... men tyckte det var så himla tråkigt. Faktiskt. Vad gör det att jag inte får vara kvar på jobbet, kommer tvingas vara hemma och dröna i en si så där tre månader, att sonen är en reinkarnation av Ivan den Förskräcklige, att jag inte har plats för alla mina böcker, att jag har nästan tomt i frysen och att jag fortfarande inte haft möjlighet att skaffa en ersättare för den cykel som blev stulen? Om ett tag kommer det nya aber, problem och elände att ta sig igenom. Vad gör det om hundra år? Kanske blir jag klar med den tredje boken när jag måste se till att aktivera mig hemma för att inte bli tokig?
Jag är medveten om att det finns de som har det mycket värre. Det finns det alltid. Jag hyser empati för deras situation. Jag önskar inte ta på mig något av det, men jag lider med dem. Gärna på avstånd.
Mitt i allt det jobbiga finns det ändå människor som gör mig glad. Det är det som håller mig flytande. Att det även där är turbulent gör inte betydelsen av det mindre. Just nu är det turbulent på många ställen runt omkring mig, ändå lyckas vi få varandra att känna att någon bryr sig, att man har någon att ventilera med. Viktigt, ju. Jag kommer aldrig bli blasé och ta mina vänner för givet. De betyder för mycket.
Inte heller kan detta jobbiga få mig att känna mig mindre glad, pirrig eller förväntansfull inför min Han. Även där är det turbulent, men inte mellan oss. Vi har hittat en bra plattform på vilken vi kan stötta varandra utan att det suger ut all energi. Många gånger slutar det med att vi skrattar åt eländet. Skönt att kunna göra det också, även om det ofta föregås av galghumor. I morse skickade jag ett sms till honom efter att han skjutsat hem mig. Jag hade muttrat om att sonen troligen inte kommit iväg till skolan än, men han trodde att han troligen gjort det eftersom han visste att jag skulle komma hem på morgonen.
Mitt sms:
Jag kan se det framför mig... Du, jag, paraplydrinkar, en vasektomi, en hysterekomi, sandstrand och inte en ungjävel i sikte!
Hans svar:
Säg god morgon till K från mig.
Ja, vad säger man? Kanske inte humor på hög nivå, men det fick mig att skratta till lite.
Jag är medveten om att det finns de som har det mycket värre. Det finns det alltid. Jag hyser empati för deras situation. Jag önskar inte ta på mig något av det, men jag lider med dem. Gärna på avstånd.
Mitt i allt det jobbiga finns det ändå människor som gör mig glad. Det är det som håller mig flytande. Att det även där är turbulent gör inte betydelsen av det mindre. Just nu är det turbulent på många ställen runt omkring mig, ändå lyckas vi få varandra att känna att någon bryr sig, att man har någon att ventilera med. Viktigt, ju. Jag kommer aldrig bli blasé och ta mina vänner för givet. De betyder för mycket.
Inte heller kan detta jobbiga få mig att känna mig mindre glad, pirrig eller förväntansfull inför min Han. Även där är det turbulent, men inte mellan oss. Vi har hittat en bra plattform på vilken vi kan stötta varandra utan att det suger ut all energi. Många gånger slutar det med att vi skrattar åt eländet. Skönt att kunna göra det också, även om det ofta föregås av galghumor. I morse skickade jag ett sms till honom efter att han skjutsat hem mig. Jag hade muttrat om att sonen troligen inte kommit iväg till skolan än, men han trodde att han troligen gjort det eftersom han visste att jag skulle komma hem på morgonen.
Mitt sms:
Jag kan se det framför mig... Du, jag, paraplydrinkar, en vasektomi, en hysterekomi, sandstrand och inte en ungjävel i sikte!
Hans svar:
Säg god morgon till K från mig.
Ja, vad säger man? Kanske inte humor på hög nivå, men det fick mig att skratta till lite.
Edit 15.45
Att de tydligen gjort fel med min lön och vill betala ut några tusen för lite är väl heller ingen stor sak i längden....?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar