Rastlöshet

Det kommer som ett brev på posten. Jag är egentligen för trött för att göra något, men ändå kryper det i mig. Jag har ju trots allt tillbringat två dygn i sängen. Kroppen vill röra på sig. Synd bara att huvudet känns urlakat och slitet. Rastlöshet borde förbjudas!

Jag har iaf slitit bort alla sängkläder och trotsar tvättstugemaffian genom att gå ner och tvätta efter tillåtna tvättider. Aj, aj, aj... bäddat för en arg lapp. *hehe* Eller... det hade kanske varit det om det inte vore så att det är jag som bor precis ovanför tvättstugan och jag faktiskt inte bryr mig ett vitten om ifall någon tvättar på natten...

Jag får väldigt konstiga drömmar när jag ligger i min migränkoma. Det lustiga är att jag minns dem så väl, trots att jag inte har en aning om ifall någon pratar med mig och jag svarar under tiden jag ligger där utslagen. Denna gång drömde jag att jag stod och grät tröstlöst vid en tågstation. Utgår man från kläderna och det faktum att stationen var utsatt för bombningar måste det ha varit någon gång under andra världskriget. En man stod skrek på och ryckte i mig. Jag kände honom inte och ville bara vara ifred. Han hade ett gråtande barn på armen. Jag kände inte barnet heller. Jag ville bara vara ifred. Mannen gav sig inte förrän jag till slut tog barnet ifrån honom och vyssjade det. Först då slutade han skrika på mig. Han förde oss bort från den brinnande stationen och ner i ett dike.

Känslan jag minns bäst är att vilja vara ifred. Den var starkare än något annat. Bomberna som föll var mindre viktiga. Mannen och barnet också. När jag väl tog barnet i famnen och fördes i säkerhet vaknade jag till och drömmen var borta. Men just då var behovet av att vara ifred otroligt starkt.