Överstökat!

Inte riktigt representativ, men jag tyckte bilden var rolig. =P

Jag har i det längsta dragit mig för att presentera Han för min mamma. Detta beror egentligen inte främst på att min mamma kan vara en sur markatta utan mer för att jag vet att jag själv kan bete mig annorlunda när jag träffar henne. Taggarna blir aningen mer rigida än annars och de spydiga kommentarerna kommer lite tätare. Jag oroade mig alltså inte för hur min mamma skulle var utan att han skulle se saker i ett annat ljus när han sett hur jag kan vara.... ;)

Igår valde jag ändå att få det gjort. Några timmar hos min mamma fick räcka första gången. Det blev inte alls så illa som jag befarat. Det blev iofs lite stångandes direkt när vi kom eftersom hon oförtjänt fick för sig att jag och hennes man pratade bakom ryggen på henne och hon ville markera territorium. Löjligt och jag lät det vara så pass att hon kändes sig lugnare. Därefter hade vi faktiskt trevligt. Han åkte därifrån utan att ha blivit vare sig skrämd eller bortskrämd. =)

Jo, jag har ett lite annorlunda förhållande till min mamma än vad de flesta har. Det är svårt att förklara och det skulle ta alldeles för lång tid att göra det nu, så ni får istället nöja er med att veta att det är oerhört komplicerat och att det tagit oss rätt lång tid att hitta rätt nivå i vårt umgänge.

Men nu är det ändå gjort! Fasen vad skönt. Och bara för att reta henne ämnar jag tala om att hans kommentar var "Men hon var väl ändå en rätt gullig tant?" Eftersom jag VET att hon anstrände sig för att vara ironisk och aningen "cool" kommer hon koka inombords samtidigt som hon ler ansträngt mot mig. Och nej, det blir inga repressalier mot honom, utan det är mellan henne och mig. =D

Stackars öron!

Jag har Lillstumpan här som gäst sedan igår. Otroligt söt och glad över att få vara här men... Herre jisses!!! Mina öron brinner. Tack och lov att hon inte pratar i sömnen också, då hade de illröda, såriga öronen trillat av under natten. =P

"Faster, när jag blir stor ska jag bli popstjärna!"

Det betvivlar jag inte en enda sekund. Jag skulle dessutom kunna sätta pengar på att det blir i rap-genren. Hon pratar som om hon vore en Tommygun som sprutar ut ett magasin på kortast möjliga tid. Jag hinner inte höra hälften så jag låtsas bara göra det samtidigt som jag håller tummarna för att hon inte förväntar sig svar. ;)

Hon blev ju storasyster i söndags och det verkar som om hon tycker det är väldigt skönt att få vara lite speciell hemma hos sin gamla faster ett tag. Om lillasyster säger hon mest att hon är väldigt söt trots att hon skriker hela tiden. Det blir nog en stor omställning för denna aningen bortskämda, snart femåriga tjej att ställa om sig till att inte längre kunna dra i alla trådar, men det blir nog bra efter lite inskolning med att ha lillasyster där som kräver en hel del uppmärksamhet. =)

Klockan är åtta en fredag morgon och min dag började för länge sen. Tvättstuga, en morgonpigg Lillstumpa och ovanan av att sova hemma kombinerade till att jag klev upp tidigt. Tvätten är klar om lite drygt en timme. Frukosten är avklarad. Disken är ren. Vad fasen ska jag sysselsätta mig med nu??? Undrar om närbutiken har öronproppar förresten? Då vore det nog befogat med en promenad dit. =P

Gräsänka

Idag är jag gräsänka. Karln blev skickad till Bromma för vidare transport till ett annat europeiskt land. Jag har haft en suverän dag med mina vänner och därför känns kvällen inte så ensam som jag först befarade att den skulle göra.

Tycker aningen synd om Karln faktiskt. Planet skulle lyfta 14.30 och vid 20.00 hade de fortfarande inte kommit iväg. Nu har jag iofs inte varit på Bromma flygplats, men gissningsvis är den inte mycket att hänga i gran. Kan tänka mig att det är aningens aning trist att spendera sju timmar där.

I morgon ska jag äntligen träffa den nya familjemedlemmen. Det ska bli så härligt att gosa bebis. Jag gillar verkligen barn. Älskar dem. Åh, de underbara krypen. Speciellt bra är det när man kan lämna tillbaka dem till sina föräldrar då de behöver byta blöja eller gråter. ;)

Dagen

Vissa dagar är ovanligt bra. De kommer ofta utan förvarning och man inser inte hur bra de egentligen varit förrän man tänker igenom den när den tagit slut. Idag var en sådan dag.

Tre tjejer har bidragit till att just idag känns så otroligt bra.

M, som står ut med mig och mina haranger. Hon är dessutom snäll nog att köra omkring mig så att jag utföra de ärenden jag behöver. Att hon själv gillar att strosa och att vi även gör saker hon behöver är bara en bonus. Tack för all hjälp!

M 2, som idag förärat mig en massa kläder hon själv inte längre vill ha. Åtta kassar med kläder! Det har varit som lilla julafton för mig. Jag hittade sju plagg med prislapp på fortfarande. Otroligt. En hel del av kläderna passade bra och jag ska nu gå igenom min garderob och förnya den med sådant som känns roligare. Tack!

G, som kom med fika och bjöd på samtal och skratt så att kvällen flög förbi i en hiskelig fart. Tiden går fort när man har roligt! Tack!

Hmmmm

Jag vägrar noja. Jag vägrar noja. Jag vägrar noja.

Mitt hår är orange. Inget jag anser är vackert, men det ska bli åtgärdat rätt snart så jag försöker låta bli att noja - och rycka till var gång jag går förbi en spegel. =P

Tisdag

Det är en helt vanlig tisdag idag. Har inga speciella planer utom att se till att sonen får i sig lite mat och kanske plocka lite här hemma. Jag väljer att tro att promenaden igår räcker som motion för idag också.

Jag tror att den lilla hårbollen Hans dotter fått orsakar en del av den snuva jag vaknar med varje morgon. Det påminner nämligen en hel del om den allergiskt framkallade snuva jag haft tidigare. Trist om det är så, men mina allergimediciner borde ta hand om det problemet utan allt för stora svårigheter. Tanken på att äta medicin precis hela tiden lockar inte, men det kan kanske bli så ändå.

Sonen är precis lika inaktiv som tidigare. Inte bokstavligen eftersom han är hemma mindre nu än då han gick i skolan, men det han gör innebär inte någon förändring i hans situation. Han väljer att inte ta tag i någonting, att inte inse allvaret i att bara gå och dröna. Det är oerhört frustrerande och jag ämnar se vad/om jag kan göra åt det. Just nu avskyr jag systemet som säger att allt ska vara frivilligt efter att man gått ut grundskolan. Fy helvete vilket förlegat skitsnack! Man kommer ingenstans utan minst en gymnasieutbildning och det är snudd på omöjligt att få jobb innan man fyllt 18. Då borde rimligen lagarna ändras till att omfatta även detta. Som det är nu står alla och rycker på axlarna åt mig samtidigt som de informerar sonen om att det är fritt fram att snylta sig fram i tillvaron. Härliga tider...

På torsdag ska jag gå förbi hos brorsan och beskåda det nya underverket. Jag fick ett mms som visade att den lilla var ytterst missnöjd med att inte längre ligga i den varma, trygga magen. Förhoppningsvis har hon hunnit acklimatisera sig lite tills på torsdag. Jag planerar även att ta med deras femåring hem över natten. Det var länge sen hon fick egentid med sin faster, så en kväll med film, lek och skräpmat blir helt perfekt.

Det är många som är trötta på vintern nu. Jag kan inte förstå. Jag älskar detta! Vintern har alltid varit min årstid. Snön som lägger sig som ett dämpande täcke över omgivningen och gnistrar i solen, mörkret som omsveper en och ger anledning att tända ljus och mysa, kylan, pulkaåkning, knarr under skorna... Vinter, helt enkelt. De andra årstiderna är också vackra, men vintern (speciellt en sådan vacker vinter som vi har nu) är ändå överlägsen.

Tisdag. En vilodag. Iaf för mig.

Ett steg framför det andra

Privat foto. Dessa träd står precis vid E18, med tillhörande avfart, en mack, en skola och hyreshus i direkt anslutning till dem. En bild ljuger inte, sägs det. ;)

Idag har jag fått motion så det heter duga! Jisses. Enligt eniro har jag promenerat sammanlagt 1,1 mil idag. Nu vet jag inte hur tillförlitlig eniro är gällande avstånd, men jag vet att det kändes som närmare två mil eftersom det inte var helt bra plogat hela sträckan. Vissa ställen kändes aningen längre än de egentligen var och gjorde att det tog onödigt lång tid att komma fram. Men åh, vad vackert det är med all denna snö! Jag älskar det.

Håret - Ja, vad ska jag säga? *S* Det är ljusare. Men det är en lite rödlätt nyans som jag själv inte är helt nöjd med. Ladyn däremot tycker den är snygg. Jag hoppas på att det kommer bli som sist, så att färgen lägger sig lite efter några tvättar och någon inpackning eller två, men troligen kommer jag göra slingor om några veckor. Vill ju inte stressa håret allt för mycket genom att göra det direkt, så jag får ha lite is i magen. =)

Äntligen

Marsipanbebis

Igår eftermiddag blev jag äntligen faster igen. En liten tösabit på ca 3,5 kg valde den 21 februari som sin dag. ♥

Idag är det äntligen dags att göra något åt det mindre vackra jag har på huvudet. Kanske blir det till slut något enhetligt av eländet. Håll tummarna!

Update på halsdukens blivande: Jag har nu stickat slut på ett nystan och den tänkta halsduken känns som om den äntligen är på väg att bli något. Tro´t eller ej, men eländet är hela 60 cm nu. Heja mig! =D

Hur bra som helst!

Inte riktigt det garn jag har, men ganska likt.

Han och brorsan satt och skrattade och pratade hela kvällen. De satt kvar till halv ett och då krävdes det ändå en stor portion viljestyrka och ett behov av sömn som föranledde uppbrottet. Jag är hur nöjd som helst med kvällen. =D

Idag blir det nog inte så många knyck. Känner mig lite slö, lite oengagerad och vinden (absolut inte snön) gör att jag inte känner för att äventyra mig iväg ut något speciellt. Synd att det blåser så hemskt, annars hade det varit ok att åka pulka idag. Men, men, en dag inomhus kan också vara bra. Jag kan ju alltid fortsätta sticka.

Ja, ni läste rätt. Jag, som avskyr sådant, har påbörjat ett projekt jag redan vill bränna upp. Eller... nej. Jag vill absolut inte bränna upp den del av halsduken jag faktiskt lyckats streta ihop. DÅ vore jag ju helt galen. Jag ångrar däremot att jag ens började. Fy fan. Jag KAN inte sticka. Det som ändå blir är ett sorgligt exempel på att man trots det kan få ihop något som liknar en riktig halsduk. Ändå har jag gett mig fan på att göra klart den.

Självklart gjorde jag den för bred, men hur skulle jag veta hur många maskor som gör den hur bred? Nu har jag stickat 15 cm och det finns inte en chans att jag repar upp det. Aldrig! Jag kommer istället att få (någon gång långt fram i tiden) en bred halsduk i just mina färger. Ja, färger. I plural. Men tro för den skull inte att jag är så skicklig att jag kan byta garn etc. Nej, jag valde ett melerat garn i olika gröna nyanser blandat med vitt. Man är väl inte dum heller! ;)

Nej, en dusch, en kopp thé och sen får vi se vad dagen bjuder på. Have a nice one!

Han är fast!

Är det nu man kan anse sig vara etablerade? VI ska bjuda på middag. Min bror är i stan och han kommer över till Oss för att äta. Hade vi varit hemma hos mig hade det väl inte varit någon "stor" sak, men nu ska vi vara hemma Där. Det är dessutom första gången vi ska umgås längre än tre minuter med någon i min släkt. Ska bli intressant.

Asjobbigt

Del ett och två av serien...

Hur många har läst Sagan om Isfolket? Jag har läst serien av 47 böcker tre gånger tidigare. I nuläget håller jag på med bok tre för fjärde gången i ordningen. Självklart förstod jag böckerna innan, jag läser dem igen eftersom jag älskar berättelsen. Häxorna, förbannelserna, häxmästarna, kärleken, det goda, det onda, människans innersta väsen, mystiken... Det lockar mig. Visst, de är kanske aningen juvenila, men vad gör det? Jag har alltid gillat ungdomsböcker, så länge själva berättelsen är bra.

Sagan om Isfolket är en underbar saga. Kanske beror det på att jag numera själv skriver som jag reagera så hårt när jag läser den nu. Det är stavfel efter stavfel, ibland skrivs orden rent av på norska. Meningarna har ofta klippts av med punkt för att sedan fortsätta med stor bokstav. Jo, bra det egentligen att de inser att det ska vara stor bokstav efter punkt, men det är jobbigt att läsa när det ser ut så här....

*påhittat exempel, enbart för att illustrera*

Hon älskade honom så mycket. Och skulle göra allt för honom. Han kände inte likadant för henne. Men han ville göra henne glad. Prästen kom springandes runt knuten. Med församlingen i följe.

Lägg sedan till stavfelen och de insmugna norska orden så blir det en riktig fest. ;)

Jag gillar fortfarande böckerna, det kommer jag troligen alltid att göra. OK, nummer 9, 15 och 46 kan iofs brännas direkt, så usla är de. Att de mer historiska inläggen i boken roar mig mer än när de kommer närmare vår tid säger sig självt med mitt intresse för gamla eror, men även de mer nutida är helt ok. Nummer 1,2,3 och 41 är rent magiskt bra. Jag har snart läst ut nr 3 igen och känner att jag vill skynda mig igenom serien för att komma till 421 Detta trots att det däremellan finns ett gäng riktigt bra böcker att njuta av.

Tanten behöver se sig om efter en bättre översättare och korrekturläsare.

F´låt

Tydligen strejkar simultantolken jag vanligen har i skallen. Orkar inte skriva om inlägget, ni får ta det som det är.

Safe haven?

I pick up strays. That´s part of who I am. It´t not something I do attentively or even intentionally, but still, I do it. I seem to have a need to be there for other people, regardless of if I know them or not. Helping total strangers is almost the best. They don´t even have to know my name. Helping elderly people carry their bags home from the store is often much appreciated, despite their initial fear of me mugging them. Other people I know better. I let them know I´m here for them when and if they need me. I sweep them in, give them a shoulder and when they are stronger, more secure on their feet again, I let them go.

I guess one could analyze why I do this, but it´s become such a big part of who I am that I seldom take the time to dwell upon it. It comes natural for me. It´s a fact. It happens. It does me a world of good and it seems to do the people I stumble upon the same. That suffices.

I have many friends. Friends I can lean on. Friends I know are there for me. Friends who in general like me for who I am. I feel the same way about them. They have nothing to do with the strays. The strays are usually people who drift by in my life just long enough for me to be able to give a lending hand, a shoulder to cry on or (which has happened) a good telling off before they drift out again. Seldom has one of them made such an impact in my life that he or she has stayed on to become a good, lasting friendship. And yet, they are somehow friends for life.

I sometimes think I should have become a member of the clergy - a woman of the cloth. No worries though, that though rushes past and vanishes even before the ridicule of it becomes obvious. Me - a nun? Not gonna happen! But the idea is probably not so crazy as one would initially think. Not if one remembers what role such a person had back in the day. I guess today that role has been taken over by psychiatrists, psychologists and other people who for some reason or another hold a position in which they talk to people in order to make them feel better, get to the roots of their ailments and help them take the next step. Maybe that is what I should have chosen to be?

But no. I think that would take the sense of meaningfulness away. For me, that is. Making it a profession, charging people to listen to their problems, worries and issues, would make it an everyday thing. It´d get old. It wouldn´t give me the feeling of achievement that it does today. I´d most likely feel like a charlatan who was conning them out of their hard earned pennies. Not for me. I´ll just keep doing it my way. I´ll pick up strays. I´ll help them alongside helping myself. Those two are closely entwined. They walk hand in hand. That´s the way for me.

Indoktrinering

Opus Dei, eller La Obra som de själva kallar sig, har köpt upp Surahammars herrgård och ska driva flickskola där.

Invånarna i Surahammar har naturligtvis blivit intervjuad av media för att få uttrycka sin åsikt om detta. Många ställer sig frågande och tycker att det är olustigt att en organisation som i allt platsar att kallas en sekt ska driva en skola. Speciellt barn är påverkbara.

De tillfrågade har i sig väldigt lite kunskap om Opus Dei. Deras kunskaper verkar, enligt dem själva, härstamma från filmen Da Vinci Koden med Tom Hanks i huvudrollen. Paul Bettanys karaktär Silas spelar där en sociopatisk man som tagits omhand av Opus Dei´s ledare och sedan använts som hantlangare till denne. Hemskheterna han utförde i tron att han tjänade den enda guden var vedervärdiga. Det är främst honom folket tänker på när de hör organisationens namn. Det är tanken på honom som får dem att reagera negativt direkt. I andra hand kommer det faktum att Opus Dei är en erkänd sekt.

Personligen gillar jag inte sekter. Mest för att de gärna ser att man är mainstream, om inte direkt underkuvad, låter andra tänka för en och att man med glädje ger ledningen det mesta av det man tjänar ihop. Just Opus Dei har jag hyfsat lite kunskap om, så jag kan inte uttala mig direkt om dem, men om sekter överlag kan jag uttrycka en negativ uppfattning om. Folk som känner ett behov att styra andra, få andra att tänka exakt som de själva, låta bli att upplysa om utvecklingar i samhället och som (ofta) använder sex för att underkuva sina medlemmar är inget jag ser som positivt. För mig är det snarare monster med mindervärdeskomplex som behöver penisförlängare av det slaget. Ledarna frossar, medlemmarna sliter ont.

Tyvärr fungerar vi människor ofta så att vi faller för grupptryck, suggestion och en känsla av att göra något bra/göra någon lycklig samtigt som man själv mår bra av det. Människor med dålig självkänsla, människor i kris, ensamma människor..... det krävs lite övertalning, en känsla av samhörighet och (iaf till en början) en stor portion vänlighet. Därefter kan alla ha hamnat i situationen att de tillhör en sekt. Skrämmande. Sant. Be careful out there!

Semantik

Igår läste jag en artikel i den stora draken DN. Den handlade om ett par som väntat på att få gifta sig i kyrkan och som nu äntligen, som först i landet, gjort just det. Killarna är av hyfsat mogen ålder och har nu fått uppleva en av deras stora drömmar i livet. Kul för dem.

Det var inte en speciellt intressant artikel, annat än för de medverkande kanske. Anledningen till att jag ens läste den var egentligen rubriken. Den fångade min blick och jag roades av den. I pappersform hette den "Landets första enkönade äktenskap" eller något liknande. Ni ser vad jag fastnade för?

Enkönade? Så vitt jag vet är de allra flesta människor enkönade. Visserligen finns det hermafroditer, men mig veterligen är de ganska få. Enkönade? Man tycker att journalister borde kunna sitt språk och vad orden de använder egentligen betyder. Uppenbarligen är detta inte ett krav för att få skriva längre artiklar i våra dagstidningar.

Nominering

Tack!

Jag har blivit nominerad till detta pris av *annorlunda mamma*. Det är oerhört smickrande och glädjande att få vara med bland de bloggar hon anser värdiga en sådan nominering.

I nomineringen finns en begäran av att förtälja sju saker om en själv. Det borde väl inte vara helt komplicerat, skulle man tro, men ändå finner jag inget vettigt att skriva. Håll till godo med tramset jag rapar ur mig istället.

1. Jag är för lat för att ta körkort utan väljer istället att gå eller cykla om jag ska någonstans.

2. Jag har inte tagit tag i att bli svensk medborgare än.

3. Älskar verkligen barn men vill inte ha fler själv.

4. Är galet trött på att gå hemma nu.

5. Mat och tillagningen av detta är en stor passion i mitt liv.

6. Förstår inte hur människor inte kan inse hur tråkigt jag egentligen är.

7. Är övertygad om att vi behöver lära av historien för att klara oss i framtiden.

Nu ska jag nominera sju personer till detta award.

En dag i taget
Pinkelina
Yvonne´s skrivtavla
Ladyn
Lejonhjarta
Den där Alex...
hRaven


Med utmärkelsen följer vissa regler och dessa är:

- Thank the person who nominated you for this award.
- Copy the award and place it on your blog.
- Link to the person who nominated you for this award.
- Tell us seven interesting things about yourself.
- Nominate seven bloggers.
- Post links to the seven bloggers you nominate.

Tyvärr står det inte hur själva röstningen går till eller hur man får reda på vem som vinner, men jag tyckte om att bli nominerad och valde därför att posta detta ändå. =)

Ditt och datt

I fredags blev Han äntligen av med det aningens illaluktande hölje han haft om armen. Usch, så smutsigt och äckligt ett gips kan bli efter "bara" fyra veckor. Då har jag ändå tvättat den yttersta strumpan och gnidigt med en tvättlapp så långt ner man når regelbundet för att slippa det värsta. *ryser*

Nu när man ser tummen känns det som mycket stå hej över liten verkstad, men ändå vet jag ju hur allvarligt det var eftersom jag fick möjligheten att se hela operationen. Det syns inte på bilden, men såret glipar om man ser det uppifrån. Inte läge att användas allt för mycket än, alltså, men nu kan Han äntligen hantera mat på ett vettigt sätt. Jag har bestämt att Han ska laga mat hela denna vecka. Jag håller honom gärna sällskap, men han får sköta huvuddelen av det. =D

Denna lilla sötnos kom jag hem till igår. Jo, jag säger hem om hans hem också. Jag är ju där rätt ofta, så jag anser mig för tillfället ha två hem. Han och dottern hämtade hem sötnosen i lördags och bestämde att det skulle vara en överraskning, så de nämnde inte något om det när vi pratade i luren i lördags kväll. Otroligt söt. Till och med jag som absolut inte är någon kattmänniska måste erkänna att han stjäl ens hjärta när han plirar på en med sina pigga ögon och spinner när han gosar med en. Jisses, ja...

Idag kom det. Ja, med råge dessutom. Jag mådde hyfsat under dagen igår, var mest snorig men inget värre. Igår kväll blev det värre och jag hade mina farhågor om hur det skulle komma att bli. I morse bekräftades dessa farhågor. Jag är tokförkyld, har ont i kroppen och halsen vill bestämt inte att jag ska inmundiga något alls idag. Usch.

Hemma

Hemkommen till mat, vin, ny kattunge och mys.

Är snoring som fan. Tung i huvudet.

Ensammen

Jag sitter i ett hus jag bara varit i en gång tidigare. Sällskapet är två småkottar som ligger i sina sängar. Den ena sover redan gott och den andra ligger och tittar i böcker. Han sover troligen rätt snart, han också.

Jo, jag känner de som bor i huset väl. Har känt dem i många, många år faktiskt. Men det är ändå bara andra gången jag är hemma hos dem. De har oftare ärenden till Västerås än jag har till Märsta, så det har av naturliga skäl blivit så att vi hörts på telefon och att de tittat förbi hos mig när de ändå varit i närområdet.

Vad gör man i ett hus man inte känner och med barn som är så små att de lägger sig tidigt? Jag vill knappast rota omkring, jag har ingen större lust att kolla på tv och jag känner mig lite ensam. Det är nog en bieffekt av att jag träffat Han. Förr kände jag mig sällan ensam. Nu gör jag det när jag har en kväll själv. Bra eller dåligt, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag sitter i en främmande stad, i ett främmande hus, med hyfsat främmande barn och känner mig lite ensam.

Inte hemma

Imorse klev jag upp tidigt. Det kändes i kroppen. Tyvärr hade inte knoppen fattat att den skulle sussa under natten så det var osedvanligt segt att kliva upp ur den sömnvarma sängen. Men jag har en oerhörd tur. Han valde att kliva upp och göra i ordning frukost åt mig medan jag duschade. Jag vette sjutton vad jag gjort för att förtjäna den underbara gesten, men jag uppskattar den enormt. Att han dessutom valde att göra mig sällskap gjorde morgonen till en bra sådan, trots den tidiga timmen och tröttmössan jag bar.

Vet ni hur oerhört onödigt det känns att åka till Stockholm och byta buss när man ska till Märsta??? Helt sanslöst onödigt, om ni nu inte kunnat gissa det. Det tog en hel timme extra i restid och det blir rätt trist att bara sitta. Som tur är har min syster äntligen insett att den 47 bok långa serien om Isfolket hör hemma hos mig (även om de pga av platsbrist bor hos Han just nu) så jag la ner några böcker i väskan innan jag åkte. Tur det...

Nu har jag fått tokpisk i Herre på Täppan av en två-och en femåring. Jag var bättre på det förr. Iofs berodde det troligen på att jag då inte funderade på om någon skulle göra illa sig eller inte, men oavsett anledning fick jag tokpisk idag. =P

Resten av dagen kommer att ägnas åt sådant småbarn tycker om att göra. Det är första gången jag är barnvakt åt just dessa barn, så jag tar det lite piano och pejlar läget lite. Ingen mening med att ge dem men för livet direkt. ;)

Vänner

En present från hRaven. Jag är hur glad som helst över presenten även om jag känner mig lite ambivalent över bilderna. Speciellt reagerar jag på min favoritskjorta från den tiden, en skjorta jag fram tills igår lyckats förtränga, och mina vackra brillor som täcker hela ansiktet. =P

Igår spenderades i nostalgins tecken. Många timmars prat, skratt, bra minnen, mindre bra minnen och sedan ännu mer skratt. hRaven och jag går tillbaka många år. Vi var tio när våra klasser slogs ihop, elva när vi började umgås och sen var vi bästisar som bara tonårstjejer kan vara i ett gäng år. Många är de timmar vi suttit i flickrummen och suktat efter killar, svurit över föräldrar, dreglat över rockstjärnor, filmstjärnor och allehanda ouppnåliga killar och fnittrat över precis allt och inget. Igår tror jag minsann vi lyckades återuppleva en del av det. ;)

Tack H för tavlan. Den kommer att få en framträdande plats på min vägg. Tack även för en riktigt bra dag. =D

Inte min färg...

Jag har planer på att bli blond igen. Och nej, till alla killar som tror att de automatiskt har det roligaste skämtet på lut när de läst den meningen kan jag tala om att jag inte ska genomgå en lobotomering. Faktiskt. Jag är naturligt blond och har "trots det" aldrig varit en airhead. OK?

Igår färgade jag av håret. I botten blev det naturligtvis ljusare än i topparna. Utväxten finns ju, det är bara att leva med. Tyvärr har jag så tunt och fint hår att jag nu kommer få gå omkring med en mindre vacker orange-gul ton på skallen. Igår kändes det satans jobbigt att vänta två veckor för att sen kunna göra det hela mer presentabelt, men idag känns det ändå rätt ok. Anledningen till att det känns bättre idag beror på nattens bravader. Satan i gatan, alltså! Tänk er scenariot...

Du går nerför gatan och plötsligt börjar folk omkring dig skratta hysteriskt. Ganska snart upptäcker du att det är dig de skrattar åt. Varför? Vad har du gjort? Du kollar om gylfen är öppen, om du ens har byxor på dig, om det är något fel på tröjan... Ingenting. Till slut hör du någon ropa "Kolla Skalle-Per!!!". Instinktivt för du upp handen till huvudet. Du känner len hud där håret skulle ha varit. Håret du ägnat en halvtimme att frisera innan du gick ut. Ingenting. Borta. Ett skyltfönster talar om att den kala skallen glänser som en polerad biljardboll...

Jag har nog aldrig varit så snabb att hoppa ur sängen och kolla i spegeln. Spelade ingen roll att jag kände att håret var kvar, jag hade en hemsk mental bild fastetsad i skallen. Usch. Fy fan. Jag vill aldrig mer ha sådana drömmar!

Bonus

Jag har äran att få ta del gemenskapen hos min ex familj trots att det nu är en del år sedan vi separerade. Jag kan inte annat än se mig själv som vinnare i den situationen. Nu menar jag inte separationen eftersom vi bägge är förlorare i att det inte funkade, utan gemenskapen.

Den värme jag känner när jag pratar med dem, träffar dem eller tänker på dem är värd allt. Lördagskvällen var så himla trevlig. Att bara sitta och ta det lugnt, känna sig som hemma. Det är likadant när jag är hos föräldrarna. I över tio år har de tagit mig till sig och även om vi just nu träffas mindre än tidigare känner jag ändå att jag alltid är välkommen, precis som de alltid är välkomna hos mig.

Jag har även vunnit gällande mat. Pörkult (det vi kallar gulasch), wienerschnitzel, tarunja (har ingen aning om egentlig stavning med det är lite som bülgur), fyllda paprikor och en hel massa annat har funnits på menyn under åren. Det är främst farmor som bidragit med detta. Efter att ha sett henne göra dem tvekar jag inte att själv göra langos ikväll. Superlätt ju.

Ja, jag är en vinnare i denna situation. ♥

Snabbsummering

Jag har haft en väldigt bra helg!

Fredagen var det kortspel för Honom och några kollegor och de stackars gubbarna glömde att jag och dottern var där så vi fick en hel massa roligt att skratta åt. Intressant att höra hur killar pratar med varandra när de inte tror att tjejer hör.... *hehe*


Visserligen var jag nykter dagen innan och därför inte speciellt seg men det är ändå uppskattat att Han har LOTR-maraton dagen efter. Jag älskar ju de filmerna. Eftersom jag var aningen mer rastlös än honom tog jag på mig att gå ifrån ibland och ordna med mat, plocka lite och helt enkelt få ur mig lite av sagda rastlöshet också.


Lördagskvällen var oerhört trevlig. Tack. Det blev en mycket god middag med tillhörande vin hos bonusbrorsdottern och sambo. Supergod kycklingpaj!

Och till efterrätt en smarrig chokladmousse toppad med passionsfrukt. Mums!


Jag fick en present! Jag älskar att få presenter!!! Det var en julklapp som blivit lite försenad. Alla som känner mig ser hur perfekt just denna present är. Den är handgjord av brorsdottern, unikt och inte symmetriskt perfekt, bär ett av de latinska ordspråken jag har på väggen, ett svart läderband som passar till allt och den gröna pärlan är pricken över i´t. Det är helt enkelt jag.

Tack Lina! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Ni ser, jag hade redan grönt på mig. =P

Gårdagen var ganska produktiv. Även om vi inte gjorde så stora ansträngningar så fick vi ändå en hel del gjort. Efter en god söndagsmiddag slängde vi på Stekta Gröna Tomater och jag fick njuta av en av mina genom tiderna favoritfilmer. Bäst av allt var att Han inte satt bredvid och suckade, gjorde kräkljud eller muttrade om chickflicks. Faktiskt tyckte han den var helt ok, rätt bra och absolut bättre än han fasat för. *S*

Mysigt

Igår lånade jag med mig yrvädret (Hans dotter) hem. Hon och Stortrollet, som bokat in torsdagsnatten hemma hos mig, fann varandra direkt. Vi lagade mat, pratade, skrattade och hade en väldigt trevlig stund. Den (för tillfället) väldigt lugna 15-åringen och den pratglada 7-åringen smet dock iväg när det var dags att diska. Jag var inte förvånad. Jag har ju haft barn rätt länge och vet hur de funkar. =P

Det var två granna ansikten som mötte mig när jag kom ut ur köket. De hade hittat min sminkväska. Den är, minst sagt, allt annat än tom och ur djupet av den hade de lokaliserat färger och produkter jag glömt att jag hade. Det var inte hemskt, absolut inte, utan man kan istället kalla det ett intressant experiment. ;)

Yrvädret tog Stortrollet under sina vingar och valde självmant att stanna i lägenheten med denne när jag var tvungen att sköta tvätten. Det underlättade väldigt för mig. Tvätten blev ren, de var lugna och myste i soffan, min ohängde odåga ramlade hem under kvällen och var på gott humör, Han fick en lugn kväll för sig själv.... Ja, igår var en bra dag och den värme alla utstrålade var mysig.

Samma språk?

Samtal mellan Han och mig i när han skjutsade hem mig för ett tag sen...

Han: Jag blir nog vaken rätt länge ikväll så om du får riktigt tråkigt hemma och vill ha lite miljöombyte så kan du ringa. Jag kan kanske hämta dig.

Jag: Det vore rätt skönt om du någon gång kunde säga "Jag kommer att sakna dig och vill att du kommer tillbaka hit när du är klar med det du ska göra hemma".

Han: *ger mig en förvånad blick* Det var ju det jag gjorde...

15 år

Jag är oerhört glad över att jag inte längre är så ung. I den åldern hade jag ett allt annat än lätt liv, av flera olika anledningar. Nu, över 20 år senare (kan det ens vara möjligt???), ser jag tillbaka och inser att jag inte delar den nostalgiska känsla många får när de tänker på sin tonårsperiod. Visst saknar jag en del och visst fanns det mycket som var roligt, men i helvete heller att jag vill återuppleva den tiden. Finns inte en chans!

Min grabb börjar ta sig mot slutet av tonåren. Han har visserligen några år kvar men man märker tydligt på honom att han vuxit en hel del under de sista åren. Visst, i mångt och mycket är han fortfarande en dununge och han tänker inte alltid igenom saker ordentligt innan han yttrar sig eller gör saker men i det stora hela verkar han just nu stå med fötterna på jorden. Jisses, så naiv och ovetandes har jag aldrig varit! ;) Men samtidigt vet jag att det inte var alldeles länge sen jag ville donera honom till medicinska experiment eftersom det ändå inte skulle kunnat skada hans tankeförmåga och att det troligen kommer en sådan period till inom kort. Han är ju ändå tonåring.

Hans dotter har det aningen jobbigare just nu. Livet stångas med henne och hon vet varken ut eller in. Eftersom det inte är min sak ämnar jag inte gå in på det djupare, förutom att hon just nu ofta väljer det mindre bra alternativet och sedan inte riktigt kan ta till sig konsekvenserna eller anledningarna till dem. Det skapar oreda, huvudbry och många känslostormar, inte bara för henne utan även för alla runt omkring. Jag finns där för dem utan att kliva i mellan henne och hennes pappa. Det är en oerhört svår balansgång, men jag gör mitt bästa för att inte kliva över någon osynlig gräns. Faktum är att vi balanserar alla tre. Om några år kanske vi ser tillbaka på den här tiden med intresse och humor, men just nu krävs det aningen för mycket energi för att det ska kunna vara en beskrivning av vår verklighet. Tack och lov tycker jag om henne och hon om mig, så att jag är pappas relativt nya flickvän är inte en del av problemet.

Nej, jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte är 15 år med alla de humörsvängningar, känslostormar, irrationella beteenden förvirrade funderingarna och oturligt genomtänkta ageranden det medför.

AJ!

Jag har ont som fasen i stussen, men det är det absolut värt! Herrejisses vad roligt det är att åka pulka. ICA-backen är precis lagom höjd också. Man flåsar som en tok efter den tredje vändan, men det funkar ändå att ta sig upp ett tiotal gånger till innan man ger upp.

Lilltrollet valde att vänta medan jag åkte. Bokstavligen. Spelade ingen roll om hon precis kommit ner, var på väg upp för backen eller skulle till att åka. När jag åkte väntade hon. Tittade. Eftersom den där glidplattan jag åkte på orsakade en snöstorm i ansiktet på mig, det fanns gupp och det gick fort förstår jag henne. Eller som den lilla gullungen sa medan hon kiknade av skratt..... "Moster, du skriker som en liten flicka! Och du har snö i hela ansiktet..."

Idag har jag träningsvärk och, som sagt, ont i stussen. På fredag ska jag göra om det. Att man aldrig lär... ;)

Fortfarande måndag. =P

Vi fortsätter väl i samma tema. ;)

Det blev intensivt med lilltrollet går. Först en rätt så lång promenad som den lilla klarade med bravur. Jag hade faktiskt räknat med att bära henne på ryggen en bit av vägen, men hon pinnade på, den gullungen. En tur till affären för att inhandla alla ingredienser till kladdmuffins, hem och upptäcka att vi glömt ägg, tillbaka, hem igen och sen äntligen kunde vi slänga ihop de efterlängtade muffinsen.

Hon bakade, hon såg på film, hon satt och gjorde ljusstakar av lera... och direkt efter varje aktivitet sa hon.. "Jag har inget att göra, moster...".. med bedjande ögon åt mitt håll. Det blev till att hitta något att läsa åt henne, att mysa i soffan en stund och sen var det läggdags. Inte sjutton ville hon lägga sig själv heller, så jag fick en väääääldigt tidig kväll. =P

Några timmars läsning, sen kom sonen hem. Vi pratade en bra stund innan han satte sig framför datorn och jag återgick till min bok. Boken är hur tråkig som helst, men den har en intressant personbeskrivning som får mig att vilja läsa ut den iaf. Någon gång måste ju eländet ta slut, även om det just nu känns som om den är evighetslång.

Nu tjatar hon om lunch. Klockan är tio på fm och hon vill ha lunch NU eftersom jag lovat att vi ska till ICA-backen på Gryta för att åka pulka sen. Pulka och pulka förresten, genom att puta med läppen, se ledsen ut och säga med sorgsen röst att hon önskar hon hade en bob fick hon mig att kolla i källaren om grabbens gamla bob står kvar. Tänk er hennes lycka när det gjorde det. *S*

På torsdag är det stortrollets tur. Hon blev lite sotis när lilltrollet fick vara här ensam så vi bestämde en dag då hon får hela mosters uppmärksamhet. Hon har studiedag på fredag och kan därför vara kvar över natten. Finns inte en chans jag har henne en vardag annars. Stackars skulle då tvingas kliva upp sex på morgonen för att hinna åka buss till skolan och jag skulle få mig en arla promenad hem efteråt. Nej tack. =P

Måndag

Sådan fantasi jag har som döper inlägget efter vilken dag det är. =P

Gissa vem som köpte en kudde åt mig i lördags? ;)

Gårdagen blev lugn och skön. En snabb tur ut till Hälla för att hämta ett nytt förråd av hygienartiklar och några ungsformar till honom och sen blev det nostalgifilmer i många timmar. Nu ska ni inte tro att det är smöriga chickflicks som roar oss på sådana dagar, nej, nej. Han är oerhört glad över att jag är uppvuxen med och faktiskt skrattar åt filmer som Revenge of the Nerds, Slapshot, The Shawshank Redemtion, The Goonies etc än idag. Visserligen ämnar jag tvinga honom igenom Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Café snart, men det är en helt annan sak. Den filmen må anses vara en chickflick, men har ett mycket större djup än att bara vara en snyftis.

Kvällen avslutades med något som blivit lite av en skön vana. Vi löser korsord tillsammans. Eftersom jag inte är mycket för tv är det rätt skönt att han struntar i den och ägnar tid åt att plita ner bokstäver tillsammans med mig. Vi passar på att prata igenom dagen när vi ligger där i sängen och gnuggar geniknölarna för att klura ut alla konstiga ledtrådar.

Idag har varit lugn hittills, men det kommer nog ändra sig rätt snart. Förmiddagen har använts till att plocka undan lite, baka bröd, duscha, pilla mig i naveln och bara vara, men efter lunch ska jag gå hämta upp syrrans lilltroll på dagis. Hon ska spendera natten med sin gamla moster och vi ska laga mat, baka och ta dagen som den kommer ihop. Kanske, kanske kommer vi även äventyra oss iväg till en backa för att åka lite pulka. Jag har ännu inte ägnat någon tid denna vinter till att göra det. Kanske ska jag köpa lite skogaholmslimpa? Ost, mjölk och o´boy har jag ju redan hemma. Hmmmmm.....