Yin och Yang

Det är en faslig kamp här på morgonen. Jag, som ofta jobbar kvällar, skulle i teorin kunna ha sovmorgon. Det vore faktiskt väldigt skönt eftersom jag ju som sagt oftast jobbar kväll och således inte kommer hem förrän efter nio. Man ska då varva ner för att kunna somna. Nu är jag inte speciellt bra på att gå lägga mig tidigt ens på en bra kväll, så efter dessa arbetspass kommer jag oftast inte i säng förrän framåt natten.

Ni kan se scenariot? Jag är trött som fasen och irriterad så snart jag (varje morgon) inser att grabben inte gått upp av sitt eget alarm. Grabben, som i sin tur är så där seg och sur som bara en tonåring kan vara och som redan vet hur satans irriterad jag är. Det är som bäddat för en kul morgon. Detta sker varje morgon. Han vet att jag inte klarar av att ligga kvar och veta att han försover sig. Han klarar inte av att gå upp själv när han vet att han inte måste. Pang! Där går vi i klinch. Varje morgon. *suck*

Det är tur att det inte är lika tjurigt på kvällarna. Visst, det är oundvikligt att vi ibland krockar även då, men i regel lyckas vi hålla sams. Vi kan till och med skratta tillsammans. I perioder av denna hemska tonårsperiod har det varit svårt att hitta något att skratta åt, men vi har samma ironiskt sarkastiska humor, så vi brukar hitta något. Det spelar ingen roll hur litet det egentligen är, ett skratt är förlösande i en svår situation.

Sen måste man minnas att det finns annat i livet också. Allt roterar inte runt den där irrationellt egoistiska varelsen man hyster i sitt hem. Jag har en satans tur med det. Jag har människor omkring mig som hjälper mig inse det futila i att försöka få någon reson i allt detta och som på olika vis får mig att känna att det de verkligen bryr sig, trots den känsla av hopplöshet och vilja att ibland bara slänga in handduken man ibland har.

Igår var jag helt slut. Mentalt utmattad i kombination med att vara fysiskt trött efter en helg på jobbet. Det var en rätt jobbig känsla. Sonen höll sig på sitt rum, väl medveten om hur smart det var. Jag satt som en säck potatis innan jag tvingade mig att fixa något att äta. Därefter lyfte mitt humör avsevärt. Ett samtal på msn, en spontan promenad i Rocklundaspåret trots regnet, ett sms, några mail och ett telefonsamtal gjorde att jag ändå hade ett leende på läpparna när jag gick och la mig, trots att jag redan då visste att jag om bara några få timmar skulle gå ytterligare en morgonrond med sonens sämsta sida.

Tack.