Gott Nytt År

Det är andra gången jag skriver detta i bloggen. Det har alltså gått ytterligare ett år på livets väg. Vad har hänt under detta år då?

Oj... När jag tänker efter inser jag att det hänt massor. Stigen har varit kantad av händelser. Mycket gott med hjärtliga skratt, varma känslor och en känsla av välbefinnande, men även en del mindre bra saker som lämnat små ärr på fötterna.

Jag kan iaf konstatera att jag lyckades hålla mitt nyårslöfte. ;)

Inte min?

Jag måste ha fått med mig en bortbyting när jag lämnade BB.

*Ett telefonsamtal idag*

Son: Jag fryser!

Jag: Jo, det är 14º kallt, så det är inte så konstigt...

Son: Jag tog fel tröja idag.

Jag: Va?

Son: Jag tog en vanlig collegetröja istället för en av mina fodrade tröjor.

Jag: Så du springer omkring utomhus i enbart collegetröja?

Son: Ja. Jag fryser.

Det kan helt enkelt inte vara min avkomma.

Sigtuna

Vi började turen i Sveriges äldsta stad på detta fik. Underbart gott!

En tur längst Mälarens strand bjöd på en hel massa vackra vyer, men inget hade förberett mig för...

... den orgie av ruiner som finns mitt i all stadsbebyggelse! Vet ej vad denna heter, men den var fantastisk...

.... och den står bokstavligen bredvid den nya kyrkan. Endast vägen skiljer den åt från vanliga bostäder på dess andra sida.

Nästa ruin heter St Per´s kyrkoruin. Lite längre ifrån centrum, men ändå inte mer än kanske 500 m och fortfarande mitt bland all stadsbebyggelse.

Ni kan tänka er min förvåning över att hitta en runsten på insidan av kyrkans vägg.

Det fick sin förklaring här, men det är ändå otroligt att den över huvud taget använts som en del av kyrkan. Hednatro och kristendom går hand i hand när det passar... (klicka på bilden för att se bättre.)

Jag stod inne under kyrktornet när jag tog den här bilden. Runstenen står på vänster sida, alldeles utanför bild.

Jag har fantastiska vänner. Utan att jag bett om det såg hon till att jag fick en orgie av historia. För att inte glömma chokladen. Min dag har varit helt suverän, trots att det blev vare sig pulkaåkning eller snögubbar. ♥

Åka

Nu åker jag till Märsta. Jag förväntar mig trevlig samvaro, pulkaåkning, god mat och att ha jävligt roligt. Pulkaåkningen är jag inte helt säker på, men blir det inget sådant tänker jag iaf bygga en snögubbe! Ha det bra alla! =D

Straff

I vissa delar av världen har de aningen hårdare straff för rätt många brott än vad vi har här. Med här menar jag nog generellt västvärlden, men även där finns det ju skillnader så jag drar inte alla över en kam.

Igår avrättades en brittisk medborgare i Kina. Han hade påträffats med 4 kg heroin. I de asiatiska länderna är det inte ovanligt med dödsstraff för narkotikabrott. Brittens namn gör att man misstänker att han invandrat dit från ett land i eller i närheten av Mellan Östern. Även där har de stränga straff för narkotikabrott. Detta gör att han borde vara väl medveten om riskerna.

Alla har väl sett Midnight Express, filmatiseringen om Billy och hans misslyckade försök att smuggla ut hasch ur Turkiet? Och Bankock Hilton där Nicole Kidmans rollfigur hamnar i ett mindre trevligt fängelse i Thailand? Dessa lagar finns. Få är omedveten om dem. Och är man det beror det enbart på ignorans och arrogans. Det finns ofta plakat på flygplatser, tågstationer och andra offentliga platser där man informeras speciellt straff för narkotika- och/eller terroristbrott. Väljer man att bryta mot lagarna, oavsett i vilket land det må vara, måste man även vara beredd på att åka fast, stå inför deras domstolar med de lagar och förordningar de nu har och sedan ta sitt straff.

Man behöver inte anse att straffen står i proportion till brottet, man behöver inte anse att straffet ens ska finnas, men åker man till en region där sådana straff tillämpas och ändå begår brotten har man väl bara att acceptera rättssystemet där, eller? Brittiska regeringen har fördömt Kina för avrättningen av deras medborgare. Jo, vad ska de annars göra? Men han valde ändå att åka dit och smuggla 4 kg heroin. Han valde! Enligt britterna är det en förmildrande omständighet att han är bipolär. Eeeehhh? OK? Jag känner ett flertal som är bipolära som ändå vet skillnaden på rätt och fel. Sjukdomen i sig har inget med hans val att smuggla stora kvantiteter narkotika att göra.

Vår "egen" Mehdi Ghezali har blivit fänglsad för terrorism två gånger. Som jag själv tolkar det är det svårt att bortse från omständigheterna runt anhållningarna. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats, sägs det. Jag vet inte... Har det inte redan det? Han har frivilligt valt att resa till dessa länder, umgås med kända terrorister och sedan delta i något som orsakat hans fängslande. Att sedan skrika sig hes på att svenska regeringen inte hjälper honom snabbt nog när han åkt fast känns aningen magstarkt, faktiskt. Speciellt andra gången han åkte fast. Då blev det parodi på det hela. Man väljer ju faktiskt själv att utsätta sig för möjligheten att hamna i sådana situationer. Hade han stannat kvar i Sverige hade han aldrig sett insidan av ett pakistanskt fängelse. Man skulle ju kunna tro att det vore att föredra efter hans vistelse i Guantanamo.

Nej, jag förespråkar inte dödsstraff. Jag förespråkar inte inhumana förhållanden. Jag förespråkar inte tortyr. Jag anser inte att alla straff ens är i närheten av att vara rimliga. Däremot förespråkar jag att man själv är ansvarig när man medvetet bryter mot lagen och därför får stå sitt kast när man åker fast.

Osäkert?

Jag har inga små barn. Faktum är att jag knappt har barn alls längre. Jag har en ung vuxen här hemma. Visst finns det fortfarande ett visst behov av att ta hand om, men det minskar ju drastiskt med åren. Nog sjutton gör man fel ibland och nog sjutton önskar man att det fanns en manual för de där utomjordningarna som blivit ens ansvar, men de växer upp och klarar sig rätt bra själva till slut. Ändå är det just småbarnsföräldrar som fångat mitt intresse ett tag nu...

Har världen ändrat sig så mycket sedan jag själv hade ett litet barn? När jag ser mig omkring känns det som om allt är upp och ner. Inte alls alltid på något dåligt sätt utan det är annorlunda. Mer upplyst. Mer humant, kanske. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men det finns positiva skillnader. Samtidigt finns det något jag stör mig ofantligt på...

Jag träffar många gravida och föräldrar med små barn. Var kommer den där osäkerheten ifrån? De där frågorna, de där funderingarna, de där tafatta försöken att finna svar? I just detta förbannar jag samhällsutvecklingen. Spekulationer istället för att fråga någon äldre person, google istället för den naturliga trygghet det innebar att umgås med små barn och deras föräldrar på gården, i familjen och på andra samlingsplatser och den där rädslan över alla varningar och skrämselfakta (som ofta motbevisas inom kort). Man kan inte barnsäkra naturen och man måste låta barnen utforska för att lära sig. Självklart ska man inte göra eller tillåta något som är dåligt för en själv eller barnet, oavsett om det är under eller efter graviditeten, men faktiskt kommer man väldigt långt med vanligt sunt förnuft.

Något annat som stör mig som fan är att man nu för tiden glömmer bort att vara förälder. Man ska vara kompis med sina barn (en beundransvärd tanke) utan att tänka på att man faktiskt är förälder och den som ska sätta gränser och se till att det blir konsekvenser. Hur många ungar lyssnar på någon som hela tiden varit som en kompis? Nej, man är först och främst förälder. Därefter kan man vara bundis med sina barn. Det ska vara tydligt vem som är auktoritär i det förhållandet. Naturligtvis ska man inte vara diktator, utan man ska låta besluten vara demokratiska i den mån det är möjligt. Även här funkar det med vanligt sunt förnuft.

Kanske ska man lära ut sunt förnuft i skolan. Det verkar vara en bristvara idag...

Skön helg

Idag kan man väl säga att julen officiellt är över? För mig var den över redan på juldagen, men jag vet ju att många fortsätter att fira längre än så. Juldagens utgång är ju en populär tradition. Jag undrar om tjejerna jag mötte tidigt på morgonen på annandagen var lika positivt inställda till den dagen efter som de troligen varit under juldagskvällen. The walk of shame är aldrig så tydlig som på annandagsmorgonen. Iskallt ute, hala klackstövlar på oplogad väg, kortkorta kjolar, maskor i strumpbyxorna, allt för tunna jackor, utsmetat smink och, i vissa fall, en påtagligt vinglig gång. Jag avundades dem inte.

Jag hade hemmet till mig själv både i fredagskväll och igår efter jobbet. Grabben har varit hos mormor i några dagar. Efter de sms jag mottagit under de få dagarna har jag en känsla av att han kommer uppskatta sitt hem så otroligt mycket mer efter att han kommer hem i eftermiddag. Tydligen är de hemskt tråkigt där ute på vischan där internetuppkoppligen inte duger till mer än för att kolla mailen.Stackars pojke.... *hehehe*

Veckan som kommer är full av aktiviteter. Det är dessutom sista veckan på jobbet. Det känns för sorgligt faktiskt. Men vad gör man? Bara att bita ihop och ta sig igenom våren. Något måste det ju finnas att aktivera sig med. Kanske ska man börja träna? *ryser av tanken, men inser att det nog vore bra för mig* Jag kommer bli galen av att gå hemma, så en regelbunden aktivitet blir ett måste.

Hoppas ni alla haft en bra julhelg och att årets sista vecka blir en bra sådan.

=)

Jag hade en bra början, en bra mitten och nu verkar avslutningen på julen bli precis lika bra. Me like! =D

Greetings

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

God Jul!!!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Julen är inte riktigt över ännu. Det är några timmar kvar. Detta år har julen varit helt annorlunda än tidigare år. På gott och på ont. Men trots att den är så annorlunda och vi inte direkt firat den har den varit bra. Jag saknar att träffa alla underbara människor jag vanligtvis firar med och är samtidigt glad över de andra jag träffat idag istället. Ambibalent kanske, men jag ämnar inte klaga på denna dag.

Grabben och jag har haft en bra dag tillsammans, precis som jag hoppats på. Ibland är det bra att rucka på sina egna föreställningar och förhoppningar på dagar, traditioner och händelser. Det kan visa vara värt det. ♥

Ser i kors

Jag jobbade sista vakna passet inatt. Nu är det inte många arbetspass innan jag tvingas säga hej då till alla där fram tills i sommar. Det känns satans vemodigt.

Efter jobbet var jag till min vän Lotta på Egohörnan. Jag skulle inte pimpa mina egna naglar denna gång utan gav Hans dotter en manikyr och ett stämpelset i kombinerad födelsedags/julklapp. Hon fick härligt julröda naglar med gulddetaljer. Nu tyckte ju Lotta att mina nagler var i bedrövligt skick så hon pimpade dem ändå. Trots att jag oftast inte bryr mig om just naglarna känner jag mig ändå finare när hon gått en rond med dem. Grönglittrande fransk med ett vackert blomstermotiv i vitt. Precis mina färger. Det var en julklapp värd namnet. <3

Att sova idag gick bara inte. Tre timmars osammanhängande sömn räcker knappast för att bebehålla mitt vanligtvis goda humör. Jag har blivit väckt av grannbarn som bråkat så mycket att jag ringde in och skällde, spring i trapphuset, telefoner, grabben och av farmor som helt sonika meddelade grabben att hon kommer kl 17.15. Hon förstår inte konceptet sova bort eftermiddagen för att man jobbat hela natten och sen haft ärenden till kl 13. Nu är jag trött som få men kan inte gå lägga mig eftersom farmor är på intågande. Kanske sover jag bättre sen i natt istället. Hoppas.

Ha en trevlig kväll före dopparedan alla!

Oväntat

Jag fick ett överraskande telefonsamtal för en liten stund sen. Det var min svensklärare från högstadiet. hRaven vet vilken jag menar och ryser säkert över tanken på henne. Det var många som kände så för henne, men hon var alltid väldigt schysst mot mig. Hon brukade skicka julkort till mig i ca tio år efter att jag gått ut nian, men de senaste tio åren har det varit tyst därifrån. Idag återtog hon kontakten.

Vi bestämde att vi ska gå fika när helgerna är över och hon kan röra sig lite bättre. Hon har lyckats ramla och slå sig sönder och samman. Jag tänkte direkt på lårbenshalsen eftersom alla gamlingar verkar hitta just den att ha sönder, men hon har istället blåmärken och en bruten arm att handskas med. Stackars hon. Det läker ju så långsamt när man är gammal och grå. Himmel, hon är hela 76 år nu. Jag som tyckte hon var nära döden när jag gick i skolan. Alla över 45 var ju gamla gubbar och kärringar. =P

Jag blev himla glad över samtalet. Hon talade om att hon ofta tänker på mig och att hon har en dikt jag skrivit kvar och ibland läser om den för att hon tycker så mycket om den. Tänk att man som pubertal tonåring gjort ett sådant intryck på någon att de tar kontakt och vill träffas efter 20 år. Jag var kanske inte så hemsk som jag fått för mig. =)

Pladder

Det har inte funnits så stor lust att blogga på sistone. Inte för att jag egentligen tröttnat på det, utan mer för att jag haft så pass mycket annat att göra att jag prioriterat annorlunda. I natt tänkte jag visserligen blogga, men eftersom jag var på jobbet och det där bara finns IE (som jag är allergisk mot) valde jag bort det. Jag gör det nu istället.

Jag har känt mig lite omotiverad att läsa också. Vad det beror på kan jag inte sätta fingret på, men jag har upplevt att jag läser mindre just nu. En snabb genomgång av de böcker jag läst de senaste två veckorna motsa dock detta. Fem stycken på två veckor. Inga mängder, men ändå inte mindre än jag brukar. Hur kommer det då sig att jag upplever att jag knappt läser alls för tillfället? Konstigt hur det kan vara.

Jag har jobbat några nätter nu. Jag tror nattjobb skulle passa mig som handen i handsken. Ja, iaf om det fanns mer att göra. Någon timmes städning och att gå kolla till knattarna då och då var aningen för lite, faktiskt. Jag förstår inte hur den stadiga nattpersonalen klarar att behålla förståndet när de sitter av timme efter timme, natt efter natt. Jag skulle definitivt propagera för mer att göra.

Lustigt hur folk är. Jag antar att det stämmer när de säger att en lögnare förväntar sig en lögn medan en ärlig person förväntar sig ärlighet. Det gör att det ofta krockar när de möts. De förstår inte varandra utan dömer den andre efter sig själv. Dödsdömt. Ändå är det en verklighet vi lever i. Man får försöka parera och inte gräva ner sig när man möter sin motsats.

Sonen och jag har funnit tillbaka till den harmoniska plattform och det sinnesläget vi var tidigare, innan kriget om skolan började. Vi skojar med varandra igen. Vi skrattar tillsammans. Vi vet vart vi har den andre. Vi hör av oss till varandra så att den andre vet vart vi är. Ja, det var ett svårt beslut, men just denna gång var pest bättre än kolera.

Trots att vi egentligen är väldigt olika går allt över förväntan med min Han. Vi har lyckats hamna på en bra nivå och pratar om allt som skulle kunna bli underligt innan det ens kommit längre än en liten fundering. Det är oerhört skönt. Jag känner aldrig att något jag tänker på eller undrar över är löjligt eller onödigt att ta upp och han känner likadant. Two peas in a pod, yet different enough for it to be interesting.

Jag kommer inte fira jul speciellt i år. Grabben vill inte heller. Det har varit så otroligt mycket på sistone att vi väljer att vara hemma, ta det lugnt och strunta i all julstress. God mat, några få klappar och kanske en bra film. Så får det bli. Jag saknar visserligen tanken på att åka dit jag brukar, men omständigheterna gör att det inte är aktuellt i år. Det kommer kännas lite tomt, men både jag och grabben behöver nog detta.

Nästa år är nästa år. Ingen mening med att slita mitt hår förrän jag måste. Jag får ta en dag i taget och försöka att inte bekymra mig över sådant jag ändå inte kan förändra.

Promenera

Jag kan fortfarande cykla om jag vill. Jag har tillgång till en cykel, även om den inte är min. Oerhört snällt att jag får låna den på obestämd tid. Jag uppskattar det verkligen!

Ändå väljer jag att promenera just nu. Just när vädret är så här lockar det mig att vara ute mer och det är så otroligt skönt att gå dit man ska. Igår var jag ledig och hade ont som fan i huvudet. Vad passar bättre än en skön promenad framåt kvällskvisten? Brorsan fick lite oväntat besök och jag fick mig en väldigt härlig promenad... men mål.

Ja, jag erkänner. Jag är usel på att promenera bara för att gå runt och sen tillbaka. Jag vill ha ett mål för mina promenader. När jag har det kan jag utan tvekan gå tvärs över hela stan. Bäckby, Hälla, Rönnby, what ever... Men när jag bara går för gåendets skull känns det värdelöst. Det funkar bara om jag har sällskap.

Snart ska jag iväg för att jobba natt. Jag ämnar promenera till jobbet och således även promenera hem i morgon bitti. Hur jag sedan väljer att göra när jag framåt sena kvällen ska tillbaka till jobbet är fortfarande öppet. Det visar sig. Men de promenader som är inbokade redan får mig att le. =)

Humör

Trots allt det som faktiskt är jobbigt just nu och trots de nya saker som tillkommer känner jag hur mitt humör sakta blir bättre och hur mitt tålamod vinner mark igen. Skönt. Den där ryande ragatan som funnits här hemma ett tag och den där trötta människan som funnits när jag inte varit hemma kändes inte riktigt bekväm. Jag föredrar den jag vanligtvis är.

Det där med humör är konstigt. Vissa är verkligen humörsmänniskor medan andra styrs av andra faktorer. Vilken typ tillhör du? Jag är en relativt logisk person som bara ibland sveps med av humöret. Kanske är det därför jag inte alltid förstår när folk omkring mig släpper loss och agerar allt efter vilket humör de är på.

Men, hur man än vänder och vrider på det mår man alltid bättre när humöret väljer att hålla fanan högt. Jag är glad att trappan leder uppåt istället för nedåt. Nedåt har jag fått nog av. =)

Vilken skön dag!

Visserligen kommer jag ha träningsvärk i morgon, men fasen vad skönt det är att pulsa i snö!

Cykelturer är erkänt lättare när det är plogat, men det gick. Tog lite längre tid att ta sig till jobbet, sen till gamla jobbet, sen till Coop och sen äntligen hem, men det var inte omöjligt. Någon sa till mig här om dagen att inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Idag kändes den tesen bevisad. =P

Promenaden i skogen blev lite kortare än vanligt. De dryga 1.5 km tog lika lång tid som 2.5 km vanligtvis tar och vaderna skrek efter bara några hundra meter. I första uppförslutet, faktiskt. Jag borde kanske motionera mer men jag går rätt långt flera gånger i veckan och jag cyklar ännu längre ännu fler gånger i veckan. Jag avskyr att svettas, så det får liksom räcka. Men det var ändå skönt att pulsa där i halvmeter djup snö och se ljuset reflekteras (elljusspår) och glittra vackert och ostört bredvid spåret var väl värt mödan. =)

Tack för att du drar med mig på sådana upplevelser Ladyn.

Vinter

Bild från förra vintern. =)

Tidigare har det varit grått, blött och trist. När jag vaknade låg det ett vackert, oförstört täcke av snö över hela omgivningen. Jag älskar verkligen vintern! <3

Nattgäst

Hans dotter var med mig hem igår. Vi bakade bullar till hennes födelsedagsfika nästa helg. De brukar köpa fikabröd, men det tog inte många sekunder att övertala henne att spendera dagen hos mig för att baka kanel- och vaniljbullar. Lika bra att ta bägge varianterna när man ändå är igång. =)

Hennes pappa var och snickrade på deras nya hus under tiden. Min grabb var inte hemma förrän bullarna var klara. Vi lånade visserligen in grannens treåring som assistans under bullbaket, men det blev ändå en hel massa tid över för att prata. Skönt. När sonen kom hem åt vi mat tillsammans alla tre och de fick sedan hjälpa mig ner i källaren med en massa böcker. Ja, sju kassar fick bo i källaren på obestämd tid. Det gör ont i hjärtat, men jag har inte plats för dem - än.

Jag visste att kvällen skulle bli någorlunda sen innan pappan kom för att hämta henne, så medan sonen valde att krascha i soffan redan kl 20 satt hon och jag och pratade, spelade musik och en stund hade vi varsin bok att roa oss med. En kopp thé runt nio avrundade kvällen rätt bra. Efter den var vi mest trötta. Hon hade sin egen agenda, den tösen, för när pappan skulle hämta henne såg hon bedjande på mig samtidigt som hon talade om för honom i telefon att hon ville sova här. Vem kan säga nej till stora, bedjande ögon från någon som verkligen varit trevligt sällskap hela dagen?

Sonen var vaken med mig en stund inatt. Troligen pga av att han somnade så tidigt, men hur som helst fick vi en liten stund egen tid då. Det var skönt, trots den sena timmen. Han ska ju inte upp till skolan mer så jag slapp känna behovet av att tvinga honom i säng. Vi pratade mest trams men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att vi inte bråkat sedan jag tog beslutet att inte motarbeta honom gällande att sluta skolan. En hel veckas fred. Mina nerver jublar. Hans humör gör detsamma. Vi tar oss igenom detta.

Nu har tösen åkt till skolan, grabben sover och jag är på väg tillbaka till sängen. =)

Summering

Helgen har gått. Jo, det skulle ju kunna summera den, om man ska vara krass. *S* Nu ämnar jag visserligen inte vara fullt så krass, men det hade ju kunnat funka...

Helgen blev inte som jag tänkt mig, men den blev bra ändå. Tyvärr renderade förändringarna att jag inte gick på en tjejkväll jag sett fram emot, men jag kan ändå inte säga att helgen blev sämre. Den blev som den behövde bli för att jag skulle ha möjlighet att ladda batterierna.

Ok, det är visserligen mitt i natten nu och jag är fortfarande vaken, så kanske kan jag inte vara helt nöjd med söndagen, men med tanke på att jag faktiskt sovit gott i tre hela nätter så ämnar jag inte klaga. Att jag är vaken nu beror nog helt enkelt på att min kropp är chockad över de tre nätternas goda sömn. Eller hur...?

Lugn och ro, avslappnat, ompysslat, väldigt bra dialog, närhet, god mat, mys, bullbak, skratt.... De orden summerar helgen bättre än alla de meningar jag kan komma på.

Julklappar

Idag fick jag en julklapp med posten. Jag har förstås inte öppnat den. Det är inte julafton än på några veckor. Det är lite roligt med just den som kom idag. Avsändaren är alltid så orolig över adressen och ofta blir det fel bokstav efter gatunumret. Det kommer ju fram ändå, inga problem. Det lustiga i kråksången är att hon aldrig oroar sig över stavningen av mitt efternamn trots att hon aldrig stavat det rätt. Efter 25 år har jag slutat kommentera. *S*

Just julklappar är något som det kommer vara inflation på här hemma i år. Jag brukar köpa åt en ganska stor skara. Inga stora saker förstås, men något litet åt många. I år tvingas jag reducera den listan kraftigt. Jag har helt enkelt inte möjlighet. Det går inte. Hur gärna jag än vill så funkar det inte. Grabben kommer att få de nyttosaker jag ändå måste köpa åt honom. Han blir nog inte ledsen över det även om han är van vid att få iaf en rätt stor sak han önskar sig varje julafton. Han vet läget. Han vet dessutom att han hjälpt till att orsaka läget.

Själv förväntar jag mig inga klappar. Jag kommer kanske få någon enstaka och jag blir i så fall överlycklig över den/m, men det är inget måste. Jag klarar mig bra ändå. Jag vet att folk finns där, att de bryr sig och att jag alltid har någon att vända mig till vid behov. Det är den största gåvan jag kan få.

Han blev besviken när jag sa att vi inte ska köpa något till varandra. Han sa det inte rätt ut, men jag hörde det tydligt på hans röst. Det är inte så att jag inte vill ha något. Inte alls. Det är istället så att jag inte vill ha ångesten över att handla något till någon som har allt han behöver, som har råd att köpa det han vill ha och som är van vid lite högre standard än jag. Tolka det där rätt nu, jag dissar inte min egen standard. Jag säger bara som det är. Han är van vid annat än jag och jag har inte råd att ge honom något sådant. Vi bestämde att vi ska göra något tillsammans istället för att köpa något till varandra. Det varken kunde eller ville jag säga nej till. =)

Jepp

Nu känner jag igen mig själv igen. Det där mörka, grubblande, muttriga och deppiga är inte jag. Jag orkar inte vara sån. Det tar för mycket energi. Jag har öst ur mig till några få, fått den respons och förståelse jag behöver och ämnar nu gå vidare i den mån det går.

Jag har förlikat mig med tanken på att min lilla satungen inte kommer att gå i skolan mer. Iaf inte på ett tag. Ok, det är inget jag gillar, det är inget jag uppmuntrar och det är absolut inget jag velat för honom. Samtidigt väger det rätt tungt att vi bråkade tre timmar om dagen om att han över huvud taget skulle gå till skolan. Det är inte värt det. Jag vill kunna se mitt barn och känna annat än frustration, irritation och ilska. Allt löser sig till slut.

Jobbet är som det är. Jag kan inte göra något åt det. Jag kommer verkligen att sakna detta ställe, men har redan sett till att jag får jobba som sjutton där i sommar. Inte helt fel att ha kirrat jobb när man äntligen får börja jobba igen. Jag får gå dit och hälsa på regelbundet när jag ändå bara går hemma.

Bemanningstjänst är jag fortfarande förbannad på, det säger sig självt, men jag tänker inte låta det dra ner mig. Min chef där kommer att bli allt annat än glad när hon kommer tillbaka från sin konferens och hittar mitt mail i sin inbox i morgon. Det är inte på något vis ett elakt brev med personangrepp, men det talar om rätt många av det brister det stället har. Kanske på ett lite spetsigt sätt och med lite illvilja över sättet de behandlat mig på, men det får de fan ta. Hon har fyra månader på sig att lugna ner sig innan jag skickar in min anmälan dit igen. Det borde räcka...

En kommentar om något vi pratat om tidigare gjorde att jag oroade mig en del över en sak gällande min Han, men en direkt fråga redde ut det ganska omgående och jag slipper oroa mig. Skönt att känna att jag inte behöver dra mig för att fråga. Jag föredrar att slippa fundera och oroa mig. Rak och ärlig kommunikation är helt rätt. Detta känns bättre och bättre för var dag.

~Sol~ lyser igen efter några kraftiga stormar. Lite svagt kanske, men hon lyser. =D

What goes around comes around

Jag har alltid trott på den devisen. Jag ämnar fortsätta tro på den. Det som händer just nu är en parantes. Jag har inte förtjänat det, men jag kommer ta mig igenom det. Det som följer borde vara bättre eftersom jag ju förtjänat det iaf.

En ny dag. Nya möjligheter. Fan hamnar inte på väggen förrän jag målar dit honom.

Circle of life

From the day we arrive on the planet
And blinking, step into the sun
There's more to be seen than can ever be seen
More to do than can ever be done

Some say eat or be eaten
Some say live and let live
But all are agreed as they join the stampede
You should never take more than you give

In the circle of life
It's the wheel of fortune
It's the leap of faith
It's the band of hope
Till we find our place
On the path unwinding
In the circle, the circle of life

Some of us fall by the wayside
And some of us soar to the stars
And some of us sail through our troubles
And some have to live with the scars

There's far too much to take in here
More to find than can ever be found
But the sun rolling high through the sapphire sky
Keeps great and small on the endless round

Förundrad

Just när jag trodde att det inte kunde bli värre visar det sig att jag har fel. Ingen fara, nu är den värsta kulmen över och jag väljer att skratta åt eländet. Vad annat kan man göra?

Det visar sig att Bemanningstjänst varit oerhört smarta i sitt val av anställningsform för mig under mitt vikariat. Istället för att bara anställa mig på ett månadsvikariat har de valt att kalla det en allmän visstidsanställning. Skillnaden i jobbet är obefintlig men på papper gör den massor av skillnad.

Det de valde att inte förtälja, trots att jag faktiskt frågade, var att mina arbetsdagar under den anställningsform jag har idag inte gäller som konverteringsdagar (de dagar som räknas som LAS-dagar) och jag därför jobbat i 137 dagar utan att det gör varken till eller från i deras loggar. Jag hade 606 konverteringsdagar innan jag började på Tråden och i min enfald trodde jag att jag skulle ha ytterligare 137 st och därmed ha kvalificerat mig för en månadsanställning på Bemanningstjänst. Ja, vad säger man? Jag skrattar, men det är med en stor skopa galghumor.

Jag har alltså blivit snuvad två gånger. Första gången var när regeringen gjorde om reglerna utan att ha övergångsregler och jag miste ett helt års LAS-dagar och andra gången är nu när Bemanningstjänst spelat ut sitt ess. Jag har kvalificierat mig till fast anställning där flera gånger om och ändå står jag med sämst kort på hand.

Jag ska ringa dem och ifrågasätta, men innerst inne vet jag att det är lönlöst. Finns inte en chans att de tänker som jag. Jag ska ju bara vara glad över att jag fått jobba. Vaddå samla på LAS-dagar? Pytt....

Det känns som om jag nu kommer sluta vara den enda jag känner som inte öser galla över Bemanningstjänst.

Bryt

Min dag har varit allt annat än bra. Faktiskt en av de sämre på väldigt länge. En sömnlös natt full med grubblerier, ett beslut som inte kändes bra alls även om det är det bästa av dåliga val, en tvärvändning av inblandade parter, ett planerat möte som lämnade mig trasig trots att det faktiskt slutade bättre än jag trott och ett oplanerat möte som fick mig att känna mig överkörd av tåget.

Idag tänker jag tillåta mig att bryta ihop. Imorgon kommer jag igen.

Jag orkade...

... inte bara att ta mig ner på stan utan även att träffa Hans mamma för första gången också. Det blev senare än jag tänkt mig, men de fick äran av att krossa mig i Gin Rummy innan det äntligen blev dags gå lägga sig. Sova?

Nej, ni vet hur det är när man inte har så många tillfällen att vara ensamma. OK, alla som har livlig fantasi kan stänga av den nu, bara så att ni vet. Vi utnyttjade faktiskt tiden till att prata. Inget annat. Men det blev ett väldigt bra prat. Inte så att det egentligen fanns några oklarheter eller så, men det finns ändå fler klarheter och ingen osäker mark nu. Fortsätter vi så här kommer detta verkligen att bli något värt att satsa all in på.

Tyvärr blev en olycklig konsekvens av vårt nattliga samtal att sovtimmarna inte blev så många. Naurligtvis var lördagen uppbokad med en del som skulle göras. Jag har haft en väldigt trevlig eftermiddag med M, som bl a hjälpte mig så att jag kunde handla och sedan bjöd på mat, och en likaledes trevlig glöggkväll hemma hos syrran, Jag orkade inte ens tänka alkohol, så jag drack någon mugg glögg och höll mig sedan borta från sådana drycker. Jag var för trött för att engagera mig.

En snabb genomräkning avslöjade att jag sovit hela 9 timmar på tre dygn. Min skalle börjar säga ifrån. Det är söndag i morgon och jag borde tvätta. Jag vet inte ens om det finns tvättid, men jag borde verkligen gå ner och kolla. Jag ska. Snart. Om en stund. När jag vilat lite. Det vore verkligen skönt om det inte finns någon tid. Då kan jag sova bort hela min söndag. Vilken utopi...

Full fart

Idag har jag knappt haft en stund för mig själv. De enda gångerna jag varit ensam är då jag tio i sex i morse knatade iväg till jobbet och när jag vid halv ett ungefär gick därifrån till Viksäng för att hämta upp grannens ursöta grabb. Treåringen och jag hade nämligen stora planer. Lussekatter, minsann... =)

Han och jag tog bussen ner på stan, lämnade in mina glasögon på lagning och gick och hälsade på grabbens pappa, som ju är kock på ett av etablissemangen på stan. En snabbvisit i köket följdes av en till, i grabbens ögon, mer spännande busstur innan vi äntligen var hemma. Bullbaket tog vid direkt och innan hans mamma kom hem hade vi fina lussekatter (mina verk) och lussepinnar (hans verk). <3

Jag sitter nu barnvakt åt tre av grabbarna medan den äldsta spelar handboll. Det är helt ok, speciellt då vi blir bjudna på mat när hon kommer hem. Funkar för mig. *s* Jag har ju planer för kvällen och att slippa laga mat gör att mina planer flyter smidigare. Att inleda på en pub och sen snuggla (mmm, nytt ord men innebörden funkar) lite innan man sover som en stock känns helt ok, faktiskt. Kan behövas efter en natt med bara 2 timmars sömn. Jag fattar inte att jag står på benen. Kan bero på att jag inte hunnit känna efter än. Det får nog fortsätta så en stund till....

*svär över IE*

Jag får fixa detta när jag kommer in till mig...

*fixat*

Över

Det tog ett dygn men sen gav det med sig. Jag sov mest. Inte djupt, men iaf så att jag slapp den allra värsta smärtan. Den kände jag de gånger jag tvingades upp för att spy. Tänk er att redan vara under tortyr och sen spänns alla muskler i kroppen samtidigt för att tvinga ut något som inte finns. Inte ens galla. Men kroppen ville ändå tvinga ut det. Usch.

Idag vaknade jag med den där matta rastlösheten som kännetecknar min återhämtning. Jag orkade knappt röra mig men ändå har jag plockat undan, handlat, bakat två sorters bröd och bjudit Han och dottern på mat. Jag borde ramla ihop av trötthet, men nu kommer biverkningen av att ha sovit i ett dygn. Härliga tider. =P

Nåja, jag har inte huvudvärk, jag har behållit maten, jag har bröd i frysen och jag har ett rent hem. Jag tänker inte klaga. =)

Förlösande elände?

Nu är det lugnet före stormen. Den annalkar. Jag känner det i varje cell av kroppen. De blixtrande ljusen har redan anmält sig. Värken har vuxit till akut smärta. Snart kommer ljus- och ljudkänsligheten. Illamåendet hindrar att jag gör mer för att förbereda kroppen. Kan inte dricka, kan inte äta. Salivproduktionen har ökat. Det sticker i tinningarna. Det bultar på vänster sida av bakhuvudet. Jag är överkänslig på huden. Var gång jag tar i eller kommer åt något förnimmer jag det som ett nyp. Kläderna känns tunga. Om senast en halvtimme är jag i helvetet.

Jag hoppas verkligen att detta bryter sömnlösheten. Det vore det enda som skulle göra att det känns någorlunda ok. Nej, inte ens ok, men bättre än att jag får en grundlig genomgång av helvetets alla vrår utan att det sedan kommer något gott ur det.