onsdag 31 december 2008

Gott Nytt År!!!


I huvudet hade jag en i stort sett färdig summering av 2008, men när jag satte mig för att skriva ner den kom en undran om varför jag skulle göra det. Jag menar... året är slut. Det kommer inte igen. Vad vinner jag, eller någon annan heller för den delen, på att jag listar sådant som hänt? Jag minns ju iaf.

Jag väljer istället att säga enbart två plus och minus var. Jag kommer visserligen inte glömma dem, men just dessa påverkade en hel del, så de kan nämnas för att jag inte ska förminska betydelsen av dem när deras omedelbara närvaro bleknar i minnet.

Jag börjar med minus....

Grabbens skoltrötthet
Det måste vi på något vis åtgärda. Han har varit duktig som fan, men vi får inte släppa på uppmärksamheten.

Ryggskott
Aldrig någonsin vill jag uppleva något liknande igen. Man blir handikappad och humöret sjunker när man inte kan röra sig och har värk så länge.

Nu är det plus....

Mina vänner
Jag är lyckligt lottad. Väldigt få har en sådan vänskapskrets som jag har. Vissa är som släkt och andra är mig på andra vis kära. Jag håller dem högt.

Portugal
Vad säger man? Tio dagar av total hänförelse. Som ovan resenär var det härligt att få uppleva ett nytt ställe utan att det flockades av turister överallt. Att vi fick upplevelsen tillsammans var också guld värt. Som pricken över i´t var det underbart att få tillbringa dessa dagar tillsammans med mina inlånade föräldrar, tillika sonens gudföräldrar, som vi träffar alldeles för sällan. Denna upplevelse lever jag på länge.



Nu ska året avslutas. Klockan är snart fem på eftermiddagen och jag har ännu inte bestämt hur jag ska låta året komma till ända. Vissa funderingar finns om att gå iväg och skåla i goda vänners lag, men samtidigt är tanken på att bara låta den försvinna i sömnens varma vagga ganska lockande. Faktum är att hur detta året slutar känns mindre viktigt. Det är vad det nya året för med sig som är intressant. =)

Jag önskar er alla ett riktigt gott 2009

tisdag 30 december 2008

Nyårslöfte


Jag brukar inte avlägga nyårslöften, men i år ska jag göra ett undantag. Ett samtal med en kompis gjorde att jag frestades att sno hennes nyårslöfte och göra det till mitt, så sagt och gjort!

Mitt nyårslöfte är att jag under det nya året ska hångla mer än jag gjorde under det gamla året.

Det borde ju vara möjligt... Jag menar... Ett enda offer borde väl inte vara omöjligt att hitta...?

Klantarsel

Jag har lyckats slarva bort ett lösenord till en sida jag behöver ta mig in på. Det är förstås ett personligt lösenord, så det är enbart mig det hänger på. Jag har ett par att prova mellan men inget av dem funkar. Inte i någon variant. Jag har naturligtvis klickat i att de ska skicka mig mitt lösen per e-post, men det verkar som om de tagit ledigt över helgerna.

Fy fan vad klantigt av mig. Och ännu mer klantigt att jag inte kollat detta tidigare. Där får man för att man tror att man minns...

Insikt

Insikt är en bra sak. Att veta vem man är, vad man vill och hur man ska agera för att få det. Nu är inte jag någon som dyker ner i funderingar om livets mening, livsavgöranade grubblanden eller ens grubblanden om detta, utan jag använder mig mest av sunt förnuft och känner efter hur sjutton livet ska passa mig.

Mmmm, passa mig, inte jag passa livet. Jag har bara en kort tid här och det vore ju sjutton om jag under den tiden måste anpassa mig efter något annat. Nej, bättre att försöka leva så mycket man kan istället.

Insikt påverkar alltså de val vi gör. Jag har nog haft lite dålig insikt i perioder men nu känns det som om den landat bekvämt hos mig. Jag väljer att tro det iaf. Livet är så mycket lättare när man tror man gör det bästa av det. *S*

Blotta förskräckelsen

Efter några timmars samtal har jag kunnat konstatera att jag inte gick miste om något när dejten inte blev av. Visst är det en trevlig kille och han är ärlig som fan, vilket ju är bra egenskaper. Han är även törstig. Inget som direkt passar in i mitt liv eller som jag ämnar engagera mig i, så det var ju bra att det framkom på det vis det gjorde. Som det var nu frågade jag rakt ut tidigt i vårt samtal ikväll istället för att han skulle ha städat till sig och hållit skenet uppe om vi dejtat.

Svampar undanbedes alltså.
Lögnare undanbedes likaså.
Socialt inkompetenta skickas vidare.
Mentalt högfärdiga undvikes.
Självgoda skrattas åt.
Överkritiska motas bort.


Finns det några kvar att dejta?
Finns det några riktiga män kvar där ute?

måndag 29 december 2008

Nattliga funderingar



Jaha. Ytterligare en natt med för lite sömn. Men vad gör det om hundra år?

Tankarna får iaf möjlighet att flyga fritt när man ligger och försöker sova. Spelar ingen roll hur mycket man än försöker begränsa deras utrymme i fåfänga försök att lämna plats för drömmarna istället. Tankarna flyger snabbare än jag kan fånga in dem.

Inatt har jag konstaterat att:

Jag saknar verkligen jobbet.

Att bo i ett annat land vore kanske en intressant upplevelse. Iaf ett tag.

Jag kan inte ett skit om indianerna i Kanada.

Av någon anledning är jag glad över att beståndet av den Andiska kondoren håller på att återställas.

Det kommer att bli skönt när alla högtidsdagar är förbi.

Klockan tre på natten är det väldigt lätt att känna sig ensam.

Jag klarar mig nu på att ta diklofenak två gånger per dygn istället för de "vanliga" tre.

Några timmars sömn till var dygn vore önskvärt.

Darwin var en rätt clever snubbe.


Jag tänkte en hel del till, men de tankarna var så flyktiga att de mest seglade förbi utan att få fäste.







söndag 28 december 2008

Brädad

Idag blev jag tydligen brädad av en.... baksmälla.

Troligt att han får någon ny chans....

Nähä


Tydligen ska jag inte på dejt.... jag menar..... få sällskap när jag äter idag. Visserligen har killen teflonminne och trodde att det var förra söndagen, men det missförståndet löste vi innan den söndagen ens var. Då betonades det flera gånger att det var den 28´e som gällde. Nu har han väl glömt att det ens är den 28´e, eller något sånt. *rycker på axlarna* Nåja, så intresserad kan han alltså inte vara och eftersom jag ändå varit tveksam i flera månader kanske det är lika bra. *S*

Men jag känner mig ändå stood up.... =/

Släkt


Det här med släkt är speciellt. Att man har blodsband gör inte att man nödvändigtvis känner sig om man är släkt. Inte heller gör det att man vill vara släkt med någon. Nej, för att vara släkt behöver man det där känslomässiga bandet som är mer betydelsefullt än blodet i sig. Jag hade ställt in mig på en lång och väldigt tråkig kväll ensam här hemma. Grabben är hos sin pappa och tanken på att ta mig någonstans var lite överväldigande just idag.

Jag hade kollat igenom kylen och skafferiet fem gånger redan under kvällens inledning och visste exakt vad som fanns där, ändå fick ledan mig att gå och titta efter igen. Tro på sjutton att jag efter bara tio minuter var där igen. Det är ett säkert tecken på att jag hade tråkigt. Jag tog inte alltid något att tycka i mig, utan det är mer själva handlingen som spelade roll. Jag hade något att göra, hur obetydligt och upprepande det än var. *S*


Vid åtta ringde telefonen. Min "bror och svägerska" hade fått för sig att komma och hälsa på! Lycka! De är otroligt trevliga människor som jag liksom lånat/snott från mitt ex. Vi har hängt ihop i snart tio år nu och jag hör till den släkten lika mycket som de hör till mig. Det blev en trevlig timme under vilken jag fick de julklappar jag inte kunnat ta emot på julafton då jag tvingats vara hemma istället för att fira med dem. Besök och presenter är ett bra bot mot tristess, det kan jag lova. =)


Strax efter att de åkt hem bestämde sig deras vuxna dotter att komma och hälsa på sin faster. Några timmars trevligt besök av henne och hennes kille fulländade kvällen. Det är skönt när klockan inte behöver begränsa besök och när man träffas för att man vill. Ålder spelar ingen roll när det gäller att trivas tillsammans. Föräldrarna är tio år äldre än jag och dottern är elva år yngre, det funkar precis lika bra. Det viktiga är personligheterna.


Dessa människor hör till de som känslomässigt är min släkt och som accepterar mig som en av dem. Jag har fler udda konstellationer av sådana jag räknar som släkt, men av dem är det bara mina syskon, mamma och någon moster och kusin i Långtbortistan sin faktiskt har blodsband till mig. Grabben snoppade en gång av mig i en hetsig diskussion med att säga att vänner är kompensation för den släkt man måste dras med. Jag tror att det kan ligga en del i det påståendet. *L*
Jag är rik. Jag har flera släkter och de flesta är familj med mig för att de valt att vara det.

lördag 27 december 2008

Matte?


Kanske är det dags att revidera min åsikt om matte???

Oväntat


Jag fick ett oväntat samtal idag. Mitt ex ringde för att höra hur det är med mig. Det var ju snällt av honom, speciellt med tanke på att han själv tydligen har lunginflammation och har hostat av några revben. Vi har ingen kontakt. Visserligen kan vi vid högtider och födelsedagar skicka ett kort grattis sms, men utöver det har vi bara träffats några få gånger då det varit kalas eller så i hans släkt.

Han verkar ha skaffat sig en annan syn på mig nu än vad han hade mot slutet av vårat förhållande, så samtalet blev lite surrealistiskt. När vi var ihop var jag ofta korkad, hade ett mindre tilltalande yttre, var tråkig och pratade för mycket. Nu är jag plötsligt den bästa tjej han någonsin haft och han saknar mig oändligt mycket. Vad är det man brukar säga...? Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Eeehh... eller... man förstår inte vad man mister förrän det är borta låter nog bättre. ;)

Att vi har olika minnesbilder av saker var snabbt konstaterat. Han ser saker enbart till sin fördel, medan jag ser att bägge gjort fel. Jag beslöt mig för att inte börja bråka om något som hänt flera år sedan, utan hummade bara lite och böt ämne. Varför gräva i något som redan är passé? Jag gynnas knappast av det. Tar bara onödigt med energi. Jag är färdig med att vara arg och besviken över sådant som har med honom att göra.

Det var trevligt att prata med honom, trots vissa knepigheter. Vi var ju ändå ihop i sju år, då borde man väl kunna vara civiliserade mot varandra. En liten up-date så att man vet vad som händer med barnen, ett trevligt samtal och sen är det bra. =)

fredag 26 december 2008

Utvärdering


Hela kvällen har ägnats åt att spela spel. Först ett otroligt långvarit parti Gin Rummy, vilket undertecknad vann. Jag brukar inte vinna, så det var lite skönt att platta till kompisen som brukar säga att hon dammar till alla andra mot slutet.*hehehe*

Vi började inte spela monopol förrän mitt i natten. Klockan hade blivit ett innan vi spelat klart Gin Rummyn och sedan ätit ett litet nattmål. Men eftersom vi ju lovat att spela eländet så var det bara att hålla god min och ge sig tusan på att vinna. Tyvärr blev vi så trötta att vi efter en och en halv timme bestämde oss för att bordlägga spelet och spela om det hela någon gång då vi inte spelat något att innan.

Själva spelet var väl ok. Det var kontokort istället för sedlar och alla gator etc var värderade till miljoner istället för de futtiga tusenlapparna man spelade med förr. I startpotten får alla spelare 15 miljoner och sen är det bara att investera väl och spela taktiskt. Det hela gick fortare eftersom kortläsaren gjorde alla transaktioner snabbare och smidigare, men samtidigt var det mer förvirrande eftersom det var svårare att hålla reda på hur mycket/lite pengar man hade kvar på kortet. Kanske är det värt att ha en uttags/insättningstabell till varje spelare så att man kan hålla reda på sådant lättare? Spelplanen känns fräschare och roligare och gatorna som vanligt värderade efter verkliga adresser i huvudstaden. Bland spelpjäserna syns nu en mobil, en ostburgare och en formel 1 bil.

Hur som helst så var spelet snabbare, vilket är ett plus, men samtidigt svårare att hålla reda på vilket är ett minus. För någon som redan från start inte gillar monopol blir det alltså tre hotell utav fem.

torsdag 25 december 2008

Juldagen


Grabben dök upp här hemma sent igår kväll. Han tyckte väl lite synd om sin gamla mamma som satt ensam... eller så var det julklapparna som lockade. ;) Nej, faktiskt trodde han att vi ändå skulle öppna dem idag, så han blev väldigt förvånad då jag sa att vi kunde öppna dem då. Men jag hade ju väntat hela dagen med att öppna en del av mina så det säger sig självt att jag ville ha julklappsöppning. *S*

Idag ska jag bara vara. Till kvällen kommer några vänner över och vi ska spela kort innan vi ger oss på grabbens nya monopol. Denna variant har kontokort och skyhöga priser på gatorna etc, så det känna lite mer modernt än den variant jag tidigare spelat. Personligen avskyr jag monopol, men vad gör man inte för att glädja kidsen? *S*
Nu ska jag låta bli att engagera min skalle med vad helst som kan kräva energi. Vilken skön tanke, att bara vara... =)




onsdag 24 december 2008

Julaftonskvällen

Ja, nu är klockan snart halv sju på julaftonen.
Jag har världens bästa grannar, så trots att jag varit hemma utan att fira jul så har jag iaf fått i mig en massa god julmat. De accepterade inte att jag inte kom in och åt med dem, så jag har stått, suttit och vankat runt deras julbord. Funkade för mig och de verkade inte heller tycka det var underligt. *S*

Nu är jag tillbaka i hemmets lugna vrå. Det var väldigt trevligt hos grannarna och jag var välkommen att stanna men jag kände att jag behöver mer lugn och ro än man får med fyra smågrabbar som ska slita upp sina julklappar. Kvällen sträcker sig nu lång framför mig. Detta blir inte en julafton jag kommer att lägga i minnets valv. Ibland är galopperande alzheimers en bra sak.

Tack alla som erbjudit mig sällskap och på andra vis ställt upp för mig. Det finns inte ord nog för att visa hur mycket jag uppskattar det.

Vem försökte jag lura?


Nej, jag ska inte fira jul i år. Jag ska sitta hemma och svära. Jag har ett helt arsenal med nyuppfunna svordomar. Jag blandar lite friskt mellan språken, men det spelar ingen roll. Det är själva andemeningen som är viktig just nu. Jag kan inte böja mig ner, sitta eller stå. Hur fasen hade jag tänkt att jag skulle komma in i en bil?

Grabben omplacerades hastigt till sin pappa, så han får iaf fira jul. Han kom över och satte på sig kläderna jag köpt för att han ska se bra ut på julafton, så de kommer iaf till nytta. Han såg himla stilig ut. Han är inte längre min lilla grabb, utan har blivit en ung man. Undrar när det hände? ;)

Nu ska jag svida om till myskläder, hänga upp finstassen i garderoben igen och käka så mycket godis att jag vill spy. Kanske tar jag mig en skinkmacka sen också. Om jag inte mår för illa alltså. Fan vad jag är tragisk. *L*

Hoppas ni alla där ute har en riktigt God Jul. ♥ ♥ ♥

GOD JUL


Ja, då var det dopparedan. Julafton. Jag ska fira den. Jag ska. Hur det ska gå till exakt är en annan sak. *S* Nåja, bita ihop och glädjas åt god mat, suveränt sällskap* och julklappar kan ju vara en metod. ;)

Snart kommer grabben hem och då ska vi öppna några av de julklappar vi inte ska ta med oss. Det blir för mycket att bära om vi ska ta med oss alla våra, förutom de vi ska ge bort till dem. Inte mig emot, jag gillar att öppna presenter. =D

GOD JUL alla! ♥ ♥ ♥


* Jag fick vårdnaden om min senaste sambos släkt i separationen. Funkar väldigt bra. =)

tisdag 23 december 2008

Ljusning?


När eftermiddagen övergår i kväll känns det ofta bättre i ryggen. Jag antar att det är för att jag är envis som en röd gris (undrar vart det uttrycket kommer ifrån) och vägrar vara stilla. Ont gör det, men röra mig ska jag. Basta! *S*

Just nu ser jag en liten ljusning för morgondagen. Tidigare idag kändes det väldigt troligt att jag skulle ställa in allt vad julfirande heter och låta sonens pappa underhålla den ohängda slyngeln under julen, trots att det i år är mitt privilegium att stångas med den tjuriga tonårsdjävulen. Nu känns det som om det nog kan funka ändå.

Imorgon är en annan dag.
Imorgon är det jul.
I helsicke att något ska hindra mig från att fira jul!
Så det så!!!

Aj

Om jag trodde jag visste vad värk var innan igår så kan jag meddela att jag hade fel.

måndag 22 december 2008

Julklapp


Jag har en vän som är superb på att pula i köket.
Idag fick jag och grabben en julklapp från dem. Hon och barnen har gjort en massa underbart julgott till oss. Två lager. Åtta sorter. Mums...

Lycka!

Vart är mänskligheten på väg egentligen?

Ilskan hjälpte inte. Jag hade bara kommit lite mer än halvvägs när det exploderade i ländryggen och jag ofrivilligt hamnade på knä på cykelbanan. Jag avskyr att gråta, speciellt offentligt, men det fanns inget jag kunde göra åt tårarna som rann. Jag kunde bara koncentrera mig på att försöka andas utan att gå av på mitten.

Bäst jag sitter där kom en kvinna i 25-30 årsåldern fram. Jag uppfattade inte vad hon sa först, så jag såg bara fånigt på henne. Hon upprepade sig. "Har du tändare?". Jag såg ännu fånigare på henne och svarade att jag inte hade någon. Hon tackade ändå och gick sin väg.

OK.... Jag sitter alltså på marken, tårar rinner ner för mitt ansikte och människan ber om en tändare..?

Jag ska väl vara lite glad över att hon gjorde det för det tände på min ilska igen. Jag tog mig upp och kunde ta mig till jobbet där det fanns folk som brydde sig och som vägrade släppa iväg mig förrän de visste att jag fick skjuts. Läkartid 13.45. Vi får se om det är värt att göra något eller om jag ska skickas till återvinningen direkt.

Men jag har tappat lite tro på mänskligheten...

Strumpjävlar

Idag väljer jag att vara arg på strumpor. Japp, jag är skitarg på mina strumpor. Ilska får mig att bara köra på. Och strumporna ville inte vara enkla att sätta på idag. Det ska inte ta fem minuter att sätta på ett par strumpor. Satans skitstrumpor.

Nu ska jag gå till jobbet.

söndag 21 december 2008

Suck

Jag ska jobba i morgon. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen mitt jobb. Det är bara det att jag redan vet hur ont jag kommer att ha. Jag är inte alls bra i ryggen än, men de knepiga reglerna för sjukpenning etc gör att jag inte kan vara hemma i morgon. Är jag hemma den dagen får jag inte pengar för fem andra dagar. Helt befängt, men så är det. Vem sjutton har råd med fem obetalda dagar? Inte jag iaf. Alltså pallrar jag mig till jobbet och svär ve och förbannelse över reglerna. Men jobba ska jag. Ingen ska kunna säga att jag inte sköter det, om jag så ska gå itu på kuppen.

Pinsamt


Det där mystiska paketet, julklappen på min hatthylla... Det var inte så mystiskt när det kom till kritan. Och det värsta av allt är att det är jag själv som lagt det där. Det är så pinsamt att jag inte vill tala om det för de jag frågat om paketet. *S*

För tre veckor sen köpte min kompis en ny pump till mitt akvarie. Jag bad henne eftersom hon dels har bil och dels vet mer om sådant än vad jag gör. På skoj slog hon in den som en julklapp innan hon lämnade över den. Naturligtvis skrattade vi gott åt detta falskspel när jag sedan i min tur betalade henne det hon lagt ut.

Som det råkade hann jag inte byta pump samma dag och slängde upp den på hatthyllan så att jag skulle veta vart den låg. Jag hade gjort illa ryggen och att hålla på fippla med akvarierna var det sista jag tänkte på. Den pump som var i redan var dålig men den funkade ju, trots allt.

Idag skulle jag göra rent dem och tänkte då även se om pumparna ordentligt. Jag fixade det lilla akvariet först och när jag sedan vände mig mot det stora slog det mig som en blixt. Paketet. Pumpen. Shit, vad pinsamt. Jag ska inte säga något! Jag erkänner det aldrig för någon. Jag säger att det var ett mystiskt paket från någon som vill mig väl. Aldrig talar jag om att jag själv lagt det där. Aldrig!

Nå, nu har fiskarna iaf en ny pump. Hoppas de är glada. Om fiskar kan skratta så garvar dessa läppen av sig.

Vanedjur


För många år sen, innan sonen föddes, köpte jag ett set muggar till mig själv och ett till min syster. Jag använde mina för jämnan och en efter en gick de sönder. Visserligen tog det flera år innan den första gick sönder, men sedan gick det desto fortare att decimera antalet. Konstigt det där. Först ingenting, men när man väl brutit nollan går det undan.

Jag använde en speciell mugg hela tiden. Den med körsbär på. Det blev liksom MIN mugg. Även när jag var hos syrran flera år senare använde jag helst körsbärsmuggen. Hon använde inte muggarna annat än när jag kom på besök eftersom hon haft andra muggar hon hellre använt. Nu har hon åter blivit sambo och denna gång hade de tillsammans så många muggar att hon först tänkt slänga dessa, men kom sedan på att jag troligen vill ha dem. Hon hade rätt. *S*

Jag har använt muggarna tre gånger under de senaste två dagarna. Eller rättare sagt, jag har personligen bara använt en av dem. Körsbärsmuggen....

Vem ska övertygas?



Jag har nästan alltid AP öppen då jag är vid datorn.... ja, när jag inte är vid datorn också för den delen. Den är helt enkelt öppen då jag är hemma. Ibland är jag väldigt populär och andra gånger pratar jag inte med någon på flera timmar. Ibland svarar jag inte på mess trots att jag ser att jag fått dem. Allt beror på vad jag gör.

Något jag däremot i regel gör är drar ett svep genom de senaste tio skrivna dagböckerna. Det finns många olika människotyper där som skriver ner några eller många rader om sin tillvaro. De allra flesta av dessa människor är inte individer jag skulle välja att träffa, men det är ändå intressant att se skillnaderna i hur folk lever, tänker och engagerar sig. En del är sorgligt bristfälliga i något eller alla av dessa tre sakerna, men det faktumet är också intressant. Hur kan man ta sig igenom livet utan att ens försöka leva det?

Men det som just nu dragit till sig min uppmärksamhet är alla de otaliga dagböckerna som hyllar deras lycka. Det är fantastiskt att de är lyckliga, oavsett om det gäller kärlek i någon form, suveränt jobb eller helt enkelt en ovanligt stor sinnesro (den sistnämnda är mig veteligen aldrig nämnd). Men när inlägg efter inlägg enbart handlar om hur lyckliga de är, hur bra de har det och hur kära de är blir man fundersam. Detta kan pågå i flera månader. Så har aldrig mitt liv fungerat. Det har alltid varit toppar och dalar. Bra saker som varvats med mindre bra saker. Kanske är det jag som är onormal? Eller försöker de övertyga sig själva snarare än andra om hur bra de har det?

Vad är i så fall meningen med det?

lördag 20 december 2008

Nyktert konstaterande






vs



Nu är Fester och Serena igång igen.
Jag tror jag föredrog den senaste diskussionen de hade. Denna gång sker debatten med torra, sakliga kommentarer i ett ämne de helst ska lämna mig att sköta själv... eller inte sköta själv, om jag nu väljer det!


Fester: Tjejen behöver ha sex! Det växer ju mossa snart.

Serena: Hon är singel. Ska hon bara plocka upp första bästa för att få utlopp för sin uppdämda sexualitet?

Fester: Ja!

Serena: Men hur troligt är det att det blir bra då? Han kanske är en fumlig stackare som inte vet vad han gör.

Fester: Då får hon väl prova nästa då.... *avmätt*

Serena: Eller tänk om det visar sig vara ett pucko som blir begeistrad och sedan blir som en igel.

Fester: *muttrar knappt hörbart* Inte troligt.... Möjligen blir killen rädd, men begeistrad....? Nej. *hehe*

Serena: Och var ska hon träffa denna vem som helst då?

Fester: Ja, som hon håller på får hon väl ta den fem-i-två stackare som ser minst ranglig ut.

Serena: *ryser*

Fester: Du har rätt. En fem-i-tvåare somnar nog innan det ska till. *funderar* Hon får väl sätta ut en annons då?

Serena: Nu är du bara löjlig. Det är ju lika patetiskt som att ragga ligg på blobben. *förekommande tanke* Och nej, det är heller inget alternativ!

Fester: Spoilsport. DET kunde ju vara lite roligt ju! Bli buksvägerska med hela stan. Och då kan hon ju alltid slänga iväg en allmän förfrågan om hans duglighet innan och få en drös omdömen ju. *hehehehe*

Serena: Nu börjar denna diskussion spåra ut. Hon behöver inte någon mindre-belevrad-eventuellt-skrämmande-desperat-trolig-innehavare-av-mindre-attraktiva-egenskaper-eftersom-han-tar-första-bästa-som-är-desperat-nog-att-se-honom för att bli besviken på efter några minuters fumlande. Nu lägger vi ner detta! *ler bestämt*

Fester: Detta är inte över än. *blänger* *tillägger för sig själv.... och mig* Någon desperat stackare måste ju kunna förbarma sig över henne..... *kastar en blick på Serena* Jag kan gärna förbarma mig över dig... *hehehe*



For the record:
Jag själv var inte inbjuden i denna diskusson och inte heller var någon kommentar förväntad. De två lever sina egna liv och jag är liksom bara föremålet de kretsar runt för att kunna göra det. Deras reflektioner överensstämmer inte alltid med mina. ;)

Relationer


Relationer är något man hela tiden lever med, påverkar och påverkas av. Men frågan är hur ofta man stannar i en relation även då man vet att den inte längre tillför något eller är direkt skadlig för en själv? Jag syftar inte enbart på kärleksrelationer nu, utan generaliserar stort.

Under natten har jag funderat, blött och stött några olika relationer som behövts omvärderas. Det har skett många förändringar i mitt liv på sistone. Inga rockader, men tillräckligt för att det åter är dags att fundera på vad som är viktigt för mig och vad som är värt att städa undan. Att bolla samtidigt med allt som figurerar omkring mig just nu är ett konststycke jag inte bemästrar, därför måste jag sortera ut de som går att plocka bort och bordlägga dem.

Det finns saker som gjort att jag känt det som att jag inte riktigt hör till, att jag står utanför... Till en början smög sig känslan över mig men på sistone har den blivit mer påtaglig. Det är faktiskt så också, men inte av den anledningen jag trott. Iaf inte enbart. Tidigare har jag bara undrat vad som gjort att de dragit sig undan, men idag kom jag till insikt om att jag faktiskt tagit ett stort steg bort samtidigt som de makat sig undan. Insikt leder till vidare tanke, eller borde iaf göra det.

Jag har nu beslutat att reducera något som jag tidigare ansett vara en viktig relation till en kontakt, bestämt mig för att jag måste prata ingående med en närstående om en situation innan jag tar vidare beslut i en oväntad relation och slutligen ska jag börja bygga upp en relation som varit på nedåtgång. Den förtjänar att behandlas bättre än hittills. Nya relationer tillkommer konstant. Dem får jag ta ställning till allt eftersom.

Alla funderingar är inte avslutade. Det finns många förvecklingar i mitt liv som påverkar varandra. Det kommer krävas en del fingertoppskänsla för att lösgöra dem utan att strula till allt. Jag gillar verkligen inte komplikationer, men kommer att stöta på en hel del innan jag lyckas återskapa det lugn som härskade i mitt liv för bara ett halvår sen.

Jag tänker inte nöja mig och jag tänker inte acceptera enbart för att det förväntas av mig.

fredag 19 december 2008

Orientering?


Idag skulle jag bestämma med grabben vart vi skulle träffas i eftermiddag. För mig är det helt naturligt att säga Punktplattan, speciellt eftersom vi ska in på just Punkt. När sonen då svarar; "Vid Mickey D´s?" utgår jag helt enkelt från att han bara tagit ut riktningen från det matetablissemang på andra sidan gatan (det han lättast hittar till). Jepp, är då ett väldigt lätt svar. Hade vi bara låtit konversationen stanna där hade det blivit en väldigt irriterad stämning nu på eftermiddagen. Som tur var kommenterade jag hur skönt det skulle bli att utföra ärendet och sedan bara behöva kliva ut ur Punkt för att kliva på bussen hem.

Naturligtvis hade grabben utgått från Mickey D´s nere i Skrapan. Att han frågade om de gjort om busslinjerna igen var kanske inte så konstigt då. Tyvärr fattade jag inte sambandet först utan frågade om han var mindre snabbtänkt just då. Snacka om att falla på eget grepp. ;) Nåja, nu har han iaf pejl på vad som heter Punktplattan. Jag trodde han hittade här i stan, men det verkar som om det är dags för lite orientering i vår egen stad. En guidad stadsvandring kanske? ;)

torsdag 18 december 2008

Roadtrip

Nu märks det att jag varit hemma för länge. Jag har så tråkigt att jag går med på en roadtrip till olika städer för att - SHOPPA! Det är helt klart inte min grej annars. *S* Visst kan jag åka med till Hälla, ner på stan eller till Erikslund, men jag går mest omkring och fördriver tiden medan den jag åkt med shoppar loss.

Idag har jag varit i Eskilstuna, I Strängnäs (Hedlandet), Enköping och sedan landade vi först nere på stan här hemma och för att till slut runda av dagen på Hälla. I Eskilstuna drog vi först en repa runt Tuna Park innan vi tog oss ner på stan och gick runt där i någon timme. Jag kan utan tvekan påstå att jag aldrig tidigare varit på en sådan lång shoppingtur. =P

De tio timmarna vi var borta var inte på något vis bortkastade. Jag må vara fattig som en kyrkråtta efter den här turen, men nu är alla juklappar avklarade och jag har även något snyggt att ta på mig på julafton. Jag hittade något till grabben som kan ta död på en rätt intensiv och dryg diskussion som uppstår så gott som dagligen. Hoppas det iaf. *håller tummarna*

Jag har två saker som för mig ner på stan innan jul, men de borde vara avklarade under morgondagen. Efter det tänker jag undvika allt vad shopping heter. Punkt! *S*

Kapitel

I somras bestämde jag mig för att inte skriva något alls på väldigt länge. Ja, inte annat än online och några brev förstås. ;) Men hur som helst så var det inte speciellt svårt att ta fasta på det beslutet. Jag var så trött på mina karaktärer, speciellt huvudpersonerna, att jag i huvudet hade funderat igenom de mest morbida och gruvliga metoder att avrätta dem på. Inte ta livet av, utan avrätta. Det var tortyr, mord och rättegångar som slutade i diverse halshuggningar, långsamma blodtappningar, fastpålande i marken under en stekande sol etc. Det var nog med stor tur de lyckades "överleva" sommaren. Mongolernas metoder var rätt effektiva. *hehe*

Hur som helst bestämde jag mig att börja skriva igen när mörkret återkom till vårt land. Det första kapitlet i tredje boken var så självklart att det knappt tog någon tid alls att skriva det. Från att inte ha en aning om vad jag skulle skriva satt jag en stund senare med en riktigt bra början på den nya boken. Vilken kick det var!

Andra kapitlet var också lätt. Inte lika lätt, men ändå inte något problem. Jag mitt fån tänkte att detta nog ska gå bra, ju. Mmmmmm, eller hur! Mellan andra och tredje kapitlet gick det nästan en månad. Motivationen blev liksom begraven under allt annat som hänt i livet. Har inte ens känts som något jag överhuvudetaget vill ägna mig åt. Underligt när något som varit en så stor del av ens liv i över ett år plötsligt tappar all betydelse. Man saknar det, trots att det inte är något avgörande i ens liv.

Nå. Igår morse satte jag mig vid datorn för att ännu en gång ägna mig åt att slösurfa. Hör och häpna, några timmar senare hade jag visserligen slösurfat en hel del, men jag satt även med ett färdigt kapitel som dessutom var helt ok. Kanske ska jag inte fundera så mycket, utan bara låta fantasin leka fritt?

onsdag 17 december 2008

Nu räcker det väl ändå.....?

Fd bonussonen är inlagd på sjukan. Misstänkt hjärntumör. Tack och lov hittade de ingen, men de måste ändå utreda varför denna tolvåriga pojke plötsligt svimmar utan någon synbar anledning.

Här skulle det kunna stå en hel massa svordomar på minst fyra olika språk, men jag har nött ut dem verbalt istället.

Liten stad


Västerås är en sådan liten stad. Kanske inte till ytan, men i mentaliteten. Om man bortser från att det till ytan är Sveriges sjätte eller sjunde största stad lämnas man med en stad i vilken man alltid känner någon som känner apan. Många gånger kan man tro att man hamnat i en stad med många färre invånare än vad det faktiskt är. Småstadsmentaliteten härskar och skapar ett samhälle i vilket man ofta känner sig iakttagen i.

Många gånger kan en småstadsmentalitet skapa en känsla av trygghet, en samhörighet. Till det är Västerås aningen för stort, trots allt. Istället finns en känsla av att någon håller koll, att någon missunnar och sneda blickar. Om denna känsla är inbillad eller verklig är ibland svårt att avgöra. Är det en produkt av någons egna funderingar om andra eller finns den hos dem man har omkring sig? Båda är lika otrevliga alternativ.

En relativt stor stad med mindrevärdeskomplex inför storebror i öst kombinerat med en liten byhåla i vilken alla skvallrar om alla. Finns det något bot?


tisdag 16 december 2008

Bra kväll


Ikväll tog jag semester från allt omkring mig för att besöka en vän. Han var snäll nog att bjuda på mat, thé och väldigt trevligt sällskap. Det blev mycket prat och många skratt. Lite synd om honom tycker jag iofs eftersom han drabbades av min glappkäft efter att ha varit hemma utan att träffa många alls på flera veckor. Tur att jag fick snattra av mig lite i förmiddags med en kompis jag gjorde sällskap ner på stan, annars hade väl hans stackars öron trillat av. När jag tänker efter kan några av hans skratt ha berott på mina konstiga sittställningar eller ansträngda miner då jag ändrade läge lite, så det är kanske inte så synd om honom ändå... *funderar*


Hur som helst är det bara att konstatera att det bland pöbeln på AP gömmer sig några riktigt fina människor.

Karma


På sistone har Murphy uppmärksammat mig ovanligt mycket. Han är visserligen aldrig långt borta, men det verkar som om han tröttnat på sina andra offer och lägger mer energi på mig just nu. En del saker kan omvandlas till obetydliga irritationsmoment medan andra är mer påträngande. Jag stångas med dem allt eftersom de kommer och har hittills lyckats hålla det mesta ifrån mig, men det tar en massa energi. När de som nu kommer samtidigt blir det ännu tristare. Jag är less på det.

Finns Karma? Vad fan har jag i så fall gjort för att hela tiden få en massa skit slängd på mig? Jag fick igår höra att jag är unik (i väldigt positiv bemärkelse). Jag är bara den jag alltid varit. Jag ställer upp när jag kan, lyssnar även om jag inte alltid förstår eller kan ge råd, ger om det finns möjlighet till det och har öppen dörr för den som behöver kliva in.

Det finns undantag till denna regel. Människor som aldrig i livet kommer i närheten av att få ta del av detta. Inte i eventuella efterliv heller, när jag tänker efter. De har på olika sätt visat sig inte förtjäna detta samtidigt som de gjort vad de kunnat för att förstöra för mig. De kan dra dit pepparn växer.

Om nu Karma finns så borde jag vara på plussidan, trots dessa undantag. Jag är en snäll människa. Karma finns nog inte.

Förbannad

Helvete vad trött jag blir på sådana som alltid vet bäst!

Jag kan ibland också vara en messerschmitt, det är jag fullt medveten om. Men när det hela tiden ska vara så och när man inte ens lyssnar på vad den andra har att säga innan man drar igång är fan irriterande. Den personen vet alltid exakt vad som felat och vet dessutom hur man botar det. I helvete heller.

Jag har en sådan bekant som i fyra dar varit på mig som fan angående ryggen. Jag respekterar att hon haft liknande problem i många, mååååånga år men det innebär inte att jag lyssnar till henne som om hon är läkare. Det råkar nu vara så att hon inte är läkare, därför väljer jag att lyssna till det min läkare säger. Faktumet är att bägge förespråkar rörelse och att inte käka en massa piller, om det nu inte är absolut nödvändigt. Skillnaden ligger i att min läkare vill att jag tar det i den mängd jag klarar av medan min bekant kräver, ja kräver, att jag ska träffa sjukgymnast och naprapat. Till att börja med. Därefter måste jag ju naturligtvis även träffa en kiropraktor och vad helst andra specialister som finns.

Hennes besvär har krävt en hel del av henne vilket gett henne erfarenhet av sådana situationer. Det har däremot inte gett henne full insyn i mina besvär eller gjort att hon utan att ens ha träffat mig på en månad vet exakt vart besvären sitter eller hur de manifesterar sig. Kanske är det så att jag är naiv. Kanske vet hon. Men hennes kvasikunskaper är baserade på henne själv och hennes tolkningar av hennes egna tolkningar av hur andra upplevt det. Hon har ingen direkt kunskap om hur det egentligen funkar, rent fysiskt.

Om hon blir läkare skulle jag kanske lyssna på hennes femtioelva långa, felstavade, mästrande och satans irriterande mess på msn och hennes idiotförklaring av mig i AP. Innan dess tänker jag bara strunta i henne. Jag ger mig inte in i någon diskussion mer, speciellt inte förrän jag slutat vara förbannad för idiotförklaringen och hennes djävla sätt. Det skulle bara bli pajkastning med kommentarer man sedan eventuellt skulle ångra.

måndag 15 december 2008

Dejt?


Det finns en kille som frågat flera gånger om vi inte kan träffas. Jag har liksom avfärdat honom som en player, men vi har ändå hållit kontakten. Efter många samtal måste jag kanske revidera den uppfattningen om honom. Han är kanske inte så flirtig som jag fått för mig....

Nu råkar jag vara sämst på allt som har med flirt och ragg att göra, så min uppfattning kan mycket väl vara felaktig. *S* Samtidigt tänker jag knappast skynda mig för att träffa någon jag av någon anledning fått den uppfattningen om. Nu har det gått över två månader och han är fortfarande intresserad av att träffas. Fika på stan är ju inte en dejt, eller hur? Det är ju bara en fika. ;)




*********



15 min senare:
Vi ska tydligen ut och äta nästa söndag. Hur sjutton gick detta till?????


Sjukdoms-update

Jag tackade min läkare idag. Sedan i torsdags har jag sovit med handskenor och har inte en enda morgon sedan dess vaknat med värkande eller bortdomnade händer. Tänk att det var så lätt att åtgärda. Visserligen kan det vara så att det senare blir så att jag måste operera, men just nu verkar det fungera med skenor. =)

Ryggen är som den är. Jag är fortsatt sjukskriven och är tillsagd att röra mig så mycket jag orkar. Jag rör faktiskt på mig rätt mycket. Kan ju bero på att det är förbaskat tråkigt att sitta still och inte göra något. ;) Men hur som helst så kan jag röra mig lite, lite bättre än igår. Imorgon kommer det blir ännu bättre. Jag undviker att ligga ner speciellt länge så jag sover större delar av nätterna i fåtöljen. Det funkar, även om det naturligtvis inte är den skönaste sovställningen för annat än ryggen.

Hostan har gett med sig helt! =D

söndag 14 december 2008

Julklapp

**
Min hyresvärd har som policy att ge en julklapp till sina hyresgäster. Det är en väldigt fin tanke, speciellt när man betänker att de har rätt många hyresgäster runt om i landet.

Hur som helst, första året efter att de köpt ut min gamla hyresvärd fick vi ett förkläde och en grythandske. Praktiskt och användbart. Året därefter fick vi ett CD-fodral med en julskiva i. Också helt ok. Idag stod årets julklapp utanför dörren. En laptopväska. Tom. Visst, hade jag haft en laptop hade jag blivit exalterad över den rätt fina väskan, men som det är nu anser jag minsann att de kunnat lägga ner en laptop i den också. Speciellt som de roat sig med att höja min hyra med 166 kr per månad från och med 1 januari.
** Väskan på bilden är inte samma väska som jag fick.

Ditt och datt

Inatt har jag sovit rätt bra. Inte alls som förr, men hur bra som helst jämfört med de senaste tio nätterna. Jag känner mig faktiskt lite piggare. Vet inte om jag inbillar mig att jag är lite rörligare nu än tidigare eller om det är en effekt av att känna mig lite piggare, men jag klagar inte. Inte sonen heller eftersom det inneburit att han fått hembakt bröd idag. *S*

Ord är intressanta. Många ord har en egentlig betydelse och en faktisk betydelse. Jag har alltid trott att ordet ghetto är judiskt. Mest för att det pratas om hur judarna tvingades bo i ghetton under andra världskriget. Att ordet sedan fått representera slumområden är något jag utgått från att det är en efterkonstruktion för att det varit så illa ställt i ghettona. Jag fick nyligen veta att det visserligen handlar om judar men att ordet ghetto är italienskt. Det har använts på detta viset sedan början av 1500-talet då judarna i Venedig tvingades bosätta sig i den stadsdel där alla metallgjuteri låg, den med sämst status. Ghetto betyder helt enkelt gjuteri. Idag betyder det slum.

Forskare har lyckats hitta det protein som gör ebola så dödligt. Vi får se om de lyckas använda den kunskapen till att förhindra att den sprider sig explosionsartat och kanske även att göra den mindre dödlig.


Jag är less på att ha värk.


Vår tids forskare blir alltid lika förvånade när de inser att lämningar av tidigare civilisationer indikerar att det folket kan ha haft väl utvecklat skriftspråk, att de använt matematik i sin vardag och att de levt ett bevämt liv med hjälp av verktyg etc. Men varför? Vad är det som säger att deras civilisationer varit sämre än den vi har? Orsakerna till att de folken gått under är oftast otydliga för oss. Trots allt vi hittar så är våra teorier ändå bara teorier. Vi tror oss kunna tyda tecken och målningar, men egentligen gissar vi bara utifrån de erfarenheter vi själva har. Rosetta-stenen i all ära, men tänk, bara tänk, om den är gjord av något oskolad ungdom som tränade på någon läxa. De kan finnas massor med fel på den och ändå använder vi den som om den är någon form av bibel för översättningen av hieroglyfer. Maya-, Aztek och Olmecmålningarna är än mindre tydliga eftersom vi inte ens har någons felstavade läxa att jämföra dem med. Ändå säger vi oss veta. Hybris.

lördag 13 december 2008

Klant


Nästa gång får jag nog kolla vilket datum dagarna har. Naturligtvis har Lucia nummer 13 i måndaden. Konstigt att jag då bokat den 12´e när jag sa att jag lika gärna kan tvätta under eftermiddagen på Lucia. Klantigt.

Någon driver med mig. Igår fann jag ett julpaket i en ICA-kasse på min hatthylla. Ingen tar på sig ansvaret för att ha lagt det där. Ingen som glömt det, ingen som erkänner att de lämnat det där åt mig eller grabben. Hans ögon tindrar förresten som om han har ficklampor bakom när han tittar på det. Lystet. Han är en usel skådis. Han vet inte vem det är till men han hoppas att det är hans.

Om jag trodde att det skulle ge mig en ledtråd skulle jag öppna det, men sannolikheten att jag genom att göra det får veta vems det är eller om det ens är till mig är rätt liten så jag väntar nog. Någon jag inte ens skulle kunna tänka mig (eftersom att jag frågat alla som varit hos mig den senaste månaden och det faktiskt är julpapper på det) kan ha glömt det och inse det strax innan jul. Om ingen frågat efter det om några veckor antar jag att det är laga förfall. Då blir det mitt. =)


Men fan vad nyfiken jag är!

Tvättstuga och julpynt


Jag är konsekvent när det gäller att inte skaffa egen tvättmaskin. Jag totalvägrar. Har till och med tackat nej till två som jag skulle ha fått av vänner som flyttat/skaffat ny. Vill inte!

Visserligen skulle det vara väldigt skönt att kunna tvätta en maskin när som helst, men det blir mycket okynnestvättande då. Det finns inte mycket jag tycker är mer irriterande än att det hänger kläder på tork i lägenheten hela tiden. Hemska tanke!

Jag ska tvätta idag. Var ner med grabben i tisdags och tvättade upp fyra maskiner men det fanns tvätt kvar efter det. Vanligtvis är det inte mer än tre maskiner i veckan att tvätta, men jag har slarvat med tvätten i flera veckor. Mest beror det ju på att grabben varit hos sin pappa och jag inte kunnat ta ner korgen, böja mig ner för att lägga i och ta ur kläderna i maskinerna och att sedan torka rent filtret i torktumlaren hade nog varit en rolig syn att se, men samtidigt har jag känt att jag inte orkar ens fundera på att tvätta. Det ska bli skönt att få allt upptvättat.

Grabben bar upp lådan med julsaker för några dar sen. Jag plockade glatt ur allt och ställde det på bordet. Där står det kvar. *S* Julgardiner, pynt och allt vad man nu kan tänka sig i julväg står eller ligger på bordet och kastar skuldkänslor åt mitt håll. En hel del av det kommer att hamna i lådan igen, men lite ska jag försöka ställa fram. Som tur är ska vi inte fira jul hemma, så allt behöver inte användas. =)

fredag 12 december 2008

Telefontiggare

Nyligen fick jag ett telefonsamtal från någon farbror som representerade Svenska Psoriasis Föreningen (eller något liknande). Han påbörjade samtalet med att berätta om psoriasis. Efter att han rabblat sin läxa oavbrutet i några minuter passade jag på att sticka i mellan med att min grabb har psoriasis och att jag faktiskt vet vad det är. Farbrorn ignorerade mig, tog in all luft han behövde och läste klart sin harang. Jag försökte flera gånger avbryta men han malde på.

Nå, till slut var harangen och luften slut och jag fick äntligen chansen att åter säga att jag vet exakt vad psoriasis är och sedan fråga vad det egentligen var han ville. Återigen hade han lock för öronen då han tog ett nytt djupt andetag. Nu började han berätta mer detaljerat om psoriasis. Till slut kom han till saken. Ville jag köpa julkort för att stödja forskningen om psoriasis?

Med lugn och behärskad röst talade jag om att jag redan stödjer forskningen om psoriasis (en vit lögn eftersom jag var trött på honom) eftersom sonen har det, så nej tack, jag vill inte köpa några julkort. Tänk, jag blev inte ens förvånad över hans svar... "Men... du skulle ha sagt att du vet vad psoriasis är!"

Jag är inte omöjlig. Jag har inte för vana att handla av telefonförsäljare, men när det gäller något sådant kan jag ibland göra det. Eftersom grabben har hudåkomman som det denna gång gällde hade det till och med varit troligt att jag köpt ett paket julkort av farbrorn om han bara knipt igen lite och visat intresse för det jag sa. Som det var nu blev jag bara irriterad istället.

Och jag trodde dessutom att jag var med i Nix....

Rullisar

Alldeles strax ska jag bege mig ut på en långsam promenad. Ja, visserligen är det en självklarhet att den blir långsam just nu, men det ska ändå bli skönt att bege sig ut istället för att tillbringa förmiddagen framför datorn. =)

Lucia står på programmet. Det ska bli intressant att se hur skolan lagt upp luciatåget. Tunga rullstolar i tåget, eller står alla uppställda redan när publiken kommer? Troligen det senare, men det tidigare vore mer intressant att se. Man skulle kanske få lite tips på olika tekniker att framföra en rullstol á la pansarvagnskaliber.

Det finns lika många varianter av rullstolar som det finns männsikor som använder dem eftersom stolarna ska vara personligt anpassade. Det finns till och med en stol som kallas för HD eftersom den har skålade säten i vilket man ska sitta väldigt bekvämt i. Det springer ofta arbetsterapeuter och sjukgymnaster och kollar inställningar, tillbehör och att man nu kan kolla på en stol hela tiden. Man blir alldeles kollrig av alla delar att hålla reda på.

Folk i min närhet har skämtsamt frågat om jag inte ska använda en rullstol när jag ska ta mig fram eftersom det tydligen inte ser så bekvämt ut när jag promenerar, men får jag inte en permobil så är jag inte intresserad. De är riktigt roliga att köra. Kan se det framför mig.... ~Sol~, permobilmarodören. *hehe*

torsdag 11 december 2008

Släkten är värst?

Plötsligt har jag en släkt.

Ett mail ifrån min kusin igår.
Ett mail ifrån min farbror idag.

Bägge undrar hur det är med mig och mina syskon och vad som blivit av oss. Vi var väldigt små när mina föräldrar skiljdes. Ingen var intresserad av hur vi hade det då. Av en slump hade jag en kortvarig kontakt med mina farföräldrar just innan farfar dog i feb -92, därför var jag med på hans begravning. Samma farbror undrade vad jag hade där att göra.

Detta känns väldigt underligt.

Fester vs Serena

Jag ska här lägga upp ett samtal mellan min antigravitationstomte Fester* och min lugna, änglalika Serena**. De sitter på varsin axel och för intensiva diskussioner om mig.


F: Men strunta i disken. Du kan ju alltid skylla på ryggen. *hehe*

S: Men snälla du, du kommer bli tokig om du inte diskar.

F: Tssss, tänk vad skönt det skulle vara att bara lata dig. *flin*

S: Du skulle må så mycket bättre om du visste att det var rent ifall någon kommer på besök.

F: Vaddå? De får väl ta det som det är. Annars kan ju de städa åt dig. Förresten är det väl ingen som kommer och besöker dig?*flabb*

S: Du vet att det är Grand Central här. Folk dyker bara upp. Vissa dagar ingen, andra dagar massor. *lugn, tålmodig röst*

F: Ok, ok, diska lite grann då, men lämna kastrullerna och pannan och torka inte av bordet. Du är för stel för att klara av det idag, din gamla tacka. *hånflin*

S: Lika bra att göra allt samtidigt. Det gör visserligen ont men det gör inte mindre ont av att du delar upp det och du kan slappna av bättre om det är klart efter ett tillfälle. *mjuk klapp på kinden*

F: Äsch, lyssna inte på den där! Hon vet inte hur man har roligt. *fnys*

S: Skillnaden mellan att ha roligt samtidigt som man är nöjd med sig själv och att ha roligt med dåligt samvete är enorm. *ler änglalikt*

F: Du, fröken Gör-alltid-det-man-ska-och-gör-det-med-ett-leende, stick och brinn! *blänger*

S: *ler ännu mer änglalikt*


Under tiden dessa två tjafsat har jag iaf städat undan i köket samtidigt som jag försökt ignorera dem.


* Antigravitationstometen Fester är en symbol för Murphy, som tvångsgifte sig med mig för flera år sen. Jag har ansökt om skilsmässa många gånger, men domaren och Murphy är polare så det skiter sig varje gång.

** Serena är Festers motsats. Det är Världsalltet som placerat henne på min andra axel för att jag inte ska bli helt tokig. Lite Yin och Yang över det hela.

onsdag 10 december 2008

Konstig känsla


Jag känner inte min släkt. Har aldrig gjort det. Visst vet jag vad vissa heter och har sett några av dem på kort, men vi känner inte varandra. De få minnen jag har av dem jag faktiskt träffat är små och trasiga.
Jag gjorde en sökning på en sak idag. Google har en förmåga att ta med vad som nu må ha ett eller fler av orden i sökningen i sig. Döm om min förvåning då jag fann namnet på min kusin. Jag blev nyfiken och klickade naturligtvis på det.

Hon har skrivit en väldigt gripande och levande berättelse om farmor och hur tillvaron såg ut för henne och mina farbröder under krigsåren. Min pappa fanns inte ännu, så han figurerade inte i berättelsen.

Vad konstigt det kändes att i vuxen ålder läsa om sådant de flesta hört direkt från sina mor/farföräldrar när de var små. Det känns lika fullt konstigt att min kusin, som jag delat både för och efternamn med tills hon gifte sig, tydligen har samma intresse för att skriva som jag har. Hon har skrivit färdigt tre böcker medan jag fortfarande håller på med min tredje. Vilket underligt sammanträffande.

Passar dessa personer in i det pussel som utgör mitt liv? Har de spelat ut sin roll redan? Har de någon betydelse i helheten? Finns det saker om mig själv jag skulle förstå bättre om jag hade mer kunskap om min bakgrund?

I positiv anda

Jag har funderat lite. Det finns ju faktiskt bra saker med att ha ont i ryggen. ;)

☺ Min dag blir längre eftersom jag ju inte kan sova.

☺ Sjukskrivningen gör att jag inte upplever någon jobbrelaterad stress.

☺ Jag kan inte stressa över huvud taget.

☺ Att gnälla på grabben tar för mycket kraft.

☺ Automatisk KBT. Jag kan inte städa undan direkt, så det så!

☺ Inga tråkiga storhandlingar.

☺ Även övriga utgifter blir färre när man stannar hemma mycket.

☺ Man kan lata sig hela dan.

☺ En ökad känsla av laissez faire - låt gå.

☺ Jag kanske kommer se någon eller några av de filmer jag haft i bokhyllan i flera år utan att se.


Utöver dessa punkter så har jag också blivit påmind om vilka underbara vänner jag har. Det står inte som egen punkt eftersom de förtjänar var sin lovsång. ♥ Jag är ju tondöv så de får nöja sig med detta... ♫ ♫ ♪ ♫ ♪ ♪ ♪ ♫ ♪ ♫ ♪ ♪ ♫ ♪ ♫

Idag

Idag blir en bra dag. Idag blir en bra dag. Idag blir en bra dag. Idag blir en bra dag.

Positivt tänkande ska ju ge effekt. Bara att tänka positivt alltså. =)

tisdag 9 december 2008

Bra trots trots


Många gånger har jag svurit över hur ouppfostrad och kaxig min grabb är. Jag tar på mig hela ansvaret för det. Det är ju trots allt jag som ska ha uppfostrat honom.


Det har visserligen varit annat då han inte varit hemma, vilket jag är tacksam över. Folk talar ofta om vilken trevlig och väluppfostrad son jag har. Mot mig kan han vara smått uppkäftig eller (vilket är hans favoritmetod eftersom han vet hur mycket det retar mig) strunta i att ens se eller höra mig då jag pratar med honom. Hur han är mot sin pappa ska vi inte gå in på, men jag är ändå glad över att han "bara" beter sig illa mot sina föräldrar. Det hör ju till att växa upp, den här revolten mot de som känns tryggast i hans liv.

Nå, idag har jag fått svart på vitt på att han faktiskt är en bra grabb. Han såg på mig idag hur ont jag hade och tog sedan helt sonika över. Han har skött tvätten, han diskade och han har hjälpt mig att slå in paket, sortera dem och ställa undan dem. Katastrofområdet som utropats i mitt sovrum har plötsligt minskat med nästan tre fjärdedelar. Han hjälpte mig att röja undan medan vi ändå höll på med paketen. Han vet hur röran gjort mig less och irriterad. Hellre en glad mamma än en som bara gnäller, tydligen. :)

Iofs har han fortfarande varit kaxig, men idag var det med glimten i ögat. När jag bannade honom för det såg han lite överlägset ner på mig (han är ungefär 1 cm längre än jag nu) och påpekade att han just för tillfället har övertaget eftersom han kan gå ifrån mig just nu, så han tänker fortsätta vara kaxig så länge jag inte kan få tag på honom även om jag skulle vilja. Hmmmmm.... *L*

Men kaxig och ouppfostrad mot mig eller inte, jag har en suverän grabb. =D

Mail

Jag är en vanemänniska. När jag slår på datorn kollar jag mailen så gott som genast. Jag har två, en på yahoo och en på hotmail. Den på hotmailen använder jag själv sällan då jag skriver mail, men den är praktisk till den massa av skräp som skickas omkring.

Idag hade jag tre mail på yahoo och elva! på hotmailen.
Yahoon var inget speciellt. Något företag som jag av någon outgrundlig anledning plitat ner den adressen åt när jag fyllt i något. Bara att radera på en gång. Hotmailen däremot var intressant läsning. Sex av de elva mailen var kedjebrev av olika karaktär. Det är internationella vänskapsveckan - skicka tillbaka detta så att jag vet att du är min vän, Gör en smart tjej glad genom att skicka henne detta bildspel i vilket vi trackar killars intelligens, En hamster i Bangladesh behöver kulinarisk asyl.... Någon kille på andra sidan jorden har hittat Are you Interested-knappen på facebook och skickar en flört....Ja, ni vet hur de brukar se ut...

Helt ärligt - Vet man inte sedan redan att jag är någons vän kommer inte ett sketet forward på mailen tala om det heller.

En smart tjej blir som gladast då hon träffar en smart kille.

Hamstern i Bangladesh är uppäten innan all byråkrati är avklarad.

Killen i Långtbortistan borde se över sin tillvaro om han måste flörta med någon så långt bort för att någon ska visa intresse.


Som ni kanske märker är jag smått allergisk mot kedjebrev. Vad är det för skillnad mellan sådant och mobbing? OK, iofs omvänd mobbing, men ändå. "Om jag inte skickar detta vidare kommer de tro att jag inte tycker om dem och då kanske de inte vill leka med mig mer".

Sandlådefasoner.

Härlig morgon

Att börja dagen med att försova sig är alltid trevligt. NOT!

Men jag är iaf tacksam över att det inte är jag som måste skynda för att komma någonstans. Det hade varit ett dödfött projekt.

Nu pilar visserligen ingen omkring och skyndar sig här hemma. Jag kollade schemat och konstaterade att grabben lika bra kan ta det lugnt och gå tills nästa lektion börjar istället för att skippa frukost och komma mitt i lektionen. Han i sin tur fortsatte klä sig i sin sävliga takt och nickade bara frånvarande åt mig när jag meddelade detta.

Ibland undrar jag hur det är möjligt att han kommer ifrån mig. Hälften av generna ska ju vara ärvda från moi. Envisheten och humorn med ironiska inslag kommer definitivt ifrån mig, men resten är lika främmande som om han kastats ner från rymden. Visserligen ser jag en del av hans far i honom också, men det är inte heller så pass att de skulle känna sig besläktade. Han är väldigt mycket sin egen person, vilket ju är bra. Jag önskar bara att jag hade bättre insikt i hur den personen funkar så att jag hade något att komma med när jag behöver få honom att se saker på mitt sätt. ;)

måndag 8 december 2008

Smält

Folk använder olika metoder för att för en stund glömma det tunga i sitt liv. Alkohol, intensivt stressande, gräl om oviktiga saker, att aldrig sitta still, att roa sig på var ledig sekund, att försjunka i något projekt, köpmani... Ja metoderna är lika många som människor som har något som känns tungt.

Fungerar verkligen detta? Jo, för den stunden kanske, men sen då? Om man undviker att bearbeta ligger det ju kvar och när man sedan slappnar av, glömmer bort att förneka, skjuta ifrån sig och undvika, kommer det ju som en oöverstiglig tidvattenvåg. Man kan inte fly sina känslor, de finns ju med en hela tiden.

Vad skönt det vore om man kunde bearbeta dem en gång för alla och sen var det bra. Men nej, det fungerar inte så. Saker man tror sig vara klar med kommer rätt vad det är tillbaka och vänder upp och ner på en. Vilken metod fungerar bäst? Vad ska man göra för att må som bäst?

Idag mötte jag mina bekymmer rakt fram ifrån. Just nu känner jag mig lugn. De är inte oöverkomliga och när jag låtit dem härja fritt ett tag inser jag att de inte ens behöver vara speciellt stora. Jag bestämmer själv hur mycket makt de ska få över mig.

Ikväll kommer jag att gå och lägga mig med ett lugnare sinne än jag haft på bra länge. Skönt.

Akut Lumbago


Ja, eller så kan man ta det på svenska. Ryggskott. Jag borde ha vetat att det inte var en muskelsträckning. Jag har ju inga muskler. *hehe*



Sjukskriven hela veckan. Hon ville sjukskriva mig även nästa vecka, men jag övertalade henne om att jag ringer på fredag om jag fortfarande har problem. Tydligen har jag även karpaltunnel, så jag kommer att få sova med en skena ett tag framöver för att se om det blir bättre av det. Operation känns för mig långt borta, men läkaren såg mindre övertygad ut angående det. Hon har fel. =D



Nå, hur ska jag spendera denna vecka då? Lös, ledig och orörlig. Kan bli spännande... ;)




Har tidigare inte varit imponerad av Coldplays nya skiva, men efter att ändå ha lyssnat på den ett flertal gånger har den på något vis fått fäste.

söndag 7 december 2008

Olika tolkningar

OK, jag hade till viss del fel. Jo, jag är bättre i ryggen, men inte så bra som det till en början kändes. Den är helt enkelt paj. Ska ringa läkaren igen i morgon och se till att få en tid hos henne.

Vad svårt det är att inte trampa folk på tårna. Idag fällde jag en kommentar till en vän. Hon tog den helt fel. Jag tolkar ett vanligt uttryck på ett annat sätt än hon och hon blev plötsligt kort och nästan otrevlig i tonen då jag använde det. Jag gillar i regel inte att hamna i situationer i vilka jag måste be om ursäkt. Det händer naturligtvis, men jag gillar dem inte. Det innebär ju att jag på något vis gjort fel. Hemska tanke! ;) Nå, i vilket fall fick jag klart för mig att det jag sagt missuppfattats och jag bad om ursäkt och gick vidare. Frågan är om även hon gick vidare. Det visar sig...

Kanske är det nyhetens behag, men än känner jag mig inte som spetälsk på portalen. Jag har fått en hel massa mess från kända och okända som gratulerat till utnämningen Veckans Medlem. Nu vet jag inte om det är så mycket att gratulera, men det är ändå rätt kul att så många tagit kontakt. Det hade jag inte förväntat mig. :)


Efter ett samtal med min syster har min oro över den jobbiga situationen lagt sig lite. Inte helt, men lite är inte fy skam det heller.