Jag läser...

Jag lider med tjejerna. Herregud. Vilken soppa. Hur många var de? Varför? Att han lurat mig är en sak, även om det är förjävla dålig stil. Jag förväntade mig aldrig guld och gröna skogar. Vi bestämde aldrig träff, så jag slapp lyssna på ursäkterna, svepskälen och tystnaden beroende på vilken metod han valde att använda för att sedan inte träffas. Jag hade tur. Jag fick den "bästa delen" av denna härva. Det är jag tacksam över. Jag erbjöd vänskap och trodde det var ömsesidigt. Även i retrospekt måste jag erkänna att jag inte ångrar kontakten. Jag bara önskar att den varit sann.

Ja, klart man känner sig korkad. Idiotisk. Urbota dum. Men samtidigt är det ju faktiskt inte någon jag träffat. Hur ska man kunna veta? De underliga uttalanden, svårförståliga kommentarerna och motsägelser som ibland varit har kunnat förklarats utan att det blivit allt för knepigt. Ibland har förklaring uteblivit, men sedan när är livet lätt att förstå? Knepigheter finns i alla våras liv. Det blir än svårare när även personerna runt omkring (av allt att döma) varit fabricerade också. De som använts som bekräftelse på ett liv, en person. De flesta jag känner är naiva nog att inte utgå från att ett helt kontaktnät är täckmantel för en och samma person.

Nätet är intressant, bara man tar människorna som figurerar där med en nypa salt. Det finns folk till allt.