Tiden går fort. Och ändå inte. Hur man än vänder och vrider på det är det inte längre än två månader sen jag började prata med Han igen. Jo, vi känner varandra sedan förr, men det var iaf över tio år som vi inte hade kontakt. Ändå gör det att vi känner varandra redan att det känns så naturligt att umgås och vi har inte alla de där osäkra funderingarna man vanligen har när man träffar någon och börjar tycka om samtidigt som man lär känna varandra.
Just nu känner jag att jag tycker väldigt mycket om. Mer än jag egentligen vill. Eller nej. Inte vill. Men kanske mer än vad som är bra efter så kort tid. Man behöver inte skynda in i något. Vi säger hela tiden att vi ska ta det som det kommer och ändå känns det som om vi redan är ett etablerat par. Det är vi ju inte. Vi vet ingenting om hur det är att vara tillsammans med varandra. Vi känner inte varandra så. Jag måste bromsa på så vis att jag inte bara ångar på och tar det för givet, bara för att det känns så bra.
Jag har träffat hans dotter nu. Det var ett pirrigt möte, iaf för mig. Eftersom situationen är speciell och de har en del annat att bearbeta var jag lite orolig över att hon skulle ha taggarn utåt per automatik. Snart femton år med taggarna utåt. Hade kunnat bli väldans intressant. Nu var det tack och lov inte så. Hon verkar lika nyfiken på mig som jag är på henne. Han har ju redan träffat grabben. Min son är lite vanare vid att träffa nytt folk och han rycker mest på axlarna och tycker det är bra att jag träffat någon.
Han skulle ha kommit ikväll, men kände sig tvingad att lämna återbud. Jag är besviken. Det hymlar jag inte om. Samtidigt kan det nog vara bra. Att komma och träffa fyra eller fem av mina vänner på en och samma gång kan nog vara lite överväldigande. De är ju helt underbara, men de kan kanske vara bra att upplevas var för sig först. Och att ta det lugnt och som det kommer innefattar troligen inte att uppleva en sådan kväll hos mig så snart. *L*
Jag ska ta det varligt. Det vore synd om vi förstör något potentiellt suveränt för att vi har för bråttom.
Just nu känner jag att jag tycker väldigt mycket om. Mer än jag egentligen vill. Eller nej. Inte vill. Men kanske mer än vad som är bra efter så kort tid. Man behöver inte skynda in i något. Vi säger hela tiden att vi ska ta det som det kommer och ändå känns det som om vi redan är ett etablerat par. Det är vi ju inte. Vi vet ingenting om hur det är att vara tillsammans med varandra. Vi känner inte varandra så. Jag måste bromsa på så vis att jag inte bara ångar på och tar det för givet, bara för att det känns så bra.
Jag har träffat hans dotter nu. Det var ett pirrigt möte, iaf för mig. Eftersom situationen är speciell och de har en del annat att bearbeta var jag lite orolig över att hon skulle ha taggarn utåt per automatik. Snart femton år med taggarna utåt. Hade kunnat bli väldans intressant. Nu var det tack och lov inte så. Hon verkar lika nyfiken på mig som jag är på henne. Han har ju redan träffat grabben. Min son är lite vanare vid att träffa nytt folk och han rycker mest på axlarna och tycker det är bra att jag träffat någon.
Han skulle ha kommit ikväll, men kände sig tvingad att lämna återbud. Jag är besviken. Det hymlar jag inte om. Samtidigt kan det nog vara bra. Att komma och träffa fyra eller fem av mina vänner på en och samma gång kan nog vara lite överväldigande. De är ju helt underbara, men de kan kanske vara bra att upplevas var för sig först. Och att ta det lugnt och som det kommer innefattar troligen inte att uppleva en sådan kväll hos mig så snart. *L*
Jag ska ta det varligt. Det vore synd om vi förstör något potentiellt suveränt för att vi har för bråttom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar