Det här med släkt är speciellt. Att man har blodsband gör inte att man nödvändigtvis känner sig om man är släkt. Inte heller gör det att man vill vara släkt med någon. Nej, för att vara släkt behöver man det där känslomässiga bandet som är mer betydelsefullt än blodet i sig. Jag hade ställt in mig på en lång och väldigt tråkig kväll ensam här hemma. Grabben är hos sin pappa och tanken på att ta mig någonstans var lite överväldigande just idag.
Jag hade kollat igenom kylen och skafferiet fem gånger redan under kvällens inledning och visste exakt vad som fanns där, ändå fick ledan mig att gå och titta efter igen. Tro på sjutton att jag efter bara tio minuter var där igen. Det är ett säkert tecken på att jag hade tråkigt. Jag tog inte alltid något att tycka i mig, utan det är mer själva handlingen som spelade roll. Jag hade något att göra, hur obetydligt och upprepande det än var. *S*
Vid åtta ringde telefonen. Min "bror och svägerska" hade fått för sig att komma och hälsa på! Lycka! De är otroligt trevliga människor som jag liksom lånat/snott från mitt ex. Vi har hängt ihop i snart tio år nu och jag hör till den släkten lika mycket som de hör till mig. Det blev en trevlig timme under vilken jag fick de julklappar jag inte kunnat ta emot på julafton då jag tvingats vara hemma istället för att fira med dem. Besök och presenter är ett bra bot mot tristess, det kan jag lova. =)
Strax efter att de åkt hem bestämde sig deras vuxna dotter att komma och hälsa på sin faster. Några timmars trevligt besök av henne och hennes kille fulländade kvällen. Det är skönt när klockan inte behöver begränsa besök och när man träffas för att man vill. Ålder spelar ingen roll när det gäller att trivas tillsammans. Föräldrarna är tio år äldre än jag och dottern är elva år yngre, det funkar precis lika bra. Det viktiga är personligheterna.
Dessa människor hör till de som känslomässigt är min släkt och som accepterar mig som en av dem. Jag har fler udda konstellationer av sådana jag räknar som släkt, men av dem är det bara mina syskon, mamma och någon moster och kusin i Långtbortistan sin faktiskt har blodsband till mig. Grabben snoppade en gång av mig i en hetsig diskussion med att säga att vänner är kompensation för den släkt man måste dras med. Jag tror att det kan ligga en del i det påståendet. *L* Jag är rik. Jag har flera släkter och de flesta är familj med mig för att de valt att vara det.
Jag hade kollat igenom kylen och skafferiet fem gånger redan under kvällens inledning och visste exakt vad som fanns där, ändå fick ledan mig att gå och titta efter igen. Tro på sjutton att jag efter bara tio minuter var där igen. Det är ett säkert tecken på att jag hade tråkigt. Jag tog inte alltid något att tycka i mig, utan det är mer själva handlingen som spelade roll. Jag hade något att göra, hur obetydligt och upprepande det än var. *S*
Vid åtta ringde telefonen. Min "bror och svägerska" hade fått för sig att komma och hälsa på! Lycka! De är otroligt trevliga människor som jag liksom lånat/snott från mitt ex. Vi har hängt ihop i snart tio år nu och jag hör till den släkten lika mycket som de hör till mig. Det blev en trevlig timme under vilken jag fick de julklappar jag inte kunnat ta emot på julafton då jag tvingats vara hemma istället för att fira med dem. Besök och presenter är ett bra bot mot tristess, det kan jag lova. =)
Strax efter att de åkt hem bestämde sig deras vuxna dotter att komma och hälsa på sin faster. Några timmars trevligt besök av henne och hennes kille fulländade kvällen. Det är skönt när klockan inte behöver begränsa besök och när man träffas för att man vill. Ålder spelar ingen roll när det gäller att trivas tillsammans. Föräldrarna är tio år äldre än jag och dottern är elva år yngre, det funkar precis lika bra. Det viktiga är personligheterna.
Dessa människor hör till de som känslomässigt är min släkt och som accepterar mig som en av dem. Jag har fler udda konstellationer av sådana jag räknar som släkt, men av dem är det bara mina syskon, mamma och någon moster och kusin i Långtbortistan sin faktiskt har blodsband till mig. Grabben snoppade en gång av mig i en hetsig diskussion med att säga att vänner är kompensation för den släkt man måste dras med. Jag tror att det kan ligga en del i det påståendet. *L* Jag är rik. Jag har flera släkter och de flesta är familj med mig för att de valt att vara det.
2 kommentarer:
du är den gulligaste som finns! :)
Nu ska du inte överdriva, men TACK! =)
Skicka en kommentar