torsdag 31 december 2009

Gott Nytt År


Det är andra gången jag skriver detta i bloggen. Det har alltså gått ytterligare ett år på livets väg. Vad har hänt under detta år då?

Oj... När jag tänker efter inser jag att det hänt massor. Stigen har varit kantad av händelser. Mycket gott med hjärtliga skratt, varma känslor och en känsla av välbefinnande, men även en del mindre bra saker som lämnat små ärr på fötterna.

Jag kan iaf konstatera att jag lyckades hålla mitt nyårslöfte. ;)

onsdag 30 december 2009

Inte min?

Jag måste ha fått med mig en bortbyting när jag lämnade BB.

*Ett telefonsamtal idag*

Son: Jag fryser!

Jag: Jo, det är 14º kallt, så det är inte så konstigt...

Son: Jag tog fel tröja idag.

Jag: Va?

Son: Jag tog en vanlig collegetröja istället för en av mina fodrade tröjor.

Jag: Så du springer omkring utomhus i enbart collegetröja?

Son: Ja. Jag fryser.

Det kan helt enkelt inte vara min avkomma.

Sigtuna

Vi började turen i Sveriges äldsta stad på detta fik. Underbart gott!

En tur längst Mälarens strand bjöd på en hel massa vackra vyer, men inget hade förberett mig för...

... den orgie av ruiner som finns mitt i all stadsbebyggelse! Vet ej vad denna heter, men den var fantastisk...

.... och den står bokstavligen bredvid den nya kyrkan. Endast vägen skiljer den åt från vanliga bostäder på dess andra sida.

Nästa ruin heter St Per´s kyrkoruin. Lite längre ifrån centrum, men ändå inte mer än kanske 500 m och fortfarande mitt bland all stadsbebyggelse.

Ni kan tänka er min förvåning över att hitta en runsten på insidan av kyrkans vägg.

Det fick sin förklaring här, men det är ändå otroligt att den över huvud taget använts som en del av kyrkan. Hednatro och kristendom går hand i hand när det passar... (klicka på bilden för att se bättre.)

Jag stod inne under kyrktornet när jag tog den här bilden. Runstenen står på vänster sida, alldeles utanför bild.

Jag har fantastiska vänner. Utan att jag bett om det såg hon till att jag fick en orgie av historia. För att inte glömma chokladen. Min dag har varit helt suverän, trots att det blev vare sig pulkaåkning eller snögubbar.

tisdag 29 december 2009

Åka


Nu åker jag till Märsta. Jag förväntar mig trevlig samvaro, pulkaåkning, god mat och att ha jävligt roligt. Pulkaåkningen är jag inte helt säker på, men blir det inget sådant tänker jag iaf bygga en snögubbe! Ha det bra alla! =D

Straff

I vissa delar av världen har de aningen hårdare straff för rätt många brott än vad vi har här. Med här menar jag nog generellt västvärlden, men även där finns det ju skillnader så jag drar inte alla över en kam.

Igår avrättades en brittisk medborgare i Kina. Han hade påträffats med 4 kg heroin. I de asiatiska länderna är det inte ovanligt med dödsstraff för narkotikabrott. Brittens namn gör att man misstänker att han invandrat dit från ett land i eller i närheten av Mellan Östern. Även där har de stränga straff för narkotikabrott. Detta gör att han borde vara väl medveten om riskerna.

Alla har väl sett Midnight Express, filmatiseringen om Billy och hans misslyckade försök att smuggla ut hasch ur Turkiet? Och Bankock Hilton där Nicole Kidmans rollfigur hamnar i ett mindre trevligt fängelse i Thailand? Dessa lagar finns. Få är omedveten om dem. Och är man det beror det enbart på ignorans och arrogans. Det finns ofta plakat på flygplatser, tågstationer och andra offentliga platser där man informeras speciellt straff för narkotika- och/eller terroristbrott. Väljer man att bryta mot lagarna, oavsett i vilket land det må vara, måste man även vara beredd på att åka fast, stå inför deras domstolar med de lagar och förordningar de nu har och sedan ta sitt straff.

Man behöver inte anse att straffen står i proportion till brottet, man behöver inte anse att straffet ens ska finnas, men åker man till en region där sådana straff tillämpas och ändå begår brotten har man väl bara att acceptera rättssystemet där, eller? Brittiska regeringen har fördömt Kina för avrättningen av deras medborgare. Jo, vad ska de annars göra? Men han valde ändå att åka dit och smuggla 4 kg heroin. Han valde! Enligt britterna är det en förmildrande omständighet att han är bipolär. Eeeehhh? OK? Jag känner ett flertal som är bipolära som ändå vet skillnaden på rätt och fel. Sjukdomen i sig har inget med hans val att smuggla stora kvantiteter narkotika att göra.

Vår "egen" Mehdi Ghezali har blivit fänglsad för terrorism två gånger. Som jag själv tolkar det är det svårt att bortse från omständigheterna runt anhållningarna. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats, sägs det. Jag vet inte... Har det inte redan det? Han har frivilligt valt att resa till dessa länder, umgås med kända terrorister och sedan delta i något som orsakat hans fängslande. Att sedan skrika sig hes på att svenska regeringen inte hjälper honom snabbt nog när han åkt fast känns aningen magstarkt, faktiskt. Speciellt andra gången han åkte fast. Då blev det parodi på det hela. Man väljer ju faktiskt själv att utsätta sig för möjligheten att hamna i sådana situationer. Hade han stannat kvar i Sverige hade han aldrig sett insidan av ett pakistanskt fängelse. Man skulle ju kunna tro att det vore att föredra efter hans vistelse i Guantanamo.

Nej, jag förespråkar inte dödsstraff. Jag förespråkar inte inhumana förhållanden. Jag förespråkar inte tortyr. Jag anser inte att alla straff ens är i närheten av att vara rimliga. Däremot förespråkar jag att man själv är ansvarig när man medvetet bryter mot lagen och därför får stå sitt kast när man åker fast.

måndag 28 december 2009

Osäkert?


Jag har inga små barn. Faktum är att jag knappt har barn alls längre. Jag har en ung vuxen här hemma. Visst finns det fortfarande ett visst behov av att ta hand om, men det minskar ju drastiskt med åren. Nog sjutton gör man fel ibland och nog sjutton önskar man att det fanns en manual för de där utomjordningarna som blivit ens ansvar, men de växer upp och klarar sig rätt bra själva till slut. Ändå är det just småbarnsföräldrar som fångat mitt intresse ett tag nu...

Har världen ändrat sig så mycket sedan jag själv hade ett litet barn? När jag ser mig omkring känns det som om allt är upp och ner. Inte alls alltid på något dåligt sätt utan det är annorlunda. Mer upplyst. Mer humant, kanske. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men det finns positiva skillnader. Samtidigt finns det något jag stör mig ofantligt på...


Jag träffar många gravida och föräldrar med små barn. Var kommer den där osäkerheten ifrån? De där frågorna, de där funderingarna, de där tafatta försöken att finna svar? I just detta förbannar jag samhällsutvecklingen. Spekulationer istället för att fråga någon äldre person, google istället för den naturliga trygghet det innebar att umgås med små barn och deras föräldrar på gården, i familjen och på andra samlingsplatser och den där rädslan över alla varningar och skrämselfakta (som ofta motbevisas inom kort). Man kan inte barnsäkra naturen och man måste låta barnen utforska för att lära sig.
Självklart ska man inte göra eller tillåta något som är dåligt för en själv eller barnet, oavsett om det är under eller efter graviditeten, men faktiskt kommer man väldigt långt med vanligt sunt förnuft.

Något annat som stör mig som fan är att man nu för tiden glömmer bort att vara förälder. Man ska vara kompis med sina barn (en beundransvärd tanke) utan att tänka på att man faktiskt är förälder och den som ska sätta gränser och se till att det blir konsekvenser. Hur många ungar lyssnar på någon som hela tiden varit som en kompis? Nej, man är först och främst förälder. Därefter kan man vara bundis med sina barn. Det ska vara tydligt vem som är auktoritär i det förhållandet. Naturligtvis ska man inte vara diktator, utan man ska låta besluten vara demokratiska i den mån det är möjligt. Även här funkar det med vanligt sunt förnuft.


Kanske ska man lära ut sunt förnuft i skolan. Det verkar vara en bristvara idag...

söndag 27 december 2009

Skön helg


Idag kan man väl säga att julen officiellt är över? För mig var den över redan på juldagen, men jag vet ju att många fortsätter att fira längre än så. Juldagens utgång är ju en populär tradition. Jag undrar om tjejerna jag mötte tidigt på morgonen på annandagen var lika positivt inställda till den dagen efter som de troligen varit under juldagskvällen. The walk of shame är aldrig så tydlig som på annandagsmorgonen. Iskallt ute, hala klackstövlar på oplogad väg, kortkorta kjolar, maskor i strumpbyxorna, allt för tunna jackor, utsmetat smink och, i vissa fall, en påtagligt vinglig gång. Jag avundades dem inte.

Jag hade hemmet till mig själv både i fredagskväll och igår efter jobbet. Grabben har varit hos mormor i några dagar. Efter de sms jag mottagit under de få dagarna har jag en känsla av att han kommer uppskatta sitt hem så otroligt mycket mer efter att han kommer hem i eftermiddag. Tydligen är de hemskt tråkigt där ute på vischan där internetuppkoppligen inte duger till mer än för att kolla mailen.Stackars pojke.... *hehehe*


Veckan som kommer är full av aktiviteter. Det är dessutom sista veckan på jobbet. Det känns för sorgligt faktiskt. Men vad gör man? Bara att bita ihop och ta sig igenom våren. Något måste det ju finnas att aktivera sig med. Kanske ska man börja träna? *ryser av tanken, men inser att det nog vore bra för mig* Jag kommer bli galen av att gå hemma, så en regelbunden aktivitet blir ett måste.


Hoppas ni alla haft en bra julhelg och att årets sista vecka blir en bra sådan.

torsdag 24 december 2009

=)


Jag hade en bra början, en bra mitten och nu verkar avslutningen på julen bli precis lika bra. Me like! =D

Greetings


♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
God Jul!!!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Julen är inte riktigt över ännu. Det är några timmar kvar. Detta år har julen varit helt annorlunda än tidigare år. På gott och på ont. Men trots att den är så annorlunda och vi inte direkt firat den har den varit bra. Jag saknar att träffa alla underbara människor jag vanligtvis firar med och är samtidigt glad över de andra jag träffat idag istället. Ambibalent kanske, men jag ämnar inte klaga på denna dag.

Grabben och jag har haft en bra dag tillsammans, precis som jag hoppats på. Ibland är det bra att rucka på sina egna föreställningar och förhoppningar på dagar, traditioner och händelser. Det kan visa vara värt det.

onsdag 23 december 2009

Ser i kors


Jag jobbade sista vakna passet inatt. Nu är det inte många arbetspass innan jag tvingas säga hej då till alla där fram tills i sommar. Det känns satans vemodigt.

Efter jobbet var jag till min vän Lotta på Egohörnan. Jag skulle inte pimpa mina egna naglar denna gång utan gav Hans dotter en manikyr och ett stämpelset i kombinerad födelsedags/julklapp. Hon fick härligt julröda naglar med gulddetaljer. Nu tyckte ju Lotta att mina nagler var i bedrövligt skick så hon pimpade dem ändå. Trots att jag oftast inte bryr mig om just naglarna känner jag mig ändå finare när hon gått en rond med dem. Grönglittrande fransk med ett vackert blomstermotiv i vitt. Precis mina färger.
Det var en julklapp värd namnet. <3

Att sova idag gick bara inte. Tre timmars osammanhängande sömn räcker knappast för att bebehålla mitt vanligtvis goda humör. Jag har blivit väckt av grannbarn som bråkat så mycket att jag ringde in och skällde, spring i trapphuset, telefoner, grabben och av farmor som helt sonika meddelade grabben att hon kommer kl 17.15. Hon förstår inte konceptet sova bort eftermiddagen för att man jobbat hela natten och sen haft ärenden till kl 13. Nu är jag trött som få men kan inte gå lägga mig eftersom farmor är på intågande. Kanske sover jag bättre sen i natt istället. Hoppas.


Ha en trevlig kväll före dopparedan alla!

tisdag 22 december 2009

Oväntat


Jag fick ett överraskande telefonsamtal för en liten stund sen. Det var min svensklärare från högstadiet. hRaven vet vilken jag menar och ryser säkert över tanken på henne. Det var många som kände så för henne, men hon var alltid väldigt schysst mot mig. Hon brukade skicka julkort till mig i ca tio år efter att jag gått ut nian, men de senaste tio åren har det varit tyst därifrån. Idag återtog hon kontakten.

Vi bestämde att vi ska gå fika när helgerna är över och hon kan röra sig lite bättre. Hon har lyckats ramla och slå sig sönder och samman. Jag tänkte direkt på lårbenshalsen eftersom alla gamlingar verkar hitta just den att ha sönder, men hon har istället blåmärken och en bruten arm att handskas med.
Stackars hon. Det läker ju så långsamt när man är gammal och grå. Himmel, hon är hela 76 år nu. Jag som tyckte hon var nära döden när jag gick i skolan. Alla över 45 var ju gamla gubbar och kärringar. =P

Jag blev himla glad över samtalet. Hon talade om att hon ofta tänker på mig och att hon har en dikt jag skrivit kvar och ibland läser om den för att hon tycker så mycket om den. Tänk att man som pubertal tonåring gjort ett sådant intryck på någon att de tar kontakt och vill träffas efter 20 år. Jag var kanske inte så hemsk som jag fått för mig. =)

söndag 20 december 2009

Pladder


Det har inte funnits så stor lust att blogga på sistone. Inte för att jag egentligen tröttnat på det, utan mer för att jag haft så pass mycket annat att göra att jag prioriterat annorlunda. I natt tänkte jag visserligen blogga, men eftersom jag var på jobbet och det där bara finns IE (som jag är allergisk mot) valde jag bort det. Jag gör det nu istället.

Jag har känt mig lite omotiverad att läsa också. Vad det beror på kan jag inte sätta fingret på, men jag har upplevt att jag läser mindre just nu. En snabb genomgång av de böcker jag läst de senaste två veckorna motsa dock detta. Fem stycken på två veckor. Inga mängder, men ändå inte mindre än jag brukar. Hur kommer det då sig att jag upplever att jag knappt läser alls för tillfället? Konstigt hur det kan vara.

Jag har jobbat några nätter nu. Jag tror nattjobb skulle passa mig som handen i handsken. Ja, iaf om det fanns mer att göra. Någon timmes städning och att gå kolla till knattarna då och då var aningen för lite, faktiskt. Jag förstår inte hur den stadiga nattpersonalen klarar att behålla förståndet när de sitter av timme efter timme, natt efter natt. Jag skulle definitivt propagera för mer att göra.

Lustigt hur folk är. Jag antar att det stämmer när de säger att en lögnare förväntar sig en lögn medan en ärlig person förväntar sig ärlighet. Det gör att det ofta krockar när de möts. De förstår inte varandra utan dömer den andre efter sig själv. Dödsdömt. Ändå är det en verklighet vi lever i. Man får försöka parera och inte gräva ner sig när man möter sin motsats.

Sonen och jag har funnit tillbaka till den harmoniska plattform och det sinnesläget vi var tidigare, innan kriget om skolan började. Vi skojar med varandra igen. Vi skrattar tillsammans. Vi vet vart vi har den andre. Vi hör av oss till varandra så att den andre vet vart vi är. Ja, det var ett svårt beslut, men just denna gång var pest bättre än kolera.

Trots att vi egentligen är väldigt olika går allt över förväntan med min Han. Vi har lyckats hamna på en bra nivå och pratar om allt som skulle kunna bli underligt innan det ens kommit längre än en liten fundering. Det är oerhört skönt. Jag känner aldrig att något jag tänker på eller undrar över är löjligt eller onödigt att ta upp och han känner likadant. Two peas in a pod, yet different enough for it to be interesting.

Jag kommer inte fira jul speciellt i år. Grabben vill inte heller. Det har varit så otroligt mycket på sistone att vi väljer att vara hemma, ta det lugnt och strunta i all julstress. God mat, några få klappar och kanske en bra film. Så får det bli. Jag saknar visserligen tanken på att åka dit jag brukar, men omständigheterna gör att det inte är aktuellt i år. Det kommer kännas lite tomt, men både jag och grabben behöver nog detta.

Nästa år är nästa år. Ingen mening med att slita mitt hår förrän jag måste. Jag får ta en dag i taget och försöka att inte bekymra mig över sådant jag ändå inte kan förändra.

fredag 18 december 2009

Promenera


Jag kan fortfarande cykla om jag vill. Jag har tillgång till en cykel, även om den inte är min. Oerhört snällt att jag får låna den på obestämd tid. Jag uppskattar det verkligen!

Ändå väljer jag att promenera just nu. Just när vädret är så här lockar det mig att vara ute mer och det är så otroligt skönt att gå dit man ska. Igår var jag ledig och hade ont som fan i huvudet. Vad passar bättre än en skön promenad framåt kvällskvisten? Brorsan fick lite oväntat besök och jag fick mig en väldigt härlig promenad... men mål.

Ja, jag erkänner. Jag är usel på att promenera bara för att gå runt och sen tillbaka. Jag vill ha ett mål för mina promenader. När jag har det kan jag utan tvekan gå tvärs över hela stan. Bäckby, Hälla, Rönnby, what ever... Men när jag bara går för gåendets skull känns det värdelöst. Det funkar bara om jag har sällskap.

Snart ska jag iväg för att jobba natt. Jag ämnar promenera till jobbet och således även promenera hem i morgon bitti. Hur jag sedan väljer att göra när jag framåt sena kvällen ska tillbaka till jobbet är fortfarande öppet. Det visar sig. Men de promenader som är inbokade redan får mig att le. =)

onsdag 16 december 2009

Humör


Trots allt det som faktiskt är jobbigt just nu och trots de nya saker som tillkommer känner jag hur mitt humör sakta blir bättre och hur mitt tålamod vinner mark igen. Skönt. Den där ryande ragatan som funnits här hemma ett tag och den där trötta människan som funnits när jag inte varit hemma kändes inte riktigt bekväm. Jag föredrar den jag vanligtvis är.

Det där med humör är konstigt. Vissa är verkligen humörsmänniskor medan andra styrs av andra faktorer. Vilken typ tillhör du? Jag är en relativt logisk person som bara ibland sveps med av humöret. Kanske är det därför jag inte alltid förstår när folk omkring mig släpper loss och agerar allt efter vilket humör de är på.

Men, hur man än vänder och vrider på det mår man alltid bättre när humöret väljer att hålla fanan högt. Jag är glad att trappan leder uppåt istället för nedåt. Nedåt har jag fått nog av. =)

tisdag 15 december 2009

Vilken skön dag!


Visserligen kommer jag ha träningsvärk i morgon, men fasen vad skönt det är att pulsa i snö!

Cykelturer är erkänt lättare när det är plogat, men det gick. Tog lite längre tid att ta sig till jobbet, sen till gamla jobbet, sen till Coop och sen äntligen hem, men det var inte omöjligt. Någon sa till mig här om dagen att inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Idag kändes den tesen bevisad. =P


Promenaden i skogen blev lite kortare än vanligt. De dryga 1.5 km tog lika lång tid som 2.5 km vanligtvis tar och vaderna skrek efter bara några hundra meter. I första uppförslutet, faktiskt. Jag borde kanske motionera mer men jag går rätt långt flera gånger i veckan och jag cyklar ännu längre ännu fler gånger i veckan. Jag avskyr att svettas, så det får liksom räcka. Men det var ändå skönt att pulsa där i halvmeter djup snö och se ljuset reflekteras (elljusspår) och glittra vackert och ostört bredvid spåret var väl värt mödan. =)


Tack för att du drar med mig på sådana upplevelser Ladyn.

Vinter


Bild från förra vintern. =)

Tidigare har det varit grått, blött och trist. När jag vaknade låg det ett vackert, oförstört täcke av snö över hela omgivningen. Jag älskar verkligen vintern! <3

måndag 14 december 2009

Nattgäst


Hans dotter var med mig hem igår. Vi bakade bullar till hennes födelsedagsfika nästa helg. De brukar köpa fikabröd, men det tog inte många sekunder att övertala henne att spendera dagen hos mig för att baka kanel- och vaniljbullar. Lika bra att ta bägge varianterna när man ändå är igång. =)

Hennes pappa var och snickrade på deras nya hus under tiden. Min grabb var inte hemma förrän bullarna var klara. Vi lånade visserligen in grannens treåring som assistans under bullbaket, men det blev ändå en hel massa tid över för att prata. Skönt. När sonen kom hem åt vi mat tillsammans alla tre och de fick sedan hjälpa mig ner i källaren med en massa böcker. Ja, sju kassar fick bo i källaren på obestämd tid. Det gör ont i hjärtat, men jag har inte plats för dem - än.


Jag visste att kvällen skulle bli någorlunda sen innan pappan kom för att hämta henne, så medan sonen valde att krascha i soffan redan kl 20 satt hon och jag och pratade, spelade musik och en stund hade vi varsin bok att roa oss med. En kopp thé runt nio avrundade kvällen rätt bra. Efter den var vi mest trötta. Hon hade sin egen agenda, den tösen, för när pappan skulle hämta henne såg hon bedjande på mig samtidigt som hon talade om för honom i telefon att hon ville sova här. Vem kan säga nej till stora, bedjande ögon från någon som verkligen varit trevligt sällskap hela dagen?

Sonen var vaken med mig en stund inatt. Troligen pga av att han somnade så tidigt, men hur som helst fick vi en liten stund egen tid då. Det var skönt, trots den sena timmen. Han ska ju inte upp till skolan mer så jag slapp känna behovet av att tvinga honom i säng. Vi pratade mest trams men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att vi inte bråkat sedan jag tog beslutet att inte motarbeta honom gällande att sluta skolan. En hel veckas fred. Mina nerver jublar. Hans humör gör detsamma. Vi tar oss igenom detta.

Nu har tösen åkt till skolan, grabben sover och jag är på väg tillbaka till sängen. =)

Summering


Helgen har gått. Jo, det skulle ju kunna summera den, om man ska vara krass. *S* Nu ämnar jag visserligen inte vara fullt så krass, men det hade ju kunnat funka...

Helgen blev inte som jag tänkt mig, men den blev bra ändå. Tyvärr renderade förändringarna att jag inte gick på en tjejkväll jag sett fram emot, men jag kan ändå inte säga att helgen blev sämre. Den blev som den behövde bli för att jag skulle ha möjlighet att ladda batterierna.

Ok, det är visserligen mitt i natten nu och jag är fortfarande vaken, så kanske kan jag inte vara helt nöjd med söndagen, men med tanke på att jag faktiskt sovit gott i tre hela nätter så ämnar jag inte klaga. Att jag är vaken nu beror nog helt enkelt på att min kropp är chockad över de tre nätternas goda sömn. Eller hur...?

Lugn och ro, avslappnat, ompysslat, väldigt bra dialog, närhet, god mat, mys, bullbak, skratt.... De orden summerar helgen bättre än alla de meningar jag kan komma på.

fredag 11 december 2009

Julklappar


Idag fick jag en julklapp med posten. Jag har förstås inte öppnat den. Det är inte julafton än på några veckor. Det är lite roligt med just den som kom idag. Avsändaren är alltid så orolig över adressen och ofta blir det fel bokstav efter gatunumret. Det kommer ju fram ändå, inga problem. Det lustiga i kråksången är att hon aldrig oroar sig över stavningen av mitt efternamn trots att hon aldrig stavat det rätt. Efter 25 år har jag slutat kommentera. *S*

Just julklappar är något som det kommer vara inflation på här hemma i år. Jag brukar köpa åt en ganska stor skara. Inga stora saker förstås, men något litet åt många. I år tvingas jag reducera den listan kraftigt. Jag har helt enkelt inte möjlighet. Det går inte. Hur gärna jag än vill så funkar det inte. Grabben kommer att få de nyttosaker jag ändå måste köpa åt honom. Han blir nog inte ledsen över det även om han är van vid att få iaf en rätt stor sak han önskar sig varje julafton. Han vet läget. Han vet dessutom att han hjälpt till att orsaka läget.

Själv förväntar jag mig inga klappar. Jag kommer kanske få någon enstaka och jag blir i så fall överlycklig över den/m, men det är inget måste. Jag klarar mig bra ändå. Jag vet att folk finns där, att de bryr sig och att jag alltid har någon att vända mig till vid behov. Det är den största gåvan jag kan få.

Han blev besviken när jag sa att vi inte ska köpa något till varandra. Han sa det inte rätt ut, men jag hörde det tydligt på hans röst. Det är inte så att jag inte vill ha något. Inte alls. Det är istället så att jag inte vill ha ångesten över att handla något till någon som har allt han behöver, som har råd att köpa det han vill ha och som är van vid lite högre standard än jag. Tolka det där rätt nu, jag dissar inte min egen standard. Jag säger bara som det är. Han är van vid annat än jag och jag har inte råd att ge honom något sådant. Vi bestämde att vi ska göra något tillsammans istället för att köpa något till varandra. Det varken kunde eller ville jag säga nej till. =)

torsdag 10 december 2009

Jepp


Nu känner jag igen mig själv igen. Det där mörka, grubblande, muttriga och deppiga är inte jag. Jag orkar inte vara sån. Det tar för mycket energi. Jag har öst ur mig till några få, fått den respons och förståelse jag behöver och ämnar nu gå vidare i den mån det går.

Jag har förlikat mig med tanken på att min lilla satungen inte kommer att gå i skolan mer. Iaf inte på ett tag. Ok, det är inget jag gillar, det är inget jag uppmuntrar och det är absolut inget jag velat för honom. Samtidigt väger det rätt tungt att vi bråkade tre timmar om dagen om att han över huvud taget skulle gå till skolan. Det är inte värt det. Jag vill kunna se mitt barn och känna annat än frustration, irritation och ilska. Allt löser sig till slut.

Jobbet är som det är. Jag kan inte göra något åt det. Jag kommer verkligen att sakna detta ställe, men har redan sett till att jag får jobba som sjutton där i sommar. Inte helt fel att ha kirrat jobb när man äntligen får börja jobba igen. Jag får gå dit och hälsa på regelbundet när jag ändå bara går hemma.

Bemanningstjänst är jag fortfarande förbannad på, det säger sig självt, men jag tänker inte låta det dra ner mig. Min chef där kommer att bli allt annat än glad när hon kommer tillbaka från sin konferens och hittar mitt mail i sin inbox i morgon. Det är inte på något vis ett elakt brev med personangrepp, men det talar om rätt många av det brister det stället har. Kanske på ett lite spetsigt sätt och med lite illvilja över sättet de behandlat mig på, men det får de fan ta. Hon har fyra månader på sig att lugna ner sig innan jag skickar in min anmälan dit igen. Det borde räcka...

En kommentar om något vi pratat om tidigare gjorde att jag oroade mig en del över en sak gällande min Han, men en direkt fråga redde ut det ganska omgående och jag slipper oroa mig. Skönt att känna att jag inte behöver dra mig för att fråga. Jag föredrar att slippa fundera och oroa mig. Rak och ärlig kommunikation är helt rätt. Detta känns bättre och bättre för var dag.


~Sol~ lyser igen efter några kraftiga stormar. Lite svagt kanske, men hon lyser. =D

onsdag 9 december 2009

What goes around comes around


Jag har alltid trott på den devisen. Jag ämnar fortsätta tro på den. Det som händer just nu är en parantes. Jag har inte förtjänat det, men jag kommer ta mig igenom det. Det som följer borde vara bättre eftersom jag ju förtjänat det iaf.

En ny dag. Nya möjligheter. Fan hamnar inte på väggen förrän jag målar dit honom.

Circle of life



From the day we arrive on the planet

And blinking, step into the sun
There's more to be seen than can ever be seen
More to do than can ever be done

Some say eat or be eaten
Some say live and let live
But all are agreed as they join the stampede
You should never take more than you give

In the circle of life
It's the wheel of fortune
It's the leap of faith
It's the band of hope
Till we find our place
On the path unwinding
In the circle, the circle of life

Some of us fall by the wayside
And some of us soar to the stars
And some of us sail through our troubles
And some have to live with the scars

There's far too much to take in here
More to find than can ever be found
But the sun rolling high through the sapphire sky
Keeps great and small on the endless round

tisdag 8 december 2009

Förundrad

Just när jag trodde att det inte kunde bli värre visar det sig att jag har fel. Ingen fara, nu är den värsta kulmen över och jag väljer att skratta åt eländet. Vad annat kan man göra?

Det visar sig att Bemanningstjänst varit oerhört smarta i sitt val av anställningsform för mig under mitt vikariat. Istället för att bara anställa mig på ett månadsvikariat har de valt att kalla det en allmän visstidsanställning. Skillnaden i jobbet är obefintlig men på papper gör den massor av skillnad.

Det de valde att inte förtälja, trots att jag faktiskt frågade, var att mina arbetsdagar under den anställningsform jag har idag inte gäller som konverteringsdagar (de dagar som räknas som LAS-dagar) och jag därför jobbat i 137 dagar utan att det gör varken till eller från i deras loggar. Jag hade 606 konverteringsdagar innan jag började på Tråden och i min enfald trodde jag att jag skulle ha ytterligare 137 st och därmed ha kvalificerat mig för en månadsanställning på Bemanningstjänst. Ja, vad säger man? Jag skrattar, men det är med en stor skopa galghumor.

Jag har alltså blivit snuvad två gånger. Första gången var när regeringen gjorde om reglerna utan att ha övergångsregler och jag miste ett helt års LAS-dagar och andra gången är nu när Bemanningstjänst spelat ut sitt ess. Jag har kvalificierat mig till fast anställning där flera gånger om och ändå står jag med sämst kort på hand.

Jag ska ringa dem och ifrågasätta, men innerst inne vet jag att det är lönlöst. Finns inte en chans att de tänker som jag. Jag ska ju bara vara glad över att jag fått jobba. Vaddå samla på LAS-dagar? Pytt....

Det känns som om jag nu kommer sluta vara den enda jag känner som inte öser galla över Bemanningstjänst.

måndag 7 december 2009

Bryt

Min dag har varit allt annat än bra. Faktiskt en av de sämre på väldigt länge. En sömnlös natt full med grubblerier, ett beslut som inte kändes bra alls även om det är det bästa av dåliga val, en tvärvändning av inblandade parter, ett planerat möte som lämnade mig trasig trots att det faktiskt slutade bättre än jag trott och ett oplanerat möte som fick mig att känna mig överkörd av tåget.

Idag tänker jag tillåta mig att bryta ihop. Imorgon kommer jag igen.

lördag 5 december 2009

Jag orkade...


... inte bara att ta mig ner på stan utan även att träffa Hans mamma för första gången också. Det blev senare än jag tänkt mig, men de fick äran av att krossa mig i Gin Rummy innan det äntligen blev dags gå lägga sig. Sova?

Nej, ni vet hur det är när man inte har så många tillfällen att vara ensamma. OK, alla som har livlig fantasi kan stänga av den nu, bara så att ni vet. Vi utnyttjade faktiskt tiden till att prata. Inget annat. Men det blev ett väldigt bra prat. Inte så att det egentligen fanns några oklarheter eller så, men det finns ändå fler klarheter och ingen osäker mark nu. Fortsätter vi så här kommer detta verkligen att bli något värt att satsa all in på.

Tyvärr blev en olycklig konsekvens av vårt nattliga samtal att sovtimmarna inte blev så många. Naurligtvis var lördagen uppbokad med en del som skulle göras. Jag har haft en väldigt trevlig eftermiddag med M, som bl a hjälpte mig så att jag kunde handla och sedan bjöd på mat, och en likaledes trevlig glöggkväll hemma hos syrran, Jag orkade inte ens tänka alkohol, så jag drack någon mugg glögg och höll mig sedan borta från sådana drycker. Jag var för trött för att engagera mig.

En snabb genomräkning avslöjade att jag sovit hela 9 timmar på tre dygn. Min skalle börjar säga ifrån. Det är söndag i morgon och jag borde tvätta. Jag vet inte ens om det finns tvättid, men jag borde verkligen gå ner och kolla. Jag ska. Snart. Om en stund. När jag vilat lite. Det vore verkligen skönt om det inte finns någon tid. Då kan jag sova bort hela min söndag. Vilken utopi...

fredag 4 december 2009

Full fart

Idag har jag knappt haft en stund för mig själv. De enda gångerna jag varit ensam är då jag tio i sex i morse knatade iväg till jobbet och när jag vid halv ett ungefär gick därifrån till Viksäng för att hämta upp grannens ursöta grabb. Treåringen och jag hade nämligen stora planer. Lussekatter, minsann... =)

Han och jag tog bussen ner på stan, lämnade in mina glasögon på lagning och gick och hälsade på grabbens pappa, som ju är kock på ett av etablissemangen på stan. En snabbvisit i köket följdes av en till, i grabbens ögon, mer spännande busstur innan vi äntligen var hemma. Bullbaket tog vid direkt och innan hans mamma kom hem hade vi fina lussekatter (mina verk) och lussepinnar (hans verk). <3

Jag sitter nu barnvakt åt tre av grabbarna medan den äldsta spelar handboll. Det är helt ok, speciellt då vi blir bjudna på mat när hon kommer hem. Funkar för mig. *s* Jag har ju planer för kvällen och att slippa laga mat gör att mina planer flyter smidigare. Att inleda på en pub och sen snuggla (mmm, nytt ord men innebörden funkar) lite innan man sover som en stock känns helt ok, faktiskt. Kan behövas efter en natt med bara 2 timmars sömn. Jag fattar inte att jag står på benen. Kan bero på att jag inte hunnit känna efter än. Det får nog fortsätta så en stund till....

*svär över IE*
Jag får fixa detta när jag kommer in till mig...

*fixat*

torsdag 3 december 2009

Över


Det tog ett dygn men sen gav det med sig. Jag sov mest. Inte djupt, men iaf så att jag slapp den allra värsta smärtan. Den kände jag de gånger jag tvingades upp för att spy. Tänk er att redan vara under tortyr och sen spänns alla muskler i kroppen samtidigt för att tvinga ut något som inte finns. Inte ens galla. Men kroppen ville ändå tvinga ut det. Usch.

Idag vaknade jag med den där matta rastlösheten som kännetecknar min återhämtning. Jag orkade knappt röra mig men ändå har jag plockat undan, handlat, bakat två sorters bröd och bjudit Han och dottern på mat. Jag borde ramla ihop av trötthet, men nu kommer biverkningen av att ha sovit i ett dygn. Härliga tider. =P


Nåja, jag har inte huvudvärk, jag har behållit maten, jag har bröd i frysen och jag har ett rent hem. Jag tänker inte klaga. =)

onsdag 2 december 2009

Förlösande elände?


Nu är det lugnet före stormen. Den annalkar. Jag känner det i varje cell av kroppen. De blixtrande ljusen har redan anmält sig. Värken har vuxit till akut smärta. Snart kommer ljus- och ljudkänsligheten. Illamåendet hindrar att jag gör mer för att förbereda kroppen. Kan inte dricka, kan inte äta. Salivproduktionen har ökat. Det sticker i tinningarna. Det bultar på vänster sida av bakhuvudet. Jag är överkänslig på huden. Var gång jag tar i eller kommer åt något förnimmer jag det som ett nyp. Kläderna känns tunga. Om senast en halvtimme är jag i helvetet.

Jag hoppas verkligen att detta bryter sömnlösheten. Det vore det enda som skulle göra att det känns någorlunda ok. Nej, inte ens ok, men bättre än att jag får en grundlig genomgång av helvetets alla vrår utan att det sedan kommer något gott ur det.

måndag 30 november 2009

722

Så många inlägg har jag skrivit innan detta. Vad har de alla handlat om? Finns det någon röd tråd? Finns det någon logik? Finns det någon mening med dem? Har de gett någon någonting? Har de gett mig någonting?

Jo. Mig har de gett någonting. En ventil, ett tidsfördriv, ett sätt att sortera mina tankar, vara en dagbok för mig att leta mig bakåt i för att se vad jag egentligen började med, vad det handlade om. Jepp. För mig har det varit givande. Kanske inte alla 722 kanske, men många av dem. Men att det skulle bli så många inlägg trodde jag nog inte när jag påbörjdade den här bloggen.

Just nu bloggar jag mindre, vilket några av er kanske märkt. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Det är nog en kombination av faktorer. Dels sitter jag inte vid datorn lika mycket just nu, dels känns det mest som att bloggarna skulle vara pessimistiska och i gnällande ton, dels känner jag att jag inte har någon intressant att skriva. Orken tar stryk av allt som händer omkring mig just nu och då blir bloggen lite lidande.

Känner jag mig själv rätt kommer detta lösa sig självt och snart nog kommer jag spotta ur mig mer eller mindre intelligenskrävande bloggar att läsa. =)

lördag 28 november 2009

Fest


Inte den väg jag kom, men den enda skylten jag hittade.

Kl 21.30 igår avslutade jag mitt åttonde arbetspass på lika många dagar. Det var otroligt skönt att stänga dörren efter mig när jag gick.

Jag trodde inte riktigt jag skulle orka dricka vin, umgås och pyssla, men tänka sig... Jag fick i mig vinet, hade trevligt med sällskapet och hade tre fina julkort med mig när jag letade mig bortåt Rönnby framåt natten. Ja, Rönnby av alla ställen. Hur fasen kan man välja att bosätta sig längst bort i hela stan? Det är en satans lång cykeltur. Det var nära att jag ångrade mig och vände av hemåt istället, men jag är fortfarande lite för kär för det. =P


Ikväll är det fest hos grannarna. De är smarta nog att ha bjudit in mig så att jag inte ringer störningsjouren sen. ;) Egentligen är det väl så att vi faktiskt är bra vänner, men det ligger nog något i det jag skrev först. Det verkar bli mycket folk och då är det sällan tyst. *s*


Nej, dags för en cider, lite krigsmålning och en genomgång av garderoben för att hitta något presentabelt. =)

fredag 27 november 2009

Fel!


Jag har varit lite tveksam angående hur vida jag skulle lyckas hålla lugnet utan dator. Jag har ju ändå använt den dagligen, haft den på i tid och otid, skrivit, bloggat, msn´at och facebook´at i stort sett konstant. Jag hade en liten aning om att jag eventuellt skulle behöva en avvönjningsperiod när det mönstret bröts.

Nu kan jag med facit i hand konstatera att jag hade fel. Jag sitter inte alls vid datorn i samma utsträckning längre. Idag kom jag på att jag måste betala räkningarna vid lunchtid och knäppte inte ens på datorn förrän då, trots att jag varit igång i flera timmar. De helger jag tillbringar hos Han rör jag inte en dator på flera dar. Naturligtvis har han dator jag kunde låna, men jag har inget som helst behov och ingen lust att ens sätta mig och kolla mailen. Vad som än kommer där tar inte skada av att vänta i någon eller några dagar.


Jag hade fel. Jag är inte datorberoende. Skönt. =)

torsdag 26 november 2009

Vem?

Richard Ulfsäter

Rubriker är roliga. Bara att konstatera.

"SVT-stjärnan berättar om när han greps i en knarkrazzia".

Jag har läst artikeln och förstår att det måste ha varit traumatiskt för sagda person att polisen vetat om att leta efter, hittade de olagliga substanserna och att han till råga på allt fick ett straff för att han haft dem i sin ägo. Herregud, vad tänkte polisen på egentligen, som gav sig på en SVT-stjärna...?

Stjärna förresten...? Jag har ingen aning om vem fasen han är. Jag har kollat på tv lite oftare på sistone, men den personen är helt främmande för mig. Kan man vara en okänd stjärna?

onsdag 25 november 2009

Nej

Jag känner mig inte så pepp just nu. Mycket att sluta grubbla på innan jag somnar.

Regler för a-kassan

Nu för tiden får man inte stämpla upp med alla sina a-kassadagar. Nej, nej, det vore ju för jävligt om folk faktiskt jobbar så mycket som möjligt och sedan använder de dagar de kvalificierat sig till genom att betala in till sitt fackförbund till att fylla upp för de dagar de inte lyckats med i sin intention att försörja sig själva helt. Hemska tanke, att man ska utnyttja det på sådant vis!

Nu får tiden får man sina dagar, i vilket det i dem inkluderar 75 dagar som får användas till att stämpla upp. 75 dagar. Om man till exempel jobbar 75 % innebär det att det går åt ca 4 dagar i månaden av de sk uppstämplingsbara dagarna. Jag är och har varit timvikarie i många år. Ändå har jag lyckats spara på mina 75 dagar i nästan två år. Tyvärr börjar de ta slut nu utan att mina övriga dagar är det. Jag har runt 20 uppstämplingsdagar och sedan ytterligare 80 vanliga stämplingsdagar kvar.

Om jag inte får ett heltidsvikariat kommer jag tvingas stanna hemma tills alla mina stämplingsdagar är slut. Varför det är så? Förstår att det kan tänkas konstigt, men reglerna är så att när ens uppstämplingsdagar är slut kan man visserligen välja att jobba strödagar och timmar eller på en lägre procent, men man får då bara pengar för de timmar/dagar man jobbar. Om jag jobbar t ex måndag och tisdag en vecka får jag inte betalt från a-kassan för onsdag-söndag. Detta eftersom jag ju inte längre får stämpla upp.

Har jag tur kommer jag få vikariat på heltid som sträcker sig veckovis. Får jag inte det kommer jag tvingas hålla mig utanför arbetsmarknaden tills mina 80 dagar är slut och jag får en ny period av stämplingsdagar, i vilket det ingår 75 nya uppstämplingsdagar.

Hur jävla galet är inte det här systemet? Jag vill ju jobba! Jag vill inte suga ut systemet. Jag vill vara till nytta! Jävla idioter som kommit på detta....

Tänkte gnälla...


... men tyckte det var så himla tråkigt. Faktiskt. Vad gör det att jag inte får vara kvar på jobbet, kommer tvingas vara hemma och dröna i en si så där tre månader, att sonen är en reinkarnation av Ivan den Förskräcklige, att jag inte har plats för alla mina böcker, att jag har nästan tomt i frysen och att jag fortfarande inte haft möjlighet att skaffa en ersättare för den cykel som blev stulen? Om ett tag kommer det nya aber, problem och elände att ta sig igenom. Vad gör det om hundra år? Kanske blir jag klar med den tredje boken när jag måste se till att aktivera mig hemma för att inte bli tokig?

Jag är medveten om att det finns de som har det mycket värre. Det finns det alltid. Jag hyser empati för deras situation. Jag önskar inte ta på mig något av det, men jag lider med dem. Gärna på avstånd.


Mitt i allt det jobbiga finns det ändå människor som gör mig glad. Det är det som håller mig flytande. Att det även där är turbulent gör inte betydelsen av det mindre. Just nu är det turbulent på många ställen runt omkring mig, ändå lyckas vi få varandra att känna att någon bryr sig, att man har någon att ventilera med. Viktigt, ju. Jag kommer aldrig bli blasé och ta mina vänner för givet. De betyder för mycket.


Inte heller kan detta jobbiga få mig att känna mig mindre glad, pirrig eller förväntansfull inför min Han. Även där är det turbulent, men inte mellan oss. Vi har hittat en bra plattform på vilken vi kan stötta varandra utan att det suger ut all energi. Många gånger slutar det med att vi skrattar åt eländet. Skönt att kunna göra det också, även om det ofta föregås av galghumor. I morse skickade jag ett sms till honom efter att han skjutsat hem mig. Jag hade muttrat om att sonen troligen inte kommit iväg till skolan än, men han trodde att han troligen gjort det eftersom han visste att jag skulle komma hem på morgonen.


Mitt sms:


Jag kan se det framför mig... Du, jag, paraplydrinkar, en vasektomi, en hysterekomi, sandstrand och inte en ungjävel i sikte!


Hans svar:


Säg god morgon till K från mig.


Ja, vad säger man? Kanske inte humor på hög nivå, men det fick mig att skratta till lite.

Edit 15.45
Att de tydligen gjort fel med min lön och vill betala ut några tusen för lite är väl heller ingen stor sak i längden....?

tisdag 24 november 2009

Slut


Jo. Det var väntat. Ändå känns det trist. Tråkigt. Sorligt. För jävla fel.

Jag fick besked idag om att det inte finns tillräckligt med timmar för att behålla mig på jobbet i den utsträckning jag behöver för att kunna klara mig ekonomiskt. 3 januari blir min sista dag.

Fan också!


Jag vill ju vara kvar... =(

måndag 23 november 2009

Helgen klar


No more...?

Trots jobb och en del måsten har jag haft en bra helg och till på köpet varit på krogen. Resterande -73´or hade återträff på BMB (rysligt ställe) och jag äventyrade mig ner dit. Det var kul att träffa så många gamla vänner och bekanta på en och samma gång, dansa och ha allmänt kul. Allt var inte rosenskimrande, men det berodde en del på alkohol och stället i sig. Sånt är livet. =)

Innan vi gick ner skickade jag grabben till pizzerian eftersom jag varken kände för eller hade tid att laga mat. Han skulle ha en valfri pizza till sig själv och kom hem med just det... och en färsk franska. Pizzabagaren tyckte han kunde ta med den hem till mig, nämligen. Det var en intressant upplevelse, speciellt med tanke på att jag annars inte går in där mer än någon gång i månaden. Nåja, brödet var både gott och uppskattat. =D

Jag sover fortfarande dåligt, men ett plus i det hela är att det inte längre beror på att jag hostar mig igenom nätterna. Visserligen får jag någon enstaka hostattack om dagen som river och sliter i bröstkorgen, men det verkar ändå finnas ett slut på eländet inom en snar framtid. Skönt. =)

Jag borde veta bättre än att gå ut när jag har jobb-helg. Klart som sjutton klientelet väljer att vara på sitt sämsta humör och få sina mest spektakulära utbrott när man är aningen trött. Jag blir så sällan bakis att det inte ens gills och igår var inget undantag. Jag mådde bra men var trött efter tre ofrivilliga nätter utan sömn och sedan en självvald natt då nattsömnen blev kraftigt förkortad. Igår var alltså en toppendag. ;)


Undrar om jag ska baka saffransbullar. Det vore himla gott. Orkar jag det....?

lördag 21 november 2009

Snurr

Härligt. Ytterligare en natt utan att jag kan skryta med att ha sovit.Hipp Hurra. Undrar vad det är som gör att det är så? Kan kanske kusinen tala om ifall detta är något som går i släkten? Brorsan och sonen har samma problem, om än aningen mindre allvarligt än jag. Kanske är det ändå en släktåkomma?

Nåja, idag ska jag jobba. Sen ska jag hem till farmor. Sen ska jag skynda mig att laga mat. Sen ska jag umgås och ha roligt. Hoppas bara att lite vin inte orsakar en massa ZZZZZZZZZZZ så att jag inte orkar med kvällen. =S

fredag 20 november 2009

Sömnlöst

Jaha?

Klockan är tjugo över två och här sitter jag. Det är andra natten den här veckan utan sömn. Nu är natten visserligen inte över än, men det blir väldigt få timmar om jag nu lyckas somna. Man blir oerhört frustrerad när man ligger i sängen, har lampan släckt, känner kroppen slappna av, tröttheten komma krypande... och hjärnan vägrar stänga av. Det är som ett satans flipperspel i skallen och inget av det jag tänker är vettigt eller ens något som borde hålla mig vaken. Förbaskat!

torsdag 19 november 2009

Fåfänga

Jessica Alba anses vara en av världens vackraste kvinnor. Inte ens hon klarar sig från retuschering. Skrämmande.

Jag är som alla andra. Jag väljer oftast de bästa bilderna på mig själv att både framkalla och visa som antingen profilbilder eller i någon form av album online. Det är inte alltid jag gillar bilderna och med den teknik det finns idag är det lätt att radera och ta om. Ibland tar jag mååånga bilder innan jag är nöjd med en enda. Något jag däremot inte skulle tänka mig att göra är att retuschera så att man verkligen ser annorlunda ut. Att bleka tänder, täcka över en förhatlig finne eller dölja bh´n om den skulle sticka fram är väl en sak, men det finns gränser.

Jag har nyligen läst en artikel om människor som gör sig själva smalare, fixar en rakare näsa, ett mer svallande hår, fixar en smärtare käklinje och en hel massa annat. Det var mindre de inte gjorde för att bilderna skulle se ut som modellbilder än inte.
Kan någon förklara för mig hur man sedan kan se bilden och känna sig nöjd med den? Den personen som är med på bilden är ju inte du själv. Det är en illusion. Falsk marknadsföring, om man så vill.

Jag har skavanker. Jag är en bumpasvulla. Jag har en sned tand i undre tandraden. Jag har hår som inte vet vad svalla betyder. Jag har fräknar. Det är ändå jag, vad jag än kan tycka om det när jag ser det på bild. Skulle jag ändra på sådant är det inte jag längre. Självklart vill jag se bra ut som möjligt. Självklart gör jag vad jag kan för att åstadkomma det, med hjälp av smink, kläder och poser. Jag är ju både mänsklig och tjej. Men att sudda ut, lägga till och korrigera så att bilden egentligen föreställer något som inte finns? Nej tack.


Bilden lånad från nätet.

onsdag 18 november 2009

Totalhaveri


Grabben kommer inte vara hos sin pappa fler helger. Han är helt inställd på att aldrig mer gå dit. Detta kommer inte hålla i längden eftersom hans dator står kvar där och jag vägrar gå hämta den. Har han tagit dit den får han allt gå hämta den själv. Personligen anserjag den kan vara kvar där ett tag till. Grabben behöver lite avvänjning. Hur som helst kommer han gå dit en gång till innan han säger upp bekantskapen med sin far.

Jag tänker inte försöka reparera det trasiga igen. Det har lappats och lagats så mycket att man nu måste lappa lapparna. Det funkar inte. Och med det totala ointresse hans pappa visar finns det inte någon mening med att ens försöka. Grabben har också gett upp. Efter att i många år undrat om pappan verkligen älskar honom har han kommit till slutsatsen att känslan av att han inte gör det stämmer.

Totalhaveri. Jag ser ingen lösning på detta. Pappan rycker på axlarna, frånsäger sig allt ansvar och kommenterade att det iaf blir billigare till jul och födelsedagar. Grabben spyr galla, säger oförlåtligt elaka saker. Crash and burn.

Organiserat kaos


Jag har äntligen fått upp mina hyllor!!! Snälla RH slet som ett djur för att få dem på plats utan att IKEA fått sitt lystmäte i hemska svordomar. Nu sitter de rakt och ordentligt. Oerhört uppskattat och jag bjussar på käk när helst du vill! =)


Några av de böcker som inte fick plats. Finns minst lika många till liggandes.

Jag har alltså äntligen fått ut alla böcker ur skrubben. Jo, det är visserligen bara en bråkdel av dem jag äger, men jag insåg att jag inte har hyllor till alla så jag har ställt undan en del i källaren. När jag plockade med dem jag hade i skrubben insåg jag att jag kunde ha plockat bort ännu fler, men det gör ont i mig att ställa ner böcker i källaren. De hör hemma i lägenheten, gärna framme. Tyvärr skulle jag få krupp av att ha bokhögar överallt, så nu får de trots allt bo i källaren.

Jag funderar på om det skulle gå att sätta upp hyllor tvärs över sovrumsväggen också, men där är det så skör vägg att jag inte vet om det går. Molly´s och andra expansioner skulle kanske göra susen, men troligen ramlar hela väggen ner istället. Detta blir en svår nöt att knäcka. Jag vill ju ha upp mina böcker.

måndag 16 november 2009

Lista

Har sett denna lista på ett flertal bloggar jag surfat förbi och tänkte att det kan bli en utmaning för mig som har Y som första bokstav. Det måste vara riktiga ord, inget påhittat eller sammaslaget. Nu får vi se hur det går... *S*


1. Vad heter du: Yvonne
2. Ett ord på fyra bokstäver: Yster
3. Flicknamn: Yvette
4. Pojknamn: Yngve
5. Yrke: Yrkesvägledare
6. Färg: Eeeehhhh....?
7. Klädesplagg: Ylletröja
8. Mat: Yams
9. Sak i badrummet: ???
10. Plats/stad: York
11. En orsak att vara sen: Yrande snöstorm
12. Något man skriker: Yes!
13. Film: Yentl
14. Något man dricker: Your choise
15. Band: Yello
16. Djur: Yinlong - växtätande dinosaurie (vad gör man inte för att få ihop det??)
17. Gatunamn: Yngves väg
18. Bil: Yeti (Skoda)
19. Sång: Yesterday

Det var inte helt lätt, men de flesta fick jag dit iaf. *S*

Edit: Man ska gå efter sitt första infall. Ysta ska det stå på nummer två. Tack Alex för. =)

söndag 15 november 2009

Helgen är slut


Min helt barfria helg blev inte riktigt som jag tänkt eftersom jag vid kvart över sex i morse vaknade av ett sms som talade om att grabben kommit hem och var hungrig. Jag var, som ni förstår, inte hemma själv. Jag svarade på sms´et med att ungen skulle äta något och sen gå lägga sig. Jag vägrade abryta min helg i förtid.

Jag har haft det så himla bra i helgen! God mat och dryck, väldigt bra sällskap av någon som pysslar om en är himmelskt. Jag har verkligen njutit av tiden. Det har varit som balsam för både kropp och själ. Han får mig verkligen att må bra!

Dottern har varit på bra humör och hon och hennes kompis var så där fnittriga och flamsiga som tonårsflickor är. Lite gulligt naivt var det när hon frågade om jag pussat hennes pappa än. Väldigt skönt och smickrande var det när hon gav mig en kram och sa att hon tycker om mig. Jag gillar henne också.

Sagan om ringen i förlängda versionen är mycket bättre än de kortare versionerna. Man får en sådan mycket större förståelse för intrigen och karaktärerna växer. Jag har ju läst böckerna ett antal gånger och har berättelsen i huvudet, men när jag ser de längre filmerna inser jag att det finns en hel del som inte förklaras i de kortare versionerna. Jag kommer se filmerna igen. Troligen kommer jag läsa böckerna igen också. *S*

Helgen avslutades med ett trevligt kalas. Jag gillar verkligen att gå hem dit, kalas eller inte. De är så jordnära och varma människor. Jag har tur med folket i min närhet.

torsdag 12 november 2009

Trött


Det är en sådan där kväll då jag är trött in i märgen. Jag la mig i badet och höll på att somna in djupt. Det är ovanligt. Jag somnar aldrig i badet annars.

Det är inte ovanligt att jag sover dåligt dagen innan jag ska upp väldigt tidigt. Efter den gången jag försov mig har jag svårt att slappna av och sova bra. Nej, det passar tydligen min kropp bättre att först ha svårt att somna över huvud taget och sen vakna massor med gånger under natten innan man vaknar med en känsla av att inte ha sovit alls. Men det är ju en tillfällig trötthet. Den går över när man sover nästa natt.

Idag var det mycket städning och en del tankekrävande pappersarbete på jobbet. Inget som tog ut mig helt, men när jag kom hem gjorde jag misstaget att sätta mig. All energi rann ur mig. Mat var inte att tänka på. Det blev kräm och macka istället.

Något jag äntligen tog mig i kragen och gjorde var att byta vatten och rensa lite i akvarierna. Det var alldeles för behövligt. Jag har kollat på de stackars fiskarna i flera dagar och tänkt att jag ska.... jag ska... jag ska.... och inte sjutton har jag gjort. Idag, äntligen, gjorde jag det. Nu ser fiskarna ut igen. OK, riktigt så illa var det inte, men nära på. Nu har de lite fräscht vatten iaf.

Det har funnits solstrålar under dagen också. Allt är inte mörkt och trött. Ett kalas för en söt kille renderade i leenden och varma känslor. Glädjen när de får paket är smittsam. Fikat var gott, sällskapet bra och jag mådde bra av att vara där.

Ett telefonsamtal fick mig att le brett och att längta efter i morgon kväll. Jag jobbar till åtta, sen ska jag hem och duscha, packa en väska och sen bli upphämtad. Jag ämnar inte vara hemma alls under helgen. Ska bli så skönt att bara vara och bli ompysslad. =)

Nu blir det sängen. Jag är så trött att jag knappt håller ögonen öppna.

Lite allmänt bara...


Jag har inget speciellt att skriva, men det brukar jag kanske inte ha annars heller... Hur som helst tänker jag låta tankarna flyga och fingrarna följa deras väg. =)

Jag ska på kalas idag. En söt liten pojke blir hela nio år. Tiden går fort. Hans present är klar och jag ska bara ta mig dit för att överlämna den och samtidigt passa på att fika på allt gott som brukar vara. Känns som en väl spenderad eftermiddag/kväll. =)

Tänkte passa på att smyga förbi apoteket när jag ändå tar bussen. Måste ju byta på stan och busshållsplatsen är ju alldeles vid apoteket. Ok, inte direkt invid, men inte långt ifrån. Vi har ju ett ganska litet centrum här i stan. =P Jag tänkte prova med silence - snarksprayen - innan jag går på de där fina plåstren som ska vara så bra. Känns inte som om jag vill ligga där med plåster som vidgar näsvingarna, faktiskt.

Jag blir barnfri i helgen! Det har krävts en hel del förberedelser i form av upprepningar med bestämd röst om att han verkligen ska till sin pappa i helgen men till slut fick tanken rot i skallen på honom. Man måste nöta in sådant innan grabben accepterar att det är ett faktum. Visserligen är han stor nog att klara sig själv och jag har inget passande längre, men bara att kunna släppa tanken helt, att veta att jag har flera dagar framför mig då det inte är tjafs, gnäll, muttranden och förflugna ord som svider känns helt otroligt skönt. =)

Mitt schema i december ser ut att bli rätt bra. Jag blir ledig på julafton och nyårsafton och jobbar en del under de andra röda dagarna. Passar mig ypperligt. Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Schemat är inte helt spikat förrän på måndag.

Jag trivs verkligen på detta ställe. Jag vill så otroligt gärna bli kvar där, men det är samma visa som alltid. "Det är osäkert om hur det blir, kanske finns det inte timmar, vi måste kanske omstrukturera..." Trist, men en sanning i min värld. Det är flera som uttryckt att de vill ha mig kvar, så kanske lyssnar cheferna för en gångs skull. Håll tummarna.

Jag saknar... Trots att vi hörs så gott som varje dag och oftast träffas flera gånger i veckan saknar jag honom när vi inte umgås. Jag trodde faktiskt inte jag skulle känna så här för någon igen, men tji fick jag. Och inte är jag ledsen över det heller! =D

Nu blir det till att äta något. Jag blev plötsligt hungrig som en utsvulten varg. Kan iofs bero på att jag inte ätit sedan tidigt i morse, men ändå... =P

tisdag 10 november 2009

Timmarstockar


Jag är en snarkare. Det är inget jag vanligen störs av och som singel de senaste åren har ingen annan heller störts av det. Nu är jag däremot satans medveten om det och det känns himla jobbigt.

Inatt var jag vaken i rätt många timmar efter att han puffat lite lätt på mig för att få mig att byta ställning. Jag var ju ledig idag och han skulle jobba, så det kändes förargligt att jag skulle väcka honom med mina timmerstockar. Jag blir så otroligt självmedveten om denna "defekt" hos mig.

Naturligtvis behövde jag inte ligga vaken och oroa mig över att väcka honom. Om han bara somnar in sover han som klubbad. Synd att jag inte visste det innan jag ansträngt mig för att hålla mig vaken utan att gäspa käken ur led. Men oavsett är det ändå något som är väldigt jobbigt för mig själv och det blir en tur till apoteket snart. Jag har hört om en nässpray som ska funka. Kanske ska jag använda den tillsammans med de plåster som också finns för att motverka snarkningar....?

måndag 9 november 2009

Funderingar

När en person sa till mig att grabben kanske är kär skrattade jag och sa att den gossen är gift med sin dator. Men så tänkte jag till lite. Undrar om det kan vara så att min lilla son, som ju faktiskt är sexton år, beter sig så underligt pga av hormonella kortslutningar? Han har aldrig tidigare verkat intresserad av något annat än datorer och nu plötsligt åker han iväg till ett av stans ytterområden och vägrar tala om vem han ska träffa. Det har framkommit att det är en flicka, men sen kniper han igen som en mussla. Ren logik (enligt mig) säger att han inte skulle ha knipit igen på samma vis om han inte tyckt om denna flicka på mer än kompisnivå.

Det är en ny situation för oss bägge. Jag är otroligt nyfiken men ska avhålla mig från att fråga. Han behöver inte ha morsan flåsande i nacken med hundra frågor, speciellt inte om det rör sig om en första förälskelse. Den vill man väl inte berätta för morsan om över huvud taget.


Men nåde den ungen om han inte skärper till sig på beteendefronten. Då kommer han inte må bra, oavsett hur det går med den eventuella förälskelsen.

söndag 8 november 2009

Trött


Jag borde kanske lära mig att dricka kaffe...

Grabben valde att vara uppe hela natten till idag. Det hade väl inte varit något att orda om i vanliga fall, men nu var det så att han valde detta av protest för att jag tagit ifrån honom internet. Han satt många timmer igår och trodde uppenbarligen att han skulle få sitta natten igenom också. När så inte var sprang han omkring som en tok här hemma och valde att komma in och prata med mig med jämna mellanrum.

Det var väl ok i början, men när klockan blev mitt i natten blev det aningen frustrerande. Jag ryade till och han försökte mucka gräl. Jag vägrade anta utmaningen och faktiskt lät han mig faktiskt vara efter det. Att klockan då var halv fyra eller så spelade honom ingen roll, men jag visste ju att jag skulle jobba hela eftermiddagen/kvällen så jag var mindre glad.


När jag kom hem från jobbet satt han vid datorn igen, men faktiskt lyssnade han på mig när jag sa åt honom att stänga av den. Kan tänka mig att han känner sig lite sliten nu. Han var borta under eftermiddagen så jag vet med säkerhet att han inte sovit något under dagen. Om jag är trött, vad är då inte han? Det blir en lugn natt....

Officiellt


Jag är inte ensam längre. Han känner likadant för mig som jag för honom. Efter en hel massa tid känner jag att jag hittat någon jag vill dela mitt liv med. Han får mig att må bra, att skratta och att sakna när vi inte träffas. Det känns stort. Det är vi.

lördag 7 november 2009

Processer

Bild lånad från nätet.

Min dator går aningen långsamt just nu. Jag tänkte se om jag kunde stänga ner några processer eftersom det är alldeles för många som går igång automatiskt. 55 st kan inte vara rimligt. Tyvärr vet jag inte vad som är vad och törs därför inte göra speciellt mycket. System hit, .exe dit, liksom. Ibland önskar jag att jag vore en datanörd.

fredag 6 november 2009

Lugnt

Ikväll blir det mat och film. Inte här hemma, så jag slipper disken. Skönt. Börjar jobba vid sju i morgon, så det blir till att gå lägga mig tidigt. Enligt bokningslistan blir det en lugn helg. Det är bra. Jag behöver det. Ibland har man tur. =)

Ämliga


Jjag trodde jag skulle vara piggare vid det här laget, men nu kan jag meddela att jag hade fel. Visserligen har jag inte feber längre och är inte heller lika snorig som jag var, men hostan är det ingen hejd på. Jo, det har blivit lite lugnare på nätterna så nu får jag iaf några få timmars sammanhängande sömn. Alltid något. Samtidigt blir jag helt slut av att kroppen slits itu med varje hostning. Mer sömn, mer och mer trasig kropp. Kombinationen är säkerligen väl kalkylerad av bacillerna. Jag måste ju orka med tortyren så länge det bara är möjligt för att roa dem.

Igår yttrades några milda klagomål angående måendet från sonen. Tidigt i natt hörde jag de första försiktiga hostningarna. Framåt morgonkvisten hade de övergått till djupa hostningar som troligen sliter i hans bröst. När jag var in för att väcka honom var han grå i ansiktet och så ämlig att jag inte iddes be honom ens försöka gå idag. Han har därför anmäld frånvaro för en gångs skull.

Igår jobbade jag på rätt bra, men det märktes när jag kom hem. Jag var helt slut. Jag satt i soffan hela kvällen. Den förlängda versionen av Kungens Återkomst blev en bra ursäkt till att inte röra mig på ett gäng timmar. Idag ska jag tvätta och sen ta det lugnt. Lika bra att inte ta ut mig eftersom jag ska jobba lördag och söndag. Bäst att vila så mycket som möjligt innan det är dags. Tur att det blir lugnt på jobbet. Jag överlever nog...


Vad drygt det är när man är för frisk för att vara hemma och egentligen för sjuk för att gå till jobbet. I mitt tillstånd skulle det funka att gå till ett kontor eller en fritidsgård, men det fysiska jobb jag har kräver aningen mer av en. Just nu är jag nog någonstans mitt i mellan. Jag orkar inte gå hemma hela dagarna men jag orkar knappt ta mig igenom ett arbetspass. Halleluja!