Tro på fan att jag försov mig i morse. En långsam insikt om att det var för ljust ute när jag gläntade på ögonen fick mig att snabbt rusa upp ur sängen. Inte bra. Ännu värre blev det när jag dubbelböjd som en gammal gumma som fumlar efter sin rullator insåg att klockan var tjugo över åtta. Både jag och grabben börjar klockan åtta på fredagar. Yippie...
Snabbt på telefon för att ringa jobbet. "Ingen fara, det fixar sig. Kom när du kan och stressa inte...." Eller hur! Alla vet hur satans stressad man blir när man försovit sig. Snabbt som fan in i duschen (ja, jag hoppar bara den om det gäller liv och död) , på med kläderna samtidigt som jag ringde efter min personliga räddningstjänst som inte börjar på sitt eget jobb förrän framåt lunch och stod sedan i hallen på jobbet inom trettio minuter efter det bryska uppvaknandet.
Utåt sett var jag inte det minsta stressad, men mentalt var jag speedad till max. Det blev snart uppenbart för alla. Eftersom det var fredag morgon jämn vecka hade vi planering och när jag kom fick jag order om att fixa en kopp te och lugna mig medan vi gick igenom allt som behövdes dryftas. Tevattnet tog sådan satan tid på sig att jag flera gånger kollade så att kontakten till kokaren var i och att den var på. Efter ett tag bytte jag kontakt. Fortfarande blev det inte mer än lite ljummet i nertill på kokaren.
Djup suck. Planer på att gå in i nästa klassrum och låna deras kokare började vakna i skallen på mig, men envis som jag är stängde jag av vår kokare igen för att sedan hårt trycka på den. Inget resultat. Jag drar ur sladden för att flytta bort den uppenbart trasiga kokaren. Lätt irriterad över att kokaren bestämt sig för att vara kompis med Murphy lyfte jag upp en för att ställa den på en annan hylla. Jag vände mig sedan långsamt till mina kollegor, som ondgjort sig över att kokaren var av så dålig kvalitet att den redan gått sönder, och lugnar dem lite genom att tala om att den helt säkert fungerar, men att det liksom är lättare att koka vatten om det faktiskt finns vatten i den.
Deras miner var rätt komiska. Iaf när jag tänker på dem i efterhand. Just då var det aningen jobbigt att de skrattade så att de grät. Nästa gång något inte fungerar tänker jag kolla varje möjliga fel innan jag yttrar mig nedlåtande eller negativt om prylen.
Snabbt på telefon för att ringa jobbet. "Ingen fara, det fixar sig. Kom när du kan och stressa inte...." Eller hur! Alla vet hur satans stressad man blir när man försovit sig. Snabbt som fan in i duschen (ja, jag hoppar bara den om det gäller liv och död) , på med kläderna samtidigt som jag ringde efter min personliga räddningstjänst som inte börjar på sitt eget jobb förrän framåt lunch och stod sedan i hallen på jobbet inom trettio minuter efter det bryska uppvaknandet.
Utåt sett var jag inte det minsta stressad, men mentalt var jag speedad till max. Det blev snart uppenbart för alla. Eftersom det var fredag morgon jämn vecka hade vi planering och när jag kom fick jag order om att fixa en kopp te och lugna mig medan vi gick igenom allt som behövdes dryftas. Tevattnet tog sådan satan tid på sig att jag flera gånger kollade så att kontakten till kokaren var i och att den var på. Efter ett tag bytte jag kontakt. Fortfarande blev det inte mer än lite ljummet i nertill på kokaren.
Djup suck. Planer på att gå in i nästa klassrum och låna deras kokare började vakna i skallen på mig, men envis som jag är stängde jag av vår kokare igen för att sedan hårt trycka på den. Inget resultat. Jag drar ur sladden för att flytta bort den uppenbart trasiga kokaren. Lätt irriterad över att kokaren bestämt sig för att vara kompis med Murphy lyfte jag upp en för att ställa den på en annan hylla. Jag vände mig sedan långsamt till mina kollegor, som ondgjort sig över att kokaren var av så dålig kvalitet att den redan gått sönder, och lugnar dem lite genom att tala om att den helt säkert fungerar, men att det liksom är lättare att koka vatten om det faktiskt finns vatten i den.
Deras miner var rätt komiska. Iaf när jag tänker på dem i efterhand. Just då var det aningen jobbigt att de skrattade så att de grät. Nästa gång något inte fungerar tänker jag kolla varje möjliga fel innan jag yttrar mig nedlåtande eller negativt om prylen.
2 kommentarer:
Ha ha...en sådan grej är typisk mig...*L*...även om jag inte försovit mig så brukar mina hjärnceller göra det...*S*
marbor, startkablar vore bra ibland. *S*
Skicka en kommentar