Saknad

Allt prat om High Chaparall har väckt gamla minnen till liv. I det förra inlägget skrev jag att jag var åtta år när jag började använda riktiga gevär. Dessa minnen har legat och lurat ett tag nu.

Jag saknar verkligen skyttet. Jag var nio-tio år när jag fick ett eget luftgevär. Innan dess hade jag lånat från skytteklubben. Det var absolut inget fel på de gevären, även om de var lite gamla. Men känslan när jag stod där med min egen ärtbössa var enorm. Den var min!

När jag var tolv hade jag ett luftgevär, en korthållsbössa och fri tillgång till en mauser. Jag var på skjutbanan minst tre gånger i veckan. När jag inte sköt själv var jag funktionär på någon seniortävling eller så var jag bara med ändå. Jag älskade att vara där.

När jag fyllde fjorton fick jag en ny luftbössa. En Feinwerkbau. Den var vacker. Så otroligt stadig och skön att skjuta med. Jag hade då fått tillgång till en nyckel till luftgevärsklubbens bana och kunde åka ner dit och stå i flera timmar och bara vara. Skott efter skott träffade tavlan samtidigt som jag laddade batterierna och läkte min själ.
Anschutzen (salongs/korthållsbössan) krävde lite tid innan jag fått kläm på den. Jag hade svårt att lära mig att man skulle vrida åt motsatt håll mot alla andra bössor jag skjutit med för att ställa in den. När jag väl lärt mig det blev vi vänner. Den var med så ofta det gick. Tystnaden runt om skars itu av den dova knallen som blev när tändhatten träffade norma-patronerna.

Mausern, CG 80´an, blev min strax efter att jag fått Feinwerkbauen. Skulle vi till Stockumla (skjutbanan någon mil utanför Västerås) fanns den med i bagaget. Det var sällan jag åkte dit utan att skjuta både korthåll och mauser. Det hörde till. Att stå där på 300-meters banan och hålla andan, sikta, försiktigt klämma av skottet och känna rekylen mot axeln... det var en härlig känsla.

Jag var bra. Jag hade roligt. Jag älskade det. Och sen togs det ifrån mig.

Jag ska inte gå in på detaljer om det, men det blev en enorm omställning i mitt liv. I nästan tio år hade jag levt för skyttet, sen togs allt ifrån mig enbart för att jag inte var myndig och därför inte fick ha någon licens i mitt eget namn. Bössorna, hörselskydden, kikaren, rengöringsgrejerna, ammunitionen, handsken, remmarna... Allt. Jag stod bredvid och såg på när morsans idiot till kille slängde med väskan i köpet. Jag vägrade gråta, men inombords gick jag sönder.

Jag har många gånger tänkt att jag ska börja igen, men det finns en mental spärr. Jag var nämligen bra som fan på det. Hade talang. Jag var på topp när jag tvingades sluta. Om jag börjar om måste jag börja från scratch igen. Vet inte om jag klarar det.


Idag var jag ner i källaren. Även där kickade minnet igång. På hyllan innanför dörren står två pappkassar fulla med pokaler, plakett, brickor, små och stora glasstatyetter och medaljer. Bara medaljerna räknas med lätthet till ett femtiotal.

Jag älskade det. Jag saknar det.