Så blev man med son....

Sonen är hos sin pappa denna vecka. Uppenbarligen strular det där igen. Grabben kom nyss hem hit eftersom han inte kan sova där. Han vill byta rum med pappan för att se om en ny omgivning kan få ordning på problemet, men eftersom de inte kan prata med varandra blev det mest pajkastning i vilken grabben inte kan förklara problemet och därför helt sonika kräver att byta rum medan pappan blir obstinat och vägrar ge efter för vad han kallar för ett tonårsnyck som framlagts för att orsaka oreda i hemmet. Han är även förbannad över att sonen kräver att få byta rum.

Lägger man dessutom till att pappan inte ens kan få upp sonen ur sängen på mornarna eftersom han inte somnat förrän framåt småtimmarna inser man att något måste göras. Jag är iofs tacksam över att pappan och jag bor hela 75 m ifrån varandra och det därför är lätt för sonen att komma hit och sova när det blivit för jobbigt där, men det är ohållbart i längden.

Sonen har sömnproblem ibland även när han är här, men inte alls i samma utsträckning som där. Han kom hem för en halvtimme sedan och sover redan. Mornarna är sällan ett problem här, vare sig jag är hemma när han måste upp eller inte. Regler är inte kul, men fasiken vilken skillnad de gör. Har man inte haft några innan är det svårt att införa dem när ungen är femton. Hur svårt kan det vara att fatta?

Nåja, sonen kommer nog sova här rätt ofta framöver. Inte mig emot. Men det vore ju skönt om de kunde lära sig kommunicera. Jag får inte betalt för att vare sig medla eller tolka.