Hmmmmm......
"finns det gränser till vad du utsätter sonen din för egentligen? ;) "
Den frågan ställde hRaven i en kommentar. Ok, visserligen är det väl inte normalt att be sonen kliva upp för att hålla i en skinnflärp så att jag kan skära av den ordentligt samtidigt som blodet rinner som ur en fontän. Nej, det är nog en prövning. Jag erkänner. *S* Men i övrigt...? Jo. Han är rätt härdad.
Inte så att jag begär underverk eller att han ska klara allt som kommer hans väg, men det har onekligen varit några udda situationer under hans liv. En del gånger är det hans själv som skapat dem, men med mig som mamma har det kanske blivit några andra upplevelser än vad hans kompisar fått genomgå. Folk som kommer och går som om det vore Grand Central Station dag som natt, udda och mindre udda människor som känner sig som hemma här, en stor acceptans för det som är annorlunda, en ärlighet som gränsar till det brutala och en jargong som skulle få internerna på Sing Sing att höja på ögonbrynen. Inte så att jag använder en massa svordomar eller så, utan mer att jag säger det jag vill ha sagt utan att linda in det. Överspykologen på BUP såg smått förskräckt ut när vi pratade med varandra första gången vi träffade henne. Efter tio möten överöste hon oss med beröm över vår fina kontakt och vår sammanhållning. Så ja, rå men hjärtlig jargong.
Min son har sett det mesta och höjer sällan på ögonbrynen för något längre. Han står pall, han backar inte för något, han gör det han måste för att gå vidare och han har en otrolig humor som gör att han faktiskt kan skratta åt eländet när det kommer. Vi är ironiska, vi boxar på varandra verbalt, han får hålla medan jag skär, jag erbjuder honom tortyr rätt ofta så nu för tiden frågar han vilken metod jag funderar på innan jag ens hunnit hota, han får stå ut med att jag kramar honom, jag är öppen och ärlig i min kontakt med honom och han ser på mig med lätt löje när jag svävar iväg i mina funderingar eller när jag får spel. Jo, han är härdad.
Med det sagt vill jag ändå betona att jag är rätt normal. Så det så!
"finns det gränser till vad du utsätter sonen din för egentligen? ;) "
Den frågan ställde hRaven i en kommentar. Ok, visserligen är det väl inte normalt att be sonen kliva upp för att hålla i en skinnflärp så att jag kan skära av den ordentligt samtidigt som blodet rinner som ur en fontän. Nej, det är nog en prövning. Jag erkänner. *S* Men i övrigt...? Jo. Han är rätt härdad.
Inte så att jag begär underverk eller att han ska klara allt som kommer hans väg, men det har onekligen varit några udda situationer under hans liv. En del gånger är det hans själv som skapat dem, men med mig som mamma har det kanske blivit några andra upplevelser än vad hans kompisar fått genomgå. Folk som kommer och går som om det vore Grand Central Station dag som natt, udda och mindre udda människor som känner sig som hemma här, en stor acceptans för det som är annorlunda, en ärlighet som gränsar till det brutala och en jargong som skulle få internerna på Sing Sing att höja på ögonbrynen. Inte så att jag använder en massa svordomar eller så, utan mer att jag säger det jag vill ha sagt utan att linda in det. Överspykologen på BUP såg smått förskräckt ut när vi pratade med varandra första gången vi träffade henne. Efter tio möten överöste hon oss med beröm över vår fina kontakt och vår sammanhållning. Så ja, rå men hjärtlig jargong.
Min son har sett det mesta och höjer sällan på ögonbrynen för något längre. Han står pall, han backar inte för något, han gör det han måste för att gå vidare och han har en otrolig humor som gör att han faktiskt kan skratta åt eländet när det kommer. Vi är ironiska, vi boxar på varandra verbalt, han får hålla medan jag skär, jag erbjuder honom tortyr rätt ofta så nu för tiden frågar han vilken metod jag funderar på innan jag ens hunnit hota, han får stå ut med att jag kramar honom, jag är öppen och ärlig i min kontakt med honom och han ser på mig med lätt löje när jag svävar iväg i mina funderingar eller när jag får spel. Jo, han är härdad.
Med det sagt vill jag ändå betona att jag är rätt normal. Så det så!
2 kommentarer:
hahaha... jo, få saker chockar den lilla satungen.. men jag minns första gången jag träffade honom och han satt och såg ut -> o_O nästan hela tiden :D så jo, stora tjocka rosa saker kan ju uppenbarligen få honom LITE ur fas.. men du har rätt, han fann sig ganska snabbt. Han är en fantastisk unge och kunde inte blivit annat med dig som mamma <3
Hahaha, jo, stort rosa troll <3 är fick honom att titta både en och två gånger, men han var som vanligt inom tio minuter eller så. *S* Tack, vännen. Kram!
Skicka en kommentar