Idag satt jag och en kollega och pratade om Alla hjärtans Dag. Jag uttryckte en åsikt om att den dagen gärna kan slopas eftersom kärlek och romantik inte ska framtvingas av kommersialismen och att folk som inte kan vara romantiska och omtänksamma utan den dagen lika gärna kan låta bli att fejka det bara för att det råkar vara den 14 februari.
Min kollega höll med och påtalade dessutom hur otroligt ensam man känner sig som singel då all reklam, alla skyltfönster, radiopratare, tv och allt vad det är talar om hur mycket man ska visa sin kärlek bla bla bla bla. Visserligen har hon sambo sedan flera år, men idag fick jag veta att hon varit singel i 17 (!) år innan hon träffade sin nuvarande. Mina 2.5 år är en spott i havet, ju. Vi pratade lite om att vara singel länge och jag såg det framför mig...
Om 4.5 år firar mina nära och kära att jag fyller 40, sympatin lyser i deras ansikten men den enda som säger något är den då 84-åriga farmor som eftertänksamt (och taktlöst) kastar ur sig "Kanske behöver du banta och göra en ansiktslyftning för att kunna fånga en man...?"
Om 6.5 år börjar jag fundera på om inte farmor kanske hade rätt och blir besatt av att träna och forma om kroppen. Jag sliter som ett djur och tränar så mycket att jag inte har tid att träffa någon, om de så bokstavligen krockar med mig.
Om 10 år upptäcker jag att träningen bara resulterar i att jag blir besatt av allt runt omkring också, mat, kalorier, sömn, hur mycket man klarar i bänkpress etc. Insikten om att alla samtal kretsar kring detta och att jag inte längre har något liv slår mig i huvudet som en slägga. En drastisk förändring krävs!
Om 11 år tränar jag fortfarande, men på en mer moderat nivå. Efter en del möda har intresset för annat än kosthållning och bänkpress återupptagits, men vännerna är misstänksamma och vågar ännu inte presentera mig för någon av deras manliga bekanta som numera är singla.
Om 12 år har misstänksamheten övergått i trygg förvissningen och det börjar ramla in erbjudanden om dejter. Den ena nyskilda, bekräftelsesökande desperadon efter den andra ratas efter att han en hel kväll pratat om sin ärkehäxa till ex och vilken orättvis skilsmässa han tvingats genomgå pga henne.
Om 14 år har jag gett upp alla tankar på att träffa en vettig man och hinner snudda vid tanken på att bli flata innan jag helt enkelt ger upp och försöker se enbart positiva saker i att vara singel. Till vännerna säger jag "Nej, men det är sååå skönt! Ingen som lägger sig i, man har bara sig själv att ta hänsyn till och jag gör vad jag vill när jag vill. Underbart!" och de galningarna väljer att tro mig.
Om 15 år träffar jag Honom! Oj, vilken karl! Lite pösmagad, gråsprängt hår, reumatism i händerna, lite slapp haka, ett intellekt som triggar mig på flera plan och en självsäkerhet som kommer av att han vet vad livet handlar om. Jag ryggar först vid anblicken av den åldersstigna karln, men en snabb blick i spegeln får mig att sansa mig. För fasiken, jag är 50! Vad förväntar jag mig egentligen????
