(bild lånad från bauhaus)Ett sådant fint golv ska vi kliva på när vännen bjuder oss på middag som tack för hjälpen. ;)
När det väl kommer till kritan måste jag nog erkänna att jag är lite knepig. Det sitter bra långt inne att be om hjälp med något till mig själv, men att be om hjälp åt en vän är världens enklaste. Min kollega hade nog mer rätt än hon egentligen förstår när hon kommenterade att "Du är säkert en sådan där som ska göra rätt för dig och inte vara till besvär för andra".
Igår la jag ett halvt köksgolv. Jag hade god tankehjälp av vännen som bor där eftersom jag aldrig lagt något golv tidigare medan hon varit med och lagt golven i de övriga rummen i lägenheten. En armbågsinflammation och för lite armsstyrka för att flytta de tunga vitvarorna hindrade att hon gjorde köket också. Självklart ställde jag upp! Och lustigt nog var det lika självklart att jag frågade Honom om han kunde komma assistera (läs: ta över) när han slutat för dan. Jag märkte lite motstånd, men det tog ändå inte många sekunder innan han lovat att göra det.
Klart det blev fel ibland, men inte mer än att det gick att göra om och göra rätt utan att orsaka katastrofer. Faktiskt gick det över förväntan. Nu vet jag att jag inte behöver backa för en sådan utmaning. Klart det fixar sig till slut, bara man vågar och får göra fel på småsakerna som går att rätta till.
Ändå var jag himla glad när han äntligen kom. Vi hade just kommit fram till de mer besvärliga vinklarna, de under diskmaskinen och spisen med tillhörande kanter och smalare golvplattor. Visserligen fixade han det som en piece of kaka, men just där (och senare framme vid dörren med dess lister, dörrfoder, oregelbundna avstånd till väggen etc) hade jag troligen svurit långa haranger som blivit mer och mer hätska allt eftersom plattorna jag skulle ha lagt ner på golver mer och mer likande flis.
När vi åkte därifrån tackade jag honom så mycket för hjälpen. Han nickade nådigt, gav mig en skev blick och konstaterade att jag är galen som frivilligt går med på att lägga ett golv. När jag glatt svarade att jag ju visste att jag skulle få bra hjälp fnös han. Eller om han storknade lite. Hur som helst, ett högst omanligt ljud, om jag får säga min mening. ;)
Igår la jag ett halvt köksgolv. Jag hade god tankehjälp av vännen som bor där eftersom jag aldrig lagt något golv tidigare medan hon varit med och lagt golven i de övriga rummen i lägenheten. En armbågsinflammation och för lite armsstyrka för att flytta de tunga vitvarorna hindrade att hon gjorde köket också. Självklart ställde jag upp! Och lustigt nog var det lika självklart att jag frågade Honom om han kunde komma assistera (läs: ta över) när han slutat för dan. Jag märkte lite motstånd, men det tog ändå inte många sekunder innan han lovat att göra det.
Klart det blev fel ibland, men inte mer än att det gick att göra om och göra rätt utan att orsaka katastrofer. Faktiskt gick det över förväntan. Nu vet jag att jag inte behöver backa för en sådan utmaning. Klart det fixar sig till slut, bara man vågar och får göra fel på småsakerna som går att rätta till.
Ändå var jag himla glad när han äntligen kom. Vi hade just kommit fram till de mer besvärliga vinklarna, de under diskmaskinen och spisen med tillhörande kanter och smalare golvplattor. Visserligen fixade han det som en piece of kaka, men just där (och senare framme vid dörren med dess lister, dörrfoder, oregelbundna avstånd till väggen etc) hade jag troligen svurit långa haranger som blivit mer och mer hätska allt eftersom plattorna jag skulle ha lagt ner på golver mer och mer likande flis.
När vi åkte därifrån tackade jag honom så mycket för hjälpen. Han nickade nådigt, gav mig en skev blick och konstaterade att jag är galen som frivilligt går med på att lägga ett golv. När jag glatt svarade att jag ju visste att jag skulle få bra hjälp fnös han. Eller om han storknade lite. Hur som helst, ett högst omanligt ljud, om jag får säga min mening. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar