Ikväll är det återträff på BMB. Det har gått hela 20 år sedan jag gick ut nian. Herregud, vad gammal jag är!
Just nu sitter jag och har verkligen ingen som helst lust att ens göra mig i ordning. Jag vill inte, helt enkelt. Men jag har anmält mig och vet av erfarenhet att det kan bli kul trots att jag innan inte velat ha med det att göra. Detta gör att jag tänker gå ner iaf. Jag tänker äta den där skitdyra tacobuffén, dricka den där välkomstdrinken och sedan bli ruinerad av att betala för resten av det jag ämnar dricka under kvällen. Jag ska.... Men just nu vill jag inte!
Det är väldigt få anmälda från min gamla skola. Med det sagt är det väldigt logiskt att det är ännu färre anmälda från min egen klass. Vi är bara sju stycken. Sju. Utav 24. Kanske kommer några fler ner efter att det öppnar för allmänheten, det vet jag ju inte. Många tycker nog att 350 kr för tacobuffé och en välkomstdrink är lite väl dyrt. Jag kan inte annat än hålla med, men hade fler från klassen dykt upp hade det ändå känts ok. Nu känns det så där. Inte något jag verkligen, verkligen vill. Hoppas det dyker upp fler klasskompisar sen. Hoppas.
Dusch och sminkning står på schemat nu. Det går relativt fort. De såg mig när jag var som finnigast, så botten har ju redan nåtts, liksom. De får ta mig som jag är. Det gör de säkerligen också. Det är bara jag som är muttrig och löjlig just nu. Bara jag kommer dit blir det bättre. Jag klarar ju inte av att inte vara social när jag hamnar i sällskap.
Jag pratade med en gammal klasskompis om den här kvällen tidigare. Han ville inte gå eftersom han kände att han inte kommit någon vart i livet, att han skulle behöva skämmas i jämförelse med de andras prestationer. Jag känner med honom och förstår honom på sätt och vis även om jag inte egentligen förstår hur han tänker. Jag tänker inte på det viset alls. Jag är den jag är och jag duger. Punkt slut. Han kände tvärt om. Det är synd. Jag kommer att sakna honom ikväll. Anders var en sådan stor del av mina skolår. Han hör dit, helt enkelt.
H kommer inte heller. Det visste jag. Kunde egentligen inte tänka mig något annat. Jag kommer sakna henne också. Hon är inte bara en stor del av min skolgång, hon är en stor del av den jag är idag. Utan henne hade jag gått under. Ja, hon hade sina egna demoner, men tillsammans skyddade vi varandra. Jag kommer skänka henne många tankar ikväll.
Äsch, det är väl dags att göra mig presentabel. Nog för att de får ta mig som jag är, men jag går ju knappast ut ofta med otvättat hår, osminkad, seg och halvklädd ens på en bra dag (speciellt det där halvklädda). Håll tummarna för mig ikväll, ok?
Jag är oggig. Perfekt. Bara att tuta och köra...
Just nu sitter jag och har verkligen ingen som helst lust att ens göra mig i ordning. Jag vill inte, helt enkelt. Men jag har anmält mig och vet av erfarenhet att det kan bli kul trots att jag innan inte velat ha med det att göra. Detta gör att jag tänker gå ner iaf. Jag tänker äta den där skitdyra tacobuffén, dricka den där välkomstdrinken och sedan bli ruinerad av att betala för resten av det jag ämnar dricka under kvällen. Jag ska.... Men just nu vill jag inte!
Det är väldigt få anmälda från min gamla skola. Med det sagt är det väldigt logiskt att det är ännu färre anmälda från min egen klass. Vi är bara sju stycken. Sju. Utav 24. Kanske kommer några fler ner efter att det öppnar för allmänheten, det vet jag ju inte. Många tycker nog att 350 kr för tacobuffé och en välkomstdrink är lite väl dyrt. Jag kan inte annat än hålla med, men hade fler från klassen dykt upp hade det ändå känts ok. Nu känns det så där. Inte något jag verkligen, verkligen vill. Hoppas det dyker upp fler klasskompisar sen. Hoppas.
Dusch och sminkning står på schemat nu. Det går relativt fort. De såg mig när jag var som finnigast, så botten har ju redan nåtts, liksom. De får ta mig som jag är. Det gör de säkerligen också. Det är bara jag som är muttrig och löjlig just nu. Bara jag kommer dit blir det bättre. Jag klarar ju inte av att inte vara social när jag hamnar i sällskap.
Jag pratade med en gammal klasskompis om den här kvällen tidigare. Han ville inte gå eftersom han kände att han inte kommit någon vart i livet, att han skulle behöva skämmas i jämförelse med de andras prestationer. Jag känner med honom och förstår honom på sätt och vis även om jag inte egentligen förstår hur han tänker. Jag tänker inte på det viset alls. Jag är den jag är och jag duger. Punkt slut. Han kände tvärt om. Det är synd. Jag kommer att sakna honom ikväll. Anders var en sådan stor del av mina skolår. Han hör dit, helt enkelt.
H kommer inte heller. Det visste jag. Kunde egentligen inte tänka mig något annat. Jag kommer sakna henne också. Hon är inte bara en stor del av min skolgång, hon är en stor del av den jag är idag. Utan henne hade jag gått under. Ja, hon hade sina egna demoner, men tillsammans skyddade vi varandra. Jag kommer skänka henne många tankar ikväll.
Äsch, det är väl dags att göra mig presentabel. Nog för att de får ta mig som jag är, men jag går ju knappast ut ofta med otvättat hår, osminkad, seg och halvklädd ens på en bra dag (speciellt det där halvklädda). Håll tummarna för mig ikväll, ok?
Jag är oggig. Perfekt. Bara att tuta och köra...
2 kommentarer:
är den ikväll? Oj... hade helt förträngt.
Hoppas du får det så roligt du kan i det där sällskapet.
Kram
Tack. Jag hade faktiskt hur kul som helst. =) Jag hade inte riktigt räknat med det, men ibland har man tur. =)
Kram
Skicka en kommentar