En kommentar från *en annorlunda mamma* har fått mig att fundera. Hennes fråga var om det verkligen finns normala män. Klart det måste göra det! Jag har bara inte varit speciellt bra på att hitta dem. För att vara någon som i allt annat är rätt vettig och ofta visar upp en bra portion sunt förnuft är jag sorgligt bristande i mitt omdöme av killar...
Jag har väl inte så himla många att gå igenom, men det finns tre som måste räknas som ex och några som mest varit i inledningen av att bli ett förhållande.
Mitt första ex är ju beskriven rätt bra i mina två tidigare inlägg, så honom hoppar vi över just nu. Say no more, liksom...
Ex nummer två var himla bra, för han såg verkligen mig. Precis vad jag behövde! Iaf innan jag insåg att han alltid ville se mig. Inte av svartsjuka, utan av osäkerhet. Något annat jag inte behövde var att han så fort vi hunnit flytta ihop bestämde sig för att det då var ok att förvandlas till en svamp. Efter en enda månad åkte han ut.
Mitt tredje ex fick sju år av mitt liv. Det är svårt att förklara. Allt var inte guld och gröna skogar, men heller inte ett rent helvete. Till slut var avvägningen tyvärr oftast mot det dåliga och då orkade jag inte mer. Han var så himla kul. Spontan, impulsiv, skojfrisk, kärleksfull, hämningslös och tokig. Allt detta är bra. Han hade varit suverän om han inte också hade en annan sida. Den var tungsint, ansvarslös, humörskiftande, manipulativ, oekonomisk och egoistisk. Tyvärr har han lämnat spår i mitt liv långt efteråt eftersom han även var rätt duktig på att dölja vissa saker tills efter jag tagit några stora beslut baserat på det jag visste om honom innan. Idag sitter jag med skulder jag har svårt att bli av med för att jag är låginkomsttagare, ensamstående mamma och faktiskt inte vet från månad till månad om jag har jobb. Spännande får en helt ny innebörd...
Jag har väl inte så himla många att gå igenom, men det finns tre som måste räknas som ex och några som mest varit i inledningen av att bli ett förhållande.
Mitt första ex är ju beskriven rätt bra i mina två tidigare inlägg, så honom hoppar vi över just nu. Say no more, liksom...
Ex nummer två var himla bra, för han såg verkligen mig. Precis vad jag behövde! Iaf innan jag insåg att han alltid ville se mig. Inte av svartsjuka, utan av osäkerhet. Något annat jag inte behövde var att han så fort vi hunnit flytta ihop bestämde sig för att det då var ok att förvandlas till en svamp. Efter en enda månad åkte han ut.
Mitt tredje ex fick sju år av mitt liv. Det är svårt att förklara. Allt var inte guld och gröna skogar, men heller inte ett rent helvete. Till slut var avvägningen tyvärr oftast mot det dåliga och då orkade jag inte mer. Han var så himla kul. Spontan, impulsiv, skojfrisk, kärleksfull, hämningslös och tokig. Allt detta är bra. Han hade varit suverän om han inte också hade en annan sida. Den var tungsint, ansvarslös, humörskiftande, manipulativ, oekonomisk och egoistisk. Tyvärr har han lämnat spår i mitt liv långt efteråt eftersom han även var rätt duktig på att dölja vissa saker tills efter jag tagit några stora beslut baserat på det jag visste om honom innan. Idag sitter jag med skulder jag har svårt att bli av med för att jag är låginkomsttagare, ensamstående mamma och faktiskt inte vet från månad till månad om jag har jobb. Spännande får en helt ny innebörd...
Sen har vi de som aspirerat till att bli ex....
Nummer ett visade sig faktiskt vara kär i mig, men var livrädd för konceptet barn så han gick bort som pojkvän. Vi var otroligt nära vänner tills han träffade sin nuvarande och han inte längre fixade att umgås med mig som innan.
Nummer två var inte kär i mig. Då. Det tog honom fem år innan han insåg att han faktiskt var det. Troligt att jag behöver någon som tar fem år på sig att förstå något så elementärt.
Jo, det finns normala killar. Jag ska nog ta och finna mig en sådan. Det känns som om det är dags för det. =)
Nummer ett visade sig faktiskt vara kär i mig, men var livrädd för konceptet barn så han gick bort som pojkvän. Vi var otroligt nära vänner tills han träffade sin nuvarande och han inte längre fixade att umgås med mig som innan.
Nummer två var inte kär i mig. Då. Det tog honom fem år innan han insåg att han faktiskt var det. Troligt att jag behöver någon som tar fem år på sig att förstå något så elementärt.
Jo, det finns normala killar. Jag ska nog ta och finna mig en sådan. Det känns som om det är dags för det. =)
4 kommentarer:
När du hittar denna normala man,, så informera mig så jag kan ta kort på honom..Vill ju ha bildbevis när jag berättar för andra om denna normala man... :)
Hahahahaha...
Jag lovar. Jag ska ta kort på honom själv och lägga ut för allmän beskådan. ;)
Det finns ju många knepiga tjejer också, så det är ju inte konstigt att några av dom killar man råkar träffa på är skadade... dom kanske har hunnt bli lite knepiga på sin resas gång...
Lina, det är väldigt sant. Många är nog lika skadade av hanteringen av dem som en annan.
Skicka en kommentar