Jag har läst, tittat på bilder, försökt hitta likheter, läst om...
Det känns konstigt. Personerna på bilderna är "mina". De tillhör dem jag kommer ifrån. Några i direkt nedstigande led, andra lite i periferin. Men de är ändå mina. De medföljande anekdoterna gör bilder mer kompletta. Samtidigt skapar de nya frågor. Frågor jag skulle kunna ställa, men där svaret kanske inte är så viktigt. Eller så är de det. Jag vet inte...
Kreativiteten. Utseendet. Temperamentet. Allt jag har nu är ju jag. Mitt. Ändå känns det som om det kommer någon annanstans ifrån. Inte så att jag fått låna näsa, ögon eller egenskaper, utan mer som att jag fått lite härifrån, lite därifrån och lite överallt ifrån och sedan skapat mig. Naturligtvis är det så. Så har alla gjort.
Man ärver utan att veta om det, man blandar det till en kompott och är den man är. Jag är inte annorlunda än någon annan på så vis. Skillnaden ligger kanske i att de allra flesta, absolut inte alla, men de allra flesta, har någon kontakt med dem de ärvt egenskaper och eventuella knepigheter ifrån. Jag har inte haft några referensramar, vare sig på mors- eller farssidan. Ingen som säger "Åh, precis som farmor, se så lik gamle George hon är när hon kisar så där, hennes uschliga humör påminner mig om gammelmoster Tekla..." Jag har bara varit. Lik min mamma till utseendet, helt annorlunda bägge mina föräldrar i det mesta annars.
Jag har fått dessa bilder och anekdoter från min kusin, min namne. Hon har kontakt med släkten på farssidan och har varit snäll nog att dela med sig till mig. Vår kontakt är av det nyare slaget. Jag har alltid vetat om att hon finns. Till och med vilken stad hon finns i. Ändå tog jag inte kontakt tidigare. Jag kände ju henne inte. Inte hennes bror och föräldrar heller. Jag är dessutom lite yngre och till på köpet bångstyrig och korkat stolt. När jag var liten förstod jag inte varför ingen brydde sig om att höra hur vi hade det. I tonåren blev det ett trots. "Skiter de i oss kan jag skita i dem". Den tanken blev inte bättre av ett olyckligt uttalande den gången jag som 18-åring faktiskt träffade dem, även om jag efter det hade en kortvarit brevkontakt med just Yvonne.
Jag söker inte något. Många tror det. Men nej. Jag är den jag är. Att veta hur människor varit innan mig, hur de sett ut, vad de gjort... det är intressant. Det ger mig en större inblick och förståelse i vissa saker. Men jag söker inte någon förklaring till mig själv. Mina egna livserfarenheter har format mig till den jag är idag. Kanske tack vare en del av mina ärvda egenskaper, kanske trots dessa. Men jag är den jag är. Ändå är jag väldigt tacksam för möjligheten att veta mer. Att ha en bakgrund.
Tack Yvonne.
Det känns konstigt. Personerna på bilderna är "mina". De tillhör dem jag kommer ifrån. Några i direkt nedstigande led, andra lite i periferin. Men de är ändå mina. De medföljande anekdoterna gör bilder mer kompletta. Samtidigt skapar de nya frågor. Frågor jag skulle kunna ställa, men där svaret kanske inte är så viktigt. Eller så är de det. Jag vet inte...
Kreativiteten. Utseendet. Temperamentet. Allt jag har nu är ju jag. Mitt. Ändå känns det som om det kommer någon annanstans ifrån. Inte så att jag fått låna näsa, ögon eller egenskaper, utan mer som att jag fått lite härifrån, lite därifrån och lite överallt ifrån och sedan skapat mig. Naturligtvis är det så. Så har alla gjort.
Man ärver utan att veta om det, man blandar det till en kompott och är den man är. Jag är inte annorlunda än någon annan på så vis. Skillnaden ligger kanske i att de allra flesta, absolut inte alla, men de allra flesta, har någon kontakt med dem de ärvt egenskaper och eventuella knepigheter ifrån. Jag har inte haft några referensramar, vare sig på mors- eller farssidan. Ingen som säger "Åh, precis som farmor, se så lik gamle George hon är när hon kisar så där, hennes uschliga humör påminner mig om gammelmoster Tekla..." Jag har bara varit. Lik min mamma till utseendet, helt annorlunda bägge mina föräldrar i det mesta annars.
Jag har fått dessa bilder och anekdoter från min kusin, min namne. Hon har kontakt med släkten på farssidan och har varit snäll nog att dela med sig till mig. Vår kontakt är av det nyare slaget. Jag har alltid vetat om att hon finns. Till och med vilken stad hon finns i. Ändå tog jag inte kontakt tidigare. Jag kände ju henne inte. Inte hennes bror och föräldrar heller. Jag är dessutom lite yngre och till på köpet bångstyrig och korkat stolt. När jag var liten förstod jag inte varför ingen brydde sig om att höra hur vi hade det. I tonåren blev det ett trots. "Skiter de i oss kan jag skita i dem". Den tanken blev inte bättre av ett olyckligt uttalande den gången jag som 18-åring faktiskt träffade dem, även om jag efter det hade en kortvarit brevkontakt med just Yvonne.
Jag söker inte något. Många tror det. Men nej. Jag är den jag är. Att veta hur människor varit innan mig, hur de sett ut, vad de gjort... det är intressant. Det ger mig en större inblick och förståelse i vissa saker. Men jag söker inte någon förklaring till mig själv. Mina egna livserfarenheter har format mig till den jag är idag. Kanske tack vare en del av mina ärvda egenskaper, kanske trots dessa. Men jag är den jag är. Ändå är jag väldigt tacksam för möjligheten att veta mer. Att ha en bakgrund.
Tack Yvonne.
1 kommentar:
Kram!
Skicka en kommentar