Jag har inga små barn. Faktum är att jag knappt har barn alls längre. Jag har en ung vuxen här hemma. Visst finns det fortfarande ett visst behov av att ta hand om, men det minskar ju drastiskt med åren. Nog sjutton gör man fel ibland och nog sjutton önskar man att det fanns en manual för de där utomjordningarna som blivit ens ansvar, men de växer upp och klarar sig rätt bra själva till slut. Ändå är det just småbarnsföräldrar som fångat mitt intresse ett tag nu...
Har världen ändrat sig så mycket sedan jag själv hade ett litet barn? När jag ser mig omkring känns det som om allt är upp och ner. Inte alls alltid på något dåligt sätt utan det är annorlunda. Mer upplyst. Mer humant, kanske. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men det finns positiva skillnader. Samtidigt finns det något jag stör mig ofantligt på...
Jag träffar många gravida och föräldrar med små barn. Var kommer den där osäkerheten ifrån? De där frågorna, de där funderingarna, de där tafatta försöken att finna svar? I just detta förbannar jag samhällsutvecklingen. Spekulationer istället för att fråga någon äldre person, google istället för den naturliga trygghet det innebar att umgås med små barn och deras föräldrar på gården, i familjen och på andra samlingsplatser och den där rädslan över alla varningar och skrämselfakta (som ofta motbevisas inom kort). Man kan inte barnsäkra naturen och man måste låta barnen utforska för att lära sig. Självklart ska man inte göra eller tillåta något som är dåligt för en själv eller barnet, oavsett om det är under eller efter graviditeten, men faktiskt kommer man väldigt långt med vanligt sunt förnuft.
Något annat som stör mig som fan är att man nu för tiden glömmer bort att vara förälder. Man ska vara kompis med sina barn (en beundransvärd tanke) utan att tänka på att man faktiskt är förälder och den som ska sätta gränser och se till att det blir konsekvenser. Hur många ungar lyssnar på någon som hela tiden varit som en kompis? Nej, man är först och främst förälder. Därefter kan man vara bundis med sina barn. Det ska vara tydligt vem som är auktoritär i det förhållandet. Naturligtvis ska man inte vara diktator, utan man ska låta besluten vara demokratiska i den mån det är möjligt. Även här funkar det med vanligt sunt förnuft.
Kanske ska man lära ut sunt förnuft i skolan. Det verkar vara en bristvara idag...
Har världen ändrat sig så mycket sedan jag själv hade ett litet barn? När jag ser mig omkring känns det som om allt är upp och ner. Inte alls alltid på något dåligt sätt utan det är annorlunda. Mer upplyst. Mer humant, kanske. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Men det finns positiva skillnader. Samtidigt finns det något jag stör mig ofantligt på...
Jag träffar många gravida och föräldrar med små barn. Var kommer den där osäkerheten ifrån? De där frågorna, de där funderingarna, de där tafatta försöken att finna svar? I just detta förbannar jag samhällsutvecklingen. Spekulationer istället för att fråga någon äldre person, google istället för den naturliga trygghet det innebar att umgås med små barn och deras föräldrar på gården, i familjen och på andra samlingsplatser och den där rädslan över alla varningar och skrämselfakta (som ofta motbevisas inom kort). Man kan inte barnsäkra naturen och man måste låta barnen utforska för att lära sig. Självklart ska man inte göra eller tillåta något som är dåligt för en själv eller barnet, oavsett om det är under eller efter graviditeten, men faktiskt kommer man väldigt långt med vanligt sunt förnuft.
Något annat som stör mig som fan är att man nu för tiden glömmer bort att vara förälder. Man ska vara kompis med sina barn (en beundransvärd tanke) utan att tänka på att man faktiskt är förälder och den som ska sätta gränser och se till att det blir konsekvenser. Hur många ungar lyssnar på någon som hela tiden varit som en kompis? Nej, man är först och främst förälder. Därefter kan man vara bundis med sina barn. Det ska vara tydligt vem som är auktoritär i det förhållandet. Naturligtvis ska man inte vara diktator, utan man ska låta besluten vara demokratiska i den mån det är möjligt. Även här funkar det med vanligt sunt förnuft.
Kanske ska man lära ut sunt förnuft i skolan. Det verkar vara en bristvara idag...
4 kommentarer:
ett mycket klokt inlägg. jag förstår inte heller var all osäkerhet och okunskap kommer ifrån; särskilt med tanke på att många förstagångsföräldrar liksom jag är på "fel" sida trettio?!
visst har det hänt att jag känt mig osäker och frågande och sämst i världen för att jag inte kunnat tyda min EmmaLis signaler, men jag är också korkat säker på att de gånger jag verkligen behöver hjälp (i huvudsak medicinsk då) har jag sökt sådan och i övriga fall har jag "gått på känsla". kanske inte det mest lyckade kan jag med facit i hand konstatera, men om det är nåt jag har lärt mig som förälder så är det;
"hur fasen jag än gör gör jag fel!", hihi!
dessutom - och detta har jag förstått är en ovanlighet i samtiden - är jag en sån som lyssnar på råd och gärna testar och prövar mig fram, såattsäga redan innan problemet uppstår. både jag och mattias är väldigt kontrollfreakade människor och hade därför tidigt en plan för ätning/sovning och allt det där andra problematiska och genom att suga i mig (oss) allt möjligt gott vi fick från vänner, bekanta, föräldrar och internet (bloggvärlden är fantastisk!) kunde vi till slut undvika nästan alla de där "vanliga" fällorna. vi hade helt enkelt låtit andra göra våra misstag :D
förlåt att jag breder ut mig och slår mig för bröstet. jag menar absolut INTE att jag är en mönsterförälder! jag ställer mig bara lika undrande som du till varifrån all osäkerhet och märklig rädsla att säga ifrån kommer från? jag säger utan att tänka mig för till andras ungar på dagis när dom gör nåt bus/dumt. å andra sidan tar jag mig också gärna tid att lyssna när de vill berätta nåt roligt/spännande/läskigt. vi vuxna betyder så himla mycket för de små barnen. tids nog är det omöjligt att få kontakt med dom (läs: tonåringar!) så jag njuter för fulla muggar av den samvaro jag får nu med de små underverk dessa små människor är!
ullisen - Du är alltid välkommen att bre ut dig här. =)
Jag håller med i det du säger. Jag har iofs alltid varit i närheten av små barn. Yngre syskon, vänner till föräldrarna vars barn jag vaktat, tagit mig an de mindre på gården och sen var jag själv en ung mamma, så jag ansåg det helt naturligt att ta till mig det de äldre förmedlade. Utöver det har jag gått på känn utom de gånger det tydligt övergått min förmåga. Då har jag istället bett om hjälp. Inget konstigt med det. Det är en travesti att det inte är så för nyföderskor längre.
Precis som du sätter jag gränser även för andras barn. Det finns inte en chans att jag låter dem bete sig hur som helst bara för att jag inte är deras förälder. Hur skulle världen se ut då? Eller vänta... ganska mycket som idag, eller hur? ;) Jag anser att alla vuxna har ett ansvar gentemot barnen, oavsett om det är ens egna eller inte. Om inte vi lär dem, hur ska de då veta? Om inte vi visar intresse, hur ska de då känna sig speciella? Barn ÄR speciella, på det där varma, härliga sättet. =)
Din flicka... har jag fattat rätt i att EmmaLi och Maali är samma person? Bägge är otroligt fina namn. =)
Tur att du inte blev arg!
Själv sitter jag och småskrattar åt ditt "som världen ser ut idag". Helt rätt, egentligen inte roligt naturligtvis men formuleringen blev klockren!
PS. Du är smartare än många! För ja, det är samma barn. Hon heter EmmaLi, men vi kallar henne ofta Maali (eller Emmi, som var hennes eget namn på sig själv tills hon lärde sig säga EmmaLji :)
Klart jag inte blev arg. Jag VILL ju ha respons på det jag skriver. Det är bara kul när det skapar tankar och funderingar hos andra också och att de sen väljer att delge mig dessa är det en bonus. =D
Ja, det är en tragisk sanning. Man blir fan ledsen av att se den. Men förhoppningsvis lär vi av missteget och rättar till det till nästa generation. *håller tummarna för att våra barns generation är smartare än vår*
Tack! =D
Skicka en kommentar