Ilskan hjälpte inte. Jag hade bara kommit lite mer än halvvägs när det exploderade i ländryggen och jag ofrivilligt hamnade på knä på cykelbanan. Jag avskyr att gråta, speciellt offentligt, men det fanns inget jag kunde göra åt tårarna som rann. Jag kunde bara koncentrera mig på att försöka andas utan att gå av på mitten.
Bäst jag sitter där kom en kvinna i 25-30 årsåldern fram. Jag uppfattade inte vad hon sa först, så jag såg bara fånigt på henne. Hon upprepade sig. "Har du tändare?". Jag såg ännu fånigare på henne och svarade att jag inte hade någon. Hon tackade ändå och gick sin väg.
OK.... Jag sitter alltså på marken, tårar rinner ner för mitt ansikte och människan ber om en tändare..?
Jag ska väl vara lite glad över att hon gjorde det för det tände på min ilska igen. Jag tog mig upp och kunde ta mig till jobbet där det fanns folk som brydde sig och som vägrade släppa iväg mig förrän de visste att jag fick skjuts. Läkartid 13.45. Vi får se om det är värt att göra något eller om jag ska skickas till återvinningen direkt.
Men jag har tappat lite tro på mänskligheten...
Bäst jag sitter där kom en kvinna i 25-30 årsåldern fram. Jag uppfattade inte vad hon sa först, så jag såg bara fånigt på henne. Hon upprepade sig. "Har du tändare?". Jag såg ännu fånigare på henne och svarade att jag inte hade någon. Hon tackade ändå och gick sin väg.
OK.... Jag sitter alltså på marken, tårar rinner ner för mitt ansikte och människan ber om en tändare..?
Jag ska väl vara lite glad över att hon gjorde det för det tände på min ilska igen. Jag tog mig upp och kunde ta mig till jobbet där det fanns folk som brydde sig och som vägrade släppa iväg mig förrän de visste att jag fick skjuts. Läkartid 13.45. Vi får se om det är värt att göra något eller om jag ska skickas till återvinningen direkt.
Men jag har tappat lite tro på mänskligheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar