Ämliga

Jjag trodde jag skulle vara piggare vid det här laget, men nu kan jag meddela att jag hade fel. Visserligen har jag inte feber längre och är inte heller lika snorig som jag var, men hostan är det ingen hejd på. Jo, det har blivit lite lugnare på nätterna så nu får jag iaf några få timmars sammanhängande sömn. Alltid något. Samtidigt blir jag helt slut av att kroppen slits itu med varje hostning. Mer sömn, mer och mer trasig kropp. Kombinationen är säkerligen väl kalkylerad av bacillerna. Jag måste ju orka med tortyren så länge det bara är möjligt för att roa dem.

Igår yttrades några milda klagomål angående måendet från sonen. Tidigt i natt hörde jag de första försiktiga hostningarna. Framåt morgonkvisten hade de övergått till djupa hostningar som troligen sliter i hans bröst. När jag var in för att väcka honom var han grå i ansiktet och så ämlig att jag inte iddes be honom ens försöka gå idag. Han har därför anmäld frånvaro för en gångs skull.

Igår jobbade jag på rätt bra, men det märktes när jag kom hem. Jag var helt slut. Jag satt i soffan hela kvällen. Den förlängda versionen av Kungens Återkomst blev en bra ursäkt till att inte röra mig på ett gäng timmar. Idag ska jag tvätta och sen ta det lugnt. Lika bra att inte ta ut mig eftersom jag ska jobba lördag och söndag. Bäst att vila så mycket som möjligt innan det är dags. Tur att det blir lugnt på jobbet. Jag överlever nog...

Vad drygt det är när man är för frisk för att vara hemma och egentligen för sjuk för att gå till jobbet. I mitt tillstånd skulle det funka att gå till ett kontor eller en fritidsgård, men det fysiska jobb jag har kräver aningen mer av en. Just nu är jag nog någonstans mitt i mellan. Jag orkar inte gå hemma hela dagarna men jag orkar knappt ta mig igenom ett arbetspass. Halleluja!