lördag 31 januari 2009

Körd




Jag ska ut ikväll. Min snälla bror anser mig vara billig i drift och tänker bjuda ut mig på krogen. Snäll pojke, det där. =)

Han har tydligen också tänkt på det där med att jag är singel, troligen för att det brukar skämtas om det när alla syskon samlas. Lite konstigt att det är så egentligen eftersom han själv och en till bror varit singla i många fler år än jag, men ändå är det mig det skämtas om. Hmmmm....


Hur som helst, när jag pratade med brorsan påtalade han att han tar med sig en kompis ikväll. Av någon anledning berättade han att kompisen varit modell, har magrutor, anses snygg och är singel. Ser ni mönstret? Låter lite som en försäljare... Hur som helst, jag frågade om killen har hjärna. Ok, ok, lite fördomsfullt, men faktiskt fick jag en mental bild av en kille som fönar håret på ena sidan och luften glider mellan öronen och får håret på andra sidan skallen att fladdra... Modell liksom.... Men kanske var jag inte helt fel ute eftersom brorsans svar var..."Visst ja, det är dig jag pratar med! Han är nog rätt körd!".
Jag skrattade gott men frågade inte på vilket vis han var körd.

Troligen menade brorsan att han inte skulle locka mig, men den andra tolkningen är roligare. *hehehe*

fredag 30 januari 2009

Kontaktannons?

Fredag kväll och orken tryter. Med det sjunker även humöret och känslan av ensamhet kommer smygandes. Två år, tre månader och tjugoåtta dagar. Det är så länge det varit sedan jag sist kunde säga vi tillsammans med någon. Känslan av vi tillsammans med någon försvann en tid innan det slutliga uppbrottet kom och var även det smygande, så en kvalificerad gissning är väl att det varit drygt runt två och ett halvt år sedan jag kände en sådan samhörighet med någon.

Här om dagen föreslog någon att jag skulle sätta in en kontaktannons för att hitta mr Rätt. Det tänker jag inte göra, men min hjärna är som den är och har därför komponerat en sådan ändå...

"Här är jag! En 35-årig kvinna modell rund. Är mamma till en Belsebub-wannabe som desperat letar efter min treudd för att förfärdiga förvandlingen. Har en sarkastisk och ironisk ådra som drabbar alla i min omgivning, men var lugn. Den kombineras med en brutal ärlighet, ett stort hjärta och en stor portion humor.

Söker inte en sambo och föredrar ibland att umgås med kompisar eller en bra bok istället för med dig. Jag lagar gärna mat åt oss men är inte din mamma och överlåter disken och din tvätt åt dig. Ägnar ibland mycket tid åt mina skriverier eller funderingar om dem. Lev med det! Mina böcker är som mina extrabarn.

Gillar djupa diskussioner med någon som förstår dem. Älskar nya kunskaper, även om ämnet i sig kan vara trist och träligt. Har ett minne som får dig att önska att jag vore senil och skäms inte ett dugg av att påminna dig om sådant du helst vill glömma. Är ekonomiskt utfattig men rik på många andra sätt.

Sex ord som beskriver mig; Ärlig, rak, enkel, tålmodig, rättvis och social."

*fundilurar*

Äsch, vad fan...
Jag skulle troligen få fler svar på en kortare variant, typ;

"Sexsvulten 35-årig kvinna söker någon som vill skingra ensamheten tillsammans med henne!"

=P

Jobbigt

Ekonomisk anemi är en hemsk upplevelse!

Men någon gång borde det väl gå över....?
*håller tummarna för framtiden*

Hakat upp mig

Det där med ålder har fastnat i skallen på mig. Jag är 35 år. Nej, nej, tro nu inte att jag har åldersnoja, för det har jag inte. Har aldrig har och finner det rätt otroligt att jag någonsin kommer att drabbas av det heller. Jag trivs väldigt bra med min ålder. =)

Men 35 år.....
Femhundra år sedan var man i övre medelåldern när man var 35 år. Väldigt få levde tills de var 50. Man var gammal när man var i min ålder, både mentalt och fysiskt. Tidens tand var vass.

För bara 200 år sedan ansågs man också vara i medelåldern när man nått den ärevördiga åldern 35. Kanske inte det övre skiktet av medelåldern, men man var på god väg att bli gammal på riktigt.

Idag är 35 år inte ens gammalt. Man är visserligen ingen ungdom längre, men under en tid då många lever tills de är mellan 80-100 år får man faktiskt räkna 35 som ungt. Om man lever i 80 år har man ju mer än halva livet kvar. Orken är också annorlunda än förr. Vi lever ett helt annat liv och således är vi mentalt utslitna, men ingalunda fysiskt utmattade av vårt hårda liv.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen,
Ålder är relativt.

torsdag 29 januari 2009

Respirator

Jag klarar dagen bra. Till och med jättebra., trots att jag slitit hund. Det slumpade sig att jag fick sköta alla tipp-uppställningar (ståbräda för handikappade), besök i skötrum, lyft, sondmatningar och en stor del av de andra förflyttningarna som kräver lyft, teknik, kraft och en hel del vilja idag. Snacka om att jag var trött när jag slutade, en och en halv timme senare än annars. Jag ringde brorsan och tiggde skjuts. Det är inte något som hör till vanligheten. Tur att jag har en snäll bror...

Efter jobbet var jag barnvakt. Jag hade lovat innan, annars hade jag aldrig gått med på det. Jag var redo för sängen redan då jag kom hem från jobbet. Efter en och en halv timme med en speedad tvååring och en glad ettåring som lärt sig förflytta sig snabbt och effektivt riva i allt kändes det som om jag hamnat i någon sorts vaken koma.

Underlig känsla.

onsdag 28 januari 2009

Ålder

Lustigt att aftonbladet publicerade en artikel om just ålder samma dag som jag skrev att jag är gammal. *s* Sådana sammanträffanden är iofs rätt vanliga i mitt liv men ibland får de mig att dra rätt brett på smilbanden.

I artikeln publicerades några saker som gör att vi lever kortare resp längre, - och +.

- 1 plottrigt hem
- 1 oväsen
- 2 dålig hållning
- 3 skilsmässa
- 4 dåligt självförtroende
- 5 dålig sömn

+ 2 rum med utsikt
+ 2 husdjur
+ 7 giftemål
+ 7 tro (i religiös benämning)
+ 9 vara lycklig
+10 att vara kvinna

Enligt den här tabellen ska mitt liv förkortas med 12 år (oväsen, två separationer och dålig sömn) för att sedan bli 16 ½ år längre (husdjur i form av fiskar, att vara kvinna och sedan 4 ½ år för att jag inte alltid går omkring och är eländig). Alltså ligger jag 4 ½ år plus. Med tanke på att jag inte har en aning om hur länge jag är ämnad att vandra här på jorden eller vad som ska hända under den tiden vet jag inte om det är bra eller dåligt.

Gammal


Jag har jobbat heltid i tre dagar och ryggen känns faktiskt rätt bra. Visserligen är det relativt och jag jämför med hur det var när jag hade ordentligt ont, men det är ändå skönt att kunna säga att det känns rätt ok. Jag trodde faktiskt att jag skulle ha mer ont nu än vad jag har. Jag måste ge en eloge till min sjukgymnast, som jobbar på samma ställe som jag, och som har lagt till mig på sin lista av människor hon har konstant uppsikt över. Vänner är bra att ha. *S*

Men trots att jag inte har så ont att jag hela tiden går och muttrar över det känner jag mig öm och trött i ryggen. Det faktumet att jag utöver mitt fysiskt krävande jobb hela tiden funderar på hur jag rör mig, att jag spänner mig så snart det är en bökigare rörelse och att det är snorhalt ute gör att jag är helt slut när jag kommer hem. Jag kollade ut för en stund sen och var glad över att det var mörkt för det kunde innebära att det snart var dags att gå lägga mig. Jag blev nästan besviken då jag sedan insåg att klockan bara var halv sju på kvällen. Liv? Vaddå liv? Jag tar mig igenom en hel dag på jobbet, det räcker väl? ;)

Ålder är en attityd. De flesta dagarna är jag yngre än mina 35 år, men ibland känner jag mig som en pensionär. Idag är jag minst 70. *S*

tisdag 27 januari 2009

Skal


Ibland önskar jag att det vore möjligt att uppfinna en rustning för att skydda mig från världen.

Kroppen är nog så viktig, men till den behövs sällan en rustning. Det är insidan som hela tiden får ta emot törnar. Oro blandas med svårigheter som i sin tur blandas med yttre påverkan. Orken tar stryk innan man får ordning på det, om man nu får det, och känslorna hotar att ta över. Jag behöver inte nödvändigtvis en rustning i metall, utan skulle vara rätt nöjd med en i läder. Tålig, svår att penitrera och möjlig att forma.


Jag är av rätt hårt virke, så allt kommer att ordna sig i slutändan. Det brukar göra det. Saker faller på plats och sjunker från de enorma problemen de först verkar vara till mer rimliga proportioner. Men en känslomässig rustning.... det vore något det!

Av vilken anledning...?


Jag jobbar på en särskola. Det är inget nytt för de flesta, men just nu är själva poängen att jag jobbar på en särskola. Det är inte ett grundsär, där barn med en mild eller måttlig begåvningsnedsättning går, utan det är en träningsskola. På "min" skola är barnen alltså gravt begåvningsnedsatta.

Trots att dessa barn är inskrivna på en träningsskola och det dessutom är skrivet i alla deras papper att de är det måste skolsköterskan skicka ett intyg till försvarsmakten i vilket hon listar deras diverse diagnoser och eventuella tilläggshandikapp. Varför? Jo, för annars blir dessa barn kallade till mönstring. Som om det inte är tillräckligt jobbigt för familjen att hantera allt som kretsar runt ett barn med dessa problematiket, de måste dessutom motivera varför deras grabb inte ska behöva göra lumpen.


Varför är det så satans viktigt med alla dessa papper och onödig byråkrati i detta land...?

måndag 26 januari 2009

Hmmmm

*vänder*
*vrider*
*böjer*
*sträcker*
*kutar*
*svankar*

Hmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm

Nej........

Det är inte någon form av gymnastik jag ägnar mig åt utan det är en djupstudie. Ja, ni vet, att känna efter. Och gissa vad???

Jag gillar svaret!
Jag har inte alls lika ont i ryggen som jag hade i förra veckan. Jag var övertygad om att jag skulle ha det. Ja, iaf att jag skulle ligga på samma nivå.

Jag har idag jobbat heltid och gjort alla arbetsuppgifter som hör till min tjänst. Efter några veckor halvtid känns det suveränt att börja jobba som jag ska igen. Det är dessutom första gången sedan jag gjorde illa mig jag vägrat låta någon annan göra någon eller några av mina tyngsta arbetsuppgifter. Och trots detta känns ryggen helt ok. Lite trött, men värken jag förväntat mig är inte närvarande.

Just i detta nu gillar jag livet. =)

söndag 25 januari 2009

Utseende


Igår tackade jag för sjätte eller sjunde gången nej till ett erbjudande från en kille på AP. Jag kände att det var lite tröstlöst eftersom jag misstänkte att han ändå skulle glömma att han frågat tidigare - igen - men som vanligt bemödade jag mig med att vara trevlig i mitt svar. Den metoden har visat sig mer effektiv än att vara kort och otrevlig, vilket verkar sporra vissa knepiga människor till att tro att man visst är intresserad.

Hur som helst, den här killen tog inte mina upprepade avslag bra. Trots att jag tackade nej på ett vänligt sätt och önskade honom lycka till med att hitta någon fick jag snart rätt intressanta mess från honom i vilka han i princip talade om för mig att jag ska vara tacksam över att jag, tjocksmockan, ska vara glad över att någon ens såg åt mitt håll och att jag ska vara rädd om dörrposterna när jag går igenom dem eftersom jag riskerar att spräcka dem annars.

Gissa om jag skrattade!

Alltså... jag har faktiskt väldigt få issues med mitt utseende. Visst kan man ibland få för sig att man inte duger, att samhällets ideal hinner ifatt en och man känner sig annorlunda på ett mindre bra sätt, men de gångerna går över rätt snart. Det är mest när man måste hitta något snyggt att ha på sig till något speciellt tillfälle man känner så. Provrörsbelysning är verkligen inte smickrande.... för någon!

Ja, jag är en tjocksmocka, ett fetto, en flodko, en bumpasvulla, a lardass, en heffaklump, en rulta eller vad fan folk vill säga. Men faktiskt... mest av allt är jag ändå jag. Om man inte gillar det man ser kan man se åt ett annat håll. Då visar man dessutom direkt att det är någon jag inte har något intresse av att lära känna närmare eftersom ytan är viktigare än innehållet för den personen.


Jag är jag.

lördag 24 januari 2009

En till....


Här är en lapp som skulle få mig att flytta från stan....

Arga lappen


Jag har haft lite tråkigt nu på natten. Inte kunnat sova och därför spenderat allt för mycket tid med att slösurfa. Jag hittade nyss något som antingen är jätteroligt eller ett tecken på hur trött jag egentligen är i pallet.... =P

fredag 23 januari 2009

Jösses


Nu har jag hört allt. *S* En kompis talade just om att hon hotat sitt barn. Ungen sköter inte skolan och då kan man tydligen hota med yours truely.

"Om du inte börjar sköta dig får du åka hem till Yvonne och läsa läxor där en timme om dan!
"



Jag får känslan av att jag upplevs som sträng....?

Förebild

Efter att jag lagt in föregående inlägg funderade jag lite på förebilder. Jag har en del. Det finns de mest uppenbara, folk i min omgivning som genom hur de agerar eller tänker gör att jag själv tänker och agerar på ett visst sätt, men sen finns det även andra som på något vis påverkar mig.

Om man skulle välja två personer, historiska eller nu levande spelar ingen roll, vilka skulle du då välja?

Jag skulle välja Djingis Khan och Dalai Lama.

Vad?

Motsägelsefullt? Nääääää.... *s*



Djingis Khan, herre över himlar och hav*, var faktiskt så mycket mer än det brutala sälle som valde att använda tiotusentals fångar som kanonmat då han erövrade nya ställen. Han förespråkade religionsfrihet, var motståndare till analfabetism (trots att han faktiskt var analfabet själv), befordrade efter förmåga istället för släktskap och såg till att ta till vara på den kunskap som fanns i de regioner han erövrade.

Men visst var han otroligt brutal man också. Kanske inte mer än någon annan i sin tid, men på en väldigt mycket större skala. Därför är det bra om hans fritänkade idéer blandas med blidheten hos...


Dalai Lama, den fjortonde i ordningen av oceanernas guru**. Den mannens tänk är ju välkänt, speciellt som han fortfarande finns ibland oss. Han förkunnar en inre fred som i sin tur ska leda till en yttre fred. Han förkunnar även en respekt för människor och natur som ska leda till harmoni i världen.




* Temujin fick tilltalsnamnet Djingis när han valdes till Khan och förklarades härskare mellan oceanerna och utvald av himmelens gud.

** Dalai är ett mongoliskt ord som betyder ocean. Lama har betydelsen guru, lärare.

Fram till idag visste jag inte ens om att de två hade den kopplingen trots att jag i många år vetat om att just de två varit inspirationer i mitt liv.

Kul grej

Vem är din förebild???


Försök göra detta utan att fuska...


Scrolla inte ner förrän du gjort testet, du kommer att bli förvånad!

Ta fram en kalkylator (Din dator har en).

1) Välj din favoritsiffra mellan 1-9.
2) Multiplicera med 3.
3) Lägg till 3, och multiplicera med 3 igen
(Jag väntar medan du tar fram kalkylatorn...)
4) Du har nu ett 2- eller 3-siffrigt tal.
5) Lägg ihop siffrorna.

Scrolla nu ner...












Kolla nu med ditt tal vem din förebild är i listan nedanför:




1. Einstein



2. Nelson Mandela



3. Abraham Lincoln



4. Helen Keller


5. Bill Gates



6. Gandhi



7. George Clooney



8. Thomas Edison


9. ~Sol~


10. Abraham Lincoln




Jag vet... Jag har den effekten på folk... En dag kan du också bli som jag... :-) Tro mej!



P.S. Sluta byta siffra. Jag är din idol. Lev med det!!! :-)

Som ett brev på posten

Och nu vomerar grabben...

Yippie!

torsdag 22 januari 2009

Orka

Jag orkar inte. Jag har legat under två plädar och haft en tröja över det, ändå fryser jag. Skallen dunkar och jag känner att all kraft är borta. Jag orkar inte vara en bra mamma, pula med hemmet, fixa disken etc. Jag orkar inte!

onsdag 21 januari 2009

Tinnitus


Jag var hem till en kompis efter jobbet idag för att hjälpa henne med lite ordvrängeri för ett officiellt dokument. Jag gillar ju att slänga med ord, så tillsammans fick vi ihop ett rätt bra dokument. Iaf hoppas jag det. =P

När jag gick därifrån valde jag en väg som tar mig förbi ett hyfsat stort, öppet fält. Halvvägs förbi hör jag plötsligt avlägsna säckpipor i en för mig okänd melodi. Jag gillar säckpipor, så jag ler brett där jag går. Leendet minskar dock efterhand. Tio minuter senare hör jag nämligen fortfarande säckpiporna i oförändrad styrka. Konstigt nog hör jag dem även över trafiken vid korsningen mellan Skallberget/Gideonsberg. Där hör man ju inte ens om telefonen ringer då den är inställd på maxat ljud. Jag hörde till och med säckpiporna när jag var i trapphuset. Bara att konstatera.... Tinnitus.

Nåja, det gick iaf över då jag steg in i mitt hem och mina öron blev våldtagna av ett mindre rytmiskt dunkande på de där satans trummorna som står i mitt vardagsrum. Grabben och hans kusin spelar Rock Band för fullt. Lugn och ro, vad är det...?


Jag har förresten provat spelet en gång nu. Både trummorna och gitarren. Som en lugn och metodisk människa måste jag erkänna att jag mest blev stressad. Jag ska prova några gånger till innan jag bestämmer mig om jag gillar det eller inte, men första gången var bara kul för grabben som kom av sitt eget spelande för att han skrattade så mycket åt mig. =P

måndag 19 januari 2009

Rock Band


Jag har ännu inte provat spelet, men grabben sitter och trummar som fan i vardagsrummet. Den där kommer att förbjudas efter klockan sju, det hör jag det. Gitarren bryr jag mig inte om, den hörs inte alls. Men de där trummorna.... *grrrrrrrr*

Som tur är har de valt bra musik i spelet och grabben har ju en förkärlek till de låtar han redan känner till, så det blir mycket gammal hårdrock. Spelar han bara på gitarren kan även jag njuta. Men som sagt, de där trummorna... *grrrrrrrr*

OK?


Det är något underligt som händer här hemma. För någon minut sedan gick den fjärde glödlampan på kort tid. Jag har bytt dem i intervaller tidigare, så det är ologiskt att alla ska gå samtidigt nu. Den här blinkade som en morsesignal innan den slocknade med ett ljudligt klick.

Hmmmmmmmmm........

Jag måste till IKEA och bunkra upp med glödlampor av olika watt och storlekar.

söndag 18 januari 2009

2 cents worth

Nu vill jag gärna ha svar på några frågor jag fan inte kan svara på själv....

Jag fick ett telefonnummer till den där killen igår. So far, so good. När jag tänkte efter lite insåg jag att det nummer jag fick var till en kommunal mobil. Jag känner igen 070-465... det är så kommunens mobilnummer börjar. Jag skickade ett sms innan jag somnade inatt men har inte fått något svar. Min undran är...

1) Kan man ta emot sms på sådana nummer? Jag vet att man inte kan det på de övriga mobilerna, men till dem är det vanliga lokalnummer.

2) Ska jag ringa i morgon? Nu är det för sent och kanske får han sms´et i morgon...?

3) Varför i helvete lämnar man jobbnumret när man i samma veva talar om vart man bor och vad man heter i efternamn? Enkelt att hitta på eniro. Men jag fick ju inte det numret... vad göra?


Nu är jag inte så där löjligt kollrig som man kan bli när det gäller killar, men det verkade vara en trevlig kille och han gav ut numret självmant, så jag tolkar det som att han vill att jag ska höra av mig...? Därför undrar jag lite hur fan jag ska bete mig utan att han ska tro att jag är någon vettvillig stalker... =P

Några tankar om detta?

Söndag


Idag har jag inte gjort ett jota. Jo, jag har bäddat, diskat, plockat undan, varit till grannen och socialiserat, lagt in kort i datorn, läst lite, lyssnat på musik och skrivit någon paragraf i boken. Men ändå känns det inte som om jag gjort ett jota. En bra söndag alltså. =)

Nu har grabben kommit hem och med honom även en massa prylar till något spel. Rock band heter tydligen spelet och plötsligt materialiserades en gitarr (utan strängar) och en annorlunda variant av trumset i mitt vardagsrum. Låter mycket gör det iaf. Jag kommer kanske behöva de där öronpropparna jag funderat på att köpa för att grannbarnen inte ska väcka mig på helgmornarna även under andra tider på dygnet. =P

I´m on a roll....



Ibland vet jag inte själv vad som är bäst för mig. Därför är det tacksamt att jag har kompisar som ibland är asdryga och inte ger upp. Idag hade jag egentligen ingen lust att gå ut på krogen. Ingen alls. Jag hade dock lovat och skulle se till att göra det bästa av situationen, även om jag egentligen ville med. Men nu efteråt är jag glad över att jag inte backade ur. Jag hade hur trevligt som helst hela tiden på krogen. Jag till och med dansade lite försiktigt. *S*

Tack för att du inte ger upp. Rosen fick du i midsomras, men den är ändå dedikerad till dig. *S*

Förra året hade jag totaltorka. Bokstavligen alltså. Ingen intressant kille och heller ingen intresserad kille. Ca två veckor sedan uppfyllde jag mitt nyårslöfte. Inget allvarligt, utan bara lite trevligt nojsande.

Ikväll kom jag hem från krogen med ett telefonnummer till en väldigt trevlig kille. Och jag bättrade på mitt löfte lite.

Elva och en halv månad kvar innan det är nytt år igen. Detta kan bli ett intressant år. ;)

lördag 17 januari 2009

JA!!!

Det blev ett helt kapitel idag. =)

Fan vad jag är bäst!!!!

Boken

Jag har varit lite orolig över min brist på inspiration och motivation när det gäller min senaste bok. Att skriva med värk är nog bara lämpligt för poeter. Jag tappade iaf koncentrationen totalt och den där skrivklådan jag hört att plågade författare kan drabbas av har uteblivit helt.

Idag har jag skrivit några rader. Inte ett helt kapitel, inte än iaf, men några rader. Berättelsen finns kvar. Konstigt nog vet jag inte ens själv vad som kommer ner på "pappret" mellan gångerna, men det är ändå skönt att den finns kvar i skallen trots mitt långa skrivuppehåll. =)

Envisa tankar


Jag har länge svurit över forskarnas trångsynthet och ovilja att inse att allt i universum inte behöver vara uppbyggt som det är på jorden. OK, här finns det ett behov av kolväte och syre för att det ska uppstå liv, men varför måste allt liv i hela universum funka likadant? För att vi inte kan tänka oss liv baserat på annat än det vi känner till förstås!

När de hittade vad de trodde var ett tecken på liv på Mars späddes mina funderingar på. Första provet innehöll tecken av liv. Ytterligare två test gjordes för att bekräfta detta, men de visade i sin tur inget tecken på liv alls. OK, men hur konstigt är egentligen det då? Sagda tecken på liv tvärdog väl när det utsattes för forskarnas övertygelse om vad en livsform behöver för att överleva. De hade helt enkelt ihjäl vad det nu än var, puckona.

Ja, detta är något jag retar mig på, så jag funderar en hel del på det. Det finns inget syfte med mina funderingar utan de är bara är. Ibland önskar jag att jag hade kunskapen och förmågan att knäppa alla livsformsforskare på näsan, men det är ju bara fåniga drömmar. Men nu verkar de ändå ha tvingats se sanningen i vitögat och det inte av några tecken av liv från yttre rymden, utan från en mikroorganism som hela tiden funnits här på jorden. Jag skrattade högt när jag först hörde talas om det. Där fick de, de allvetande människorna på sina höga hästar som hela tiden vägrat se andra alternativ.

2.8 km ner i en gruva i Sydafrika har man hittat en bakterie som döpts till Desulforudis audaxviator (alltid dessa tungvrickande namn). Den absorberar koldioxid, kväve, svavel och radioaktiva lämningar från naturmineraler för att överleva. Den behöver inget ljus för att överleva och dess syreupptagning är i stort sett noll. Tji fick forskarna. *hehe*

Något annat jag anser är att vi ska koncentrera oss på det som finns här på jorden innan vi tror oss klara av att ta oss an rymden. Stora delar av världshaven är outforskade och på land upptäcks nya arter varje dag. Är det inte tillräckligt med prestige i det, eller?

Att jag aldrig lär mig....

Min mamma, som var en förståndig ko, sa alltid "be careful what you ask for, you might get it." Jag har hört detta uttryck till leda. Jag skulle nog kunna citera det i sömnen. Trots det lär jag mig aldrig...

Idag önskade jag att jag hade något att göra. Något som fick mig att inte tänka på hur uttråkad jag var, eller rent av göra mig mindre uttråkad. Min önskan gick i uppfyllelse.

Mina grannar har fyra små telingar. På något vis har det blivit som ett kollektiv med två dörrar i den här trappen. Deras tre äldsta kommer och går som de vill och min grabb är hos grannen stup i kvarten. Vi äter ihop rätt ofta, vi umgås och vi vet att det finns barnvakt, socker, tvättmedel eller vad sjutton man nu kan behöva nästan närhelst man behöver. Jag och grabben är dessutom faddrar till deras minsta grabb.

Grannfrun jobbar inom omsorgen och har oregelbundna tider. Det orsakade att grannen idag bad mig komma in vid 22-taget. Hans näst minsta hade kräkts över hela sin säng, sig själv, golvet och sin snuttefilt. Jag tog hand om barnet medan han sköljde, skurade och gick ner i tvättstugan. Det var helt ok för pojken var ren och hade fått på sig ny pyjamas när jag kom in. Pappan sprang som en tätting för att få rent överallt medan jag och grabben mös i soffan.

Pojken blev snart trött. Den lilla tvååringen lade sig i sin rena säng för att sova, men jag hann inte ens gå in till mig innan han åter hoppade upp, slängde upp dörren till sitt rum och kräktes ner hela hallen. Jag menar det bokstavligen. Matta, en jacka, skor, cykelhjälmar.... you name it. Jag duschade av grabben och satte mig sedan i soffan igen medan pappan åter fick sanera. Tur att tvättstugan inte stängs av på nattetid. Och att det är jag som bor ovanpå den, så ingen kommer att klaga.

Nu sover grabben sött, men hans lillebror är uppe och leker. Pigg som en mört. Jag är inte ett dugg avis på min granne. Jag har visserligen sagt att det är ok att väcka mig om det behövs, men jag hoppas verkligen inte att det gör det. Jag är inte känslig för spyor eller liknande, men det innebär inte att jag roas av att ta reda på resultatet av en kaskadspya.

Nästa gång jag är uttråkad tänker jag be om en vettig, artikulant, sexig, intressant, humoristisk och charmig karl som är intresserad av mig.

fredag 16 januari 2009

Rätt


Jag hade helt rätt i morse. Idag är ingen bra dag. Visserligen gjorde jag tappra försök att styra ödet åt andra hållet och faktiskt lyckades jag till viss del under några timmar, men slutänden har ändå blivit att dagen varit lite mindre bra.

Från att ha kunnat låta bli smärtstillande två av de tre gångerna om dagen jag får ta dem har jag under de senaste två dagarna tagit full dos. Inte bra. Jag gillar inte att ta tabletter, men tänker heller inte ha ondare än jag behöver.

Kvällen har ägnats till att göra.... ingenting. Wow... det är så himla spännande! Jag orkar inte ens sitta och babbla bort tid på blobben. När man inte orkar hänga med i samtalen man redan kan sedan innan så inser man att man är rätt bränd i skallen just då.

Jag har inte lyckats hitta en enda bok som intresserar mig av de 70 eller så som trängs i min skrubb i väntan på att jag ska läsa dem. Jag kanske ska leta på en av Tom Sharpes helt politiskt inkorrekta berättelser som jag vet är så sjuka att jag inte kan låta bli att dra på smilbanden.? Orkar jag det....?

Jag har tråkigt.

Poff


Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag. Kanske är jag laddad, men av vad det skulle vara vet jag inte. *L*

Igår small två glödlampor när jag försökte tända dem och imorse poffade den tredje. Jag törs knappt tända några lampor nu. Det slutar väl med att jag sitter med tända ljus och intalar mig själv att jag gör så för att det är supermysigt så här på en fredagskväll.

Ouch

Idag är ingen bra dag.

torsdag 15 januari 2009

Pappa


Många höjer lite på ögonbrynen när jag redogör för mina släktförhållanden. Detta beror mest på att jag liksom adopterat släkt när jag känt att det varit befogat. Det är min utökade släkt. Det är de som genom agerande och känslor hör till mig. Min faktiskt släkt är inte mycket att hänga i gran. Jag har min mamma och fem syskon, that´s it. Någon moster jag någon gång hör av och nu den sista månaden har farsans släkt valt att efter 35 år bry sig om hur barnen med samma efternamn som de har det.

Min farsa är en alkoholiserad, knarkande, småkriminell idiot med ett empaticentra i samma storlek som en atomkärna. Han var tack och lov inte närvarande under många av mina uppväxtår, men bestämde sig för en gästvisit när jag var en ung vuxen. Jo, han hade kommit några gånger innan också, men det var nu han skulle göra sin galaföreställning. Jag har inte pratat med honom sedan den dagen han hotade att först döda mig om jag inte begick mened för honom och när jag ändå vägrade valde att hota min son till livet. I området jag växte upp i fanns det många av de mindre rumsrena människorna i samhället. Jag kände tillräckligt många för att kunna använda mig av namedropping för att få farsgubben att inte att det inte var läge att bråka med mig. Han har försökt ta kontakt senare, men sedan detta hände får han inte komma i närheten av vare sig mig eller grabben. Det är nu över tio år sen.


Men trots att den där sorgliga figuren på något sätt lyckats avla en sådan bra människa som jag ;) så är det inget som gör honom till en pappa. Min pappa var precis här och hälsade på. Det är en person jag som tolvåring valde som extrapappa. Hans fru blev naturligtvis då min extramamma. Vi träffas allt för sällan eftersom detta engelska par valt att bosätta sig i Portugal. Idag var han bara här i ungefär en timme, men ändå får hans besök mig att må så himla bra. Han ser verkligen vem jag är, han lyssnar på vad jag har att säga och han tror på mig. Han frågar hur det verkligen är med mig, innanför det skal jag vanligtvis visar upp. Hade det inte varit för detta par hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut. De finns alltid där för mig, oavsett tid eller situation. De finns även där för grabben, som gudföräldrar och som extragramma och grampa (vi pratar engelska hemma). ♥ ♥ ♥

Jag är lyckligt lottad. =)

Brand i papperskorg



För andra gången på relativt kort tid har jag ringt brandkåren angående en brand i en papperskorg. Efter allt strul förra gången ringde jag larmnummret direkt, även om det kändes lite fånigt att ringa SOS-alarm för en liten brasa bland skräpet. Men samtidigt hade jag inte möjlighet att själv släcka eländet, så jag hade inte så stort val.

När jag står där och väntar kommer två unga killar springande. Efter sig hade de ett helt koppel med folk. Lärare, mellanstadiebarn, förskolebarn och några andra vuxna. Eeeehhhh....? OK tänkte jag, då är det nog någon som har med sig pulversläckare och då kan jag ringa igen och tala om att larmcenter inte behöver dirigera dit någon bil... Perfekt.

Men nej... ett helt koppel med människor kom helt enkelt för att konstatera att det faktiskt brann. Grabbarna lyckades kväva elden med något, jag såg inte vad, men när det sedan visade sig att det var de och deras fyra-fem kompisar som smög i utkanten av folkmassan som tänt på bestämdes det att de skulle vara de som tog emot brandkåren när de kom. Jisses, jag är glad att jag inte var de. Men samtidigt är det helt rätt. Man ska stå för det man gjort. Hoppas de får lite mer respekt för eld efter detta.

Favorit


Idag har jag jobbat med min favoritkollega... ni vet hon som får mig att le var gång jag tänker på när hon utför vissa uppdrag. ;)

Jag har insett att hon tror sig vara bättre än jag. Intressant fenomen med tanke på att hon jobbar långsammare, tänker långsammare, har mindre närvaro med eleverna, har total två halva, osammanhängande tankar i skallen och faktiskt kan få den mest hyperaktiva människa att somna genom att hålla långa, monotona monologer om saker som säkerligen intresserar henne, men som aldrig någonsin ändrar tonläge. Jag lovar, oavsett vad som diskuteras så har hon samma tonläge. Lågt, långsamt, sävligt och faktum är att hon alltid låter uttråkad. Tänk er ett skämt från den personen... :S

Idag gjorde hon allt hon kunde för att orsaka split mellan mig och en av mina närmsta kollegor. Inte till min fördel, naturligtvis. Nu råkar ju de jag jobbar närmast veta min åsikt om henne och har nu även konstaterat att hon nog inte gillar mig heller. Undrar varför.... =P Hur som helst så stod de mest och skrattade åt hur jag glatt leende struntade totalt i henne och utförde alla mina sysslor och hälften av hennes samtidigt som hon gnällde om att jag inte gjorde något vettigt alls. Detta funkar enbart för att jag bara jobbar halvtid just nu och för att jag vet att jag slipper jobba med henne igen i morgon. Jag kan kosta på mig att vara storsint. =)

Famljesidan


Av gammal vana läser jag familjesidan i lokaltidningen. Jag brukar kolla alla inlägg om nyfödda, förlovade, vigda, födelsedagar och dödsfall. Förr kände jag väldigt många som förlovade sig och fick barn. Tack och lov kände jag färre som gick hädan, även om det hände. Nu har det varit en period då jag mest känner barn som blivit myndiga, förlovat sig, tagit examen etc.

Inte kan väl detta vara ett tecken på att jag börjar bli gammal?????

Av

Att byta vatten i akvarierna är tungt jobb. Tydligen allt för tungt för mig just nu. Jag har gått av på mitten igen. :S Men fiskarna borde ju må bättre iaf. Om inte annat så fick de något att skratta åt när jag höll på knixa, baxna, gå ner på knä och allt jag gjorde för att undvika obekväma och felaktiga rörelser. =D

Nej, det är inte alls så allvarligt som det låter.... jag tycker bara synd om mig själv just nu. Lite sömn och ondare i ryggen än på hela veckan hittills. Det blir nog bra när jag börjar röra på mig mer.

onsdag 14 januari 2009

Så blev man med son....

Sonen är hos sin pappa denna vecka. Uppenbarligen strular det där igen. Grabben kom nyss hem hit eftersom han inte kan sova där. Han vill byta rum med pappan för att se om en ny omgivning kan få ordning på problemet, men eftersom de inte kan prata med varandra blev det mest pajkastning i vilken grabben inte kan förklara problemet och därför helt sonika kräver att byta rum medan pappan blir obstinat och vägrar ge efter för vad han kallar för ett tonårsnyck som framlagts för att orsaka oreda i hemmet. Han är även förbannad över att sonen kräver att få byta rum.

Lägger man dessutom till att pappan inte ens kan få upp sonen ur sängen på mornarna eftersom han inte somnat förrän framåt småtimmarna inser man att något måste göras. Jag är iofs tacksam över att pappan och jag bor hela 75 m ifrån varandra och det därför är lätt för sonen att komma hit och sova när det blivit för jobbigt där, men det är ohållbart i längden.

Sonen har sömnproblem ibland även när han är här, men inte alls i samma utsträckning som där. Han kom hem för en halvtimme sedan och sover redan. Mornarna är sällan ett problem här, vare sig jag är hemma när han måste upp eller inte. Regler är inte kul, men fasiken vilken skillnad de gör. Har man inte haft några innan är det svårt att införa dem när ungen är femton. Hur svårt kan det vara att fatta?

Nåja, sonen kommer nog sova här rätt ofta framöver. Inte mig emot. Men det vore ju skönt om de kunde lära sig kommunicera. Jag får inte betalt för att vare sig medla eller tolka.

Note-to-self

Försök inte hinna skölja ner en bulle med saft när jag känner en hosting komma.

Om jag nu mot förmodan skulle glömma det hädan efter måste jag minnas att inte hålla handen för munnen då hostan iaf hinner ifatt.



*mental post-it*

Ibland får man hjälpa karman på traven


För något år sedan jobbade jag på en annan skola. Jag var vikarie, men hade varit där i något år, så jag var rätt inkörd och hade lika stor del i besluten som de ordinarie. Vi fick då en vikarie till i klassen. Hon är 20 år äldre än jag och var expert på att "vara upptagen" och liksom försvinna när de tyngre delarna av jobbet skulle utföras. Efter några veckor hade alla tröttnat på henne, till och med den snällaste och mest älskvärda av mina kollegor. Den här vikarien ogillade verkligen att jag kunde tala om för henne vad hon skulle göra eftersom även jag ju "bara" var vikarie. Det sades aldrig högt, men under de två första veckorna frågade hon alltid läraren om hon verkligen skulle utföra den order jag givit. Jag försökte hålla mitt humör i schakt. Jag var faktiskt satans duktig på det. Fram tills den sista dagen...

Mina horn växte explosionsartat när hon låtit två av våra elever strosa iväg av sig själva med ursäkten att hon inte kunde kontrollera dem. Jag jobbar på särskola. Barnen är förståndhandikappade. De får fan inte gå iväg själva! De har ingen koll på om man bara kan gå ut och iväg eller inte. Efter att ha jagat efter barn på hela skolan kom de äntligen till rätta. Ska man se det krasst så visste vi med stor säkerhet vart de gått, men att inte gå med dem var fruktansvärt och jag var så arg att jag nästan tuggade fragda.

Hur som helst fanns det en uppgift vi av hänsyn till alla inblandade inte delgivit henne. När hon hade en timme kvar av sin arbetstid hos oss gav jag henne den. Min älskliga kollega kom förbi just som jag gjorde det och hon stirrade förvånat på mig. När denna vikarie gått iväg för att utföra uppdraget förklarade jag varför jag gjort mitt val. Övertygad om att hon skulle skälla stramade jag upp mig för det som skulle komma. Måttet på hur trötta vi alla var blev tydligt när denna väldigt snälla, beskedliga och fantastiskt rättvisa människa började skratta högt tackade mig.

Vi stod på pass för att ha lite koll på hur det gick. De tio minuterna (max) det tog oss att utföra den gick. Ytterligare tio gick. Nu hade vi nästan konvulsioner av skratt. Efter tio minuter till kom denna människa farande som en virvelvind. Hennes hår stod åt alla håll, svetten lackade och hon var hyperstressad. Snäll som jag faktiskt är hade jag gjort i ordning det hon kommit för att hämta. Jag visste ju.... *hehe* Jag erbjöd mig även att komma och hämta den elev hon hjälpt för att gå med den till bussen. Jag visste ju att hon skulle behöva lite extra tid med det hon höll på med och bussen hade precis kommit.

Glatt leende hämtade jag upp en glad elev som skrattande berättade att han minsann kastat bajs överallt. Med ett deltagande leende till vikarien sa jag "stackars dig!" innan jag med ett brett leende gick med eleven till bussen.

Den där vikarien misstänkte nog att vi "bofasta" inte råkade ut för det. Det handlar om känsla och respekt. Killen har aldrig någonsin gjort så mot mig. Hon vet nog innerst inne att jag gjorde så med flit men det var ju sista dagen och vi skulle inte jobba ihop mer, så vad gjorde det. Eller hur! Gissa vem jag jobbar med nu....? Men när det blir jobbigt (för det blir det) ler jag glatt och tänker på hur hon sett ut i panik och med håret till ända när hon torkade exkremiteter högt och lågt. =)

tisdag 13 januari 2009

~Sol~


Vad är det som utgör en människa?
Är det kroppen, som gör det möjligt att utföra saker?
Är det vilja, som får kroppen att utföra dessa saker?
Är det våra tankar och känslor?

Jag tror att det är en kombination. Kalla det en väl avvägd balans mellan sinne, själ och kropp. Fråga mig inte vad definitionen för själ är. Den är olika för alla. Gör din egen bedömning.

Inom mig är dessa delar inte jämnstarka utan de växlar i dominans. För tillfället är det till stor del viljan som härskar i mig, som får mig att vägra ge upp. Kroppen är svag, men lyder ändå så bra det går och sedan lite till. Det sägs att viljan kan förflytta berg - nu vet jag att det är sant!

Känslomässigt är jag stummare än på väldigt länge. När jag gick ut ur mitt senaste förhållande stod jag lågt, men har sedan dess hittat ett sätt att se det positiva i tillvaron. Småsaker som ändå fått mig att må bra. Jag har bemödat mig att hitta dessa saker, oavsett hur livet sett ut. Just nu är det svårt. Jag blir fortfarande glad av en klarblå himmel, en vänlig klapp på axeln, barnskratt... men det lyfter inte mitt humör som det brukar. Jag har förlorat glimten i ögat, den som tidigare alltid fått dem i min omgivning att le ofrivilligt.

Det har varit en mindre angenäm höst. Just när allt äntligen började ebba av gick kroppen sönder. Resultatet av det är att en redan dålig ekonomi ser värre ut än på flera år, värk, oro över jobbet som timvikarie på ett ställe jag verkligen trivs och vill vara kvar på och sömnbrist. Lätt sedan till det vanliga strulet man har med tonårsbarn och ex samt att man som singel aldrig känner sig så ensam och oälskad som då allt omkring en drar ner humöret.

Det finns solsken i mitt liv. Allt är inte mörker. Snart nog lyser min ~sol~ stark igen. Det måste den göra! Det ska den göra!

Same shit, only different



En otroligt proffsig telefonförsäljare ringde nyss.

"Hejsan, finns Yngve där?"

"Nej, det finns ingen med det namnet här."

"Vem är det jag pratar med?"

"Det är Yvonne."

"Ja, det var ju det jag menade!"


Han fick inget sålt.

Bla bla bla



Just nu är jag mest på dravelhumör. Inget vettigt behöver liksom bli sagt. *S* Jag kommer (som vanligt) hoppa mellan saker som ploppar upp i skallen på mig.

Facebook är ett fenomen jag inte riktigt förstår. Jo, jag har det och använder några få saker där, men jag fattar inte att folk kan bli beroende. Jag spelar lite poker, spelar geo challange och använder mig av never-ending movie quiz för att få timmarna att gå när jag är sömnlös. Visst har jag klickat mig igenom ansikten, motorcyklar, fallskärmar och vad fasiken folk har som visningsbild i R U Interested. Då också för att få tiden att gå. Jag avskyr allt skräp som finns på facebook och alla saker folk skickar och som man inte kan se om man inte först klickar på femtioelva saker VARJE gång, trots att man redan lagt till den applikationen. Superirriterande.

Något annat jag inte förstår med den siten är varför man plötsligt får vänskapsförfrågningar från folk man inte hört av på tjugo år eller så och som när de lagt till en inte ens säger hej. Är det någon tävling om att ha flest vänner? Vad är poängen? Jag kommer aldrig fatta...

När jag gick till jobbet imorse insåg jag att jag haft min lista i mp3´n väldigt länge. Jag har väl en si då där trehundra låtar i den och ingen display eftersom det är en sån där frimärksstor shufflevariant. Hur som helst började jag sjunga på nästa låt innan den ens började.... mellan varje låt. Det kanske är dags att antingen utöka eller ändra lite i listan... *L*

Jag bakar ofta bröd, men det har vanligtvis varit vanliga frallor. Det är gott men man blir lite trött på det till slut. Jag har upptäckt att det är gott att mosa gröna oliver i. Soltorkade tomater är också gott att ha i. Idag blev det rågbröd med rosmarin och oliver i. Det ska jag göra om. Hur gott som helst.

Hur fan kan jag vara trött nu? Jag sov ju massor igår, inatt och sedan lyckades jag till och med sova någon timme till innan jag var tvungen att göra mig i ordning för jobbet i morse. Helt sanslöst. Jag borde vara pigg som en lärka fortfarande.

Efter att ha läst en blogg har jag klurat på vilka lärare jag hade på mellanstadiet. I fyran var det Leffe den stränga som sedan blev rektor, i femman var det vindögda Björn som hellre dansade än lärde ut matte men vem sjutton hade äran att vara lärare åt oss i sexan? Jag kommer minsann ihåg vilka parallellklasserna hade, men vem hade jag??? Jag har faktiskt ingen aning. Jag kommer väl på det om jag slutar fundera, men det är svårt att släppa när det retar mig att jag inte minns. I övrigt minns jag alla lärare jag haft sedan i ettan, ju...

Tydligen ska jag kanske med ut på lördag. Vi får se hur det blir. Inget är 100 än, men det vore trevligt att inte sitta hemma och uggla. Dans vore lite mycket att begära, men det är ju inget jag är överförtjust i iaf. Tryckare är ungefär så avancerat som jag vill ha det. Armbåga med andra som stussar omkring tillhör inte favoritsysslan, även om det kan vara kul ibland beroende på musik och folk.

Fan vad mycket jag skriver. Jag måste lägga ner annars ser detta snart ut som den där boken jag alltid satt och skrev i som tonåring. Den brände jag förresten när jag flyttade hemifrån. Lika bra det. Att läsa den idag skulle nog få en att skämmas ögonen ur sig. *asg*

Normala/onormala


En kommentar från *en annorlunda mamma* har fått mig att fundera. Hennes fråga var om det verkligen finns normala män. Klart det måste göra det! Jag har bara inte varit speciellt bra på att hitta dem. För att vara någon som i allt annat är rätt vettig och ofta visar upp en bra portion sunt förnuft är jag sorgligt bristande i mitt omdöme av killar...

Jag har väl inte så himla många att gå igenom, men det finns tre som måste räknas som ex och några som mest varit i inledningen av att bli ett förhållande.

Mitt första ex är ju beskriven rätt bra i mina två tidigare inlägg, så honom hoppar vi över just nu. Say no more, liksom...

Ex nummer två var himla bra, för han såg verkligen mig. Precis vad jag behövde! Iaf innan jag insåg att han alltid ville se mig. Inte av svartsjuka, utan av osäkerhet. Något annat jag inte behövde var att han så fort vi hunnit flytta ihop bestämde sig för att det då var ok att förvandlas till en svamp. Efter en enda månad åkte han ut.

Mitt tredje ex fick sju år av mitt liv. Det är svårt att förklara. Allt var inte guld och gröna skogar, men heller inte ett rent helvete. Till slut var avvägningen tyvärr oftast mot det dåliga och då orkade jag inte mer. Han var så himla kul. Spontan, impulsiv, skojfrisk, kärleksfull, hämningslös och tokig. Allt detta är bra. Han hade varit suverän om han inte också hade en annan sida. Den var tungsint, ansvarslös, humörskiftande, manipulativ, oekonomisk och egoistisk. Tyvärr har han lämnat spår i mitt liv långt efteråt eftersom han även var rätt duktig på att dölja vissa saker tills efter jag tagit några stora beslut baserat på det jag visste om honom innan. Idag sitter jag med skulder jag har svårt att bli av med för att jag är låginkomsttagare, ensamstående mamma och faktiskt inte vet från månad till månad om jag har jobb. Spännande får en helt ny innebörd...

Sen har vi de som aspirerat till att bli ex....

Nummer ett visade sig faktiskt vara kär i mig, men var livrädd för konceptet barn så han gick bort som pojkvän. Vi var otroligt nära vänner tills han träffade sin nuvarande och han inte längre fixade att umgås med mig som innan.

Nummer två var inte kär i mig. Då. Det tog honom fem år innan han insåg att han faktiskt var det. Troligt att jag behöver någon som tar fem år på sig att förstå något så elementärt.


Jo, det finns normala killar. Jag ska nog ta och finna mig en sådan. Det känns som om det är dags för det. =)


Sömn


Klockan är nu fyra på morgonen och jag är pigg som en lärka. OK, visserligen brukar jag vara vaken på natten men då trött utan att vara "sovtrött", men just nu är jag ovanligt pigg eftersom jag för en gångs skull lät mig besegras av tröttheten jag kände tidigt på kvällen.

Det är oftast ingen bra idé att lägga sig och vila före kl åtta, men faktiskt kändes det som ett bra alternativ idag.
Jag vaknade vid tre. Jisses, 7.5 timmar i sträck. Känns overkligt. Men skööööönt! Jag skulle kunna sova i tre och en halv, fyra timmar till, men det vore väl att gapa efter för mycket. *S* Jag är glad för dessa timmar. Hur lyxigt som helst. =)

Och bara så att ni vet, nu har jag lugnat mig angående exet. I vanliga fall har jag rätt stor distans till honom, men rätt vad det är kryper han innanför skinnet på mig. Vanligtvis när jag är i stort sömnbehov faktiskt. Undrar om det finns något samband...? ;)

måndag 12 januari 2009

Jag var väl lite arg...

Märktes det att jag smått irriterad när jag skrev inlägget innan detta? Om inte så är jag mildare i min framhålling än vad jag borde vara. *L*

Det har som sagt varit många turer med exet, även om han faktiskt är en väldigt tyst och beskedlig människa. Att sonen leker autist när han blir pressad är inte alls konstigt med tanke på att pappan beter sig som en fullfjädrad sådan när han i sin tur känner sig pressad. Nåja, jag tänker inte dra allt som varit, det skulle tråka ut alla. Men en sak jag aldrig kommer glömma är när grabben åkte in för blindtarmen.... Oj, oj, oj.....

Han skjutsade iaf upp oss till sjukan, men sen visste de inte hur lång tid det skulle ta så efter ett gemensamt beslut åkte han tillbaka till jobbet. Jag skulle ringa om det blev något förändring. Nå, de observerade grabben i rätt många timmar innan de bestämde sig för att trots allt göra en titthålsoperation för att se efter vad det egentligen var. Grabbens blindtarm satt tydligen bakom levern, vilket är ovanligt, och symptomen var inte avgörande för att de skulle göra en bedömning.

Jag satt med grabben på sjukan från 10 på fm. De började operera vid 17.30. Jag ringde grabbens pappa och lämnade ett mess på telesvararen om detta. Jag hade ingen plånbok med mig. Upptäckte på vägen till sjukan att jag glömt den. Nå, hur som helst satt jag och väntade på att operationen skulle bli klar. 1-1.5 timmar skulle den ta. När det gått två timmar kom exet upp. Den snälla människan, som visste att jag glömt plånboken, hade med sig ett äpple till mig. Vilken underbar människa! Aningen surt frågade jag varför han inte svarade i telefon när jag ringde, men han hade glömt den i jackfickan då han först var ut och åt och sedan var och bowlade. Förstås. Att jag inte tänkte på det!

Nå, operationen tog över en timme mer än de sagt att det brukar göra så man hann bli aningen nervös. Vilken lättnad det var när en sköterska meddelade att grabben låg på uppvaket och att allt gått bra. Man inser inte riktigt hur spänd man är förrän det släpper. Vi fick sitta med honom tills han vaknade. Eller... Iaf tills han gläntat på ögonen och sedan blivit brutalt väckt.

När de sa till om att grabben skulle få åka till avdelningen står exet plötsligt och flämtar och håller sig uppe genom att hålla sina händer på mina axlar. Ok, snacka om dog-died-came-back-and-died-again-breath. Jag ropade på sköterskorna som konstaterade att den stackaren höll på att dåna. Ja, han dånade. Ner med skallen mellan knäna, fram med ett glas väldigt sötsliskig saft. Jag koncentrerade mig på min lilla 11-åring som precis då slog upp sina mörkt bruna. Förvirrat såg han sig omkring och fattade nog inte en hel del av det som hände. Nå, pappan hans mådde bättre men tog ett felsteg när han reste sig upp. Alltså, jag SÅG hur han ställde foten snett innan han ställde sig upp. Säkert inte medvetet, men gissa om jag svor över det sen.

Hur som, han gungade till lite när han skulle ställa sig upp. Sköterskorna tjöt i kör, en trycker ner honom på stolen igen, en annan sliter ut syrgasen ur näsan på grabben och den tredje skjuter grabben så långt ut till höger i sängen det bara går. Hans arm hängde utanför. Därefter placerar de helt sonika pappan i sängen bredvid grabben och tjattrar som apor då de ger honom syrgasen. Grabben ser vid det här laget helt väck och lite skrämd ut. Jag svär som en borstbindare inombords men koncentrerar mig fortfarande på grabben. Håller honom i handen och pratar lugnande till honom. Jag trodde i min enfald att detta bara var en liten passus i händelserna.

Ack så jag bedrog mig. Pappan låg och småskrattade, men sköterskorna ville inte riskera att han svimmade på riktigt, så när det äntligen är dags att föra en fortfarande nyvaken och groggy son till avdelningen fick det där fanskapet ligga kvar i sängen. Japp. De sköt dem bägge genom korridorerna på sjukhuset. Megapuckot ligger och fnissar och sonen fattar ingenting. Framme på avdelningen kommer en sköterska med leverpastejsmacka och saft åt pappan medan de inte ens frågade mig om jag, som varit där i 13 timmar, ville ha något.

När allt är lugnt väntar jag på att han ska åka hem så att även jag kan gå lägga mig. För att göra en redan alldels för lång berättelse kort kan jag berätta att jag själv tog mig hem mitt i natten eftersom han efter tre timmar fortfarande kände sig lite trött efter det som inträffat. Jag var dock tvungen att vara där igen senast kl 8. Han var bara tvungen att vara på jobbet dagen efter. Jag var där. Jag satt där hela dagen. 18.30 kom han. Jag frågade om dagen. Joooo.... han hade ju sovit så illa att han åkt hem och sovit bort hela dagen istället.

Grabben och jag tog bussen hem några dagar senare. Pappan svarade inte på något av de tre nummer jag ringde, trots att han visste att vi skulle ha skjuts hem den fm. Enligt läkaren jag pratade med efter operationen hade grabben inte klarat sig om de väntat två timmar till innan de opererade. Tre dagar senare åkte han buss hem.

Ex

För i helvetes djävlar vad trött jag är på mitt ex. Den där sorgliga ursäkten till en karl har gjort det igen. Redan när grabben var fem år frågade han mig första gången om pappa verkligen bryr sig om honom. Så har det fortsatt sedan dess. Saker som borde vara självklara är inte det. Stödet när grabben blev diagnostiserad med tredubbel epilepsi var.... obefintligt. Jag fick istället det slängt i ansiktet att jag hittat på allt och att han minsan inte tänkte tvinga i grabben en massa tabletter i onödan. Ni kan tänka er hur den visan gick sedan. Kontentan av det hela blev iaf att idioten var på ett enda läkarbesök med grabben utan mig och läkaren bokade om med orden att det "var lika bra att vi tar ett besök av mamman istället eftersom hon iaf vet vad det handlar om". Puckot hade då varit med på flera läkarbesök eftersom jag tvingat honom. Efter den gången slutade jag tvinga honom.

Nå, situationen mellan honom och grabben är lite skev. Där hemma bestämmer grabben. Har gjort sedan han var fem eller så. Patetiskt. Pappan har ofta ringt till mig och bett mig reda upp när de varit osams. Det händer fortfarande, om än inte lika ofta. Jag har nämligen börjat vägra. Orkar inte ta deras skit också. Grabben är 15 och pappan 40. De får fan utkämpa sina egna krig. Jag har nog när grabben är här och det "helt plötsligt" finns regler och krav. Det är ingen snäll situation puckot ställer mig i när han låter bli att ställa krav eftersom sonen iaf bara struntar i honom. Matlagningen där borta står grabben oftast för. Några år sen bad han mig lära honom laga mat eftersom han bara får mackor hos pappan. När grabben är som mest arg på mig, tonårsförbannad utan empati, kan han ibland kasta ur sig att han kommer hem hit enbart för matens skull. Sist blev jag iofs lite förbannad över det och frågade lugnt om jag skulle ge honom en kokbok så att han slapp mig helt istället. Han såg rätt nollad ut då, faktiskt. *hehehe*

Det som triggat igång mig nu är en sådan liten sak egentligen. Men samtidigt inte. Hans pappa har mycket bättre ekonomi än jag. Har alltid haft. Ändå är det jag som hela tiden står för kläder etc. Visst, ytterkläder och skor har vi kommit överens om att jag ska fixa eftersom jag får hela barnbidraget. Det är rättvist. Men när grabben redan dagen efter att han varit här en vecka kommer för att byta kläder eftersom pappan dels inte tvättat de kläder grabben har där och dels bara har ca två par byxor och tre t-shirtar som ska räcka över hela veckan blir jag så less. Förr om åren skickade jag över kläder grabben ärvt men inte använde så mycket här, men jag slutade med det i förhoppning om att pappan skulle fatta att han måste skaffa schyssta kläder till grabben. Nu har grabben istället nästan inget att ha på sig, så han kommer iaf hit innan skolan och byter om. Det mest sorgliga i denna historia är att han en gång efter ett halvår gick med på att jag handlade åt grabben. 945 kr gick kalaset på. Då fick jag 2 par byxor, 3 t-sirtar, 2 huvtröjor, 3 par kalsonger och 2 par strumpor. Det var alldeles för hiskeligt dyrt. Oj, oj, oj.... Månaden efter köpte han två sällskapskatter. Inget han får ställa ut eller avla. Men abessinier skulle han allt ha. 13 000 kr för två kattdjävlar. Men sonens kläder var för dyra.

Pisspotta!

Trivialt

Just nu sitter jag och kollar på klockan. Jag inser att jag faktiskt hinner. Jo, om jag vill alltså....

Vad jag sitter och funderar på? Om jag ska ta mig tid att locka håret förstås. Duh.... klart det inte är större än så. *S* Jag har visserligen sett på träden att blåser en del och då känns det som om nej-sidan kommer att vinna rätt stort. Ingen mening liksom.

Och jag är faktiskt inte helt ytlig. Bara ibland. *L*
Tidigare idag har jag samlat ihop alla papper jag behöver för att stångas med både försäkringskassan och bemanningstjänst efter jobbet i eftermiddag, så jag känner att jag förtjänat en ytlig stund. Förresten så bor jag här, jag gör som jag vill! =P

söndag 11 januari 2009

Positivt tänk

Cynisk

Jag är skadad av det moderna samhället. När jag läser tidningar etc kan jag inte låta bli att tänka cyniskt och eländigt. För någon minut sedan drabbades jag av just detta.

Jag läste om en teologie doktor, skribent och etikforskare som skrivit en bok om sin manodepression och sina självmordstankar. Min första tanke var visserligen "trist att hon mår så dåligt", men sedan läste jag själva artikeln. Cynismen överföll mig med full front.

Här har vi en kvinna som gav ut en bok igår. Den handlar om självmordstankar och hur dåligt hon mår. I förrgår försvann hon. Stort polisuppbåd, massor med oroliga människor och ett stort pådrag för att finna denna kvinna som är känd för sina destruktiva tankar. Idag ringde hon från Köpenhamn och talar om att hon mår bra.

Snacka om att köpa sig lite reklam på skattebetalarnas bekostnad.

Jaha...



Då var det mitt i natten igen. Jag har inget vettigt att skriva så förvänta er inget intressant eller spännande inlägg. Visserligen är inte det någon standard för den här bloggen, men ändå.... *S*

Vad är egentligen sepia? Jag menar, rent rationellt vet jag ju att det från början är något som kom från en bläckfisk och att det användes till att skriva med på sköra material som t ex papyrus. Men nu då? Det är inget bläck nu, utan används för att beskriva en sorts färg. Men det är ju ingen färg. Det ser ut som en blekning av någon "smutsig" nyans av brunt möjligen, men ingen färg. Så... vad sjutton är det egentligen? Och varför har de infört en sådan bild bland skolfotografierna?

Jag har för varmt inne. Det är sanslöst. Jag har tänkt flera gånger att jag måste dra ner elementen, men gör jag det? Nej, jag är för lat/senil/oengagerad/inaktiv och slö för att göra det.

Det ska tydligen vara så att utbildning försvårar utvecklingen av alzheimers. Inte stoppar den helt, men sinkar den lite. Tydligen har det med aktiviteten i hjärnan att göra. OK, jag är lågutbildad, men nog fan tänker jag en hel del iaf. Jag antar att de menar ren problemlösning och andra mer stimulerande tankar men sådana kan man faktiskt ägna sig åt även om man är lågutbildad. Och att vara allmänbildad har inget med om man är akademiker eller knegare att göra.

Äsch, jag struntar i det här nu. Jag måste sova innan grabben vill ha brunch. Det är ju söndag så det är väl scones som står på menyn...

lördag 10 januari 2009

Elak mamma


Ja, hur småsint får man egentligen vara som mamma?
Grabben har gjort allt han kan för att provocera idag. Att sälja honom på blocket har inte varit ett alternativ eftersom jag ju fått betala för att bli av med honom. *suck*

Hur som helt så fick han till slut i uppgift att diska. Jag kollade lite och när han efter en stund kom till vitlökspressen var det så illa att jag väntade tills han micklat klart, petat och joxat, för att få ut resterna ur den. Ni vet, så där som man gör... När han äntligen lade ifrån sig den frågade jag med "oskyldigt" tonläge varför han inte använde sig av mojängen med piggar på som är till för att lossa på resterna i en vitlökspress.

Ok, jag har nästan dåligt samvete för att jag inte sa något innan.

Walk in




Det ligger nog något i det... *S*

Kontaktsiter


Av ren nyfikenhet och för att kunna sitta och klicka igenom alla singla killar i Västmanland som är reggade på en av de mer kända dejtingsiterna reggade jag mig på en i förra veckan. Jag avreggade mig därifrån efter bara några dagar. Det fanns många som varit medlemmar i flera år (innebär det att det inte är en framgångsrik metod??) men det var inget för mig.

Helt ärligt......

Vad är det som gör att killar tror att man blir intresserad om de har en bild av en väldans vältränad torso som smeks av kvinnliga händer? Hallå!! Det är väl inte meningen att det ska vara någon annan och tallar på honom redan innan han fått kontakt med någon potentiell dejt?

Inte heller förstår jag de som lägger upp bilder på sina barn. Klart de är söta, men barnen har inget på en dejtingsite att göra.

Någons båt, bil, mc, stuga, husvagn, hund, katt eller vad det nu kan vara är heller inte intressant. Det är väl ingen av killarna som söker en ytlig materialist?

Ett lustigt fenomen på denna sida var de som själva inte hade någon bild men avsade sig svar från tjejer som inte hade någon.

Mina antropologiska studier är avslutade och jag är avskräckt från sådana ställen för evigt. *L*