Märktes det att jag smått irriterad när jag skrev inlägget innan detta? Om inte så är jag mildare i min framhålling än vad jag borde vara. *L*
Det har som sagt varit många turer med exet, även om han faktiskt är en väldigt tyst och beskedlig människa. Att sonen leker autist när han blir pressad är inte alls konstigt med tanke på att pappan beter sig som en fullfjädrad sådan när han i sin tur känner sig pressad. Nåja, jag tänker inte dra allt som varit, det skulle tråka ut alla. Men en sak jag aldrig kommer glömma är när grabben åkte in för blindtarmen.... Oj, oj, oj.....
Han skjutsade iaf upp oss till sjukan, men sen visste de inte hur lång tid det skulle ta så efter ett gemensamt beslut åkte han tillbaka till jobbet. Jag skulle ringa om det blev något förändring. Nå, de observerade grabben i rätt många timmar innan de bestämde sig för att trots allt göra en titthålsoperation för att se efter vad det egentligen var. Grabbens blindtarm satt tydligen bakom levern, vilket är ovanligt, och symptomen var inte avgörande för att de skulle göra en bedömning.
Jag satt med grabben på sjukan från 10 på fm. De började operera vid 17.30. Jag ringde grabbens pappa och lämnade ett mess på telesvararen om detta. Jag hade ingen plånbok med mig. Upptäckte på vägen till sjukan att jag glömt den. Nå, hur som helst satt jag och väntade på att operationen skulle bli klar. 1-1.5 timmar skulle den ta. När det gått två timmar kom exet upp. Den snälla människan, som visste att jag glömt plånboken, hade med sig ett äpple till mig. Vilken underbar människa! Aningen surt frågade jag varför han inte svarade i telefon när jag ringde, men han hade glömt den i jackfickan då han först var ut och åt och sedan var och bowlade. Förstås. Att jag inte tänkte på det!
Nå, operationen tog över en timme mer än de sagt att det brukar göra så man hann bli aningen nervös. Vilken lättnad det var när en sköterska meddelade att grabben låg på uppvaket och att allt gått bra. Man inser inte riktigt hur spänd man är förrän det släpper. Vi fick sitta med honom tills han vaknade. Eller... Iaf tills han gläntat på ögonen och sedan blivit brutalt väckt.
När de sa till om att grabben skulle få åka till avdelningen står exet plötsligt och flämtar och håller sig uppe genom att hålla sina händer på mina axlar. Ok, snacka om dog-died-came-back-and-died-again-breath. Jag ropade på sköterskorna som konstaterade att den stackaren höll på att dåna. Ja, han dånade. Ner med skallen mellan knäna, fram med ett glas väldigt sötsliskig saft. Jag koncentrerade mig på min lilla 11-åring som precis då slog upp sina mörkt bruna. Förvirrat såg han sig omkring och fattade nog inte en hel del av det som hände. Nå, pappan hans mådde bättre men tog ett felsteg när han reste sig upp. Alltså, jag SÅG hur han ställde foten snett innan han ställde sig upp. Säkert inte medvetet, men gissa om jag svor över det sen.
Hur som, han gungade till lite när han skulle ställa sig upp. Sköterskorna tjöt i kör, en trycker ner honom på stolen igen, en annan sliter ut syrgasen ur näsan på grabben och den tredje skjuter grabben så långt ut till höger i sängen det bara går. Hans arm hängde utanför. Därefter placerar de helt sonika pappan i sängen bredvid grabben och tjattrar som apor då de ger honom syrgasen. Grabben ser vid det här laget helt väck och lite skrämd ut. Jag svär som en borstbindare inombords men koncentrerar mig fortfarande på grabben. Håller honom i handen och pratar lugnande till honom. Jag trodde i min enfald att detta bara var en liten passus i händelserna.
Ack så jag bedrog mig. Pappan låg och småskrattade, men sköterskorna ville inte riskera att han svimmade på riktigt, så när det äntligen är dags att föra en fortfarande nyvaken och groggy son till avdelningen fick det där fanskapet ligga kvar i sängen. Japp. De sköt dem bägge genom korridorerna på sjukhuset. Megapuckot ligger och fnissar och sonen fattar ingenting. Framme på avdelningen kommer en sköterska med leverpastejsmacka och saft åt pappan medan de inte ens frågade mig om jag, som varit där i 13 timmar, ville ha något.
När allt är lugnt väntar jag på att han ska åka hem så att även jag kan gå lägga mig. För att göra en redan alldels för lång berättelse kort kan jag berätta att jag själv tog mig hem mitt i natten eftersom han efter tre timmar fortfarande kände sig lite trött efter det som inträffat. Jag var dock tvungen att vara där igen senast kl 8. Han var bara tvungen att vara på jobbet dagen efter. Jag var där. Jag satt där hela dagen. 18.30 kom han. Jag frågade om dagen. Joooo.... han hade ju sovit så illa att han åkt hem och sovit bort hela dagen istället.
Grabben och jag tog bussen hem några dagar senare. Pappan svarade inte på något av de tre nummer jag ringde, trots att han visste att vi skulle ha skjuts hem den fm. Enligt läkaren jag pratade med efter operationen hade grabben inte klarat sig om de väntat två timmar till innan de opererade. Tre dagar senare åkte han buss hem. ♥
Det har som sagt varit många turer med exet, även om han faktiskt är en väldigt tyst och beskedlig människa. Att sonen leker autist när han blir pressad är inte alls konstigt med tanke på att pappan beter sig som en fullfjädrad sådan när han i sin tur känner sig pressad. Nåja, jag tänker inte dra allt som varit, det skulle tråka ut alla. Men en sak jag aldrig kommer glömma är när grabben åkte in för blindtarmen.... Oj, oj, oj.....
Han skjutsade iaf upp oss till sjukan, men sen visste de inte hur lång tid det skulle ta så efter ett gemensamt beslut åkte han tillbaka till jobbet. Jag skulle ringa om det blev något förändring. Nå, de observerade grabben i rätt många timmar innan de bestämde sig för att trots allt göra en titthålsoperation för att se efter vad det egentligen var. Grabbens blindtarm satt tydligen bakom levern, vilket är ovanligt, och symptomen var inte avgörande för att de skulle göra en bedömning.
Jag satt med grabben på sjukan från 10 på fm. De började operera vid 17.30. Jag ringde grabbens pappa och lämnade ett mess på telesvararen om detta. Jag hade ingen plånbok med mig. Upptäckte på vägen till sjukan att jag glömt den. Nå, hur som helst satt jag och väntade på att operationen skulle bli klar. 1-1.5 timmar skulle den ta. När det gått två timmar kom exet upp. Den snälla människan, som visste att jag glömt plånboken, hade med sig ett äpple till mig. Vilken underbar människa! Aningen surt frågade jag varför han inte svarade i telefon när jag ringde, men han hade glömt den i jackfickan då han först var ut och åt och sedan var och bowlade. Förstås. Att jag inte tänkte på det!
Nå, operationen tog över en timme mer än de sagt att det brukar göra så man hann bli aningen nervös. Vilken lättnad det var när en sköterska meddelade att grabben låg på uppvaket och att allt gått bra. Man inser inte riktigt hur spänd man är förrän det släpper. Vi fick sitta med honom tills han vaknade. Eller... Iaf tills han gläntat på ögonen och sedan blivit brutalt väckt.
När de sa till om att grabben skulle få åka till avdelningen står exet plötsligt och flämtar och håller sig uppe genom att hålla sina händer på mina axlar. Ok, snacka om dog-died-came-back-and-died-again-breath. Jag ropade på sköterskorna som konstaterade att den stackaren höll på att dåna. Ja, han dånade. Ner med skallen mellan knäna, fram med ett glas väldigt sötsliskig saft. Jag koncentrerade mig på min lilla 11-åring som precis då slog upp sina mörkt bruna. Förvirrat såg han sig omkring och fattade nog inte en hel del av det som hände. Nå, pappan hans mådde bättre men tog ett felsteg när han reste sig upp. Alltså, jag SÅG hur han ställde foten snett innan han ställde sig upp. Säkert inte medvetet, men gissa om jag svor över det sen.
Hur som, han gungade till lite när han skulle ställa sig upp. Sköterskorna tjöt i kör, en trycker ner honom på stolen igen, en annan sliter ut syrgasen ur näsan på grabben och den tredje skjuter grabben så långt ut till höger i sängen det bara går. Hans arm hängde utanför. Därefter placerar de helt sonika pappan i sängen bredvid grabben och tjattrar som apor då de ger honom syrgasen. Grabben ser vid det här laget helt väck och lite skrämd ut. Jag svär som en borstbindare inombords men koncentrerar mig fortfarande på grabben. Håller honom i handen och pratar lugnande till honom. Jag trodde i min enfald att detta bara var en liten passus i händelserna.
Ack så jag bedrog mig. Pappan låg och småskrattade, men sköterskorna ville inte riskera att han svimmade på riktigt, så när det äntligen är dags att föra en fortfarande nyvaken och groggy son till avdelningen fick det där fanskapet ligga kvar i sängen. Japp. De sköt dem bägge genom korridorerna på sjukhuset. Megapuckot ligger och fnissar och sonen fattar ingenting. Framme på avdelningen kommer en sköterska med leverpastejsmacka och saft åt pappan medan de inte ens frågade mig om jag, som varit där i 13 timmar, ville ha något.
När allt är lugnt väntar jag på att han ska åka hem så att även jag kan gå lägga mig. För att göra en redan alldels för lång berättelse kort kan jag berätta att jag själv tog mig hem mitt i natten eftersom han efter tre timmar fortfarande kände sig lite trött efter det som inträffat. Jag var dock tvungen att vara där igen senast kl 8. Han var bara tvungen att vara på jobbet dagen efter. Jag var där. Jag satt där hela dagen. 18.30 kom han. Jag frågade om dagen. Joooo.... han hade ju sovit så illa att han åkt hem och sovit bort hela dagen istället.
Grabben och jag tog bussen hem några dagar senare. Pappan svarade inte på något av de tre nummer jag ringde, trots att han visste att vi skulle ha skjuts hem den fm. Enligt läkaren jag pratade med efter operationen hade grabben inte klarat sig om de väntat två timmar till innan de opererade. Tre dagar senare åkte han buss hem. ♥
3 kommentarer:
Det är helt horribelt hur korkade vissa människor kan vara. Egotrippade surpittar som tror att världen kretsar kring dom!
Jag blir så jäkla förbannad när jag läser sådant här och sen mellan raderna "Det är sååå synd om mig"..nej fy fan...en pungspark ska dom ha....*fnyser*
hahahahaha,, efter detta jag läst o ditta förra inlägg så börjar jag tvivla STARKT på män...Finns det normala män och de onormala hur snabbt förökar dom egentligen sig...??
marbor, faktiskt är det mer så att han är verklighetsfrämmande på riktigt. Han har inte en aning om hur människor funkar. Han har troligen någon form av emotionell störning också (min egen tolkning) för så lite känslor som han visar och sedan ändå säger sig bry sig massor är inte normalt.
Men visst tycker han synd om sig själv när jag talar om för honom exakt vad han bör göra med sin sorgliga lekamen och att jag har mer stake i lillfingret än vad han har i hela kroppen. *hehehe*
*en annorlunda mamma*, Han är inte den man ska döma män efter. Jag hade en minst sagt snedvriden uppfattning om män sedan barndomen så jag missuppfattade troligen hans senfärdighet som snällhet och trodde i min enfald att det är naturligt att visa känslor till sitt eget barn. Jag hade fel. Men det finns bra män där ute. Döm inte ut dem för att det även finns rötägg.
Kramar om
Skicka en kommentar