Gåvor

Ibland blir jag tårögd av glädje.
Vilka underbara människor jag har i min omgivning.

De visar sin omtanke och värme för mig på ett sådant påtagligt sätt att man inte vet hur man ska tacka. Ett futtigt tack känns otillräckligt. Jag vill krama dem tills armarna domnar, ställa upp för dem så mycket de behöver och skrika ut hur glad jag är över att de finns.

Jag har suttit hemma idag och tyckt lite synd om mig själv eftersom jag har ont i halsen, är hes som sjutton, hostar så att man tror att jag kommer att få en knepig variant av blodörn och har feber. Livet sparkar helt enkelt på mig. Blääää!!! Men då kommer livets andra sida och gör sig påmind.

Jag har länge önskat mig en målning av grabben. I min snodda familj finns det flera som är duktiga på att måla. Jag bad den ena och han lovade.... och lovade.... och lovade... Som ni förstår hände inget med det löftet. Jag vet att han haft mycket att göra, så jag har inte tjatat... allt för mycket. ;) Men det blev inget iaf. Jag resignerade.

Min fd svägerska tyckte det var synd att det inte blev av och hon bestämde sig för att göra en åt mig. Jag tänker frångå min princip att lägga upp bild på grabben en enda gång eftersom denna målning är väl värd att visas upp, liksom hennes övriga alster. Hon är fantastiskt duktig. Denna målning är baserad på ett svartvitt foto, ändå är färgerna helt rätt.

Jag blev tokglad när jag fick denna. Visserligen ser grabben inte ut så längre, han är två år äldre och har kort hår, men jag har alltid gillat just den bilden. Nu är den förevigad på ett sådant sätt att den alltid kommer att finnas framme. Den fick en självklar plats ovanför tv´n, en central plats i rummet. Tack Maggan!!!

Dagen blev sedan ännu bättre. En vän kom förbi med en present. Hon vet att jag gillar kylskåpsmagneter och ljus och tänkte att jag behövde lite uppmuntran. Vad har jag gjort för att förtjäna sådana vänner och snodda släktingar? Jag är så lyckligt lottad att jag nästan blir rädd...