Yin utan Yang

Jag undrar vad fan det är med livet som gör att det väljer ut några få att sparka på så ofta som det bara är möjligt. Ja men självklart ska jag dessutom vara en av dem. Helt sanslöst.

Jag var duktig idag. Jodå. Efter att ha muttrat som fan över att jag inte ser något när jag cyklar hem från jobbet tog jag faktiskt med mig cykellysen ner för att montera dem på cyklen. Jag var lite sen, så jag var lättad när jag insåg att det på framlyset var en snabbkoppling som innebar att jag slapp skruva med verktyg. What a break, liksom...

Jo, det hade ju säkert funkat skitbra om det bara funnits en cykel att montera det på. Ni kan ju tänka er hur fånig jag såg ut när jag spejade över raden med cyklar, som om någon skulle ha roat sig med att ställa min på ett annat ställe i raden än där jag lämnade den igår. Men eller hur! Inte heller lär jag ha sett mindre fånig ut när jag i fåfäng förhoppning såg mig omkring i cykelkällaren... ja, runt hörn och i prång, för att se om det ändå inte var någon som tycker att practical jokes är kul.

Bara att ringa till jobbet för att meddela att jag blev sen och sen pinna på så snabbt jag kunde för att komma dit. Hurra. Precis vad jag önskat mig. Motion är ju alltid bra, sägs det. Att lukta svett och känna mig stressad gör ju ens dag, eller hur?

Tur i oturen då att den jäveln inte väntade tills i natt. Nu fick den ett trasigt baklyse och inget fäste för framlyset. Rätt åt den fan... *klen tröst*

Som en lysande stjärna i allt detta kom Ladyn och skjutsade hem mig från jobbet vid nio. Kanske finns det ändå lite Yang i världen även om jag just nu har lite svårt att ta till mig den?