Idag fick jag ett omdöme på min första bok. Det är ett omdöme jag slutat vänta på. Boken har funnits sedan februari förra året och jag lät denna person få manuset innan boken var en realitet eftersom jag verkligen ville att just hon skulle läsa den.
Nu äntligen, över ett och ett halvt år senare, har min mamma läst och kommenterat den. Hon gillar berättelsen. Tydligen påminner den henne om den stil Jean M. Auel skrivit serien om Ayla, Cro Magnon-flickan som växer upp hos Neandertalare. OK. Min bok är lagd bakåt i historien, även om det inte är de 10 000 år eller mer som Aylas berättelse är och jag har ju läst den serien så visst kan det finnas influenser även om jag inte själv tänkt på det. Utöver det tyckte hon att den passade bra till den åldersgrupp jag tänkt. Det enda riset hon delade ut var att texten i boken är liten. Det är något jag är väl medveten om och faktiskt tänker lämna därhän tills vidare.
Jag vet inte riktigt vad jag känner nu när jag fått kommentaren. Jag är naturligtvis glad för att hon gillade boken, absolut. Men samtidigt... Hon valde att ge fan i att läsa den i bra ett och ett halvt år. Hon har inte köpt ett eget ex utan när hon nu äntligen bestämde sig för att läsa den valde hon att låna den av mig. Jag förstår att hon inte kände för att läsa det på lösa papper, det kan vara hemskt drygt. Lättare då att läsa i riktig bokform. Men min egen mamma har inte köpt ett ex av min bok. Ska jag bry mig eller bara rycka på axlarna och inse att det helt enkelt är typiskt henne?
Jag väljer det senare...
Nu äntligen, över ett och ett halvt år senare, har min mamma läst och kommenterat den. Hon gillar berättelsen. Tydligen påminner den henne om den stil Jean M. Auel skrivit serien om Ayla, Cro Magnon-flickan som växer upp hos Neandertalare. OK. Min bok är lagd bakåt i historien, även om det inte är de 10 000 år eller mer som Aylas berättelse är och jag har ju läst den serien så visst kan det finnas influenser även om jag inte själv tänkt på det. Utöver det tyckte hon att den passade bra till den åldersgrupp jag tänkt. Det enda riset hon delade ut var att texten i boken är liten. Det är något jag är väl medveten om och faktiskt tänker lämna därhän tills vidare.
Jag vet inte riktigt vad jag känner nu när jag fått kommentaren. Jag är naturligtvis glad för att hon gillade boken, absolut. Men samtidigt... Hon valde att ge fan i att läsa den i bra ett och ett halvt år. Hon har inte köpt ett eget ex utan när hon nu äntligen bestämde sig för att läsa den valde hon att låna den av mig. Jag förstår att hon inte kände för att läsa det på lösa papper, det kan vara hemskt drygt. Lättare då att läsa i riktig bokform. Men min egen mamma har inte köpt ett ex av min bok. Ska jag bry mig eller bara rycka på axlarna och inse att det helt enkelt är typiskt henne?
Jag väljer det senare...
4 kommentarer:
Det gör du rätt i.
Lägg inte energi på sånt som inte kan förändras.
Kram
marbor - Nej, det är inte värt det. Man vill så gärna att saker ändras ibland, men det går inte att hänga upp sig på sådant.
Kram
du ska verkligen inte bry dig, och det vet jag att du egentligen inte gör.. du är större än så och väljer dina strider.. och definitivt väljer du inte sånt som inte är värt det *S*
kram!
Ladyn - Man bryr sig men man kan ändå bestämma hur mycket det ska få påverka ens liv. Just detta kommer få påverka mitt väldigt lite. Och nej, varför stångas med något som inte alls är värd energin det kräver? *S*
Kram
Skicka en kommentar