onsdag 14 april 2010

Svar på en kommentar

ullisen - Jag tar det inte alls på fel sätt och faktiskt har jag gjort precis det du skriver utan resultat. Hon stirrar bara blankt och säger att hon inte vet. Eftersom jag vet hur svårt det är att förklara och sätta ord på känslor har jag frågat vid ett flertal olika tillfällen så att hon tvingas fundera på det i mellanåt och då kanske kan sätta ord på det hela. Inget än, även om hon gärna kramar mig och söker sig till mig när hon är ledsen/glad/upprörd etc. Jo, jag vet att det är ett steg i rätt riktning, men det är ändå frustrerande att inte nå fram som jag önskar jag gjorde.

Han har sökt massor med hjälp för att få henne på rätt köl, men blir bara bollad mellan olika instanser. BUP tar inte emot henne utan "remiss" från Familjecentrum och där har det tydligen gått prestige i just detta ärende och de gör vad de kan för att han ska känna att det hela ligger på honom, att han måste ändra sig för att få detta att funka. De bryr sig inte ett dugg om att hon har ett tungt bagage hon behöver hjälp med att bearbeta för att kunna utvecklas och gå vidare och då ändra beteende, utan nej, trots att han verkligen försöker förstå, inte skäller utan istället försöker resonera och hitta en lösning, har sökt all hjälp som finns, gått en föräldrakurs, har regelbundna samtal med familjerådgivare och ringer för att få råd när sådant här uppstår måste han ändra sig för att hon ska må bra. Lite som att slänga ett plåster på en cancersvulst och sen skylla på Salvekvick när det inte läker.

Jag ämnar inte ge upp på henne. Finns inte. Du har helt rätt, jag har tänkt finnas kvar i Hans, och därmed även hennes, liv väldigt länge. Det handlar heller inte om att orka, inte egentligen. Det här är vad som är och det här är vad som måste lösas. "Svårare" är det inte. Ibland kommer jag behöva kliva undan i någon eller några dagar för att andas, men det är inte detsamma som att ge upp. Hon är väl värd kampen. Våra nerver kommer slitas sönder och vi kommer bli gråhåriga i tid, men vi gör vad vi kan.

Däremot tänker jag ibland skrika ut min frustration här i bloggen eftersom det är en ventil, ett sätt att inte ta ut det på henne. Jag kan kalla henne ungjäkel, satmara, skitunge och vad annat jag känner just då, men det innebär inte att jag avskyr henne i sig. Det är handlingarna jag inte kan med och som där och då blir så pass tunga att jag måste avreagera mig på något vis. Galghumor är något jag ofta tar till för att orka igenom jobbiga situationer. Jag uppskattar kommentarer, förslag, lugnande ord, ifrågasättningar och vad det nu kan vara eftersom det ger mig en annan synvinkel på saken, men tror man att jag inte tycker om henne eller reagerar för hårt har man fel. Jag väljer bara att skrika här istället för att skrika på henne.

Här om dan sa flickan själv till mig att hon önskade hon var mer lik mig eftersom jag har ett sådant tålamod och sällan retar mig eller hetsar upp mig på någon/t. Hon ville ha mitt lugn och öppna syn på livet. Jag ser det inte själv, men det är fler som sagt att jag är otroligt tålmodig och lugn. Jag finns här för henne. Hon måste bara upptäcka det. Eller nej, hon vet det redan, hon måste bara ta till sig det ordentligt. Någon gång snart kanske vi kan komma till kärnan av det hela. Jag önskar bara jag kunde få hjälp att nå dit av BUP. Det är möte med Familjecentrum om två veckor. Jag ska följa med denna gång.

Jag har berört hans del av kommunikationen väldigt lite i detta. Det beror på att de knappt har någon. Jo, klart de pratar och umgås, men när det gäller känslor och stormar krockar de direkt. Flickan har inget tålamod med en massa frågor och han söker förklaringar. Inte en bra kombination. Eftersom de inte bott ihop mer än det senaste året har de inte en tidigare grund att stå på utan söker fotfäste samtidigt som dessa stormar sliter undan fötterna för dem. De har bägge uttryckt lättnad över att jag finns där som en buffert så att de inte hamnar i ett dödläge där någon bryter ut så hårt att de skadar sin relation för en lång tid framöver. Det är på väg åt rätt håll, men det går plågsamt långsamt. Men framåt är framåt, oavsett fart.

Inga kommentarer: