Jag var otålig

Jag har haft en leverfläck i armhålan så länge jag kan minnas. En sådan där leverfläck som växer utåt och egentligen bara är en hudflärp som inte har någon som helst funktion eller mening. Den eländiga tingesten har med jämna mellanrum kommit i vägen för rakhyvel och blodet har då runnit som en fontän. Ni kan tänka er hur detta irriterat mig.

Nå, i början av förra veckan bad jag en kompis knyta en tråd omkring den. Enligt sägnen ska detta få den att skrumpna (kan en skrumpen hudflik skrumpna?) och ramla dän. Efter en vecka hade jag inte märkt någon direkt skillnad på den eländiga flärpen. Runt omkring har det varit irriterat och svullet. Jag kan inte kalla känslan jag haft där för smärta, det vore att ta i, men det har varit direkt obehagligt. Kanske beror det på att den faktiskt sitter i armhålan och därför aldrig får någon "vila", vad vet jag. Men obehagligt har det iaf varit.

Tror ni jag orkade vänta? Klart jag inte gjorde. I morse kände jag det där lite molande obehaget när jag vaknade och när täcket kom åt där ryckte jag faktiskt till. Då brast tålamodet hos mig. Rakblad. Jag visste att jag hade ett nytt sådant. Jag letade fram det, gjorde i ordning förband och tvättade sedan händerna ordentligt innan jag spritade dem. Minns ni vart den satt? Precis. Hur lätt är det att manövrera i sin egen armhåla? Och med "fel" hand dessutom. Det blev inte lättare av att det till min förvåning blödde utav helvete. Det var bara att erkänna mig besegrad.

Kraftigt blödande gick jag och väckte grabben. Ja, ni kan ju tänka er att han numera inte har speciellt höga tankar om min intelligens, men sånt är livet. Han vägrade skära av den åt mig, men var vänlig nog att hålla i den så att jag fick bättre manövreringsutrymme. Han såg lite lätt äcklad ut, men vet ni... Det är första gången han gått upp utan en massa tjat på jag vet inte hur länge, så det var värt det! *asg*

Man blöder som en stucken gris ur armhålan. Jag blev nästan orolig innan jag fick det att bedarra. Is, tryck och envishet är tydligen receptet. *lättad* Nu har jag gjort rent i badrummet, spritat alla ytor och undrar när det kommer att börja göra ont. Jag räknar med att det gör det, men jag tar hellre ett molande sår som läker än att gå vänta på något som man inte ser något slut på.

Och bara som parantes, jag valde naturligtvis fel morgon. Sonen börjar tydligen sent på onsdagar och i kombination med att han nu anser mig vara helt galen är han dessutom sur för att han fick gå upp 1 ½ timme för tidigt. Han gick och la sig igen. Troligen blir det tjat om att gå upp lite senare istället... *S*