Rastlöshet

Det kommer som ett brev på posten. Jag är egentligen för trött för att göra något, men ändå kryper det i mig. Jag har ju trots allt tillbringat två dygn i sängen. Kroppen vill röra på sig. Synd bara att huvudet känns urlakat och slitet. Rastlöshet borde förbjudas!

Jag har iaf slitit bort alla sängkläder och trotsar tvättstugemaffian genom att gå ner och tvätta efter tillåtna tvättider. Aj, aj, aj... bäddat för en arg lapp. *hehe* Eller... det hade kanske varit det om det inte vore så att det är jag som bor precis ovanför tvättstugan och jag faktiskt inte bryr mig ett vitten om ifall någon tvättar på natten...

Jag får väldigt konstiga drömmar när jag ligger i min migränkoma. Det lustiga är att jag minns dem så väl, trots att jag inte har en aning om ifall någon pratar med mig och jag svarar under tiden jag ligger där utslagen. Denna gång drömde jag att jag stod och grät tröstlöst vid en tågstation. Utgår man från kläderna och det faktum att stationen var utsatt för bombningar måste det ha varit någon gång under andra världskriget. En man stod skrek på och ryckte i mig. Jag kände honom inte och ville bara vara ifred. Han hade ett gråtande barn på armen. Jag kände inte barnet heller. Jag ville bara vara ifred. Mannen gav sig inte förrän jag till slut tog barnet ifrån honom och vyssjade det. Först då slutade han skrika på mig. Han förde oss bort från den brinnande stationen och ner i ett dike.

Känslan jag minns bäst är att vilja vara ifred. Den var starkare än något annat. Bomberna som föll var mindre viktiga. Mannen och barnet också. När jag väl tog barnet i famnen och fördes i säkerhet vaknade jag till och drömmen var borta. Men just då var behovet av att vara ifred otroligt starkt.

Jag går och lägger mig igen!

Nu har jag ätit lite och faktiskt lyckats behålla det. Det brukar vara ett bra tecken. =)

Så läste jag tidiningarna på nätet. Jag vill gå lägga mig igen. Dra något över huvudet och glömma att jag tillhör denna värld.

* 3-åring upprepat våldtagen av vän till familjen.
* Kvinnor i Afghanistan tvingas stanna inne eftersom våldtäkt av dem tillåts om de är utomhus.
* Bil krossad av tåg, en svårt skadad.
* Brottsoffer förnedrad av polisen.
* 500 saknas efter båtolycka i Medelhavet.
* Ännu mer glas hittat i kyckling.
* Massor med uppsägningar överallt.
* Förskolefräknar tjepar igen munnar på 6-åringar.

Visst finns det bra saker som händer också, men det är oftast de dåliga det skrivs om i tidningen. När man varit borta från världen i några dar, som jag precis varit, blir dessa mer påtagliga. De skriker mot en när man öppnar sidan....

Vaken...?

Jag har precis tillbringat nästan två dyng i sträck i sängen. Just nu snurrar min skalle och jag funderar på om det verkligen var en bra idé att sätta sig vid datorn och skicka in ränkninarna. Troligen inte, men jag kollade alla tre eller fyra gånger innan jag skickade dem.

Fy fan vad jag avskyr migrän!

Jag skrev ner en beskrivning av det en gång... den håller än....

Den här gången kom den inte smygande.

Den krypande känslan i nacken varade bara några minuter. De dansande ljusprickarna anföll min syn på kortare tid än så. Tunnelseendet kom strax före det ihållande illamåendet som kulminerar i kräkningar som får en att önska att man kunde avlägsna sig från smärtan de skickar som vågor genom kroppen.

Ljuset och ljuden förstärks. Ett vacuum vore välkommet. Inga ljud, inget ljus. Öronproppar används en stund, tills det känns som om de håller på att spränga örontrummorna, ögonbindel går inte över huvud taget.Tiden försvinner. Det enda som finns är smärta och vacuum i en konstig, vriden kombination.

Rätt vad det var kom de sylvassa, glödgade nålarna som stacks rätt in i hjärnan. Skallbenet blir alldeles för litet. Den gråa massan vill tränga sig ut ur det och trycket får en att vilja skrika rätt ut. Med sammanbitna tänder låter man bli eftersom man vet att skriket skulle få trumhinnorna att brista. Man vill raka av sig håret eftersom det känns tungt.

Man sover. I många timmar ligger man som i koma och vill inte komma tillbaka till ytan. När man väl vaknar inser man att man inte kan resa sig upp eftersom ryggen låst sig av allt stillaliggande. Lukten för en att iaf röra på sig. Man tvingas hasa sig ur sängen och försiktigt sträcka ut sig för att ens kunna stappla iväg till toaletten. Om man har tur minns man att ta med sig hinken för att tömma den, annars för man gå tillbaka igen. Man vet att man ska tillbaka till sängen igen. Om det inte kändes som om det var tungt på ansiktet skulle man gråta av hopplöshet.

Jag har överlevt anfall av detta slaget i över trettio år. Jag kommer att överleva igen - kanske.

Mongoler

Det folkslaget har intresserat mig länge. Inte dagens mongoler då, eftersom de verkar rätt nöjda med att springa omkring på sin stäpp och käka helstekt murmeldjur, men forntidens mongoler... Djingis Khan gjorde det omöjliga. Han tog en samling trätande stammar och enade dem till ett folk, mongoler. Han tränade upp detta folk till skickliga krigare som stred med okonventionella metoder. Detta gav dem ett stort övertag i konflikter och snart hade de lagt stora delar av Asien under sig. Djingis Khans erövringar började 1209 och vid hans död 1227 var riket större än vad både Romarriket och Alexander den stores riken varit.

Djingis Khan var en brutal, hård och hänsynslös man som ledde sitt folk att visa upp liknande egenskaper i sin framfart. Han porträtteras ofta som enbart sådan och han var sådan, men det finns alltid fler sidor än man ser. Djingis Khan uppmuntrade sina undersåtar att lära sig läsa och skriva trots att han själv var analfabet, han tillät religionsfrihet i sina domäner, han gav order om att hantverkare, vetenskapmän och andra tillgångar till riket skulle skonas i erövringarna som ofta lämnade många döda efter sig och han avskydde nepotism, dvs han vägrade utnämna någon till en post för att de var släkt med honom eller någon han kände. Hans män blev befordrade efter sina kunskaper och bedrifter, inte vem de var tjenis med.

Mongolerna var ända in i Europa och härjade. De besegrade armé efter armé i sin framfart. Först krossade de de ryska furstendömen som låg i deras väg, sedan tog de sig an den österrikiska armén som även den tillintetgjordes. Tyska, polska och tjeckiska soldater ställde sig mot mongolerna i staden Legnica i Polen 1241, men blev även de besegrade. Bägge sidor led stora nederlag, men mongolerna hade ändå övertaget. Ett bud om dåvarande Khagan (storkhan) Ögedeis död ändrade dock på detta. Mongolerna valde att vända om för att några av de höga befälhavarna hade intressen i valet av ny Khagan i sitt eget rike. Europa var räddat.

Undrar hur välden sett ut om Ögedei varit ung, frisk och kry?

Ny telefon

Ja, den är ny för mig alltså, även om den legat i syrrans kökskåp ett tag. Hon har som sagt en annan som hon använder och denna är nästan ny iaf. *S* Det är så himla skönt att inte längre behöva avsky sin mobil.

Jag tittade på en Nokia 7373 förut faktiskt, men just då hade de 6111 på erbjudande så det blev en sådan. Hoppas jag blir lika nöjd med denna modell som jag blev med den. =)

Smått och gott

Jag gillar lediga dagar, speciellt då kroppen fattar att man faktiskt kan sova läääänge. I förmiddags var en sådan dag. Grabben är ju tonåring, så trots att jag tyckte att jag själv sovit bort halva dan fick jag ändå väcka honom för att kunna servera brunch, omelett och rostat bröd. Gott, gott och nu står vi oss tills mycket senare, vilket är bra eftersom jag inte känner för att laga mat på ett tag idag. =)

Jag kollade skatteåterbäringen. Helt ok. Femsiffrigt. Iofs får jag inte ta del av dem eftersom farbror staten kommer att hånflina när han snor dem direkt utan att passera gå, men faktiskt gör det inte så mycket. Det är lättare att veta att man får ner skulden lite om man slipper lägga ut pengar från egen plånbok och sedan fundera på hur fasiken man ska överleva månaden.

Grabben verkar ha bestämt sig. Han pratar inte om att gå tillbaka till pappan, han har hämtat det viktigaste därifrån (mmmm, datorn förstås) och han har visat en ovanlig iver i att följa reglerna här hemma. Det senare kommer att mattas rätt snart, men det första kanske inte gör det denna gång. Han verkar uppriktigt trött på situationen där borta.

Glasögon. Det är på tapeten här hemma. Jag vill ha nya, men det är ju bara att glömma. De jag har funkar och jag har inte råd att skaffa nya bara för att jag tröttnat på dem jag har. Men grabben ska få en synundersökning och blir resultatet vad jag misstänker kommer jag ändå att få punga ut med en massa trolleripengar på glasögon. C´est la vie....

Jag är rädd för att jag blivit glömsk. Det känns hela tiden som om det ligger något precis utanför räckhåll för minnet. Det handlar inte om en sak utan det är något som sker i olika situationer och jag får en mental bild av en hjärna som frustar fram fragda ett tag innan den skenar iväg helt in i landet Ingenstans. Oftast visar det sig att jag inte alls glömt något och att mitt minne faktiskt plockar fram det jag behöver och mer därtill, men känslan av glömska är ändå påtaglig. Är lite jobbigt faktiskt.

Earth Hour. En timme ikväll kommer det vara mörkare än vanligt här hemma. Inte speciellt mycket mörkare iofs eftersom jag aldrig har taklampan tänd i vardagsrummet och jag har för vana att släcka i de rummen jag inte vistas i, men det blir ändå en skillnad. Jag ska släcka ner akvarierna också, men pumparna får nog allt fortsätta gå... =P Tv´n, datorn, radio... nedsläckta. Levande ljus och samtal alternativt en bra bok får det bli istället. =)

Inatt är det dags att ändra klockorna. Undrar hur många som kommer vara förvirrade i morgon bitti. *S*

Jag säger bara NEJ!

Ingen kan väl på allvar mena att någon ska springa omkring i sk haremsbyxor? Det måste vara ett tidigt aprilskämt. Jag vägrar tro att det är något annat. Nej, så måste det vara, för ingen vill väl springa omkring i något som gör att man ser ut som om man tappat en blöja och inte fattat det?

Aj...

Jag har varit trött idag. Jag som älskar fredagar på jobbet har längtat efter att dagen ska ta slut så att jag kan ta mig hem och slänga mig i ett bad. Rullstolsdansen var lika kul som vanligt, men resten av dagen har varit seg och trälig. Men jag ska inte klaga....

Vissa har en sämre dag än jag... Kolla bara den här killen.

Deklaration

Grabben ramlade in vid elva i går kväll. Han ska vara hos sin pappa, så när jag får ett sms i vilket det står att han är hos mig om fem minuter blir jag lite fundersam. Nå, det tog inte ens fem minuter innan han var här, men han har ju aldrig varit bra på det där med att uppskatta tid. =P

Jag blev lite förvånad. Han var lugn. Annars när han kommer från pappan så där abrupt brukar det vara surt och upprört, men nu var han lugn och sansad. Han deklarerade att han ämnade hämta några saker från det där andra stället imorgon (läs: idag) och sedan bo hos mig på heltid. Han har ryat om sådant förr utan att mena det, men då har det som sagt varit upprört och ilsket. Nu vet jag inte hur jag ska tolka det.

Det idealiska vore ju om han verkligen menar det. Jag har svårt att tro att så är fallet, men det vore ändå det idealiska. Min dörr står öppen för det alternativet.

Bondemässa

Jag gillar när det finns lite olika saker att besöka, speciellt då det finns olika intressesfärer som gör att det finns något för alla. I morse såg jag en affisch om en bondemässa som ska ta plats här i stan i helgen. Men faktiskt... den har nog en rätt liten intresseklubb. Nicaraguansk bondemässa. Eeeeeehhhh...? Jag har inget emot nicaraguaner, missförstå mig rätt, men är det inte liiiiite långsökt att ha en bondemässa för dem här? Mig veterligen finns det väldigt få, om några, aktiva nicaraguanska bönder här i landet.

Visst är tanken god och troligen är alltsammans ett jippo för att samla in pengar till sagda människor, men läser jag en affisch där det står nicaraguansk bondemässa plingar det till i min skalle att den sagda folkgruppens bönder ska sälja eller visa upp sina produkter. Är jag för enkelspårig...?

Jag såg att det största dragplåstret till jippot är att ABB-kören ska uppträda. Det är en förnämlig kör som faktiskt är värda att höras. Däremot tänker jag inte betala de 100 kr det kostar i inträde till den nicaraguanska bondemässan för att få höra några sånger av ABB-kören. Det skulle vara intressant att se besöksstatistik för mässan sedan. När man sedan sett den statistiken vore det även intressant att se en lista över hur många av dessa besökare som inte var nicaraguaner eller hade nicaraguanska rötter i grunden.

Mobil

För ungefär ett halvår sedan valde jag att köpa en väldigt billig mobil. Det var ett medvetet val att den inte behöver en massa finesser och tjafs eftersom jag ändå aldrig använde de min tidigare mobil hade. Jag hittade en viktelefon som verkade bra. Priset var bra. Jag slog till och blev ägare till en Nokia 2760.

Jag gillar inte fanskapet. Jag bryr mig fortfarande inte om att den inte har en massa finesser etc. Dem saknar jag inte ett dugg. Men jag gillar inte telefonen. Nu har jag sagt i ett halvår att det nog kommer bli bättre när jag vant mig, men hur lång tid tror jag egentligen det tar att vänja sig vid en mobil man använder flera gånger dagligen???

Nu har den dessutom tappat en liten bit av fronten. Ja, ska man vara ärlig så lossnade den när mobilen gjorde en mindre graciös landning på asfalten för ett tag sen, men biten satt kvar och allt funkade så det fick vara bra ändå. Nu hittar jag inte biten och hålet upptill retar mig till vansinne.

Det är dags att ge upp och söka efter en ersättare. *suck*

Godkänt

Middagen blev inte som jag tänkt mig. I min tanke hade jag duschat, förberett allting och diskat undan innan middagsgästen kom. I verkligheten hämtade han upp mig efter jobbet och stod sedan och hängde över axeln på mig när jag lagade mat. Nåja, trots att de fyllda champinjonerna var klara före maten så att vi fick äta dem som förrätt för att de inte skulle bli kalla, sega och trista och trots att jag inte dukade fint med levande ljus etc så blev lasagnen väldigt god (jag brände den alltså inte) och fick tummen upp av exet. Han var lite skeptisk först, men tog sedan en stor portion till.

Lina, tack för att du påminde mig... han är väldigt bra på att laga mat så nästa gång är det hans tur... Han har diskmaskin. *S*

Efter maten satte vi oss i soffan och såg på Halv åtta hos mig som sänder från Västerås denna vecka. Mat efter maten, alltså. Programmet är ett jag kan tänka mig att följa, bara jag kom ihåg att knäppa på tv´n. Just idag och igår mindes jag och jag ska nog bemöda mig att göra det imorgon och på torsdag också eftersom jag är lite nyfiken på vilken av gurkorna som vinner. Hoppas bara inte alla fyra valt att servera mälargös.

Tryggt

Ja, det känns verkligen tryggt med politiker och fackpampar som inte förstår avtalen de sluter. Att sedan skylla på att de blivit manipulerade och inte insett kontentan av det hela tar ner det hela på sandlådenivå. Jag hade nog haft lite mer respekt för dem om de helt enkelt stått för det gjorda och sedan gått vidare istället för att skylla ifrån sig på manipulation och oförstånd.

Inte kul

Vi har ju lagt ett nytt schema på jobbet. Det är i sig inga problem. Det finns nu ett klart schema som kommer att tas i bruk efter påsk. Kommer att blir hur bra som helst för verksamheten. Ändå är jag ledsen över det.

Jag har en jobbarkompis som jag tycker otroligt mycket om. Gulligare tant för man leta efter. Hon är fantastisk, både med eleverna och personal. Men hennes tider blev inte de bästa. Hon har ytterligare ett jobb, nämligen. Hon har tidigare slutat vid två och då hunnit med det jobbet inom en vanlig "arbetsdag". Nu kommer hon att sluta vid fyra flera dagar i veckan och en dag måste hon dessutom komma tillbaka efter några timmar eftersom det är möte varje måndag. Hon var verkligen ledsen igår. Jag känner med henne.

Jag vet att schemat som nu ligger är bäst för verksamheten, men det gör ändå ont i mig över att inte ha kunnat ordna bättre tider för henne. Och nej, hade det varit någon annan hade jag troligen inte ens tänkt på detta vis, men denna dam är så otrolig på alla sätt att jag inte kan låta bli att göra det i detta fallet.

Middag

Det är lite underligt faktiskt. Jag känner mitt ex utan och innan och ändå har han gjort så pass stora förändringar i sitt tänk och med sig själv att det just nu känns som att lära känna honom på nytt. Jag vet hur han tänker och oftast hur han reagerar på olika saker, men nu för tiden kan han förvåna mig. Än så länge är det en positiv upplevelse och jag rider på vågen. =)

Jag har bjudit honom på middag i morgon. Jag vet ju att han gillar min matlagning (iaf oftast) och ändå känns det lite nervöst. Löjligt. Känns mest fånigt. Ändå kan jag inte skaka av mig känslan.

Jag har bestämt mig för att göra laxlasagne och ha champinjoner fyllda med sparris, ost och örter till. Det lagade jag aldrig när vi var tillsammans. Jag tror inte han ätit det förr, så det ska bli spännande att se om han gillar det. Måtte jag inte bränna maten... *S*

Ohyfsat

Min syster har ringt mig flera dagar i rad nu. Först ringde hon för att tala om att hon ville hämta sin motionscykel som jag lånat. Gick det bra att de kom under helgen? Ja, vad säger man? Självklart gick det bra. Det är ju hennes cykel.

Igår ringde hon för att kolla om det gick bra att komma vid halv elva idag. Ja, inga problem. De skulle ringa innan de dök upp. Jag vaknade tidigt idag. Det där med sovmorgon funkar inte längre. Jag som älskar att sova på mornarna. :( Hur som helst bestämde jag mig för att baka bröd så att vi kunde dricka te och käka färska mackor till. Jag timade in det perfekt. Tjugo över tio var brödet klart. Vid tjugo över elva gav jag grabben en macka och tog sedan en själv.

Klockan tolv ringde syrran och sa att de skulle komma på eftermiddagen istället. Jaså? Verkligen? Med tanke på att klockan då var tolv var det ju rätt givet att det skulle bli på eftermiddagen om de nu ämnade pallra sig hit. Nåja, till slut kom de och numera är motionscykeln tillbaka där den hör hemma och jag kan sluta ha dåligt samvete över att inte ha använt den så mycket som jag borde. =D

Oväntat

Jag har hört av en gammal skolkompis. Vi har sprungit på varandra rätt "regelbundet", med något eller några års mellanrum, sedan vi gick ut nian. Vi pratade en del i skolan, men har aldrig umgåtts.

Var gång vi träffats har han frågat om han får ringa. För ca 11-12 år sedan fick han det. Vi var så himla olika att det hela bara rann ut i sanden. Visst var han trevlig och han ville träffas men just då var det dels turbulent som fan i mitt liv och dels blev jag lite avskräckt av att han var så himla proper och prydlig hela tiden, både i tal och sätt. =P

För två år sedan fick han mitt nummer igen och han använde det. Vi pratade i telefon några gånger och sedan frågade han om vi inte kunde träffas. Denna gång sa jag ja. Tid och plats bestämdes. Bara någon timme innan det skulle ske ringde han och sade att det helt enkelt inte kändes rätt och att vi därför inte skulle träffas. Jaha, helt ok för mig. Jag antar att han kanske kände som jag gjort tio år tidigare. Vi önskade varandra ett trevligt liv och sedan var det inte mer med det.

Ikväll ringde han igen. Tydligen hade han kommit att tänka på mig eftersom han sprungit på någon gammal klasskompis och denne påmint honom om att det borde bli någon fest för att fira att det är 20 år sedan vi gick ut nian. Varför man firar sådant vet jag inte, men det vore lite kul att träffa alla gamla klasskompisar och höra hur de har det. Han ville höra om jag hört något om ett sådant jippo. Hur som helst, tro på sjutton om han inte frågade om vi kan fika ihop. Förklara det den som kan...

Våren

När våren kommer blir folk glada. De lyser upp, de blir kära, de gläds åt att snön smälter bort och de lever upp. Jag kan inte säga att jag inte gillar våren, för den är ju så otroligt vacker. Alla årstider har sin charm. Men våren...

Just på våren sjunker mitt humör. Jag vet inte varför. Jag blir inte deprimerad. Så långt går det inte. Men jag blir rättretlig, snarstucken, drar mig undan och grubblar. Jag kan oftast rycka upp mig så att det inte märks speciellt, men flera gånger den gångna veckan har jag fått frågan om jag är trött eller inte mår bra. Skit också. Tydligen kan jag inte rycka upp mig tillräckligt. Men, men...

Så länge jag är medveten om det hela kan jag ha koll på det så att jag inte biter skallen av någon stackare som råkar trampa på en öm tå under just den perioden. Det går över. Om jag ska använda föregående år som mall så är jag pepp igen om några veckor.

Jag somnade ju om...

Efter ytterligare en genomgång av den nyaste av mina tidningar (nej, det stod inget nytt i den sedan jag läste den sist), efter att ha lyssnat på hur mina grannar vaknade till liv och efter att ha löst ett korsord lyckades jag somna om. Visserligen sov jag inte så länge då, men borde det inte göra så att jag inte är så trött att jag klipper med ögonen redan vid två på eftermiddagen?

Sova middag kanske?

05.34

Vad gör jag uppe nu??? Trött. Vindögd. Jag har sovmorgon. Det är lördag. Jag går inte upp så tidigt ens på en vardag. Vad i helsefyr gör jag uppe nu?????

Jag ska försöka somna om. Har ingen lust att vara uppe nu!

Satunge

Min kära son visar ibland tendenser på att vara både snabbtänkt och ha humor....

*
Jag: You really are a Belsebub-wannabe! *blänger*
Son: Yes, mom, I look up to you. *ler sliskigt sött*

Hmmmmmm...............

* Vi pratar alltid engelska med varandra.

Bara ursäkter..?

Just de orden, utan frågetecknet, yttrade mitt ex om en sak för bara ett litet tag sedan. Det är nog de sannaste orden han någonsin sagt. Jag som känner honom väl märker rätt lätt när det är något han inte vill eller orkar ta tag i. Då kommer ursäkterna lätt. Han är dessutom väldigt fantasifull. Ibland tror man inte sina öron och ändå vet man att det man hör verkligen sägs. Jag har skrattat många gånger.

Han säger sig vilja att vi blir ett par igen. Han, som vanligtvis är en väldigt pragmatisk människa, skickar otroligt söta sms varje dag. Det blir minst två, ofta fler, telefonsamtal varje dag. Han säger så fina saker. Han bemödar sig att göra mig glad. Han har ändrat en hel del av det jag inte orkade med och gjorde slut för. Han verkar vilja ändra sitt dåliga mönster och har faktiskt gjort det. Mmmm, visst, det är lätt att prata, men nu råkar jag känna en hel del människor som dels umgås med honom ofta och som dels är släkt med honom så jag har inte varit omedveten om vad han ägnat sig åt de senaste åren, så det ligger nog lite i det...

Men... Det är som sagt lätt att prata... Från att ha varit besviken över att jag haft mycket att göra har han nu övergått till att själv ha fullt upp.... Ibland låter det väldigt vagt. Då kan inte min hjärna slå av. Jag borde stänga ner, slå av, koppla ur... Men det går fan inte! Är det bara ursäkter....?

Kommentarer

Jo, jag skriver här för min egen skull. Jag gillar helt enkelt att skriva. Men samtidigt har jag upptäckt att det är lite trist att ha många inlägg efter varandra som inte får någon kommentar. =P

Det händer att jag skriver en massa dravel och öser helt enkelt ur svamlet ur skallen så att nytt nonsens kan fylla dess plats. Det är mitt sätt att tömma ut allt onödigt. Men det finns även gånger då jag skriver för att jag behöver få ur mig saker som känns jobbiga, svåra, frustrerande och komplicerade och då är kommentarer guld värda eftersom de kan ge en annan vinkel på det som känns svårt.

Andra gånger skriver jag om saker som känns bra, roliga, trevliga, suveräna och som får mig att skratta. Dessa gånger vill jag förmedla känslan till er som läser. Kanske lyckas jag inte alltid, men jag vill försöka dela med mig av känslan ändå.

Nåja, detta är inget sätt att försöka flörta till mig fler kommentarer, utan bara en reflektion om att de faktiskt har påverkan. Mer än jag trodde de skulle ha. =)

En bild

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Ja, det har nog varit så förr, men nu då? Hur lätt är det inte att manipulera en bild i dagens moderna samhälle? Det som syns är inte alltid det som från början fångats på bilden. Gamla värderingar och tankesätt måste omvärderas.

Just nu

I denna stund, denna minut och just nu är jag verkligen trött. Ville inte alls gå ur sängen när klockan talade om för mig att det var dags. Nu sitter jag nyduschad och inte alls piggare än innan. Jag vet att det kommer bli bättre så snart jag kommit iväg, men ååååhhhh, vad svårt det är att motivera sig att ta på sig ytterkläderna och ta en 25 minuters promenad när man mest vill slänga sig på sängen och sova några timmar till.

*gäsp*

Solen skiner

Ja, utvecklingssamtalet gick över förväntan. Iofs var det inte svårt att slå mina förväntningar, men det var ändå skönt att det gjordes. *S* Grabben har tydligen skött sig betydligt bättre denna termin än förra och nu ligger han i fas igen. Hoppas han lägger i lite extra i några ämnen nu när han inte behöver kämpa för att komma ifatt det han missat. Ja, ja, jag vet... men jag är ändå morsa och har rätt att önska sådant även då det är lika troligt som att yeti kommer på middag.

Hela dagen har faktiskt varit bra. Solen har strålat värme över oss, eleverna har varit lugna och på bra humör, rutinsysslorna har avklarats med ett leende och jag har varit ute så mycket det bara gick. Nu ska jag ställa mig och baka pizza och sedan ska jag grilla grabben angående en muntlig bokrecension han måste göra snart. Förutom några sura miner från grabben ser kvällen alltså ut att bli bra den också.

Jag går fortfarande omkring och är förundrad över min tur. Det har nog inte riktigt slagit rot i skallen att jag ska få åka till Portugal igen. Jag har ju varit övertygad om att det skulle ta många år innan en resa dit blev aktuell igen. Är det inte september snart??? =P

Hade ett samtal med grabbens pappa efter uvecklingssamtalet. För första gången erkände han att han inte kan hantera grabben och att han i förra veckan hotat med att sonen ska få bo hos mig på heltid fram till slutet av terminen om det inte blir bättre. Han har tydligen allvarliga funderingar på det. I så fall blir det varannan helg hos pappan. Det borde de ju klara...? Grabben är helt emot detta. Han trivs ju med att vara herre på täppan, vilket är något han inte ens är i närheten av att vara här. Troligen kommer ovanan av att träffas så länge i sträck göra att vi lättare blir osams under den första tiden, men vad gör det? Något som är jobbigt ett tag kan leda till något som är bra under lång tid. Det tror jag benhårt på att det skulle vara för grabben. Att inte få sin vilja igenom hela tiden och att ha fasta regler och konsekvenser om man bryter dem är precis vad han behöver.

Utvecklingssamtal

På min tid hade vi kvartssamtal. Den benämningen sa allt, liksom. En kvarts vånda i ett ekande tomt klassrum där var skrapande av stolen skickade obehagliga rysningar längst ryggraden på många elever. Läraren satt där med ett uppmuntrande leende medan eleven undrade vilken misstag hon gömt i ärmen för att slänga fram inför föräldrarna...

Idag heter det utvecklingssamtal. Inte alls ett lika bra namn. Man går dit, läraren möljer på om en hel massa saker, upprepar sig ofta, ska återkomma till vissa saker när man pratat lite mer och tiden dras ut i vad som känns oändlighet. Eleven sitter (som förr) mellan sina föräldrar och läraren och anstränger sig för att se ut som en ängel, trots att alla vet att det är en illusion. I slutet ska föräldrar och elevern skriva på ett "kontrakt" om fortsatt studieplan/handlingsplan. Undrar om någon elev någonsin vägrat skriva under. Jag betvivlar det. Däremot är det nog många av dem som glömt vad de skrivit under på inom väldigt kort.

Nåja, nu är det dags att gå se hur Belsebub-wannabe´n sköter sig.

Australia

Den var så lovande... Men tyvärr höll den inte. Det var rörigt, långdraget och väldigt hattit på allt för många ställen för att filmen skulle kunna ases vara bra. Trots i grunden bra skådisar och en otroligt charmig grabb som spelade en viktig biroll fångades jag inte. Det gjorde att de tre timmarna framför tv´n kändes mycket längre.

Mental inkontinens

Jag hade lite svårt att koncentrera mig på en sak åt gången igår. När jag satt och tittade lite på tv med grabben kom jag på mig själv att fundera på varför Singapore heter som det gör när det ju bokstavligen betyder Lejonstaden och det så vitt någon vet aldrig bott lejon i närheten av staden.

När jag lite senare försökte mig på att läsa upptäckte jag att det var intressantare med att fundera på byggandet av Golden Gate-bron och alla umbäranden som var under detta. Av någon anledning fastnade jag extra på att färgen till bror togs fram för just den och inte används någon annanstans i världen.

Då jag försökte sova valde min hjärna att läcka tankar om kungligheter i Europa från förr. Prins John var så speciellt intressant, tydligen. Lite svårt att slappna av och somna när man funderar på en specifik sak, kan jag säga.

Jag vet varför jag får denna mentala inkontinens ibland, men just när det händer kan det vara lite distraherande. Jag kanske ska ta och låta bli att läsa de där tidningarna jag är så förtjust i, ta bort några intryck, liksom? Men faktiskt.... jag betvivlar att jag skulle sluta fundera på saker bara för att jag inte läser dem. Funderingarna skulle bara bli ännu mer kaotiska. =P

Vad har jag gjort?

Utsikt från deras privata väg

Jag är helt stum just nu. Eller... nej... inte stum. Jublande glad, gråtfärdig, stissig, förundrad och ändå... stum. Jag måste ha varit en otrolig människa i mina tidigare liv (om det nu finns sådana) för att förtjäna de underbara människorna som finns i min omgivning.

Mina bonusföräldrar och sedemera grabbens gudföräldrar, dvs det par jag tvingade mig på som ung och mer eller mindre bodde hos när jag växte upp, bor i Portugal. Förra året fick grabben och jag en resa dit i julklapp. Det var 10 underbara dagar för oss bägge. Idag kom Gudfadern (han kommer att kallas så i fortsättningen) över på en kopp te. Han hade ett erbjudande till mig. De ska åka till Skottland i september och undrar om jag vill vakta deras hundar och hus. Visserligen ligger det mitt ute i ingenting och jag som inte har körkort kommer då vara oförmögen att ta mig någonstans, men faktiskt....

De bor i en haciendalikande byggnad med stor veranda, stor grillplats, pool och med en sjö precis utanför deras ägor. Med tillräckligt med mat och glass i frysen, några bra böcker, en massa juice och några flaskor solkräm känns tio dagar i solen helt ok, även om det är på samma ställe. Jag sa åt honom att se till att det fanns småsysslor för mig att sköta. Han lovade att jag skulle få måla, klippa gräs och fixa lite så att jag inte blir uttråkad.

Jag tackade ja....

När det passar

Igår fick jag ett samtal från min bror. Inte av Bill eller Bull, utan från den brodern som inte hört av sig sedan i slutet av nov eftersom det då blev en väldigt knepig och obehaglig stämning mellan oss. Jag har både pratat och träffat honom några gånger sedan dess, men då för att vi träffats hos andra eller att vi varit med andra och situationen bara blivit så att vi sprungit på varandra.

Jag har faktiskt inte saknat att höra av honom eller hans sambo. De enda gångerna de ringde var när de ville ha barnvakt. Att bara ringa och höra hur man har det var inte aktuellt. Jag har aldrig suttit så lite barnvakt till mina syskonbarn som under det sista halvåret. Rätt skönt faktiskt med tanke på att bägge mina syskon som har barn såg mig som den självklara barnvakten - jämnt. En gång ringde de tillsammas för att fråga om jag kunde ta barnen (4 st sammanlagt) så att de kunde ha grillfest ihop. Mmmm, då är man värd mycket, eller hur?

Att jag sedan ibland väljer att ta barnen är en annan sak. Jag gillar ju att göra det! Vi har himla roligt ihop. Jag har tyvärr inte träffat brorsans minsta på väldigt länge eftersom kontakten mellan hennes föräldrar och mig varit obefintlig. Den äldsta är 13 och springer som barn här i huset, medan det inte riktigt blir så för den lilla söta (snart) fyraåringen som kan prata öronen av en elefant. Därför sa jag ja när brorsan ringde av samma gamla anledning som tidigare, precis som om vi pratat som vanligt hela tiden. Jag får några timmar med goseflickan och sen kan jag återgå till att inte ställa upp jämt och ständigt. =)

Så var dagen slut...

Jag har haft en bra dag, trots att den kanske avslutades tidigare än jag tänkt. Men sånt är livet... inget blir som man planerat. =P

Festlig dag

Jag vaknade tidigt idag. Hade tänkt somna om, men det ville sig inte riktigt. Jag drönade omkring i några timmar utan att göra något istället. Var rätt skönt det också. =)

Om någon timme sitter jag på bussen som ska föra mig till Längst bort i stan. Långt ut på Bjurhovda är inget ställe jag besöker ofta och faktiskt skulle jag inte sakna att inte åka dit alls. Nu råkar en vän till mig ha haft det dåliga omdömet att omlokalisera sig dit så jag får vackert pallra mig dit då det är kalas. =P

Det blir ett kort besök i Längst bort i stan eftersom jag måste hem för att kunna göra mig i ordning för ytterligare en festlighet. Folk måste ha haft himla kul vid midsommar, eftersom många jag känner är födda omkring nio månader efter den helgdagen. ;) Nå, jag ska iaf svira om, spackla på ett eller två lager färg och sedan slå klackarna i taket under ett okänt antal timmar under kvällen och natten. Drycken är ännu inte bestämd, men det lutar åt lite god cider. Inget saftsmakande blask, utan riktig cider.

Note to self: Kolla alla knappar innan cidern intas, så att marginalen för fel inte ökar....

Sömnad och hårspännen

Tidigt i morse kom jag ihåg att byxorna jag planerat att ha idag höll på att tappa knappen. Duktiga och flinka jag satte mig alltså och sydde i en ny knapp strax före sju i morse. Klapp på axeln, liksom! När jag sydde som bäst sände radion nyheter och väder. Jag lyssnade förstrött på vädret... "det finns möjlighet till solglimtar över landet idag och då kanske speciellt på Gotland. Det kommer att vara mellan 1-5 plusgrader i söder och ungefär lika många minusgrader i norr..." I mitt sinne växte cynismen och hånet och jag funderade på om jag inte skulle söka till det enklaste jobbet i världen, att uttala sig vagt och svamligt om vädret i radion. Nå, jag sydde klart och gick för att fixa frukost. När allt var klart var det bara att klä på sig och bege sig till jobbet. På med allt och då även byxorna med den nya knappen. Enkelt... Jo, tjena! Jag mitt spån hade sytt i knappen på insidan!!! Mitt hån mot radio-väder-gubben landade med ett splasch i golvet. Även ett enkelt jobb kan behöva träning och utbildning. =P

Jag var på apoteket idag. Det stod en kvinna i kön framför mig. Jag var aningen längre än damen i fråga så jag såg hennes huvud väldigt tydligt. Jag önskar att jag inte gjort det. Jag kan inte hjälpa det, jag anser att det är patetiskt när en överårig medelsåldring har tre Hello Kitty-hårspännen till ett välsminkat ansikte och en dräkt som passat i vilken kontorsmiljö som helst. Ser bara löjligt ut.

Upptagen

Just nu är det mycket runt omkring mig. Själv har jag väl inte mer att göra än vanligt, men det blir mer eftersom jag lånar mitt öra till några som verkligen behöver det. Alltså, jag gör inte mer, men tiden verkar ändå inte räcka till. Jag skulle vilja kunna göra så mycket mer för dem. ♥

Jag försöker hålla kontakten med mina andra vänner också, men då mycket tid gått åt till att prata i telefon och försöka träffa de som just nu behöver en axel känner jag att jag inte riktigt orkar/hinner/känner för att söka upp dem, vare sig genom datorn, irl eller feleton. Det är inte så bra, har jag märkt. Jag missar en del. Nu menar jag inte skvaller eller så, utan jag missar att någon annan ibland kan behöva en kram, ett öra eller bara att umgås utan att ha djupa diskussioner.

Det har dessutom gått en del tid till mig själv. Jag har umgåtts och haft det himla bra. Jag har behövt göra det en längre period och just nu känns det bara så rätt. Om det senare visar sig att jag gjort ett misstag så får jag ta det då. Jag är inte helt blåögd och vet vad jag givit mig in i, även om jag självfallet inte kan veta vad som kommer att ske.

Men jag ska iaf se till att vara bättre på att höra av mig till mina vänner! ♥ ♥ ♥

För mycket...?

Jag var, som ni såg i det förra inlägget, på Axfood idag. För er som inte vet vad denna förnämliga anrättning är kan jag meddela att det är en storgrossist till vilken man måste ha ett företagskonto för att kunna handla i. Uppenbarligen spelar det ingen roll vilken typ av företag man har, man kan ändå få ett kort som tillåter en att handla mat i stora kvantiteter där.

Jag strosade runt där och förundrades över att det ens finns så stora förpackningar av de olika varorna. Jag måste nog erkänna att jag aldrig tidigare sett en ostklump som väger 15 kg. Jag smålog åt en del saker, skakade på huvudet åt andra, men sen...

Plötsligt hamnade jag i både himmel och helvete! Godis. Överallt. Godis. Nu vet jag var kioskerna får sina leveranser ifrån. Har aldrig ens funderat på det tidigare. När jag gick där som ett barn i en leksaksaffär upptäckte jag gottesaker jag aldrig tidigare sett (exempelvis djungelvrålklubbor) och godis jag inte sett på väldigt, väldigt länge (exempelvis tefat fyllda med pulver). Jag var inte frestad av något av det, trots min fallenhet till att sluka sådana sockerbomber. Nix, jag var nöjd med att titta på allt. Tills...

Fredsmärken. Massor med byttor fulla med fredsmärken. Jag stannade till, vände mig bort, tog några steg, tvekade... sen samlade jag ihop mig och gick vidare. *Klappar mig själv på ryggen*

Mitt ex är en uppmärksam person som känner mig väl. Vi var ju ändå ihop i sju år och om någon månad är det tio år sedan vi lärde känna varandra. Jag kom ut ur butiken med ca 270 fredsmärken att kalasa på. Risken finns väl att jag föräter mig på dem, men det betvivlar jag.... =D

En (o)vanlig tisdag

Jag blev ledig idag. Lite hastigt och lustigt och efter en snabb sväng in på jobbet blev jag ledig. Det var studiedag och många av eleverna var inbokade på fritids, men dök inte upp. Man kan inte gå + 7 personal utan att få spunk av leda, så jag erbjöd mig att vara ledig. Funkar för mig, liksom. *hehe*

Idag har jag sprungit i butiker. Var på shoppingtur med mitt ex. Coop Forum, Willys, IKEA, Nisses, Jysk, Axfood. Jag utmämner härmed honom till shopoholic. Jisses, säger jag bara...

Ja... mitt ex.... Jag vet inte riktigt vad som händer på den kartan, men jag har iaf kommit fram till att vi har himla kul ihop och att jag inte lider av det. Det har lett till att jag talat om för honom att jag gärna umgås med honom så länge allt känns bra. Blir det konstigt eller obekvämt bryter jag kontakten igen. Men som sagt, just nu mår jag bättre än jag gjort på väldigt länge. So be it...

Å fan...

Jag har bröder, Bill och Bull (inofficiella namn), som med största sannolikhet är enäggstvillingar Ja, vi är helt säkra på att de är det, men eftersom placentan spruckit när den kom ut är inte sjukvårdsexpertisen lika säkra. Men med tanke på att de alltid varit otroligt lika är det en smal sak att räkna ut att det är så.

Jag både hör och ser skillnad direkt. Finns liksom inget annat. Mina övriga syskon här har heller inga problem med detta. I min enfald trodde jag att det var likadant med våra barn. Idag satt jag och pratade med grabben och hans kusin och då visar det sig att grabben bara är säker i ca 80 % av fallen medan hans kusin väntar tills någon säger namnet på hans farbror innan han vet vilken av dem som är där.

Å fan....

Före/efter

Jag har bra ordning i mitt hem. Jag trivs med det. Jag har ju dessutom inga små barn som rör till det, vilket underlättar i att hålla ordning. Alla barn i min omgivning vet att de gärna får röra till det när de besöker mig, men det finns villkor för att göra det. När man är klar återställer man det man rört till. Enkelt. Och det funkar. Blir sällan gnäll om det.

Men vissa saker gör man i smyg... lika bra att passa på när moster är i duschen. Då kan hon inte gnälla om att soffkuddarna ska vara i soffan etc. =P

Och det roligaste av allt vara att alla tre, syrrans fem- och sexåring och min femtonåring, låg och tryckte under bordet. Visserligen skrek jag rätt ut först, men det övergick rätt snart i ett rungande skratt. =D

Jag förstår inte

Igår var det fullt hus här. Det var riktigt skoj faktiskt. Brorsan, kompisen med dotter, grabbens kusin med sin mamma och syster. Ja, och så grabben och jag så. Det blev monopol, vilket jag vann på wo. Lite löjligt eftersom jag var den som från början inte ville spela, men som offrade mig för att kusinen och brorsan skulle få lite motstånd. Men... jag vann och det var ju bra. =P

Igår var första gången på närmare sju år som jag umgicks med kusinens mamma. Förr var vi bra vänner, innan en massa knepiga saker kom i mellan och vi bestämde oss för att inte längre vara det. Jag avskyr henne inte, men ogillar mycket som hon gjort och sagt samt anser att hon har så annorlunda värderingar än jag att jag inte har någon behållning av att vara hennes vän. Att luras, ljuga och manipulera är liksom inget jag roas av, speciellt inte när man sedan begär att jag ska hålla det hemligt för först min bror och sedan för en av min dåvarandes närmsta vänner, vilket jag uttryckte med väldigt målande retorik. Jag blev lite förvånad då hon genom sin son undrade om hon fick komma över och äta och umgås med oss.

Nå, det har gått för lång tid för att hålla kvar en massa ilska, och för att det inte skulle bli stul med kusinerna valde jag att säga ja, så hon och hennes dotter var en del av vår kväll. Men det var knepigt. Hon har inte varit välkommen hit tidigare, jag har knappt ens sett hennes dotter och ändå var det som att kliva tillbaka ett gäng år och hon gjorde sig väl hemma hos mig. De var inte kvar så länge eftersom lillflickan skulle hem och sova, vilket kanske var lika bra. Jag försöker fortfarande komma på varför hon bjöd in sig själv.

Helg

Då är det fredag. Kvällen börjar närma sig. Helgen börjar...

Jag har lovat att ha syrrans två änglar över natten. Det ska bli skitkul! Förr sov de ofta här, men den sista tiden har det inte blivit av. Ikväll ska jag skämma bort dem rejält. De är ju unga nog att gilla sin moster fortfarande, så man måste ju passa på. ;)

Faktiskt blir det full fart hela helgen. I morgon är det monopolkväll. Ja... Iaf en omgång. Jag vette sjutton om jag orkar mer än en vända av eländet, men eftersom det blir en si så där sju-åtta pers här under kvällen i morgon lär det ju bli rätt hetsigt under monopolspelandet, så jag skickar troligen (efter ett tag) ut några i vardagsrummet så att de kan roa sig med Rock Band istället. Alla behöver ju inte sitta och lida vid monopol. Funderar allvarligt på att börja spela Rcok Band själv, faktiskt.... eller ta hela disken själv....

Trasigt 2

Fler förhållanden i min omgivning rasar isär. Krasch, bang! Jag önskar jag kunde göra mer för de som har så ont inombords...

Fler gåvor

Varför är jag inte förvånad över att det är ungersk honung? ;)

För några minuter sedan hörde jag någon i trapphuset, men eftersom det inte ringde på dörren tänkte jag inte så mycket på det. När sedan grabben kom hem från grannarna såg jag honom stå som ett fån vid ytterdörren. Nyfiket gick jag närmare för att se vad som stod på. Han stod och tittade fundersamt på en Hemköps-kasse som stod bredvid vår ytterdörr. Ummm....?

En snabb genomgång visade att den innehöll mjölk, tekakor, honung, halstabletter och fredsmärken. Samtidigt som vi gick igenom kassens innehåll ringde det. Mitt ex ville tala om att jag hade en kasse utanför dörren. Han ville inte störa så han hade lämnat den vid dörren (läs: Han har bacillskräck!). Honung och halstabletter är ju bra när man är sjuk, mjölk och bröd behövs till frukost och fredsmärken är ju liksom "mitt" godis. Så otroligt omtänksamt. =)

Gåvor

Ibland blir jag tårögd av glädje.
Vilka underbara människor jag har i min omgivning.

De visar sin omtanke och värme för mig på ett sådant påtagligt sätt att man inte vet hur man ska tacka. Ett futtigt tack känns otillräckligt. Jag vill krama dem tills armarna domnar, ställa upp för dem så mycket de behöver och skrika ut hur glad jag är över att de finns.

Jag har suttit hemma idag och tyckt lite synd om mig själv eftersom jag har ont i halsen, är hes som sjutton, hostar så att man tror att jag kommer att få en knepig variant av blodörn och har feber. Livet sparkar helt enkelt på mig. Blääää!!! Men då kommer livets andra sida och gör sig påmind.

Jag har länge önskat mig en målning av grabben. I min snodda familj finns det flera som är duktiga på att måla. Jag bad den ena och han lovade.... och lovade.... och lovade... Som ni förstår hände inget med det löftet. Jag vet att han haft mycket att göra, så jag har inte tjatat... allt för mycket. ;) Men det blev inget iaf. Jag resignerade.

Min fd svägerska tyckte det var synd att det inte blev av och hon bestämde sig för att göra en åt mig. Jag tänker frångå min princip att lägga upp bild på grabben en enda gång eftersom denna målning är väl värd att visas upp, liksom hennes övriga alster. Hon är fantastiskt duktig. Denna målning är baserad på ett svartvitt foto, ändå är färgerna helt rätt.

Jag blev tokglad när jag fick denna. Visserligen ser grabben inte ut så längre, han är två år äldre och har kort hår, men jag har alltid gillat just den bilden. Nu är den förevigad på ett sådant sätt att den alltid kommer att finnas framme. Den fick en självklar plats ovanför tv´n, en central plats i rummet. Tack Maggan!!!

Dagen blev sedan ännu bättre. En vän kom förbi med en present. Hon vet att jag gillar kylskåpsmagneter och ljus och tänkte att jag behövde lite uppmuntran. Vad har jag gjort för att förtjäna sådana vänner och snodda släktingar? Jag är så lyckligt lottad att jag nästan blir rädd...

Pratperson

Jag har genom åren funderat på sådana. Pratpersoner alltså. Jag har till och med funderat på att utbilda mig till en, men det har alltid fallit. Jag gillar ju det jag håller på med redan.

Samtidigt har jag fått för mig att jag skulle vara en rätt bra pratperson. Folk har lätt för att prata med mig. Jag får veta massor av saker de ofta väljer att inte dela med andra. Jag är inte moraliserande, även om jag inte alltid håller med, och jag säger min mening utan att för dens skull trycka ner den i halsen på personen. Med rätt utbildning skulle jag nog bli en hyfsad pratperson.

Men... jag gillar att prata med folk. Att bli en pratperson, att ha det som yrke, skulle kanske bli förödande för min personlighet. Att det blir som ett jobb istället för en empatisk egenskap. Att man fastnar i att börja varje samtal med "Hur menar du nu?" känns inte speciellt lockande. Jag ska nog bara vara mig själv. Lyssna när någon behöver det. Säga min mening när det är befogat. Bara vara jag....

Sjuk

Igår hade jag ont i skallen och i halsen. Jag gick hem någon timme tidigare från jobbet och sov en stund istället för att vi skulle gå fler personal än barn på fritids. Oerhört ovanligt att det är den fördelningen och igår var jag så tacksam man kunde bli över att det var det just då. Jag mådde bättre när jag sovit en stund. Ställde klockan på ringning inför morgondagen och såg fram mot en rolig dag. Jo, tjena!

Jag vaknade vid fyra. Skallen gjorde fortfarande ont men det var inte det värst. Halsen var rätt svullen, jag andades i djupa, rosslande och tunga andetag som i sin tur gjorde munnen torr och hostan kom som ett brev på posten. Jepp, astmamedicin och en liter vatten nästa. Jag blir alltså hemma idag och i morgon. Sen får vi se.

Jag har inga planer på att vara hemma längre än så. Halstabletter, astmamedicin, alvedon, några liter thé i timmen, en varm filt, minimalt med aktivitet... Visst borde det funka? *håller tummarna*

Luras

Nu är det inte långt kvar tills den första april. Ja, ja, många kommer att skaka på huvudet och säga "men det är ju en hel månad dit!", men ärligt... Januari och februari har bara svischat förbi. Troligen kommer mars också att göra det och rätt vad det är står vi där och funderar på om allt någon säger den dagen är någon form av knasigt lurendrejeri.

Jag brukar läsa VLT den dagen, bara för att se om jag kan klura ut vad de försöker lura i läsarna. Jag måste erkänna att det är skrämmande lätt och att VLT tydligen anser sina läsare ovanligt godtrogna. Kanske var det bättre förr...?

1957 sände BBC ett program om spagettiträd. De visade hur växtförädling garanterade att alla spagettistrån var lika långa, hur de tunna spagettistråna skördades från träden, hur människorna glatt bar sin skörd och sedan lade ut den för att torka i solen. Det gynnsamma vårvädret i Schweiz hade resulterat i en rekordstor skörd och hade dessutom föranlett att den så fruktade spagettisnytbaggen i stort sett försvunnit. I slutet av dokumentären satt programledaren under en stor almenacka där dagens datum visades. Trots det ringde många, många... främst män. De ville antingen ha besked om vart man kunde införskaffa sig ett sådant träd eller få bevis för att deras fruar hade fel när de slog vad om att spagetti görs på mjöl, olja och vatten.

Orson Wells lurades också. Inte på 1 april, men väl på Halloween. Världarnas krig torde vara ett välkänt begrepp, speciellt efter att den filmatiserades igen, nu med Tom Cruise i huvudrollen. Tänk att sitta vid radion 1938, att först få höra några nyhetsliknande inslag om en invasion från rymden och sedan läser Orson Wells upp pjäsen som om den vore verklig. Det var många som fick panik den gången. Mer skrämmande Halloween är nog svårt att hitta...

Brukar du luras den 1 april?
Vilket är det bästa luret du upplevt?

Skörd

Jag har precis varit hem till grabbens pappa. Jag går dit regelbundet för att kolla grabbens garderob. Visserligen är jag helt för att han får ta med sig det han behöver dit, men när det resulterar i att grabben knappt har några kläder kvar här blir jag lite less och går då över och tar hem sådant som hör hemma här.

Jag: Hur har han det med kläder hos dig?
Pappan: Jo, han har helt ok med kläder här.
Jag: Ok, men jag kommer förbi sen och kollar om det finns något han ska ha här.
Pappan: Men vad fan, då kommer han ju inte ha något kvar här!

Dagens skörd blev; tre huvtröjor, två par jeans, ett par mjukisbyxor, fyra t-shirtar och en skjorta. Jag tittar aldrig i tvättkorgen, så det finns säkert mer.

Alltså, vi har grabben varannan vecka och pappan tjänar ungeför tre gånger så mycket som jag. I helvete att jag står för alla kläder då!

Jordnötssmör

Jag har alltid älskat jordnötssmör. Det kommer sig från att morsan kommer från Canada och ansåg det ett helt naturligt pålägg eftersom det ju är det där borta i väst. När jag var liten fanns det ett väldigt litet urval av den tjocka, smetiga geggan vi med glädje bredde på våra mackor.

Det enda märke man kunde hitta här i stan på slutet av 70-talet var Sun, som fanns i en liten, svindyr glasburk. Leveranserna från Canada var lite oregelbundna, vilket föranledde till att vi ibland köpte en sådan burk trots det hutlösa priset. Mina vänner var ofrånkomligt äcklade av mackorna första gången de såg dem. När andra fick ost och skinka på sina mackor under utflykterna fick jag jordnötssmör och sylt på mina. Ja, tillsammans. Underbart gott! Men hur äcklade de än var var det lika ofrånkomligt att jag blev av med mina mackor. Jag fick ost och skinka, vilket för mig var nästan lika exotiskt som det var för dem med jordnötssmör.

Min grabb är liksom jag uppvuxen med att det regelbundet finns jordnötssmör hemma. Han valde oftast det på sina mackor när det var utflykt. Trots den allmänna opinionen om att jordnötssmör är för sött, för kladdigt, för... ja... för allt egentligen.... så älskar vi bägge rostade mackor med jordnötssmör och sylt, helst hallonsylt.