan skära av den ordentligt samtidigt som blodet rinner som ur en fontän. Nej, det är nog en prövning. Jag erkänner. *S*
Men i övrigt...? Jo. Han är rätt härdad.

Inte så att jag begär underverk eller att han ska klara allt som kommer hans väg, men det har onekligen varit några udda situationer under hans liv. En del gånger är det hans själv som skapat dem, men med mig som mamma har det kanske blivit några andra upplevelser än vad hans kompisar fått genomgå.
Folk som kommer och går som om det vore Grand Central Station dag som natt, udda och mindre udda människor som känner sig som hemma här, en stor acceptans för det som är annorlunda, en ärlighet som gränsar till det brutala och en jargong som skulle få internerna på Sing Sing att höja på ögonbrynen. Inte så att jag använder en massa svordomar eller så, utan mer att jag säger det jag vill ha sagt utan att linda in det. Överspykologen på BUP såg smått förskräckt ut när vi pratade med varandra första gången vi träffade henne. Efter tio möten överöste hon oss med beröm över vår fina kontakt och vår sammanhållning. Så ja, rå men hjärtlig jargong.

Min son har sett det mesta och höjer sällan på ögonbrynen för något längre. Han står pall, han backar inte för något, han gör det han måste för att gå vidare och han har en otrolig humor som gör att han faktiskt kan skratta åt eländet när det kommer. Vi är ironiska, vi boxar på varandra verbalt, han får hålla medan jag skär, jag erbjuder honom tortyr rätt ofta så nu för tiden frågar han vilken metod jag funderar på innan jag ens hunnit hota, han får stå ut med att jag kramar honom, jag är öppen och ärlig i min kontakt med honom och han ser på mig med lätt löje när jag svävar iväg i mina funderingar eller när jag får spel.
Jo, han är härdad.

Med det sagt vill jag ändå betona att jag är rätt normal. Så det så!

onsdag 21 oktober 2009

Mer än jag trodde?

Jag blödde ju en hel del i morse. Det var visserligen bara ett utgångshål i storlek av en paljett, ni vet sådana där glittriga saker man pysslade med på dagis, men blodet rann i en rätt strid ström i minst en kvart innan det började bedarra. Det gick åt en halv rulle hushållspapper för att fånga upp blodet med innan jag äntligen kunde sätta på förband. Just då var det mest irriterande.

Några timmar efter att jag gjort detta kände jag mig rätt matt, faktiskt. Jag la mig ner för att sova i någon timme. Tre timmar senare tittar jag på klockan och fattar inte vad den är. Siffrorna stämde inte. Tur att jag inte börjar jobba förrän kl 15 idag.

Undrar om det kan ha berott på blodet eller om jag helt enkelt är ovanligt trött just nu?

Det gör ont


... i mig för din skull, vännen.
Kram

Jag var otålig


Jag har haft en leverfläck i armhålan så länge jag kan minnas. En sådan där leverfläck som växer utåt och egentligen bara är en hudflärp som inte har någon som helst funktion eller mening. Den eländiga tingesten har med jämna mellanrum kommit i vägen för rakhyvel och blodet har då runnit som en fontän. Ni kan tänka er hur detta irriterat mig.

Nå, i början av förra veckan bad jag en kompis knyta en tråd omkring den. Enligt sägnen ska detta få den att skrumpna (kan en skrumpen hudflik skrumpna?) och ramla dän. Efter en vecka hade jag inte märkt någon direkt skillnad på den eländiga flärpen. Runt omkring har det varit irriterat och svullet. Jag kan inte kalla känslan jag haft där för smärta, det vore att ta i, men det har varit direkt obehagligt. Kanske beror det på att den faktiskt sitter i armhålan och därför aldrig får någon "vila", vad vet jag. Men obehagligt har det iaf varit.

Tror ni jag orkade vänta? Klart jag inte gjorde. I morse kände jag det där lite molande obehaget när jag vaknade och när täcket kom åt där ryckte jag faktiskt till. Då brast tålamodet hos mig. Rakblad. Jag visste att jag hade ett nytt sådant. Jag letade fram det, gjorde i ordning förband och tvättade sedan händerna ordentligt innan jag spritade dem.
Minns ni vart den satt? Precis. Hur lätt är det att manövrera i sin egen armhåla? Och med "fel" hand dessutom. Det blev inte lättare av att det till min förvåning blödde utav helvete. Det var bara att erkänna mig besegrad.

Kraftigt blödande gick jag och väckte grabben.
Ja, ni kan ju tänka er att han numera inte har speciellt höga tankar om min intelligens, men sånt är livet. Han vägrade skära av den åt mig, men var vänlig nog att hålla i den så att jag fick bättre manövreringsutrymme. Han såg lite lätt äcklad ut, men vet ni... Det är första gången han gått upp utan en massa tjat på jag vet inte hur länge, så det var värt det! *asg*

Man blöder som en stucken gris ur armhålan. Jag blev nästan orolig innan jag fick det att bedarra. Is, tryck och envishet är tydligen receptet. *lättad* Nu har jag gjort rent i badrummet, spritat alla ytor och undrar när det kommer att börja göra ont. Jag räknar med att det gör det, men jag tar hellre ett molande sår som läker än att gå vänta på något som man inte ser något slut på.


Och bara som parantes, jag valde naturligtvis fel morgon. Sonen börjar tydligen sent på onsdagar och i kombination med att han nu anser mig vara helt galen är han dessutom sur för att han fick gå upp 1 ½ timme för tidigt. Han gick och la sig igen. Troligen blir det tjat om att gå upp lite senare istället... *S*

tisdag 20 oktober 2009

Nej

Det blev så marginellt bättre att denna dag helt klart måste utmämnas till en mindre bra sådan. Jo, Ladyn´s sällskap lyfte humöret lite, men av helt godtagbara skäl blev den planerade 5 km promenaden betydligt kortare och det känns som om det var helt i dagens anda. Undrar om det kan bli värre?

Den här dagen...


... började fel och fortsatte sedan vara fel. Hoppas slutet blir bättre, men oavsett vad som händer kommer den inte bli ihågkommen som en bra dag.

måndag 19 oktober 2009


Jag har läst, tittat på bilder, försökt hitta likheter, läst om...

Det känns konstigt. Personerna på bilderna är "mina". De tillhör dem jag kommer ifrån. Några i direkt nedstigande led, andra lite i periferin. Men de är ändå mina.
De medföljande anekdoterna gör bilder mer kompletta. Samtidigt skapar de nya frågor. Frågor jag skulle kunna ställa, men där svaret kanske inte är så viktigt. Eller så är de det. Jag vet inte...

Kreativiteten. Utseendet. Temperamentet. Allt jag har nu är ju jag. Mitt. Ändå känns det som om det kommer någon annanstans ifrån. Inte så att jag fått låna näsa, ögon eller egenskaper, utan mer som att jag fått lite härifrån, lite därifrån och lite överallt ifrån och sedan skapat mig. Naturligtvis är det så. Så har alla gjort.

Man ärver utan att veta om det, man blandar det till en kompott och är den man är. Jag är inte annorlunda än någon annan på så vis.
Skillnaden ligger kanske i att de allra flesta, absolut inte alla, men de allra flesta, har någon kontakt med dem de ärvt egenskaper och eventuella knepigheter ifrån. Jag har inte haft några referensramar, vare sig på mors- eller farssidan. Ingen som säger "Åh, precis som farmor, se så lik gamle George hon är när hon kisar så där, hennes uschliga humör påminner mig om gammelmoster Tekla..." Jag har bara varit. Lik min mamma till utseendet, helt annorlunda bägge mina föräldrar i det mesta annars.

Jag har fått dessa bilder och anekdoter från min kusin, min namne. Hon har kontakt med släkten på farssidan och har varit snäll nog att dela med sig till mig. Vår kontakt är av det nyare slaget. Jag har alltid vetat om att hon finns. Till och med vilken stad hon finns i. Ändå tog jag inte kontakt tidigare. Jag kände ju henne inte. Inte hennes bror och föräldrar heller. Jag är dessutom lite yngre och till på köpet bångstyrig och korkat stolt. När jag var liten förstod jag inte varför ingen brydde sig om att höra hur vi hade det. I tonåren blev det ett trots. "Skiter de i oss kan jag skita i dem". Den tanken blev inte bättre av ett olyckligt uttalande den gången jag som 18-åring faktiskt träffade dem, även om jag efter det hade en kortvarit brevkontakt med just Yvonne.

Jag söker inte något. Många tror det. Men nej. Jag är den jag är. Att veta hur människor varit innan mig, hur de sett ut, vad de gjort... det är intressant. Det ger mig en större inblick och förståelse i vissa saker. Men jag söker inte någon förklaring till mig själv. Mina egna livserfarenheter har format mig till den jag är idag. Kanske tack vare en del av mina ärvda egenskaper, kanske trots dessa. Men jag är den jag är. Ändå är jag väldigt tacksam för möjligheten att veta mer. Att ha en bakgrund.

Tack Yvonne.

söndag 18 oktober 2009

Kommentarer


Det kom några lustiga kommentarer igår. De flesta är kanske roligast om man känner alla inblandande, men jag skriver ändå ner dem här. Mest för att jag inte ska glömma dem, men kanske roar det även någon annan. =)

Ervin var en riktig skitstövel när vi gick i skolan. Denne syrian muckade med och var allmänt dryg mot allt och alla. Han satt och berättade om alla bråk han var med i när jag kommenterade att han aldrig bråkat eller ens muckat med mig. Hans svar fick hela bordet att brista ut i igenkännande skratt.

"Det tordes jag fan heller. Jag kunde ju inte komma hem till farsan och erkänna att jag fått stryk av en tjej!"

En stund senare var jag inne på damernas och där står Hazne och Aylin och diskuterar att de tycker det är svårt med de konventioner svenskar använder sig av. Just då var det att de flesta vill att man hör av sig innan man kommer och hälsar på. Hazne ondgör sig över svennejävlar som inte förstår tjusningen med att man inte behöver höra av sig innan man kommer på besök tills hon inser att jag är rätt vit och inte ser speciellt utlänsk ut. Hon ber om ursäkt massor medan Aylin viftar bort det med ett...

"Hon är ingen svenne, jag lovar. Hon är mer utlänning än vi. Hennes hem har svängdörrar"

Den jag egentligen hade minst kontakt med i skolan talade om för mig att han alltid varit lite avundsjuk på mig. Jag fattade ingenting. Varför? Jag gjorde ju inget speciellt och jag hade absolut ingen hemsituation som någon kunde vara avundsjuk på. Hans anledning var lite rolig att höra...

"Du var så självsäker och visste alltid vad du skulle säga. Till och med lärarna undvek att diskutera med dig om de inte kände sig helt säkra på det de sa."

Kvällen igår var, för mig, en rätt stor egoboost. Jag behövde den inte eftersom jag mår väldigt bra med vem jag är idag, men det är aldrig fel att uppskatta sådant när det än kommer. =)

Typiskt

Jag somnade inte förrän någon gång efter fem. Att vara vaken tills dess kombinerat med en aning alkohol i kroppen borde väl bädda för att man sover bort dagen som redan börjat gry, eller hur? Ja, för alla utom mig så...

Klockan nio började jag fundera på att dammsuga. Inte klokt! Ingen dammsuger kl nio på en söndag morgon. Inte här hemma iaf. Men hänsyn till grabben lät jag snabeldraken stå. Men då började jag fundera på att putsa fönster istället. Det som avhöll mig från det var att jag tidigare i veckan sett en spindel i ett av fönstren. Där vill jag inte böka omkring speciellt mycket. Tanken dog en plågsam död.

Men... städa skrubben då? Den tanken är mer korkad än någon av de tidigare, faktiskt. I min skrubb står en hel massa böcker som väntar på att de fyra hyllorna som delar plats med dem där inne ska sättas upp på väggen. Innan det händer finns det inte något jag kan göra i skrubben, hur mycket jag än vill.

Jag försökte faktiskt gå lägga mig igen. Tog en bok och la mig till rätta under täcket. Klart det inte funkade. Det har ju aldrig funkat tidigare så att tro att det skulle det nu var lite tragikomiskt. Egentligen visste jag ju redan innan att jag snart skulle vara uppe igen. Jag funkar så dagen efter. Den rastlösa energi som bubblar inom mig är hemsk. Huvudet skriker att det vill vila. Inte för att jag på något vis är bakis, nej, nej, utan för att jag knappt sovit. Kroppen däremot... den har fått kortslutning.

Nu står snabeldraken och väntar i hallen. Den har avancerat från städskåpet. Klockan är ju så att jag kan använda den utan att bli lynchad. Jag hinner fixa det innan bröddegen jäst färdigt. Och de där blommorna i fönstret borde väl inte vara så svåra att flytta på, egentligen? Vad gör det att de är både högre och bredare än jag (bara en liten överdrift)? Fönstrena behöver ju verkligen putsas. Spindeln får helt enkelt flytta någon annanstans. Jag ska bara be någon annan gå in och övertala den till det innan jag kommer till det fönstret. =D

Jag vill bara sitta ner och ta det lugnt idag. Detta är bara för typiskt jag.

Bara jag inte får för mig att diska alla de hundranågonting glasen jag har i vitrinskåpet också...

Min kväll

Jag visste egentligen att det skulle bli så. Trots mina farhågor och min ambivalens hade jag verkligen skitroligt ikväll. Hela nio personer från vår gamla klass ramlade till slut in på BMB. Vi fick oss ett gott skratt när vi konstaterade att ingen av dessa nio var av svenskt ursprung. Det kunde nog summera vår klass. Vi var ytisarna, helt enkelt. =P

Den jag alltid ansett smartast i klassen erkände att han alltid tävlat med mig och många gånger kände sig underlägsen, vilket boostade mitt ego så där lagom, 20 år efteråt. *S* Lite egomassage är aldrig fel. ;) Herregud, så vi skrattade.Vi var få, men stämningen var på topp.

Aylin gjorde min kväll. Herregud så den människan tagit de bra egenskaper hon hade och utvecklat dem. Jag var klok nog att ta hennes telefonnummer innan stället öppnade för allmänheten och klassen skingrades för vinden. Henne ska jag definitivt hålla kontakten med. Den borde jag ha återväckt för länge sen. Nåja, nu ska det bli ändring på det. Och kanske ska jag ta mig till huvudstaden, där hon nu bor, och hälsa på henne. =)

Jag har haft en så otroligt rolig kväll. Det går inte ens att beskriva. Många av klasserna hade fler deltagare, men jag tvivlar på att någon annan klass skrattade lika mycket som vi gjorde. Klass 9c, St Ilians skola, avgångsår -89. We rock!

Och till M. Tack så otroligt för att du fanns där. <3

Och skjutsen hem var guld värd, även om jag ändå går och lägger mig ensam ikväll. <3

lördag 17 oktober 2009

Bättre än så här blir det inte...

Fan, jag är verkligen off idag.
Håll tummarna för att det blir bättre.
Jag har iaf styrt upp kvällen med hjälp av M.
Tack vännen för att du offrar dig genom att gå ner på den där hemska krogen. <3

Ambivalent

Ikväll är det återträff på BMB. Det har gått hela 20 år sedan jag gick ut nian. Herregud, vad gammal jag är!

Just nu sitter jag och har verkligen ingen som helst lust att ens göra mig i ordning. Jag vill inte, helt enkelt. Men jag har anmält mig och vet av erfarenhet att det kan bli kul trots att jag innan inte velat ha med det att göra. Detta gör att jag tänker gå ner iaf. Jag tänker äta den där skitdyra tacobuffén, dricka den där välkomstdrinken och sedan bli ruinerad av att betala för resten av det jag ämnar dricka under kvällen. Jag ska.... Men just nu vill jag inte!

Det är väldigt få anmälda från min gamla skola. Med det sagt är det väldigt logiskt att det är ännu färre anmälda från min egen klass. Vi är bara sju stycken. Sju. Utav 24. Kanske kommer några fler ner efter att det öppnar för allmänheten, det vet jag ju inte. Många tycker nog att 350 kr för tacobuffé och en välkomstdrink är lite väl dyrt. Jag kan inte annat än hålla med, men hade fler från klassen dykt upp hade det ändå känts ok. Nu känns det så där. Inte något jag verkligen, verkligen vill. Hoppas det dyker upp fler klasskompisar sen. Hoppas.

Dusch och sminkning står på schemat nu. Det går relativt fort. De såg mig när jag var som finnigast, så botten har ju redan nåtts, liksom. De får ta mig som jag är. Det gör de säkerligen också. Det är bara jag som är muttrig och löjlig just nu. Bara jag kommer dit blir det bättre. Jag klarar ju inte av att inte vara social när jag hamnar i sällskap.

Jag pratade med en gammal klasskompis om den här kvällen tidigare. Han ville inte gå eftersom han kände att han inte kommit någon vart i livet, att han skulle behöva skämmas i jämförelse med de andras prestationer. Jag känner med honom och förstår honom på sätt och vis även om jag inte egentligen förstår hur han tänker. Jag tänker inte på det viset alls. Jag är den jag är och jag duger. Punkt slut. Han kände tvärt om. Det är synd. Jag kommer att sakna honom ikväll. Anders var en sådan stor del av mina skolår. Han hör dit, helt enkelt.

H kommer inte heller. Det visste jag. Kunde egentligen inte tänka mig något annat. Jag kommer sakna henne också. Hon är inte bara en stor del av min skolgång, hon är en stor del av den jag är idag. Utan henne hade jag gått under. Ja, hon hade sina egna demoner, men tillsammans skyddade vi varandra. Jag kommer skänka henne många tankar ikväll.

Äsch, det är väl dags att göra mig presentabel. Nog för att de får ta mig som jag är, men jag går ju knappast ut ofta med otvättat hår, osminkad, seg och halvklädd ens på en bra dag (speciellt det där halvklädda). Håll tummarna för mig ikväll, ok?

Jag är oggig. Perfekt. Bara att tuta och köra...

Insikt


Jag är inte blind. När jag ser mig omkring är det rätt tydligt. Oavsett den frustration och den irritation min tonårspojke orsakar mig vet jag innerst inne att jag har det ganska lätt i jämförelse med många andra tonårsföräldrar.

Det spelar ingen roll hur mycket jag ibland vill hissa honom upp och ner i närmsta träd och lämna honom åt kråkorna eller fantiserar om att han plötsligt (och väldigt ung) får ansvaret för en tonåring så att jag bara kan sitta bredvid och njuta av spektaklet. Det spelar heller ingen roll att jag funderar på att bli blond igen* så att de eventuella gråa hår han orsakar syns mindre. Eller att jag ibland står och knyter nävarna och räknar till så höga valörer att min mattelärare i skolan hade varit tokimpad. Jag inser trots detta att jag har det lättare än många andra.


Ge mig styrka att förändra det jag kan,
Mod att acceptera det jag inte kan förändra och
Förstånd att inse skillnaden.

* Mina funderingar att återgå till att vara blond har egentligen inget med sonen att göra, men det lät bra.... =P

fredag 16 oktober 2009

Cyklar


Min kära gamla stålhäst har ju gått och villat bort sig. Puts väck. Jag är fortfarande sur över det och anser att klåfingriga pappskallar ska ha en rejäl knäpp på näsan. Idioter.

En vänlig själ har lånat mig en cykel i några dar. Han tyckte det lät himla jobbigt att behöva gå hemifrån före sex på morgonen för att hinna i tid till jobbet, nämligen. Jag kunde inte annat än hålla med och sken som en sol när jag slapp. Jag tror jag lyste i kapp med cykellyset när jag åkte vid tio över sex istället för kvart i i morse.

Cykeln jag lånat är av herrmodell. Det är naturligtvis inte första gången jag cyklar på en sådan, även om det inte skett speciellt många gånger i mitt liv. Att komma upp på den är inga problem eftersom jag tillhör de som haft en rätt hög mittstång på min damcykel och därför valt att svinga benet över sadeln för att kliva på och av den. Vanan inne redan alltså. Men idag tvingades jag stanna vid ett rödljus och då blev skillnaderna i ramen väldigt påtagliga. Alltså... Jag har korta ben. Hur satans skönt är det att ha en stång i vägen så att man måste hänga lite på ena sidan för att nå ner? Sen när man ska upp gäller det att balansera tramporna helt rätt för att komma upp igen. Tur att man har lite gung i kroppen. Bara att vicka lite åt sidan så rullar det åt det hållet av sig självt... =P


Varför har killar och tjejer olika rammodeller? Förr i tiden, i cykelns begynnelse, var ramen helt enkelt istället för pakethållaren så till vida att männen kunde skjutsa sina damer på den, men nu? Den där ramen är ju bara i vägen.

Damcyklarna ser ut som de gör för att kvinnorna skulle kunna cykla utan att kjolen kom i vägen. Logiskt och även om det numera inte är mer vanligt med kjol än byxor är den konstruktionen fortfarande bra anpassad efter vad man behöver. Att man inte slår i någonstans om man glömmer att luta åt sidan när man kliver av är ju ett ypperligt bevis på det. =)


Någon som vet någon fördel med att ha en herrmodell? Vore intressant att få ta del av det i så fall. =)

torsdag 15 oktober 2009

Ovant


Under min tid som singel har jag träffat många män. Läs inte detta fel nu, för träffat dem är det enda jag gjort och då inte som dejter eller potentiella pojkvänner.

Några av dessa har ändå vid första intrycket utstrålat en möjlighet till att jag skulle kunna tycka om. Detta har visat sig vara både rätt och fel när jag träffat dem några gånger. Jo, jag har gillat dem som personer, men mer än så har inte varit aktuellt. Det tar oftast bara ett eller två möten innan detta är uppenbart för mig. De blir bra vänner och på den nivån stannar det.

Därför är det ovant att faktiskt inse att jag fortfarande tycker om. Vi pratar ofta, vi träffas kanske inte så ofta som jag skulle vilja men ändå någon gång i veckan och ja, jag tycker fortfarande om. Bäddat för trubbel? *s* Jag vet inte hur man hanterar en sådan situation eftersom det är väldigt länge sedan jag tyckte om någon ny. Det är många år sedan jag stod vid detta vägskäl.

Naturligtvis har jag tyckt om, och det väldigt mycket, under de år som varit. Men poängen är att det är många år sedan det var en ny tycka om och jag har ingen aning om hur man gör. Han blir ibland lite ställd när jag frågar saker rakt ut istället för att vänta och se tiden an. Inte så att han tar illa upp eller tycker det är jobbigt, men tydligen är det ovanligt. Men det är lättare för mig att fråga än att gå undra och sedan känna mig osäker eftersom jag ju bara gissar mig fram. Nu vet jag iaf vilken nivå jag ska lägga det på. Även om vi inte är ett par (ännu?) så ligger vi ändå på samma nivå och vem vet hur det kommer att utveckla sig. Det får tiden utvisa.


onsdag 14 oktober 2009

Lista

Jag lånade den här listan från Yvonne, som i sin tur lånat den från en annan Yvonne. Ni förstår varför jag inte kunde låta bli den, eller hur? *s*

1. Hur gammal är du om fem år? 41
2. Vem var den sista du träffade? En morgontjurig son
3. Hur lång är du? 166 cm.
4. Vilken var den senaste film du sett? Snatch
5. Vem ringde du senast? Matte
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Till Ullis. "Det ordnar sig till slut, vännen. Jag har din rygg."
7. Vad är dagens planer? Jag dissar tvättstugan och tar dagen som den kommer istället. Inga planer. =)
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ringa
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Skilda, tack och lov.
10. När såg du senast din mamma? För någon vecka sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Brun
12. När vaknade du idag? Gick upp 9.20 för att sonens alarm gick igång för tionde gången eller så.
13. Har du någon gång hittat en katt? Nej
14. Vilken är din favoritplats? Köket
15. Vilken plats föredrar du minst? Tvättstugan.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Där jag vill vara.
17. Vad skrämde dig som barn? Mina föräldrar och spindlar.
18. Vem fick dig att skratta senast? Heli.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, men jag gav bort dem och skivspelaren till en ungdom som tyckte de var urhäftiga. *S*
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bägge.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? I trosor.
22. Hur många kuddar har du i sängen? I sängen finns det fem, jag använder tre av dem.
23. Hur många landskap har du bott i? Tre, men bara ett i Sverige.
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja, naturligtvis. Även jag har en gång varit ung. =P
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota.
26. Är du social? Ja
27. Vilken är din favoritglass? Gammeldagsvanilj
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala av skulder, ha roligt och lägga undan lite för kommande behov.
29. Tycker du om kinamat? Absolut!
30. Tycker du om kaffe? Nej.
31. Vad dricker du till frukost? O´boy. Jag kommer aldrig bli vuxen. *hehe*
32. Sover du på någon särskild sida? På vänster sida, men på höger sida av sängen.
33. Kan du spela poker? Nja. Jag är en bra förlorare. =P
34. Tycker du om att mysa? Javisst.
35. Är du en beroendemänniska? Nej.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej. Två dagar innan, dagen innan, dagen efter och två dagar efter, men inte på min.
37. Vill du ha barn? Har barn.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, fast inte för egen del. Varit med andra.
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Mat och sonen.

42. Äger du dyra smycken? Ett
43. Har du någon gång testat narkotika? Nej.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Rostad macka med jordnötssmör och sylt.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Susse
46. Välj ett ärr på din kropp? Ett på vänster handled från när jag brände mig som barn.
47. Vad har du för ringsignal? Sweet home Alabama
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nej.
49. Flirtar du mycket? Nej.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? Hemma.
51. Kan du byta olja på bilen? Nej.
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Läser Äkta vara - vägen till oförfalskad mat av Mats-Eric Nilsson, Doors open av Ian Rankin och Skendöd av Tess Gerritsen just nu.
54. Läser du dagstidningen? Ja när jag kommer över en. Prenumererar inte.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej, men har Illiustrerad Vetenskap och Allt om historia varje månad.

56. Dansar du i bilen? Nej.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Rockklassiker
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Har tystnadsplikt så det får jag inte avslöja.
59. När var du i kyrkan senast? I förrra månaden, men bara för att titta. Ingen gudstjänst eller så.
60. Har du läst allt detta? Nej, jag svarar alltid på frågor jag inte läst. *himlar med ögonen*

tisdag 13 oktober 2009

TACK!

Kom med posten idag. =)

Idag har jag två personer att tacka.

Lotta, som haft tålamod med mig och hjälpt mig färga hår och (otroligt att jag gick med på det) ögonbryn. Det blev himla bra, trots mina tidigare farhågor. Tackar ödmjukast. <3

Ladyn, som skickade en present med posten. Det var oerhört trevligt att komma hem till en sådan sak. Tack så otroligt mycket. <3

Börjas det igen?

Jag försökte sova inatt. Det var seriösa försök. De funkade inte. Jag har märkt att antalet timmar jag sovit de senaste nätterna minskar för var natt. Jag har försökt slå ifrån mig vad det kan betyda, men efter den gångna natten är tecken alldeles för starka för att jag inte ska tänka "insomniaperiod på gång".

Håll tummarna för att det bara är normala svårigheter att sova och inte början på en ny period.

måndag 12 oktober 2009

Yin utan Yang


Jag undrar vad fan det är med livet som gör att det väljer ut några få att sparka på så ofta som det bara är möjligt. Ja men självklart ska jag dessutom vara en av dem. Helt sanslöst.

Jag var duktig idag. Jodå. Efter att ha muttrat som fan över att jag inte ser något när jag cyklar hem från jobbet tog jag faktiskt med mig cykellysen ner för att montera dem på cyklen. Jag var lite sen, så jag var lättad när jag insåg att det på framlyset var en snabbkoppling som innebar att jag slapp skruva med verktyg. What a break, liksom...

Jo, det hade ju säkert funkat skitbra om det bara funnits en cykel att montera det på. Ni kan ju tänka er hur fånig jag såg ut när jag spejade över raden med cyklar, som om någon skulle ha roat sig med att ställa min på ett annat ställe i raden än där jag lämnade den igår. Men eller hur! Inte heller lär jag ha sett mindre fånig ut när jag i fåfäng förhoppning såg mig omkring i cykelkällaren... ja, runt hörn och i prång, för att se om det ändå inte var någon som tycker att practical jokes är kul.

Bara att ringa till jobbet för att meddela att jag blev sen och sen pinna på så snabbt jag kunde för att komma dit. Hurra. Precis vad jag önskat mig. Motion är ju alltid bra, sägs det. Att lukta svett och känna mig stressad gör ju ens dag, eller hur?

Tur i oturen då att den jäveln inte väntade tills i natt. Nu fick den ett trasigt baklyse och inget fäste för framlyset. Rätt åt den fan... *klen tröst*

Som en lysande stjärna i allt detta kom Ladyn och skjutsade hem mig från jobbet vid nio. Kanske finns det ändå lite Yang i världen även om jag just nu har lite svårt att ta till mig den?

Yin och Yang

Det är en faslig kamp här på morgonen. Jag, som ofta jobbar kvällar, skulle i teorin kunna ha sovmorgon. Det vore faktiskt väldigt skönt eftersom jag ju som sagt oftast jobbar kväll och således inte kommer hem förrän efter nio. Man ska då varva ner för att kunna somna. Nu är jag inte speciellt bra på att gå lägga mig tidigt ens på en bra kväll, så efter dessa arbetspass kommer jag oftast inte i säng förrän framåt natten.

Ni kan se scenariot? Jag är trött som fasen och irriterad så snart jag (varje morgon) inser att grabben inte gått upp av sitt eget alarm. Grabben, som i sin tur är så där seg och sur som bara en tonåring kan vara och som redan vet hur satans irriterad jag är. Det är som bäddat för en kul morgon. Detta sker varje morgon. Han vet att jag inte klarar av att ligga kvar och veta att han försover sig. Han klarar inte av att gå upp själv när han vet att han inte måste. Pang! Där går vi i klinch. Varje morgon. *suck*

Det är tur att det inte är lika tjurigt på kvällarna. Visst, det är oundvikligt att vi ibland krockar även då, men i regel lyckas vi hålla sams. Vi kan till och med skratta tillsammans. I perioder av denna hemska tonårsperiod har det varit svårt att hitta något att skratta åt, men vi har samma ironiskt sarkastiska humor, så vi brukar hitta något. Det spelar ingen roll hur litet det egentligen är, ett skratt är förlösande i en svår situation.

Sen måste man minnas att det finns annat i livet också. Allt roterar inte runt den där irrationellt egoistiska varelsen man hyster i sitt hem. Jag har en satans tur med det. Jag har människor omkring mig som hjälper mig inse det futila i att försöka få någon reson i allt detta och som på olika vis får mig att känna att det de verkligen bryr sig, trots den känsla av hopplöshet och vilja att ibland bara slänga in handduken man ibland har.

Igår var jag helt slut. Mentalt utmattad i kombination med att vara fysiskt trött efter en helg på jobbet. Det var en rätt jobbig känsla. Sonen höll sig på sitt rum, väl medveten om hur smart det var. Jag satt som en säck potatis innan jag tvingade mig att fixa något att äta. Därefter lyfte mitt humör avsevärt. Ett samtal på msn, en spontan promenad i Rocklundaspåret trots regnet, ett sms, några mail och ett telefonsamtal gjorde att jag ändå hade ett leende på läpparna när jag gick och la mig, trots att jag redan då visste att jag om bara några få timmar skulle gå ytterligare en morgonrond med sonens sämsta sida.

Tack.

up-side-down

Ibland är världen up och ner. Inget är som det verkar och ändå är allt precis som vanligt. Det är en väldigt knepig känsla. Det är inte alltid lätt att bedöma hur man ska bemöta detta underliga kaos, men förhoppningsvis gör man rätt val i slutändan.

Ingen stress, ett stort tålamod och ärlighet. Så får det bli. Det är nog värt det.

söndag 11 oktober 2009

Löjlig


Det spelar uppenbarligen ingen roll hur gammal man är eller hur man levt, man blir tydligen löjlig och osäker när man tycker om. Är det någon slags naturlag? Inte fjortisfjantig, tack och lov, men ändå inte som vanligt.

Hur svårt är det att lyfta luren, egentligen? =P

fredag 9 oktober 2009

Nobelpris igen


Barack Obama som Nobels fredspristagare. Otippat.

Det är underligt hur någon kan göra ett sådant intryck på så kort tid. Från att ha varit helt okänd för omvärlden för bara två-tre år sedan till att få Nobels fredspris. Här letar de inte någon obskyr person som varit aktiv i många år för att främja freden i världen.

Rätt eller fel? Vad vet jag. Han har onekligen orsakat förändringar i klimatet världen över.

Hur gjorde de???


Idag är det rätt vedertaget att de flesta tjejer får ett otroligt sug efter choklad dagarna innan eller under de dagar de har mens. Nu pratar vi inte något kvittrande "Åh, vad gott det vore med en chokladbit" eller liknande löjl, utan mer ett morrande "Ge mig choklad så överlever du även denna dag!"

Jag vet med mig att jag många gånger avväpnat ett mindre glatt humör med en chokladbit... eller hela kakor... och så har livet känts mycket bättre igen. Hur många av er läsare har gjort detsamma? Min gissning är att det är några stycker iaf.
Men... nu till min undran... Choklad är ju en relativt ny upptäckt. Visst har indianerna i amazonas vetat om att använda kakaobönan och tugga på den etc, men kakao kom inte till västvärlden förrän på 1500-talet och då först som en besk och rätt äcklig dryck. Det tog några år innan någon kom på att den smakade bättre med lite socker och vanilj i. Det var dessutom en väldigt dyr nymodighet eftersom bönan måste importeras från Sydamerika. Choklad blev inte en "var-mans-godis" förrän rätt nyligen, faktiskt.

Hur fasen klarade de sig utan choklad? Hur gjorde de? Vad åt de istället? För inte sjutton kommer jag någonsin tro att man inte hade ett sug efter något innan choklad blev allmän egendom. Icke sa nicke!

torsdag 8 oktober 2009

Pristagare

Herta Müller 2007. Bild från Wikipedia

Nu är det officiellt vem som fått nobelpriset i litteratur. Hon heter Herta Müller, är en exilrumänska som numera bor i Berlin. Hennes böcker skildrar den tyska minioritesbefolkningen i det kommunistiska Rumänien i en självbiografisk anda. I hemlandet anses hon mana till upproriskhet och hennes regimkritik tvingade henne till slut i exil.

Alltså... Jag säger inte att hon inte förtjänar nobelpriset. Absolut inte. Jag har aldrig någonsin hört talas om henne innan och kan inte yttra mig om hennes kapacitet som författare. Men det är just det som återigen fått mig att reagera.


Hur kommer det sig att det inte är någon man åtminstone känner igen namnet på som får nobelpriset? Jag har aldrig läst en bok skriven av någon nobelpristagare. Har du? Faktiskt har jag aldrig ens lockats att göra det heller. Det är obskyra, udda alster som lockar personerna i akademin. Inget som lockar den allmänna massan, som jag anser mig tillhöra. Varför är det så?

Roadtrip


Idag har jag sett lite av Västmanland. Heby var inget som lockade, men väl Morgongåva. Iaf tills vi kom fram och såg eländet. *s* Vi valde att gå igenom snabbt (fanns liksom inget val) och sen äta lunch i Sala istället. Sala är en fin liten stad. Solen sken, humöret var på topp och jag fick visa leg på bolaget där också. En bra dag alltså! ;) Tack stareye. <3

Nu är jag vaccinerad mot den vanliga influensan. Trots att jag annars inte är spruträdd eller nojig gällande sprutor gick det så fort och var så smärtfritt att till och med jag var förvånad när sköterskan var klar. Jag var tveksam till att ta den, men eftersom jag ju brukar kunna bli rätt sjuk under hösten kändes det givet när arbetsgivaren betalde lite mer än halva avgiften för sprutan. Jag valde att se det som ett tecken. Varför inte, liksom? Vad har jag att förlora?


Var sen in till grannarna och gosade med härligt glada gullungar. Svårt att inte springa där hela tiden med de små mysungarna de har. <3

Hålla kursen


Jag promenerar ju en hel del. Jag gillar att göra det. Skönt för både kropp och själ. Men ibland kan det bli aningen för mycket...

Jag gick hem till syrran och fikade idag. En mycket trevlig stund. När jag varit hos henne traskade jag glatt vidare. Rönnby ligger ju inte så långt från Gryta, ju. Bara ett stenkast.

Nå. Nu råkar jag inte ha gått speciellt mycket i det området. Det märktes. Jag min nöt bestämde mig för att jag skulle ta en genväg. Jag visste ju i vilken riktning Rönnby centrum låg, så hur svårt kunde det vara liksom? Jag gick och gick och gick. Till slut kom jag fram till en träbro, bredvid vilken man kunde svänga vänster. Jag stannade till, jag tvekade, jag valde bort. Korkskalle!

Den delen av promenaden slutade med att jag kom fram till en stor lada. Vid detta laget var det mörkt, så det var inte helt uppenbart vilken lada det var. Jag hann nästan ändå fram innan jag förstod att jag stod vid fd Önsta fritidspark. Jepp, jag hade gått i ett stort U. Kollade jag över vägen såg jag cykelbanan jag gått åt andra hållet på för bara en liten stund sen. Jippie!

Jag traskade tillbaka och svängde nu av på rätt ställe vid den där träbron. Jag kommer aldrig glömma den vägen. Nu vet jag. Att jag kände mig fånig som få och rätt frustrerad över att jag inte följde min instinkt var bara en bisak. Jag väljer att nu fokusera på att jag aldrig, någonsin kommer att glömma hur man går genom Rönnbyskogen.

Promenaden hem gick längs välkända cykelbanor och gator. Dagens motionskvot hade ju redan uppnåtts med råge, så jag såg till att inte gå några omvägar hem. =P

Dagens kommentar är tragikomisk. Sagd av en pappa efter en synnerligen svår dag med sin tonårstjej....

"Det får bli en vasektomi. Det försäkrar att jag aldrig behöver gå igenom en sådan här kväll igen!"

onsdag 7 oktober 2009

Lediga dagar


Jag har varit ledig i några dagar nu. Det är rätt skönt att vara det i veckorna. Jag trivs med att jobba helg och som bonus blir jag ledig några dagar i veckan. Jag gillar verkligen det. =)

I fredags sa jag att jag ska göra så lite som möjligt under mina lediga dagar. Det höll... i några timmar. *s* Inte så att jag tagit ut mig, men jag har hunnit med bra mycket ändå. Skönt att få undan en massa skräp och fått ner i källaren. Nu är det bara att få upp hyllorna i vardagsrummet så att jag kan få ut alla böcker ur skrubben. Vore skönt att kunna använda den som man ska igen.


Något annat som är bra med dessa lediga dagar är att jag hinner träffa mina vänner. Lite kvalitetstid med dem lyser upp hela tillvaron. =)


Jag tror fortfarande att jag tycker om...

måndag 5 oktober 2009

Man måste bara älska dem....


Nu på kvällen tänkte jag vara lite schysst mot grabben och överraska honom med en omelett. Sagt och gjort. Jag var till och med på så gott humör att jag valde att inte störa honom i hans spel utan tog med den in på hans rum, något som är så ovanligt att han stirrade när jag kom. Jag pratade glatt på tills jag fick ögonen på en tom matlåda. Grabben kopplade snabbt.

"Din lunch i morgon var väldigt god!"

söndag 4 oktober 2009

Äntligen!


Jag var lite rädd för att det skulle göra ont. De berättelser jag hört om att punktera huden med en bläckfylld nål vid fotknölen har alla innefattat en hel del smärta. Jag kan nu meddela att de absolut och tveklöst hade helt jävla rätt!

Men jag är toknöjd.

Den är verkligen skitsnygg!


Tack R.H för att du ville göra den på mig. Och tack L för att du orkade vänta. Ni är bägge guld värda!


Lejonhjarta; konturerna är ödlan jag snott från din blogg, men mönstret är annorlunda. Jag sa ju att jag skulle sno den. Nu har jag den men ändå en helt unik. =)

Jag tror...

... att jag tycker om...

lördag 3 oktober 2009

Blockad


Sonen är hos sin pappa över helgen. Denna händelse har föregåtts med mycket gnäll, vägran och mindre glada miner. Ändå var det med mild resignation och inget gnäll han traskade iväg igår.

Jag njöt av ensamheten igår kväll. Att bara vara. En påse godis och musik ramade in scenen. Härligt. Jag behöver sådana här stunder och anser inte att en helg i månaden är för mycket begärt. Grabben tycker ju annat förstås. Hans "om du verkligen älskade mig hade du inte skickat iväg mig" innan han gick var ett alldeles för tydligt spel på mitt samvete för att det skulle fastna. Riktigt så enkelt är det inte. Den egna tiden är för värdefull för det. *S*


Jag pratade med honom i någon minut på msn senare på kvällen men när han fick ett nej på frågan om han fick komma hem bums blockade han mig. Alltså... undrar hur det straffar mig? Jag menar, nu är det ju än lättare att förpassa honom tills i morgon i sinnet. Han tänkte nog inte så långt. Men låt honom gärna tro att han orsakar mig en massa dåligt samvete om det tröstar honom. Jag lider ju inte av det... *hehehe*

fredag 2 oktober 2009

Jag läser...

Jag lider med tjejerna. Herregud. Vilken soppa. Hur många var de? Varför? Att han lurat mig är en sak, även om det är förjävla dålig stil. Jag förväntade mig aldrig guld och gröna skogar. Vi bestämde aldrig träff, så jag slapp lyssna på ursäkterna, svepskälen och tystnaden beroende på vilken metod han valde att använda för att sedan inte träffas. Jag hade tur. Jag fick den "bästa delen" av denna härva. Det är jag tacksam över. Jag erbjöd vänskap och trodde det var ömsesidigt. Även i retrospekt måste jag erkänna att jag inte ångrar kontakten. Jag bara önskar att den varit sann.

Ja, klart man känner sig korkad. Idiotisk. Urbota dum. Men samtidigt är det ju faktiskt inte någon jag träffat. Hur ska man kunna veta? De underliga uttalanden, svårförståliga kommentarerna och motsägelser som ibland varit har kunnat förklarats utan att det blivit allt för knepigt. Ibland har förklaring uteblivit, men sedan när är livet lätt att förstå? Knepigheter finns i alla våras liv. Det blir än svårare när även personerna runt omkring (av allt att döma) varit fabricerade också. De som använts som bekräftelse på ett liv, en person. De flesta jag känner är naiva nog att inte utgå från att ett helt kontaktnät är täckmantel för en och samma person.

Nätet är intressant, bara man tar människorna som figurerar där med en nypa salt. Det finns folk till allt.