Känsla vs Förnuft

Just nu brottas jag med mitt samvete. Rationellt vet jag att jag gjort rätt samtidigt som jag emotionellt känner att det är helt åt helsicke. Jag ska bespara er dotterns senaste eskapader, de är ändå allt för många för att lista här utan att få kramp i fingrarna, men det är i direkt anslutning till dem som jag har mitt moraliska dilemma.

Han ska bort i helgen. Han och kollegorna åker redan idag. Självklart är det helt omöjligt att lämna ansvaret av dottern till någon annan och det har varit ett stort huvudbry för honom. Det var med stor ångest jag erbjöd mig att iaf sova hos honom när han är borta. Jag har jobbarhelg och kommer därför inte vara hemma (vilket av dem det nu må vara) hela tiden. Lättnaden han uppvisade var enorm. Ändå rev ångesten inom mig. Jag VILL verkligen inte sitta hos honom i helgen och vara sällskap åt den lilla markattan. Men vad annat skulle jag kunna ha gjort?

Dottern fick sen ett oväntat erbjudande att åka till en kompis i Stockholm. Där vaknar rätt och fels väktare. Hon har gjort så satans mycket elände på sistone att det är skrämmande och att få åka till sin kompis är som att få en belöning. Fel, fel, fel, fel och åter igen fel. Jag har träffat kompisen, en lugnt, trevlig kille som gillar att sitta hemma och kolla på film. Men att få åka dit är ändå en belöning. Helt åt helskotta fel. Troligen hänger vi oss själva. Det vet både han och jag.

Ändå var min reaktion så uppenbar att han gick med på det. Han är mer uppmärksam än man ibland tror. När hon är där vet vi iaf vart hon är eftersom de bor en bit utanför storstan och hon inte har någon möjlighet att ta sig någonstans själv. Och jag får vara hemma, i mitt eget hem, med min son, mina saker, mina böcker, kunna slappna av, ladda batterierna, känna lugnet...

Jag kan inte annat än säga att jag just nu är så otroligt trött. Trött på allt strul, trött på att aldrig veta vad hon hittar på härnäst, trött på att vara den hon väljer att skylla alla konsekvenser på, trött på att höra hennes lögner, trött på att se honom så uppgiven, trött på hur långsamt hjälpinsatserna går, trött på att alltid vara på helspänn, trött på att behöva vara hövlig när jag helst av allt vill vrida nacken av henne, trött på att hela tiden behöva anpassa oss till den senaste eskapaden, trött på att behöva ändra våra planer för att åka och hämta henne när hon gjort något dumt igen, trött att behöva jaga, leta och efterlysa henne och information om henne/saker hon gjort.... Trött.

Inatt sover jag hos honom. I morgon åker hon till Stockholms utkant. Då tänker jag slappna av. Släppa allt som handlar om henne. Låta bli att engagera mig. Bara vara. Ändå vet jag att hon egentligen borde vara hemma, med mig. Jävla samvete. Satans känsla för konsekvens och rätt.