torsdag 15 januari 2009

Pappa


Många höjer lite på ögonbrynen när jag redogör för mina släktförhållanden. Detta beror mest på att jag liksom adopterat släkt när jag känt att det varit befogat. Det är min utökade släkt. Det är de som genom agerande och känslor hör till mig. Min faktiskt släkt är inte mycket att hänga i gran. Jag har min mamma och fem syskon, that´s it. Någon moster jag någon gång hör av och nu den sista månaden har farsans släkt valt att efter 35 år bry sig om hur barnen med samma efternamn som de har det.

Min farsa är en alkoholiserad, knarkande, småkriminell idiot med ett empaticentra i samma storlek som en atomkärna. Han var tack och lov inte närvarande under många av mina uppväxtår, men bestämde sig för en gästvisit när jag var en ung vuxen. Jo, han hade kommit några gånger innan också, men det var nu han skulle göra sin galaföreställning. Jag har inte pratat med honom sedan den dagen han hotade att först döda mig om jag inte begick mened för honom och när jag ändå vägrade valde att hota min son till livet. I området jag växte upp i fanns det många av de mindre rumsrena människorna i samhället. Jag kände tillräckligt många för att kunna använda mig av namedropping för att få farsgubben att inte att det inte var läge att bråka med mig. Han har försökt ta kontakt senare, men sedan detta hände får han inte komma i närheten av vare sig mig eller grabben. Det är nu över tio år sen.


Men trots att den där sorgliga figuren på något sätt lyckats avla en sådan bra människa som jag ;) så är det inget som gör honom till en pappa. Min pappa var precis här och hälsade på. Det är en person jag som tolvåring valde som extrapappa. Hans fru blev naturligtvis då min extramamma. Vi träffas allt för sällan eftersom detta engelska par valt att bosätta sig i Portugal. Idag var han bara här i ungefär en timme, men ändå får hans besök mig att må så himla bra. Han ser verkligen vem jag är, han lyssnar på vad jag har att säga och han tror på mig. Han frågar hur det verkligen är med mig, innanför det skal jag vanligtvis visar upp. Hade det inte varit för detta par hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut. De finns alltid där för mig, oavsett tid eller situation. De finns även där för grabben, som gudföräldrar och som extragramma och grampa (vi pratar engelska hemma). ♥ ♥ ♥

Jag är lyckligt lottad. =)

2 kommentarer:

marbor sa...

Åh du har så rätt!
Jag anser också att man har två släkter. Den ena är man infödd i. Man kanske inte alltid gillar dom, man kanske inte alltid saknar dom osv...
Sen finns den här extrasläkten som man själv valt av känslomässiga skäl. Människor man mår bra av, människor man får energi och tröst av...
Tur man kan välja lite iallafall...*L*


Och joooooooo....från att ha varit 10 år till att plötsligt ska ha varit 34 är det JÄTTELÅNG tid!...*S*

~Sol~ sa...

Jag har tre släkter. Den första är jag född in i. Den andra är det engelska paret och deras barn. Den tredje är min senaste fd, vars släkt jag fick vårdnaden om i separationen. =D

Nu låter det lite udda, men vi gillar varandra och ser ingen anledning till att sluta umgås som om vi vore släkt. Exet är dessutom ok med det, så då finns det än mindre anledning. =)

Jo, ska man hoppa direkt från 10 till trettiofyra är det stort. Men jag är iaf inte gammal. =P