Jag är oerhört glad över att jag inte längre är så ung. I den åldern hade jag ett allt annat än lätt liv, av flera olika anledningar. Nu, över 20 år senare (kan det ens vara möjligt???), ser jag tillbaka och inser att jag inte delar den nostalgiska känsla många får när de tänker på sin tonårsperiod. Visst saknar jag en del och visst fanns det mycket som var roligt, men i helvete heller att jag vill återuppleva den tiden. Finns inte en chans!
Min grabb börjar ta sig mot slutet av tonåren. Han har visserligen några år kvar men man märker tydligt på honom att han vuxit en hel del under de sista åren. Visst, i mångt och mycket är han fortfarande en dununge och han tänker inte alltid igenom saker ordentligt innan han yttrar sig eller gör saker men i det stora hela verkar han just nu stå med fötterna på jorden. Jisses, så naiv och ovetandes har jag aldrig varit! ;) Men samtidigt vet jag att det inte var alldeles länge sen jag ville donera honom till medicinska experiment eftersom det ändå inte skulle kunnat skada hans tankeförmåga och att det troligen kommer en sådan period till inom kort. Han är ju ändå tonåring.
Hans dotter har det aningen jobbigare just nu. Livet stångas med henne och hon vet varken ut eller in. Eftersom det inte är min sak ämnar jag inte gå in på det djupare, förutom att hon just nu ofta väljer det mindre bra alternativet och sedan inte riktigt kan ta till sig konsekvenserna eller anledningarna till dem. Det skapar oreda, huvudbry och många känslostormar, inte bara för henne utan även för alla runt omkring. Jag finns där för dem utan att kliva i mellan henne och hennes pappa. Det är en oerhört svår balansgång, men jag gör mitt bästa för att inte kliva över någon osynlig gräns. Faktum är att vi balanserar alla tre. Om några år kanske vi ser tillbaka på den här tiden med intresse och humor, men just nu krävs det aningen för mycket energi för att det ska kunna vara en beskrivning av vår verklighet. Tack och lov tycker jag om henne och hon om mig, så att jag är pappas relativt nya flickvän är inte en del av problemet.
Nej, jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte är 15 år med alla de humörsvängningar, känslostormar, irrationella beteenden förvirrade funderingarna och oturligt genomtänkta ageranden det medför.
Min grabb börjar ta sig mot slutet av tonåren. Han har visserligen några år kvar men man märker tydligt på honom att han vuxit en hel del under de sista åren. Visst, i mångt och mycket är han fortfarande en dununge och han tänker inte alltid igenom saker ordentligt innan han yttrar sig eller gör saker men i det stora hela verkar han just nu stå med fötterna på jorden. Jisses, så naiv och ovetandes har jag aldrig varit! ;) Men samtidigt vet jag att det inte var alldeles länge sen jag ville donera honom till medicinska experiment eftersom det ändå inte skulle kunnat skada hans tankeförmåga och att det troligen kommer en sådan period till inom kort. Han är ju ändå tonåring.
Hans dotter har det aningen jobbigare just nu. Livet stångas med henne och hon vet varken ut eller in. Eftersom det inte är min sak ämnar jag inte gå in på det djupare, förutom att hon just nu ofta väljer det mindre bra alternativet och sedan inte riktigt kan ta till sig konsekvenserna eller anledningarna till dem. Det skapar oreda, huvudbry och många känslostormar, inte bara för henne utan även för alla runt omkring. Jag finns där för dem utan att kliva i mellan henne och hennes pappa. Det är en oerhört svår balansgång, men jag gör mitt bästa för att inte kliva över någon osynlig gräns. Faktum är att vi balanserar alla tre. Om några år kanske vi ser tillbaka på den här tiden med intresse och humor, men just nu krävs det aningen för mycket energi för att det ska kunna vara en beskrivning av vår verklighet. Tack och lov tycker jag om henne och hon om mig, så att jag är pappas relativt nya flickvän är inte en del av problemet.
Nej, jag är inte ett dugg ledsen över att jag inte är 15 år med alla de humörsvängningar, känslostormar, irrationella beteenden förvirrade funderingarna och oturligt genomtänkta ageranden det medför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar