Jag fick ett överraskande telefonsamtal för en liten stund sen. Det var min svensklärare från högstadiet. hRaven vet vilken jag menar och ryser säkert över tanken på henne. Det var många som kände så för henne, men hon var alltid väldigt schysst mot mig. Hon brukade skicka julkort till mig i ca tio år efter att jag gått ut nian, men de senaste tio åren har det varit tyst därifrån. Idag återtog hon kontakten.
Vi bestämde att vi ska gå fika när helgerna är över och hon kan röra sig lite bättre. Hon har lyckats ramla och slå sig sönder och samman. Jag tänkte direkt på lårbenshalsen eftersom alla gamlingar verkar hitta just den att ha sönder, men hon har istället blåmärken och en bruten arm att handskas med. Stackars hon. Det läker ju så långsamt när man är gammal och grå. Himmel, hon är hela 76 år nu. Jag som tyckte hon var nära döden när jag gick i skolan. Alla över 45 var ju gamla gubbar och kärringar. =P
Jag blev himla glad över samtalet. Hon talade om att hon ofta tänker på mig och att hon har en dikt jag skrivit kvar och ibland läser om den för att hon tycker så mycket om den. Tänk att man som pubertal tonåring gjort ett sådant intryck på någon att de tar kontakt och vill träffas efter 20 år. Jag var kanske inte så hemsk som jag fått för mig. =)
Vi bestämde att vi ska gå fika när helgerna är över och hon kan röra sig lite bättre. Hon har lyckats ramla och slå sig sönder och samman. Jag tänkte direkt på lårbenshalsen eftersom alla gamlingar verkar hitta just den att ha sönder, men hon har istället blåmärken och en bruten arm att handskas med. Stackars hon. Det läker ju så långsamt när man är gammal och grå. Himmel, hon är hela 76 år nu. Jag som tyckte hon var nära döden när jag gick i skolan. Alla över 45 var ju gamla gubbar och kärringar. =P
Jag blev himla glad över samtalet. Hon talade om att hon ofta tänker på mig och att hon har en dikt jag skrivit kvar och ibland läser om den för att hon tycker så mycket om den. Tänk att man som pubertal tonåring gjort ett sådant intryck på någon att de tar kontakt och vill träffas efter 20 år. Jag var kanske inte så hemsk som jag fått för mig. =)
2 kommentarer:
det här blev jag lika glad av att läsa som inlägget under, måste bara skriva och låta dig veta det! det är så märkligt hur vissa människor liksom fastnar. hur man passar ihop, utan att för den skull vara varken lika eller på nåt annat vis samma? häftigt är det iaf!
tjo igen!
ullisen - Jag förstår precis hur du menar. Jag blev lite paff av att höra av henne, men det värmde verkligen i hjärtat att hon gjorde slag i att höra av sig efter så lång tid. Ofta blir det inte så, vilket är trist.
Som du märker i inlägget under har jag lyckats hitta en bra plattform att stå på igen. Jag ramlar ibland ner, men finner rätt snart en väg upp igen. =)
Tack för att du valde att tala om hur det fick dig att känna. DET om något hjälper när man klättrar på livets stege. =D
Skicka en kommentar