onsdag 14 januari 2009

Ibland får man hjälpa karman på traven


För något år sedan jobbade jag på en annan skola. Jag var vikarie, men hade varit där i något år, så jag var rätt inkörd och hade lika stor del i besluten som de ordinarie. Vi fick då en vikarie till i klassen. Hon är 20 år äldre än jag och var expert på att "vara upptagen" och liksom försvinna när de tyngre delarna av jobbet skulle utföras. Efter några veckor hade alla tröttnat på henne, till och med den snällaste och mest älskvärda av mina kollegor. Den här vikarien ogillade verkligen att jag kunde tala om för henne vad hon skulle göra eftersom även jag ju "bara" var vikarie. Det sades aldrig högt, men under de två första veckorna frågade hon alltid läraren om hon verkligen skulle utföra den order jag givit. Jag försökte hålla mitt humör i schakt. Jag var faktiskt satans duktig på det. Fram tills den sista dagen...

Mina horn växte explosionsartat när hon låtit två av våra elever strosa iväg av sig själva med ursäkten att hon inte kunde kontrollera dem. Jag jobbar på särskola. Barnen är förståndhandikappade. De får fan inte gå iväg själva! De har ingen koll på om man bara kan gå ut och iväg eller inte. Efter att ha jagat efter barn på hela skolan kom de äntligen till rätta. Ska man se det krasst så visste vi med stor säkerhet vart de gått, men att inte gå med dem var fruktansvärt och jag var så arg att jag nästan tuggade fragda.

Hur som helst fanns det en uppgift vi av hänsyn till alla inblandade inte delgivit henne. När hon hade en timme kvar av sin arbetstid hos oss gav jag henne den. Min älskliga kollega kom förbi just som jag gjorde det och hon stirrade förvånat på mig. När denna vikarie gått iväg för att utföra uppdraget förklarade jag varför jag gjort mitt val. Övertygad om att hon skulle skälla stramade jag upp mig för det som skulle komma. Måttet på hur trötta vi alla var blev tydligt när denna väldigt snälla, beskedliga och fantastiskt rättvisa människa började skratta högt tackade mig.

Vi stod på pass för att ha lite koll på hur det gick. De tio minuterna (max) det tog oss att utföra den gick. Ytterligare tio gick. Nu hade vi nästan konvulsioner av skratt. Efter tio minuter till kom denna människa farande som en virvelvind. Hennes hår stod åt alla håll, svetten lackade och hon var hyperstressad. Snäll som jag faktiskt är hade jag gjort i ordning det hon kommit för att hämta. Jag visste ju.... *hehe* Jag erbjöd mig även att komma och hämta den elev hon hjälpt för att gå med den till bussen. Jag visste ju att hon skulle behöva lite extra tid med det hon höll på med och bussen hade precis kommit.

Glatt leende hämtade jag upp en glad elev som skrattande berättade att han minsann kastat bajs överallt. Med ett deltagande leende till vikarien sa jag "stackars dig!" innan jag med ett brett leende gick med eleven till bussen.

Den där vikarien misstänkte nog att vi "bofasta" inte råkade ut för det. Det handlar om känsla och respekt. Killen har aldrig någonsin gjort så mot mig. Hon vet nog innerst inne att jag gjorde så med flit men det var ju sista dagen och vi skulle inte jobba ihop mer, så vad gjorde det. Eller hur! Gissa vem jag jobbar med nu....? Men när det blir jobbigt (för det blir det) ler jag glatt och tänker på hur hon sett ut i panik och med håret till ända när hon torkade exkremiteter högt och lågt. =)

2 kommentarer:

Anonym sa...

*ASG*
Jaaaaa du eftersom jag jobbar med nästan samma målgrupp som dig, rörelsehindrade och där en del även är särskoleinskrivna så känner jag så igen mig i det du skriver. Fast vi har en "sån" personal i vårat arbetslag som aldrig ser helheten eller när dom extra tunga arbetsuppgifterna ska göras. Behöver jag tillägga att hon också är den ända i arbetslaget utan fysiska krämpor. Vi fick rådet av våran chef då vi efterfrågat helhetssyn och att vi ska hjälpas åt i arbetslaget att vi ska säga åt denna 45 åriga kvinnan då vi behöver hjälp! Som om man inte tjatar dagarna i ända ändå och som OM vi inte har sagt till och försökt med alla medel att öka hennes medvetenhet.. *S*

~Sol~ sa...

Jag vet exakt vad du menar. Idag jobbade jag med denna kvinna igen och som vanligt vägrar hon lyssna på vad helst jag bad henne om. Hon har varit på denna skola längre än jag och anser sig därför vara överordnad mig, trots att vi är i olika klasser och då känner olika barn olika bra. Hon vägrar verkligen lyssna när jag pratar om vad som ska göras. Hon kör sitt eget race. Mina närmsta kollegor ställer sig som en mur mellan oss för de vet att jag inte skräder med orden när jag slutligen tappar tålamodet.