En stilla kväll

Grabben gick till sin pappa för några timmar sen och nu sitter jag här och funderar på en massa onödigt igen. Konstigt hur sådana vanor blir befästa. Det är fjorton år sedan vi började med varannan vecka och jag minns hur jag även då kände en ensamhet och ett lugn i mig som fick mig att släppa tankarna loss. Funderingarna blev djupare än annars. Grubblerier avlöste varandra.

Tiden går, vanor består. Det krävs en hel del för att bryta vanor. Ibland är man stark nog, ibland inte. Man är inte en sämre människa för det. Man kan känna ett behov av att bryta vissa vanor eftersom de inte känns bra, men klarar man det inte nu kanske man kommer att lyckas bättre då livet gått några steg till på sin stig.

Ensamhetskänslan jag får på söndagar i udda veckor är en sådan vana som borde brytas. Kanske borde jag se till att ha något att göra på de kvällarna? Kanske borde jag skapa en ny vana som utspelar sig just då? Men jag har en känsla av att det inte spelar någon roll. Känslan kommer som ett brev på posten när jag sedan får en lugn kväll för mig själv, när jag får tid att tänka och fundera. På sätt och vis är det även en skön känsla. Hemtam på något vis. Det skrämmer mig mer än att känna mig ensam.