För i helvetes djävlar vad trött jag är på mitt ex. Den där sorgliga ursäkten till en karl har gjort det igen. Redan när grabben var fem år frågade han mig första gången om pappa verkligen bryr sig om honom. Så har det fortsatt sedan dess. Saker som borde vara självklara är inte det. Stödet när grabben blev diagnostiserad med tredubbel epilepsi var.... obefintligt. Jag fick istället det slängt i ansiktet att jag hittat på allt och att han minsan inte tänkte tvinga i grabben en massa tabletter i onödan. Ni kan tänka er hur den visan gick sedan. Kontentan av det hela blev iaf att idioten var på ett enda läkarbesök med grabben utan mig och läkaren bokade om med orden att det "var lika bra att vi tar ett besök av mamman istället eftersom hon iaf vet vad det handlar om". Puckot hade då varit med på flera läkarbesök eftersom jag tvingat honom. Efter den gången slutade jag tvinga honom.
Nå, situationen mellan honom och grabben är lite skev. Där hemma bestämmer grabben. Har gjort sedan han var fem eller så. Patetiskt. Pappan har ofta ringt till mig och bett mig reda upp när de varit osams. Det händer fortfarande, om än inte lika ofta. Jag har nämligen börjat vägra. Orkar inte ta deras skit också. Grabben är 15 och pappan 40. De får fan utkämpa sina egna krig. Jag har nog när grabben är här och det "helt plötsligt" finns regler och krav. Det är ingen snäll situation puckot ställer mig i när han låter bli att ställa krav eftersom sonen iaf bara struntar i honom. Matlagningen där borta står grabben oftast för. Några år sen bad han mig lära honom laga mat eftersom han bara får mackor hos pappan. När grabben är som mest arg på mig, tonårsförbannad utan empati, kan han ibland kasta ur sig att han kommer hem hit enbart för matens skull. Sist blev jag iofs lite förbannad över det och frågade lugnt om jag skulle ge honom en kokbok så att han slapp mig helt istället. Han såg rätt nollad ut då, faktiskt. *hehehe*
Det som triggat igång mig nu är en sådan liten sak egentligen. Men samtidigt inte. Hans pappa har mycket bättre ekonomi än jag. Har alltid haft. Ändå är det jag som hela tiden står för kläder etc. Visst, ytterkläder och skor har vi kommit överens om att jag ska fixa eftersom jag får hela barnbidraget. Det är rättvist. Men när grabben redan dagen efter att han varit här en vecka kommer för att byta kläder eftersom pappan dels inte tvättat de kläder grabben har där och dels bara har ca två par byxor och tre t-shirtar som ska räcka över hela veckan blir jag så less. Förr om åren skickade jag över kläder grabben ärvt men inte använde så mycket här, men jag slutade med det i förhoppning om att pappan skulle fatta att han måste skaffa schyssta kläder till grabben. Nu har grabben istället nästan inget att ha på sig, så han kommer iaf hit innan skolan och byter om. Det mest sorgliga i denna historia är att han en gång efter ett halvår gick med på att jag handlade åt grabben. 945 kr gick kalaset på. Då fick jag 2 par byxor, 3 t-sirtar, 2 huvtröjor, 3 par kalsonger och 2 par strumpor. Det var alldeles för hiskeligt dyrt. Oj, oj, oj.... Månaden efter köpte han två sällskapskatter. Inget han får ställa ut eller avla. Men abessinier skulle han allt ha. 13 000 kr för två kattdjävlar. Men sonens kläder var för dyra.
Pisspotta!
Nå, situationen mellan honom och grabben är lite skev. Där hemma bestämmer grabben. Har gjort sedan han var fem eller så. Patetiskt. Pappan har ofta ringt till mig och bett mig reda upp när de varit osams. Det händer fortfarande, om än inte lika ofta. Jag har nämligen börjat vägra. Orkar inte ta deras skit också. Grabben är 15 och pappan 40. De får fan utkämpa sina egna krig. Jag har nog när grabben är här och det "helt plötsligt" finns regler och krav. Det är ingen snäll situation puckot ställer mig i när han låter bli att ställa krav eftersom sonen iaf bara struntar i honom. Matlagningen där borta står grabben oftast för. Några år sen bad han mig lära honom laga mat eftersom han bara får mackor hos pappan. När grabben är som mest arg på mig, tonårsförbannad utan empati, kan han ibland kasta ur sig att han kommer hem hit enbart för matens skull. Sist blev jag iofs lite förbannad över det och frågade lugnt om jag skulle ge honom en kokbok så att han slapp mig helt istället. Han såg rätt nollad ut då, faktiskt. *hehehe*
Det som triggat igång mig nu är en sådan liten sak egentligen. Men samtidigt inte. Hans pappa har mycket bättre ekonomi än jag. Har alltid haft. Ändå är det jag som hela tiden står för kläder etc. Visst, ytterkläder och skor har vi kommit överens om att jag ska fixa eftersom jag får hela barnbidraget. Det är rättvist. Men när grabben redan dagen efter att han varit här en vecka kommer för att byta kläder eftersom pappan dels inte tvättat de kläder grabben har där och dels bara har ca två par byxor och tre t-shirtar som ska räcka över hela veckan blir jag så less. Förr om åren skickade jag över kläder grabben ärvt men inte använde så mycket här, men jag slutade med det i förhoppning om att pappan skulle fatta att han måste skaffa schyssta kläder till grabben. Nu har grabben istället nästan inget att ha på sig, så han kommer iaf hit innan skolan och byter om. Det mest sorgliga i denna historia är att han en gång efter ett halvår gick med på att jag handlade åt grabben. 945 kr gick kalaset på. Då fick jag 2 par byxor, 3 t-sirtar, 2 huvtröjor, 3 par kalsonger och 2 par strumpor. Det var alldeles för hiskeligt dyrt. Oj, oj, oj.... Månaden efter köpte han två sällskapskatter. Inget han får ställa ut eller avla. Men abessinier skulle han allt ha. 13 000 kr för två kattdjävlar. Men sonens kläder var för dyra.
Pisspotta!
4 kommentarer:
fy FAN vad trist det är när sånt där ständigt ska vara "ett problem" liksom.. som att man gjort dem en OTJÄNST genom att skaffa barn med dem.. för "det ääär ju så besvärligt".. varenda liten GREJ ska vara besvärligt liksom.. fyfan säger jag..
känner igen mig lite i det där i min uppväxt.. pappa har alltid tyckt att vi varit lite besvärliga.. typ gnällt om att "jag vill inte sitta barnvakt" nångång.. ÅT SINA EGNA BARN!?
Hoppas verkligen han skärper till sig, sin son har rätt att känna sig älskad av BÄGGE föräldrar, något som är alltför få förunnade märker jag..
ska tilläggas att jag har en mycket bättre relation med min pappa idag, jag älskar honom över allt, han skärpte till sig när jag blev äldre och inte ett "måste" längre.. men uppväxtåren sitter ju ändå där..
Problemet är inte att han anser det jobbigt att ha sin son, grabben bor där varannan vecka. Problemet är att han anser att han umgås med grabben då de vistas under samma tak. Oftast sitter de i olika rum, men umgås det gör de minsann iaf. Han har väldigt liten aning om vad grabben gillar/inte gillar t ex. Han är där, men helt oengagerad.
Men det jag beskrev är bara en bråkdel av det som varit. Jisses, vilka turer jag fått lösa åt dem. Tragiskt, men jag tror inte att sonen kommer att umgås mycket med pappan när han väl flyttat hemifrån.
Låter tragiskt och jag förstår din frustration. Tyvärr tror jag det är ganska vanligt. Säger inte att alla män är sånna nu, finns kvinnor som ej sätter sina barn först med. Sånt skrämmer mig då jag själv har en längtan efter egen familj och man ständigt hör och läser om liknande fall som ditt. Då inser jag att jag har det ganska lugnt o bra. Men jag vill ju ändå ha mer..
Therese, det finns både bra och mindre bra föräldrar av bägge könen. Jag säger inte att alla är dåliga, trots att jag ibland muttrar över killar och deras tillkortakommanden. *S* Men jag trodde faktiskt inte att det skulle bli som det bevisligen är nu när jag var 19 och överlycklig över att vara med barn. Tyvärr växer inte alla med uppgiften. =(
Jag tycker du ska förverkliga din längtan, när och om det är möjligt. Även om det finns mycket runt om som kan bli annorlunda än man tänkt så finns det inget som slår känslan man får när man har ett barn. Visst vill jag sälja mig på blocket ibland, men djävlar den som försöker köpa honom. ;)
Skicka en kommentar