Västerås är en sådan liten stad. Kanske inte till ytan, men i mentaliteten. Om man bortser från att det till ytan är Sveriges sjätte eller sjunde största stad lämnas man med en stad i vilken man alltid känner någon som känner apan. Många gånger kan man tro att man hamnat i en stad med många färre invånare än vad det faktiskt är. Småstadsmentaliteten härskar och skapar ett samhälle i vilket man ofta känner sig iakttagen i.
Många gånger kan en småstadsmentalitet skapa en känsla av trygghet, en samhörighet. Till det är Västerås aningen för stort, trots allt. Istället finns en känsla av att någon håller koll, att någon missunnar och sneda blickar. Om denna känsla är inbillad eller verklig är ibland svårt att avgöra. Är det en produkt av någons egna funderingar om andra eller finns den hos dem man har omkring sig? Båda är lika otrevliga alternativ.
En relativt stor stad med mindrevärdeskomplex inför storebror i öst kombinerat med en liten byhåla i vilken alla skvallrar om alla. Finns det något bot?
Många gånger kan en småstadsmentalitet skapa en känsla av trygghet, en samhörighet. Till det är Västerås aningen för stort, trots allt. Istället finns en känsla av att någon håller koll, att någon missunnar och sneda blickar. Om denna känsla är inbillad eller verklig är ibland svårt att avgöra. Är det en produkt av någons egna funderingar om andra eller finns den hos dem man har omkring sig? Båda är lika otrevliga alternativ.
En relativt stor stad med mindrevärdeskomplex inför storebror i öst kombinerat med en liten byhåla i vilken alla skvallrar om alla. Finns det något bot?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar