Ett brev damp ner i brevlådan. Mitt namn stod skrivet på det. Frågan "Vilka vill du återförenas med?" stod på baksidan. Frågan fick mig att fundera. Vilka vill jag egentligen återförenas med? Klart det finns några som direkt får mig att le, men vilka mer vill jag träffa...?
Jag tillhörde inte någon av de grupperingar som fanns i skolan. Jag var inte med i innegänget, jag var inte med i pluggisarnas förening, jag hade inte en given plats på slashasarnas nedsuttna bänk, jag var inte någon wannabe-syrian eller finne som efter ett tag pratade med "rätt" brytning, jag var någon värsting och jag var inte panelhönan som strök väggen när värstingarna dundrade ner för korridoren. Nej, jag var inget av detta. Men det var något ovanligt med mig. Jag accepterades av alla de nämnda grupperna.
Jag valde vem jag ville umgås med efter personerna, inte grupperingarna. En dag spelade jag kort med töntarna,dagen efter spelade jag basket med grabbarna och ytterligare nästa dag skrattade jag med falangen av tuffa tjejer som gjorde allt för att sticka ut samtidigt som de liknade varandra på pricken. Jag vet inte varför jag "tilläts" gå i mellan som jag gjorde, men troligen berodde det på att alla visste att jag stod för mina åsikter och att jag inte dristade mig för att ställa upp för någon, oavsett vem det var, när jag ansåg denne förfelad.
Jag var aldrig rädd för att stå upp för mig själv och andra. Ibland skulle det testas. Det kan jag förstå. Jag hade ett rätt välsmort munläder. Det kom nog en och annan mindre trevlig mening ur den när jag blev irriterad. Jag tramade på en del tår. Så här i efterhand kan jag se att det inte var speciellt smart att utmana det mindre socialt anpassade killgänget genom att kaxa tillbaka och sedan tala om att om jag bara fick vila i mellan skulle jag med glädje ge dem på nöten en i taget. Just då var jag bara lite arg, så jag reflekterade inte över hur illa genomtänkt det var. Det hela slutade (tack och lov) med att jag blev ansedd cool och de därefter alltid hejade på mig med sina utstuderat likgiltiga nickar under lugg när jag gick förbi vilket skrämde slag på några av mina tjejkompisar eftersom de inte ville ses alls, ens i periferin, av det gänget. Detta gäng var äldre än jag och hade väl sin återförening förra året och året innan.
För några månader sedan ringde en kille som gått i min parallellklass. Han ville veta om jag hört något om någon återförening. Han hade stött på en gammal klasskompis på stan och denne hade i sin tur frågat honom. Är återföreningar verkligen så populära? Folk man kände förr men sedan inte pratat med på ett tiotal år eller så. Vad gör de nu? Bryr jag mig om det, egentligen? Ganska lite faktiskt. Till och med mindre än ganska lite. Ja, med några få undantag förstås. Att han, som jag knappt pratade med i skolan, ringde mig är ingen skräll. Han har försökt få till en dejt var gång vi sprungit på varandra, vilket är varannat eller var tredje år. Jag sa ja för några år sedan, men då fick han kalla fötter och ställde in. Därför blev jag lite förvånad då jag träffade honom sist eftersom han åter bad att få ringa mig. Knäppskalle. Nej, nu kom jag från ämnet.
Jag har tills den 18 september att bestämma mig för om jag ska gå på återföreningen eller inte. Det skulle kunna bli rätt roligt. Eller så blir det en kväll då man mest vill hem för att efteråt känna sorg över att ersatt minnesbilden av folk med den karga verkligheten.
Jag var på tioårsjubiléet. Det var en intressant kväll. Rolig också. Kanske är det värt att gå på denna också. Kanske.
Och bara så ni vet.... Det må vara 20 år sen jag fick ut högstadiet, men jag får fortfarande visa leg på bolaget ibland. ;)
Jag tillhörde inte någon av de grupperingar som fanns i skolan. Jag var inte med i innegänget, jag var inte med i pluggisarnas förening, jag hade inte en given plats på slashasarnas nedsuttna bänk, jag var inte någon wannabe-syrian eller finne som efter ett tag pratade med "rätt" brytning, jag var någon värsting och jag var inte panelhönan som strök väggen när värstingarna dundrade ner för korridoren. Nej, jag var inget av detta. Men det var något ovanligt med mig. Jag accepterades av alla de nämnda grupperna.
Jag valde vem jag ville umgås med efter personerna, inte grupperingarna. En dag spelade jag kort med töntarna,dagen efter spelade jag basket med grabbarna och ytterligare nästa dag skrattade jag med falangen av tuffa tjejer som gjorde allt för att sticka ut samtidigt som de liknade varandra på pricken. Jag vet inte varför jag "tilläts" gå i mellan som jag gjorde, men troligen berodde det på att alla visste att jag stod för mina åsikter och att jag inte dristade mig för att ställa upp för någon, oavsett vem det var, när jag ansåg denne förfelad.
Jag var aldrig rädd för att stå upp för mig själv och andra. Ibland skulle det testas. Det kan jag förstå. Jag hade ett rätt välsmort munläder. Det kom nog en och annan mindre trevlig mening ur den när jag blev irriterad. Jag tramade på en del tår. Så här i efterhand kan jag se att det inte var speciellt smart att utmana det mindre socialt anpassade killgänget genom att kaxa tillbaka och sedan tala om att om jag bara fick vila i mellan skulle jag med glädje ge dem på nöten en i taget. Just då var jag bara lite arg, så jag reflekterade inte över hur illa genomtänkt det var. Det hela slutade (tack och lov) med att jag blev ansedd cool och de därefter alltid hejade på mig med sina utstuderat likgiltiga nickar under lugg när jag gick förbi vilket skrämde slag på några av mina tjejkompisar eftersom de inte ville ses alls, ens i periferin, av det gänget. Detta gäng var äldre än jag och hade väl sin återförening förra året och året innan.
För några månader sedan ringde en kille som gått i min parallellklass. Han ville veta om jag hört något om någon återförening. Han hade stött på en gammal klasskompis på stan och denne hade i sin tur frågat honom. Är återföreningar verkligen så populära? Folk man kände förr men sedan inte pratat med på ett tiotal år eller så. Vad gör de nu? Bryr jag mig om det, egentligen? Ganska lite faktiskt. Till och med mindre än ganska lite. Ja, med några få undantag förstås. Att han, som jag knappt pratade med i skolan, ringde mig är ingen skräll. Han har försökt få till en dejt var gång vi sprungit på varandra, vilket är varannat eller var tredje år. Jag sa ja för några år sedan, men då fick han kalla fötter och ställde in. Därför blev jag lite förvånad då jag träffade honom sist eftersom han åter bad att få ringa mig. Knäppskalle. Nej, nu kom jag från ämnet.
Jag har tills den 18 september att bestämma mig för om jag ska gå på återföreningen eller inte. Det skulle kunna bli rätt roligt. Eller så blir det en kväll då man mest vill hem för att efteråt känna sorg över att ersatt minnesbilden av folk med den karga verkligheten.
Jag var på tioårsjubiléet. Det var en intressant kväll. Rolig också. Kanske är det värt att gå på denna också. Kanske.
Och bara så ni vet.... Det må vara 20 år sen jag fick ut högstadiet, men jag får fortfarande visa leg på bolaget ibland. ;)
4 kommentarer:
tiden går riktigt fort. för mig är det 20 år sedan jag gick ut gymnasiet. Men jag har ingen lust att träffa den klassen. De jag vill ha kontakt med har jag kontakt med. 20 år från grundskolan var däremot jätte roligt, folk hinner förändras riktigt mycket. Kram
Virveln - Ja, det finns nog många förändringar från back in the day, men samtidigt ägnar man minst halva kvällen med att leta efter den där jeppen eller donnan man kände för så länge sen. *S* Det kan vara svårt att förlika sig med att det är den personen som står framför en i en så gott som ny tappning. Folk är ju "gamla" ju! Det är ju helt fel. *S*
Kram
påminn mig inte
hRaven, jag antar att du inte blir min dejt? ;)
Skicka en kommentar