Några minter

Om en liten stund måste jag kliva på min stålhäst och bege mig ut i den blöta världen. Inget jag ser genom fönstret lockar mig att ta klivet utanför dörren, men jag har inget val. Det är bara att konstatera. Tidiga mornar är inte min grej. Men, men, jag överlever och är glad över att jag själv får välja det mesta på mitt nästa schema.

Have a nice day!

Korkat

Grabben var vaken när jag kom hem vid sju i morse. Han önskade snart att så inte var fallet. Jag fick frispel när jag såg disken och skräpet som travats runt hans dator, på diskbänken och på bordet. Herregud, jag var ju hemma och fixade i ordning köket senast igår! Det borde inte vara möjligt. Men tydligen är det det.

Efter en lång harang han inte ens lyssnade på (vilket jag visste innan jag ens började, men det verkar sitta i generna att jag ska likna min mamma i något iaf) blev jag mer specifik. "Om du inte tar bort disken och skräpet från ditt rum ämnar jag på fullaste allvar ta dina datakablar!"

Han såg mindre imponerad ut, faktiskt. Tja, som förväntat spädde det på min frustration så att kolugn eller bärsärk var de enda alternativen. Jag valde att lugnt tala om för honom att jag faktiskt älskar honom men att jag i just detta ögonblick funderar på hur han skulle klara sig med hjärnskakning och bara en arm eftersom jag skulle ha slitit av den andra för att tillfoga honom hjärnskakningen.

Ni som inte träffat oss behöver kanske veta att vi har en väldigt speciell jargong. Det låter ofta hårt och elakt, men i grunden finns en djup förståelse och humor. Rått men hjärtligt, brukar man nog säga. Hur som helst så renderade den mentala bild jag målade upp i hans sinne ett ofrivilligt flin mitt i allt och snart hade vi målat upp en etter värre bild av vad som kom näst efter avslitna lemmar och skakade huvuden.

"By what right do you come here and complain?" *frammuttrat*
"I have every right! I´m your mom, I live here, I pay the rent, cook your food and do the laundry!" *harmset*
"Nope, can´t see that any of that gives you the right to be a pain in my life." *eftertänksamt*
"I pay for your internet." *slugt*
"Eeeehhhh.... ok. You win...." *stukad*

Han fanns sig dock rätt fort. Tyvärr var det lite för tidigt på morgonen efter en natt med allt för lite sömn för mig. Jag borde ha tänkt till innan jag ingick ett vad med honom, speciellt när han dessutom har en djävulsk blick i ögonen.

"If I´m right, you take care of the kitchen. Yes?"

Gissa vem som städade köket? *suck*

Nåja, han plockade iaf undan i sitt rum. Man får vara glad för det lilla. Och egentligen är jag lite stolt över att han lyckades lura mig.... men berätta för fasen inte det för honom! ;)

Möte

Nu är mötet över. Trots att jag bemödade mig att vara trevlig hela tiden var jag noga med att tala om hur deras agerande uppfattats av oss runt omkring. Jag ifrågasatte även varför ärendet stagnerat hos dem istället för att bli vidarebefordrat till de instanser det egentligen hör hemma. Naturligtvis fick vi inga svar annat än att de inte sett hela bilden förrän helt nyligen. Ändå har det förklarats och nötts i minst åtta månader. Imponerande.

Han tyckte att jag kunde ha tonat ner det hela. Kanske har han rätt. Men samtidigt vill jag inte att någon annan ska råka ut för samma sak och då är det bättre att säga vad man faktiskt tycker och vad man upplevt istället för att gå därifrån och säga det bakom ryggen på dem. Att pejla människor, reaktioner och handlingar är deras jobb. I detta ärende körde de över, missade och gav sanktioner där det inte skulle finnas några. Inte ok.

Nu, när ärendet redan gått över huvudet på dem, ska även de skicka en anmälan till rätt instans, för att "det ska gå snabbare och visa att även de instämmer i det skedda." Mmmmm.... kändes lite som att de öser i ett sjunket skepp. Nåja, nu är bollen i rullning på annat håll...

Småplock

Denna gång var hon borta i fem dygn. Trots upprepade löften har det ännu inte utsetts någon ärendeansvarig på socialen. Istället får vi nu gå till en akutgrupp som annars har hand om saker som är paniskt akuta och inte har med återupprepade mönster att göra. Jaha. Kan ju inte bli sämre än vad som är nu.

Idag är det samtal på Familjecentrum. Denna gång, som troligen blir det sista som är där, ska jag vara med på. Lika bra det. Människan där har tydligen upprepade gånger sagt till detta förvirrade barn att hon ska satsa på sig själv och skita i andra. Det är väl en sak att säga det till en normalt tänkande människa som skulle förstå vad som menades men att säga det till någon som på alla vis söker sanktioner för sitt beteende är mindre smart. Dessutom upplever jag det som mindre smart att sitta tillsammans med barnet och köra över föräldern och på så vis döda den auktoritet han må ha ägt inför barnet. Så mycket för psykologisk utbildning...

Jobbet går suveränt. Jag trivs som fisken i vattnet och är nästan ledsen då jag har en ledig dag. Jag vill jobba, jobba, jobba. Lite för att det distraherar från allt annat, men mest för att jag bokstavligen älskar mitt jobb.

Sommmarplanerna fortskrider, men ändras från gång till annan. Vet fortfarande inte vad vi ska göra, men det känns som ett mindre aber. Han har en båt vi kan guppa omkring på om det är soligt, det funkar för mig. Visst vore det trevligt att åka en sväng till Tyskland, som det var prat om, men att guppa omkring på Mälaren är mer i min prisklass.

Kalasen har avlöst varandra. Lördag, söndag, måndag, sen kommer även idag och i morgon. Det är bra för då tar man sig äntligen tid att hälsa på dem man tycker om. Jag har varit lite dålig på det på sistone, men när någon fyller år tar man sig i kragen. Synd bara att fikat är så gott. Jag kommer ha min alldeles egen kategori i Beach 2010.

Jag har hittat världens godaste yoghurt. Valios fruktyoghurt, laktosfri och med smak av äpple, kanel och vanilj. Att det blev laktosfri berodde enbart på att smaken inte fanns i någon annan variant.

Jag försökte få en drop-in tid hos frisören igår, men efter att ha varit på tre ställen på vägen hem från jobbet gav jag upp. Mitt hår är för bedrövligt slitet och behöver ett lyft. Vis av tidigare erfarenheter vet jag att det faktiskt får en att må bättre. Alltså är det hög tid att klippa av det slitna. Allt som lyfter humöret är guld värt just nu.

Tack och lov att grabben mår bra, att han just nu inte behöver extra omsorg. Naturligtvis får han omsorg hela tiden, ni vet vad jag menar. Hoppas jag. Han är så otroligt mycket gladare än han var för bara några månader sen, vilket är en otrolig lättnad. Han resonerar logiskt och ser till och med sina egna brister - ibland. Snacka om utveckling!

Jag har inte orkat följa "mina" bloggare på ett tag, men nu ska jag läsa ifatt lite.

Solen skiner, himlen är blå. Fasen vad synd att det blåser så fasligt. Aldrig är man nöjd. =P

...

Bra och dåligt

Det är fortfarande full rulle.

Jag började jobba igår! Det var hur skönt som helst, trots att jag var övertygad om att gudarna skrattade åt mig när de anordnade den där slaskstormen, att min vinterjacka är hos Honom och jag sov hemma, trafikljusen som inte funkade, växlarna på cykeln som valde just tio över sex den morgonen jag försökte ta mig till jobbet i decimeterdjupt slask att krångla och att jag, när jag äntligen kom fram, var blöt, kall och fick vänta aslänge innan någon kunde komma och öppna åt mig.

Cirkusen verkar oändlig, men nu verkar de äntligen fatta allvaret i det hela och har omprioriterat det till ett akutärende. Min tilltro till myndigheten är dock lite för påverkad av tidigare erfarenheter att jag befarar att det i praktiken inte innebär någon skillnad. Vi får se. Det finns vissa saker i det hela som inte längre är orosmoment, men i det stora hela är det bara stort och jobbigt.

Vi planerar semester. Eller, för att vara mer korrekt, han pratar om att åka runt till olika ställen medan jag våndas över att ha råd. Visserligen tycker han att jag inte ska oroa mig över det ekonomiska eftersom han gärna står för det mesta, men alla som känner mig vet att jag våndas mer över den tanken än att inte ha själv ha råd. Vi kommer att behöva mötas på halva vägen. Tur att jag bara har en och en halv veckas semester på sommaren, då kan planerna inte bli allt för stora. =)

Nu ska jag iväg och jobba. Himmel vad skönt det är att kunna säga det. Underbart. ♥

Mycket nu

Cirkus Det (måste ju döpa det till något!) har fortfarande biljetter kvar för de som vill se två förhållandevis ungdomliga 36+ taggare bli dränkta av clowner som sprutar vatten ur blommor, nedslagna av frigolitslagträ eller helt enkelt kvävda av tyngden av femton Pennywiser som studsar upp och ner på dem.

Ja, som ni kan förstå verkar det inte finnas någon synlig ljusning i situationen med dottern. Det kommer nog, även om det känns avlägset nu. Man famlar i blindo. Nu blir det till att ligga på, ringa och vara riktigt skitjobbiga för de som påstås vilja hjälpa oss. Förhoppningsvis blir det då lättare att hjälpa än att ignorera och dra ut på tiden.

Jag bevittnade en mindre operation igår. Fick till och med hjälpa till att hålla undan lite hår så att doktorn kom åt ordentligt. Ja, den otroligt söta kattpojken som leker kung hemma hos Honom är numera en eunuck. Snip, snip, så var det avklarat. Eller, hon öppnade påsen med en skalpell, skar sedan igenom en hinna för att hitta kulan, slet sedan i den så att ledarna drogs ut som en gummisnodd, satte en peang, knöt en redig knut vid peangen och sen klippte hon helt enkelt av bollen. Samma procedur med den andra kulan sen. Väldigt intressant att se. Han var inte med i rummet förstås och jag får inte beskriva proceduren för honom. Förstår inte vad det är som blir så känsligt så snart bollar är inblandade. *hehehe*

Mina grannar ska flytta. Det känns overkligt. Har vetat om det i några dar nu och är himla glad för deras skull. De får äntligen ett hem där de får plats utan att klättra över varandra. De kommer dessutom bo i ett bra område, så barnen kommer ha det bra. Inget att oroa sig för där. Mindre trafik omkring huset också. Som ni ser, det är bara fördelar med flytten. Tur det, annars hade jag inte kunnat förlika mig med tanken på flytten. Jag kommer sakna dem som sjutton. Det finns inte en möjlighet att jag får lika bra grannar igen. Dessa är ju mer som familj än som grannar och vänner.

Idag är jag officiellt en anställd igen. Lustigt nog börjar min anställning med två lediga dagar, så mitt första arbetspass är inte förrän på torsdag, men jag suger ändå på det faktum att jag är anställd. Jepp, jag har ett jobb, jag gör nytta och jag är inte en (visserligen påtvingad, men ändå) frisk människa som bara drar benen efter sig hemma.

Äntligen! Min första dag som anställd ska jag ägna åt att strosa i butiker och hjälpa en väns dotter med lite engelskläxa. Blir bra det. =)

Morgonfunderingar

Den käre Pennywise är den enda möjliga symbolen för vår cirkus...

Fick lite sovmorgon i morse. Hur skönt och välbehövligt som helst. Har ju varit vaken länge på kvällarna och sedan uppe hyfsat tidigt på mornarna. Blir lätt så när jag druckit vin. Inte har jag förmånen att kunna sova ut ordentligt då inte. Nej, nej, jag blir rastlös en så där fyra, fem timmar efter jag somnat, oavsett tid det var, och är rastlös och läskigt pigg. Suveränt för alla i min närhet eftersom jag ordnar brakfrukost och donar innan de går upp. Själv skulle jag nog behöva sova lite mer men man gör det bästa av det.

Igår sökte Muhammed upp berget. Grabbens gudfar är pga av askmolnet strandad i landet. Han har varit överhopad med jobb och jag har knappt varit hemma. Kombinationen ledde till att vi inte träffats på alldeles för lång tid. Igår tog jag tjuren vid hornen och åkte hem till morsan, där han är inneboende. Eftersom jag ju var där för ca 1 ½ månad sen hade ingen, minst av allt jag, förväntat mig åka dit på något år eller så. Nåja, jag ville verkligen träffa honom, så jag är glad över att jag åkte dit.

Dottern är ett kapitel för sig själv. Cirkusen har inte lagt ner. Vi har fortfarande hedersplatser mitt i manegen.

På torsdag går jag på mitt första arbetspass. Jag tror de roat sig lite på min bekostnad. De vet att jag gillar att jobba eftermiddagar och kvällar. På torsdag börjar jag kl 6.30. Härligt, med en twist!

Snart kryssning. Det är med jobbet och jag ser fram mot den. I övrigt är jag inte överförtjust i kryssningar men någon gång ibland finner jag att jag faktiskt vill åka. Gänget som ska med är så där lagom galna att det kan bli skitkul, trots den allmänna schabbigheten som råder på båtarna.

Idag ska jag inte göra ett enda nyttigt dugg. Visserligen ska jag iväg en sväng men det är ett rent nöje och har inget med nytta att göra. Undrar om jag ska gå lägga mig och vila en stund till...?

Samkväm

Jag och bloggvärldens lilla fluga på väggen, Meta, fick kontakt genom AP (som tydligen inte finns längre) och sedan när hon kommenterade i min blogg. Sedan dess har det utvecklats och jag har fått möjlighet att träffa denna glada, varma människa irl också. Det är en enkel och trivsam person som svamlar nästan lika mycket som jag, så vi hittar alltid något att prata om.

Eftersom vi nu bor i en mellanstor stad med lillebrorskomplex och småstadsmentalitet blev jag inte förvånad när det framkom att min Han och hennes Man jobbar på samma ställe och faktiskt känner till varandra. Inte så att de umgås, utan de har varit ytliga bekanta i ett gäng år. Dessutom bor de på gatan bredvid.

Självklart kom det på tapeten att umgås lite någon kväll. Igår kväll blev det av, efter att jag fått vänta på att Han skulle fixa håret ordentligt. Det var en trevlig, avspänd och skön kväll hemma hos dem. Hennes Man är lättsam och efter bara en liten stund pratade vi alla på som om vi känt varandra sedan tidernas begynnelse. Även min Han släppte på hämningarna och tog in atmosfären i sällskapet snabbare än jag förväntat mig.

Det händer mycket omkring oss just nu. Mycket som suger ut energi och lämnar oss med en känsla av hopplöshet. Kvällar som igår är rena energiboostar och glädjen av upplevelsen ligger kvar (liksom Han kommer behöva göra i sängen idag) som en skyddande mur runt energidepån. Tack för en suverän kväll, Meta!

Finbesök

Igår kom en nära vän som jag träffar alldeles för sällan (mest beroende på att hon bor en bit bort) för att besöka mig. Hon hade sitt yngsta yrväder med sig, han som bara ääääälskar sin Von. Helt underbar unge och det störde mig inte ett dugg att han var vaken till halv tio och krävde uppmärksamhet. Visserligen behöver små barn sova, men ibland är det värt att rucka på rutinerna. Vi visste ju att vi skulle sitta och prata långt in på natten. =)

Idag blev det lite sightseeing i vår eminenta lilla stad. Jo, jag skarvar. Staden är medelstor, rätt vanlig, grå och faktiskt lite trist, men det blir ändå lite roligare när man går med någon som ser den med nya ögon. Fika och promenad var precis vad jag behövde. Ja, och coca cola då. Vinet igår krävde en lite tribut, något som inte hänt på väldigt länge.

Jag är satans glad över att jag inte blir bakis, men just coca cola kan ibland bli ett krävande behov dagen efter. Jag trodde förr att det var själva kolsyran jag ville ha och provade därför annan läsk, men nix. Det är antingen coca cola eller grape tonic som gäller, punkt slut. Tur att jag har en butik några hus bort. =)

Det var...

Grabbens flickvän tvekade inte en sekund. Gubben jag har kort på är samma slemmiga typ som glodde så konstigt på grabben när de åkte buss här om dagen.

Håll tummarna för att han inte blir nyfiken och vill ha kontakt.

*suck*

Öhhh?

Bild lånad på nätet.

Jag har en fundering som troligen får någon upplyst att höja på ögonbrynen och småle åt min enfald, men om möjligt skulle jag vilja ha svar....

När man tvättar finns det ju olika tvättmedel och inställningar på maskinen beroende på om man tvättar vitt eller kulört. Det har jag inga som helst svårigheter att förstå anledningen till. Glasklart! Tack och lov, kanske jag ska säga...

Men... På mitt torkskåp står det dels tid, sedan finns även ett reglage för vilken sorts tvätt man hänger in. Varför? Spelar det någon roll om min blus är blå eller vit när den ska torka? Tar det olika lång tid att torka grönt och rött? Jag förstår verkligen inte meningen att välja mellan kulört och vitt när kläderna hänger i torkskåpet. Förresten blandar jag kulörer och vitt där inne. Vad ska jag då välja?

Är jag enfaldig eller är själva grejen oförklarlig?

Stora stygga vargen

Härliga tider!

Jag har blivit utnämnd till den som bara förstör för flickan. Jepp, eftersom jag anser att man ska hålla det man lovar och att det blir konsekvenser av att inte göra det är jag just nu den hemskaste människan i ett par skor. Det är riktigt intressant.

"Varför tog DU bort internet från min dator?"

"VI tog bort internet från din dator för att du skolkade för att kunna sitta på msn hela dagen och sedan inte stängde av burken vid den tid vi sedan länge bestämt. Detta var ett uttalat villkor när du fick tillbaka internet efter förra vändan."

Ja, vad säger man? Hon vet mycket väl att Han inte hade orkat genomföra konsekvensen och att det därför är jag som sett till att den blev. Däremot är vi rörande överens och jag stampar absolut inte på som ett ångvält. Nej, vi har pratat om detta och han är glad över att jag orkar där han själv känner sig utmattad. Naturligtvis stöttar han mig och han ska ta ett snack med morrhoppan och förklara att jag inte genomför något gällande henne som vi inte gemensamt diskuterat och kommit överens om. Hej, mitt namn är Zeke...

Nytta och nöje

Idag ska jag få vara med på en planeringsdag med jobbet. Visserligen börjar jag inte förrän i nästa vecka, men jag lyckades komma med på den här dagen ändå. Äntligen för jag göra något som känns nyttigt igen!

Vi ska åka ut till natursköna Målhammar Gård och njuta av sceneriet medan vi tragglar oss igenom Vår lokala arbetsplan. =)

Jag vill också!

Jag var på stan idag. När jag gjort mina ärenden stannade jag upp en sekund för att fundera ut vilken som var den bästa strategin för resten av dagen. Min blick föll på ett gammalt par som just då skulle över gatan alldeles intill mig. Ingen av dem var en dag under 85. De höll varandra i handen redan innan de kom i mitt blickfång. När de kom fram till trottoarkanten vände sig mannen kärleksfullt mot sin kvinna och bad henne gå försiktigt. Det var vackert som en tavla.

Jag vill också vara kär när jag är så pass till åren.

Svar på en kommentar

ullisen - Jag tar det inte alls på fel sätt och faktiskt har jag gjort precis det du skriver utan resultat. Hon stirrar bara blankt och säger att hon inte vet. Eftersom jag vet hur svårt det är att förklara och sätta ord på känslor har jag frågat vid ett flertal olika tillfällen så att hon tvingas fundera på det i mellanåt och då kanske kan sätta ord på det hela. Inget än, även om hon gärna kramar mig och söker sig till mig när hon är ledsen/glad/upprörd etc. Jo, jag vet att det är ett steg i rätt riktning, men det är ändå frustrerande att inte nå fram som jag önskar jag gjorde.

Han har sökt massor med hjälp för att få henne på rätt köl, men blir bara bollad mellan olika instanser. BUP tar inte emot henne utan "remiss" från Familjecentrum och där har det tydligen gått prestige i just detta ärende och de gör vad de kan för att han ska känna att det hela ligger på honom, att han måste ändra sig för att få detta att funka. De bryr sig inte ett dugg om att hon har ett tungt bagage hon behöver hjälp med att bearbeta för att kunna utvecklas och gå vidare och då ändra beteende, utan nej, trots att han verkligen försöker förstå, inte skäller utan istället försöker resonera och hitta en lösning, har sökt all hjälp som finns, gått en föräldrakurs, har regelbundna samtal med familjerådgivare och ringer för att få råd när sådant här uppstår måste han ändra sig för att hon ska må bra. Lite som att slänga ett plåster på en cancersvulst och sen skylla på Salvekvick när det inte läker.

Jag ämnar inte ge upp på henne. Finns inte. Du har helt rätt, jag har tänkt finnas kvar i Hans, och därmed även hennes, liv väldigt länge. Det handlar heller inte om att orka, inte egentligen. Det här är vad som är och det här är vad som måste lösas. "Svårare" är det inte. Ibland kommer jag behöva kliva undan i någon eller några dagar för att andas, men det är inte detsamma som att ge upp. Hon är väl värd kampen. Våra nerver kommer slitas sönder och vi kommer bli gråhåriga i tid, men vi gör vad vi kan.

Däremot tänker jag ibland skrika ut min frustration här i bloggen eftersom det är en ventil, ett sätt att inte ta ut det på henne. Jag kan kalla henne ungjäkel, satmara, skitunge och vad annat jag känner just då, men det innebär inte att jag avskyr henne i sig. Det är handlingarna jag inte kan med och som där och då blir så pass tunga att jag måste avreagera mig på något vis. Galghumor är något jag ofta tar till för att orka igenom jobbiga situationer. Jag uppskattar kommentarer, förslag, lugnande ord, ifrågasättningar och vad det nu kan vara eftersom det ger mig en annan synvinkel på saken, men tror man att jag inte tycker om henne eller reagerar för hårt har man fel. Jag väljer bara att skrika här istället för att skrika på henne.

Här om dan sa flickan själv till mig att hon önskade hon var mer lik mig eftersom jag har ett sådant tålamod och sällan retar mig eller hetsar upp mig på någon/t. Hon ville ha mitt lugn och öppna syn på livet. Jag ser det inte själv, men det är fler som sagt att jag är otroligt tålmodig och lugn. Jag finns här för henne. Hon måste bara upptäcka det. Eller nej, hon vet det redan, hon måste bara ta till sig det ordentligt. Någon gång snart kanske vi kan komma till kärnan av det hela. Jag önskar bara jag kunde få hjälp att nå dit av BUP. Det är möte med Familjecentrum om två veckor. Jag ska följa med denna gång.

Jag har berört hans del av kommunikationen väldigt lite i detta. Det beror på att de knappt har någon. Jo, klart de pratar och umgås, men när det gäller känslor och stormar krockar de direkt. Flickan har inget tålamod med en massa frågor och han söker förklaringar. Inte en bra kombination. Eftersom de inte bott ihop mer än det senaste året har de inte en tidigare grund att stå på utan söker fotfäste samtidigt som dessa stormar sliter undan fötterna för dem. De har bägge uttryckt lättnad över att jag finns där som en buffert så att de inte hamnar i ett dödläge där någon bryter ut så hårt att de skadar sin relation för en lång tid framöver. Det är på väg åt rätt håll, men det går plågsamt långsamt. Men framåt är framåt, oavsett fart.

Låt det inte vara

Sonen berättade om sin bussresa igår. Tydligen upplevde han den som creepy. En äldre man.. eller som sonen sa... "Some older, trashy guy"... stirrade tydligen så pass att sonen märkte det. Bara det säger en hel del, men när sonen flyttade sig bakåt vände sig gubben om för att kunna fortsätta stirra på honom.

Eftersom sonen åkte med endast tjejen och de bägge säger att de inte ens pratade med varandra kan han inte ha känt sig störd av ungdomarna och därför stirrat ut dem. Inte heller stirrade han på dem, utan det var så påtagligt att han stirrade på sonen att flickvännen frågat honom om han kände gubben.

I ålder och allmän beskrivning kan det ha varit min farsa. Jag visade grabben kort, men de är över 15 år gamla så han var inte säker. Det kunde ha varit han. Grabben och jag är så lika att det kan ha fått gubben att reagera. Fan också.

Inte som jag tänkt

Igår var jag taggad att skriva lite annat än det vanliga dravlet om hur min dag såg ut, men då funkade förstås inte bloggen alls, så ni blev utan. Istället skrev jag äntligen klart det där kapitlet jag låtit bli att fundera på. Det blev nog bra till slut. Faktiskt.

Spiralen är i topp. Ungjäkeln är försvunnen igen. Hon såg till att bli förbannad i förrgår, låtsades åka till skolan igår och är sedan dess puts väck. Just nu är jag inte det minsta orolig utan bara förbannad. Det spelar fan ingen roll vad man gör, hon bryr sig inte, skiter i det blå skåpet och lär sig inte det minsta av sina tidigare erfarenheter. Tragiskt.

Nu på morgonen gav sonen mig en kram och sa att han älskar mig, solen skiner, jag ska skriva anställningsavtal idag och syrrans troll väntar med förväntning på att deras moster ska hämta dem på dagis/fritids. Dagen kommer att bli bra.

Hmmmm

Om tonåringen är ovanligt trevlig, hjälpsam och omtänksam... är det läge att undra vad han har i kikarn då?

Nu börjas det igen

Det har varit en relativt lugn månad med Hans dotter, men nu har flickan myror i byxan och är nästan elektrisk igen. Jag ser det på henne, märker det på sättet hon pratar och tycker överlag att det är uppenbart. Han tycker inte det är lika lätt att upptäcka men även han märker att det är på väg uppåt nu. Nåja, bara att bita ihop och ta sig igenom.

Födelsedag

I morgon fyller Han år. Då jag inte vet hur de brukar fira har jag inte lagt mig i bortsett från att jag bakat bullar och kladdmuffins och gjort en vit chokladmousse med tillhörande bär som brukar vara populär. Tydligen var det mer än vad som brukar bjudas på, men det blev uppskattat iaf.

Solens sken lockade ut alla på baksidan och hans brors två yrväder krattade gräsmattan för allt de var värda. Tack för det! Mindre jobb för oss och de är nog lagom trötta i kväll. Win-win. =)

Nu har jag träffat alla på hans sida utom hans mormor och morfar och överlevt pärsen. Nu är det väl lite överdrivet att kalla det så, men jag har aningens vårt när det gäller att träffa släkten. Vet egentligen inte varför med tanke på att jag verkligen gillar den släkt jag fått som bonus tidigare. Ändå är det jobbigt tills första mötet är över. Nu kan jag slappna av mer. =)

Solsken och vi är alla på gott humör. Perfekt upplägg för en trevlig söndagkväll. =)

Massor

Födelsedagar är roliga. Jag gillar verkligen att fundera ut presenter som passar just den personen den är ämnad till och har man sedan turen att lyckas hitta det man funderat ut är det ju ännu roligare att ge.

I april fyller fan och hans moster år. Inget illa, men det är väldigt många av mina nära och kära som officiellt blir ett år äldre denna månad. Nu firar jag inte alla jag känner som fyller i april eftersom en del är ytligare bekanta, men det blir ändå nio stycken som ska gratuleras. Tur att alla vet att jag är en fattig sate som ger med hjärtat hellre än med plånboken. =P

Födelsedagarna går så där i perioder. Under april är det multum, sen blir det lugnare fram tills tidigt i september. Då börjar en strid ström som håller i sig tills i mitten på november. Jisses, vad man lär ha firat sommaren samt att det måste ha varit tråkigt under de långa vintermånaderna och härligt pirrigt under vårmånaderna genom åren. ;)

Overkligt

Grav-viket påbörjas egentligen inte förrän den 12 maj, men de vill ha in mig tidigare. Tydligen har alla där uttryckt en stor glädje över att jag får komma tillbaka. Snacka om att det värmer och gör att man känner att man vill tillbaka! Redan den 20 april får jag återgå till att bli en nyttig person i samhället. Visserligen verkade det som om de ville att jag skulle börja ännu tidigare, men en snabb överblick på mina stämplingsdagar gjorde att det inte kunde bli aktuellt förrän den 20´ e.

Det känns lite overkligt. Jag ska inte bara börja jobba igen, utan jag ska börja jobba just där jag vill jobba. Som om inte det vore nog så ringde chefen igår och förhörde sig lite om vilken lönenivå jag ligger på. Hon bad så mycket om ursäkt över att inte ha allt för stort svängrum i och med att det gäller ett vikariat, men hon skulle göra vad hon kunde för att höja min rätt miserabla lön. Utan att jag ens tänkt fråga. Herregud. Jag hade inte ens tänkt på det. Jag har bara varit salig över att få börja jobba igen. Men hon tänkte i mitt ställe. Tack för det!

Gårdagen gick som i ett rus. Idag är jag mer sansad. Inte mindre glad, absolut inte. Jag är helt otroligt glad. Det spritter i kroppen och just här och nu känns det som om allt, precis allt, kommer att ordna sig. Jo, även sådant som inte rör jobbet eller sonens skolgång. Vi har haft några kvällar för oss själva eftersom dottern har påsklov och valde att åka med kompisen som var här hela helgen hem under några dagar.

Tiden har varit välbehövlig och vi har ägnat mycket tid åt varandra. Som jag sa tidigare, framtiden kommer tids nog. Just nu mår jag bra, just nu är jag kär, just nu vill jag detta så det värker. Det vore ju satans korkat att slänga det i sjön då, trots att det finns osäkra element i det hela. Osäkert betyder inte katastrof. Inte nödvändigtvis. Det kan även betyda att man växer sig starkare tillsammans. Det kan kanske till och med betyda lycka i slutänden. Jag ämnar låta bli att fundera på det tills det står för dörren.

Jo tjena!

Som den historianörd jag är blev jag självklart nyfiken då jag hittade "Vilken historisk person är du?" på Nationalencyklopedins sida. Nu skulle det testas! Visserligen bara sex frågor, men lite roligt ändå...

Resultatet vette fan om jag var så nöjd med....
Utifrån sex frågor och 150 personer att välja mellan är jag alltså mest lik en kallhamrad, blodtörstande terrorist. Härliga tider!

Yes!!!!

Jag har fått jobb och grabben kommer med största sannolikhet att gå i skolan i höst.

Idag har jag gjort en anteckning i almanackan om att denna dag är en av de bästa jag någonsin upplevt. Jag vet att det fortfarande är före lunch och att dagen inte på långa vägar är slut, men herre jisses...

Preliminärbesked om att grabben kommit in på den gymnasielinje han sökt och bestämt besked om att jag fått vikariatet på stället där jag jobbade förut och dit jag så gärna ville tillbaka gör att resten av dagen också kommer att bli bra. Denna dag kan rimligen inte bli annat än bra.

Tonåringar!

Samtal med sonen i går kväll...

Jag: I´ll be home a few nights this week, but I don´t know which.

Son: What??? Why?

Jag: Ummmm... Because I live here?

Son: You really don´t need to. Just pay the rent, come cook for me and do my dishes and laundry from time to time and I´ll be fine.

Han trodde verkligen att det skulle funka också. Minen blev mindre strålande när han insåg att det inte riktigt föll i den jord han hoppats på. Älskade puckunge! Inte riktigt barn men ännu inte vuxen. ♥

Kungen över alla här!

Skåda Kung Ludde i ensamt majestät!

Den lilla busen är mer lik en lekfull hund än en högfärdig och stroppig katt. Det är troligen därför den lilla kraken vunnit mitt hjärta. ♥

Här och nu

Efter en del djupa funderingar kom jag äntligen till insikt. Jag lever inte i framtiden. Jag finns här och nu. Om jag hela tiden ska oroa mig över vad som händer sen kommer jag aldrig hinna njuta av livet.

Det han uttrycker att han känner är inte detsamma som jag menar med det jag uttrycker i vare sig ord eller handling. Detta beror på flera olika faktorer som jag inte ämnar gå in på nu. Kontentan av det hela är att jag uppfattar saker på ett sätt medan han uppfattar saker på ett annat. I grunden är det den där förbaskade kommunikationen som spökar, i slutänden är det våra olika erfarenheter som gör att vi tolkar samma sak på olika vis.

Just nu, just idag, just i denna fas av livet får han mig att må bra. Det gör det värt att försöka låta bli att tänka på vad vi sätter för etikett på det hela. Vi ska bara ta det som det kommer. Livets pussel kan bara läggas en bit i taget.

Affekt

Igår natt skrev jag i affekt. Idag är jag inte mindre i affekt och faktiskt är jag inte mindre förvirrad. Alla känslor jag har i mig är upp och ner. Visst sjutton har vi pratat. Jag vore inte jag om jag inte spottade sanningen i vitögat och tog situationen rakt upp och ner. Men vet ni... trots att jag gjort det vet jag varken ut eller in. Vad ont har jag gjort för att förtjäna allt detta? Ärligt, jag förstår inte! Jag är bara människa. Jag försöker göra rätt, försöker tänka på andra före mig själv, försöker var bra... Men vad fan! Oavsett vad jag gör så står jag lika förvirrad ändå.

Ikväll pratade vi igen. Han har förtstått att gårdagen inte riktigt förmedlade vad han menat, men förklaringen och förtydligandet är nog inte lika starkt som han troligen ville att det skulle vara. Jag är lika förvirrad och lika ledsen som tidigare. Det allra fånigaste i allt detta är att den jag skulle kunna prata med, den som känner oss bägge bäst, är mitt ex tillika hans bästa vän. Känns så där, faktiskt. Visst kan jag ringa honom, visst kan jag prata med honom, visst är han min vän... Men samtidigt vet jag vad Han betyder för mitt ex och då känns det inte ok.

Nej. Jag behöver tid, jag behöver fundera och jag behöver ta till mig alla de små gester han faktiskt gör för att få mig att inse fakta. Han gör vad han kan för att få mig att inse att jag betyder mycket för honom, men vi pratar inte samma språk och just nu har jag svårt att se hur det kan vara så satans svårt att använda de ord som faktiskt finns för att säga att man bryr sig om, att man känner och att man gör sitt bästa.

Ni ser... jag inser vad han försöker säga. Jo, jag gör det. Han försöker verkligen. Jag ser det. Ändå är det inte det jag hör. Mina egna ord är rakt på sak, de lämnar en utan förvirring och utan tvekan. Han fungerar inte så. Jag vet det. Jag gör mitt bästa för att förstå det. Ändå krockar det när han använder de ord han kan för att förklara.

Fan vad det är svårt med känslor!

Inte lika

Jag älskar - Han tycker om.
Ja, det är skillnad.

Och nej, det känns inte helt ok. Just nu funderar jag på att gå hem. Det kommer troligen inte ske just idag, men kanske blir tanken mig övermäktig i morgon.

Lite vin och man tror att man kan övervinna allt. I hjärtat gråter jag, ändå stannar jag kvar just nu. Ok, ok, mest är jag lat. Jag orkar inte gå hem mitt i natten. Men jag behöver tänka.

Och nej. Han har inte varit oärlig eller lurat mig. Inte på något vis. Jag har valt att tolka saker som jag vill, som det passar mig. Jag trodde, jag ville, jag önskade..... Fy fan vad jag avskyr känslor just nu!

Lång time

Jag har varit aningen dålig på att skriva på sistone, mest beroende på att livet tyckt att jag ska ägna mig åt det och för att jag låg däckad i en vidrig migrän som slog ut mig rätt rejält. Jag vet, löjliga ursäkter, men sånt är livet... ;)

Grabben är på påskmiddag med sin farmor och farfar, vilket känns himla bra. Han har inte träffat dem sedan i somras tror jag. Han har inget emot att träffa dem men läget mellan honom och hans pappa är så spänt nu att han vägrar gå dit ens för att träffa gamlingarna. Tråkigt, men nu när pappan skulle bort under påsken passade grabben på att gå på påskmiddag med dem. =)

Det vackra vädret (eller snarare solen som lyser starkt genom fönstret) har inspirerat att ta tag i saker hos honom. Nu är väggarna äntligen täckta med alla de lager färg som behövdes och dottern i huset håller på att städa sitt rum för att få ta hem en kompis i några dar. Jisses vad flickan gnor. Trodde inte det var möjlig. *hehe*

Jag måste skärpa mig gällande att höra av mig till folk. På sistone har det varit så mycket som varit upp och ner att annat blivit väldigt lidande. Till alla det berör, jag har inte glömt bort er och jag tycker inte mindre om er. Anledningen har inget med er att göra, utan bara med mig själv, allt runt omkring och all energi det krävt.

Även mitt andra skrivande har blivit lidande. Jag har skrivit ett halvt kapitel i boken den senaste månaden. Kommer inte ens ihåg vad jag skrev då, så jag måste läsa igenom allt och se om jag kan plocka upp tråden igen eller om jag måste göra om hela kapitlet. Håll tummarna för att jag lyckas plocka upp tankegången jag hade den gången jag faktiskt tog mig i kragen och skrev något...

Ja, vad mer...?

Jo, förstås!!!

Glad Påsk!