Jag använder cykelhjälm. Det är nu två år sedan jag började med det.
Funderingarna på att använda sådan hade funnits länge, men det saknades en hel massa motivation för att det skulle komma till stånd. Funderingar, beslut, "glömska", nya funderingar, nytt beslut, nya "glömskor... Det blev som en ond cirkel. Det var utan tvekan motivationen som saknades. Tillsammans med det faktum att det känns otroligt fånigt att ta på sig den där pottan på skallen när man i över 30 år cyklat utan gjorde att funderingarna stannade vid just funderingar.
För drygt två år sen kom jag som andra person till en cykelolycka. Jag var så nära att jag hörde kraschen strax innan jag svängde runt böjen och tre sekunder efter var jag framme vid kvinnan som medvetslös och blödande låg utspridd på cykelbanan. Först på plats ringde ambulans och åkte sedan till jobbet, så jag blev ensam kvinnan, vars ena ansiktshalva var mos. Hon blödde kraftigt från hela vänster ansiktshalva, hennes glasögon var krossade och glassplitter satt fast i hennes hud. Jag satt och pratade med henne, trots att hon var medvetslös. Jag letade fram hennes mans nummer och meddelade honom så att han kunde åka till akuten och vara med henne. Jag manade bort nyfikna som ställde sig i klasar runt för att glana. Men mest av allt såg jag på henne. Det var en lättnad när ambulansen kom och kunde hjälpa henne.
Den kvinnan hade hjälm på sig. Trots det var hon sönderslagen. Det är min fulla övertygelse att hon inte hade överlevt om hon inte burit hjälm. Hon landade på huvudet och gled på ansiktet. Utan hjälm hade smällen blivit än större. Det skrämde mig. Det blev min motivation.
Kvinnan ringde mig några dagar senare. Hon hade svårt att prata men ville ändå tacka mig för hjälpen. Hon mindes inte mycket av det som hänt, men hennes sista klara minne var att att hon väjt för en hare som plötsligt hoppat fram på cykelbanan. Hon hade diffusa minnen om att någon funnits där, pratat med henne med lugn röst och lovat att hennes man skulle komma. Det hade tydligen letat sig igenom smärtan och lindrat. Hon skulle inom kort genomgå flera operationer eftersom hon slagit sönder fyra ben i ansiktet. Idag är hon helt återställd. Jag har sett henne cykla förbi mig många gånger. Hon vet inte att det är jag, men jag blir glad varje gång jag ser henne. Och jag blir glad över att hon vågar cykla, trots allt.
Jag känner mig som ett fån varje gång jag tar på mig hjälmen. Det är en inre kamp där hela min varelse skriker ut olika argument för att inte ta på den. "Det blir varmt", "Det är fult", Det är obekvämt", "Du vill ju egentligen inte ha den"... Allt detta är sant. Det är varmt, den är fult, det känns fånigt, det är obekvämt, jag vill inte ha den, det känns löjligt, den behöver justeras ofta, man måste bära med sig den när man kommit fram, den är lätt att glömma... Allt detta är sant. Ändå tar jag på mig hjälmen och minns att jag inte vill var död.
Jag ska dock skaffa ny hjälm. Den jag har är onödigt otymplig. Efter två år anser jag det ok att köpa en ny för att ersätta den jag köpte i ren panik dagarna efter olyckan. Några förslag på modell eller hur man kan blinga en hjälm så att den blir "jag"? Jag gillar denna modell i Harringbone. Hittar dock inga butiker i Sverige som säljer dem.
Funderingarna på att använda sådan hade funnits länge, men det saknades en hel massa motivation för att det skulle komma till stånd. Funderingar, beslut, "glömska", nya funderingar, nytt beslut, nya "glömskor... Det blev som en ond cirkel. Det var utan tvekan motivationen som saknades. Tillsammans med det faktum att det känns otroligt fånigt att ta på sig den där pottan på skallen när man i över 30 år cyklat utan gjorde att funderingarna stannade vid just funderingar.
För drygt två år sen kom jag som andra person till en cykelolycka. Jag var så nära att jag hörde kraschen strax innan jag svängde runt böjen och tre sekunder efter var jag framme vid kvinnan som medvetslös och blödande låg utspridd på cykelbanan. Först på plats ringde ambulans och åkte sedan till jobbet, så jag blev ensam kvinnan, vars ena ansiktshalva var mos. Hon blödde kraftigt från hela vänster ansiktshalva, hennes glasögon var krossade och glassplitter satt fast i hennes hud. Jag satt och pratade med henne, trots att hon var medvetslös. Jag letade fram hennes mans nummer och meddelade honom så att han kunde åka till akuten och vara med henne. Jag manade bort nyfikna som ställde sig i klasar runt för att glana. Men mest av allt såg jag på henne. Det var en lättnad när ambulansen kom och kunde hjälpa henne.
Den kvinnan hade hjälm på sig. Trots det var hon sönderslagen. Det är min fulla övertygelse att hon inte hade överlevt om hon inte burit hjälm. Hon landade på huvudet och gled på ansiktet. Utan hjälm hade smällen blivit än större. Det skrämde mig. Det blev min motivation.
Kvinnan ringde mig några dagar senare. Hon hade svårt att prata men ville ändå tacka mig för hjälpen. Hon mindes inte mycket av det som hänt, men hennes sista klara minne var att att hon väjt för en hare som plötsligt hoppat fram på cykelbanan. Hon hade diffusa minnen om att någon funnits där, pratat med henne med lugn röst och lovat att hennes man skulle komma. Det hade tydligen letat sig igenom smärtan och lindrat. Hon skulle inom kort genomgå flera operationer eftersom hon slagit sönder fyra ben i ansiktet. Idag är hon helt återställd. Jag har sett henne cykla förbi mig många gånger. Hon vet inte att det är jag, men jag blir glad varje gång jag ser henne. Och jag blir glad över att hon vågar cykla, trots allt.
Jag känner mig som ett fån varje gång jag tar på mig hjälmen. Det är en inre kamp där hela min varelse skriker ut olika argument för att inte ta på den. "Det blir varmt", "Det är fult", Det är obekvämt", "Du vill ju egentligen inte ha den"... Allt detta är sant. Det är varmt, den är fult, det känns fånigt, det är obekvämt, jag vill inte ha den, det känns löjligt, den behöver justeras ofta, man måste bära med sig den när man kommit fram, den är lätt att glömma... Allt detta är sant. Ändå tar jag på mig hjälmen och minns att jag inte vill var död.
Jag ska dock skaffa ny hjälm. Den jag har är onödigt otymplig. Efter två år anser jag det ok att köpa en ny för att ersätta den jag köpte i ren panik dagarna efter olyckan. Några förslag på modell eller hur man kan blinga en hjälm så att den blir "jag"? Jag gillar denna modell i Harringbone. Hittar dock inga butiker i Sverige som säljer dem.
8 kommentarer:
känner igen alla de där ursäkterna. För ca fem år sedan fick jag hem min dåvarande sambo som krachat med cyklen och hans hjälm var sprucken hela vägen framifrån till bak. Det får en också att tänka till vad som skulle hänt om han inte haft den hjälmen.
Virvelvinden - ja, ursäkterna var jag duktig på. Skrämmande ju. Jag skulle aldrig sätta mig på en moppe eller en MC utan hjälm. Man tänker inte på att man får upp en jävla fart med cykel också.
fyfan så obehagligt.. jag har sett en cykelolycka.. men, det stod två eller tre personer runt henne redan så jag valde att bara gå.. visst, lite svenssonfegt, men jag kände väl att det är nog med folk liksom..
men du, du är faktiskt skitsnygg i hjälmen, så DEN biten är bara larv :) och den du länkade till var grymt snygg.. skulle LÄTT kunna ha den.. nu cyklar jag iofs inte.. men OM!
Ladyn - jag är dålig på att bara gå vidare. Men visst, står det fler där redan hade jag nog först frågat om de behövde hjälp och sa de nej hade jag nog gått vidare.
Hahahaha, jag kan inte tänka mig att jag ser bra ut i hjälm. Det rimmar så totalt motsatt mot hur jag känner mig, så den köper jag inte. =P Men tack ändå. =D
Ja, jag gillar verkligen den jag länkade till. Ska nog kolla upp om de säljer till utlandet i någon av butikerna i Danmark de fanns i. =D
Det är svårt det där. Och det är helt otroligt hur urbota korkad man är som inte använder hjälm.
Min syster omkom efter att ha cyklat in i en buss. Visserligen hade det kanske gått lika illa med hjälm, nu var hon utan. Det var innan hjälmarna gjorde entré i cykelvärlden.
Jag var väldigt noga med att grabbarna skulle ha hjälm när dom cyklade eller åkte inlines. Men själv? Näe....man är en idiot....
marbor, jag beklagar det som hände sin syster. *Kram*
Jag har alltid varit nog med grabbens hjälm, men nu när han är 15 får han välja själv. Ibland har han, ibland inte. Beror på vad han ska göra och om han vill bära med sig den eller inte. Själv försöker jag ha den varje gång, men rätt vad det är tar trettio års vana över och jag glömmer den. Men 99% av gångerna har jag den.
Alla som cyklar ska ha cykelhjälm. Kör den regeln i min familj. Blir det för varmt är det shorts , linne och sandaler som gäller under sommaren. Själv har jag en cykelhjälm som heter Bell Delirium. Den har bra ventilationshål, prova en sån.
Kramar Jessica
Jessica, jag körde den tills grabben blev femton. Fanns inte en chans att han fick cykla utan innan det. Nu blir det lite annorlunda eftersom han ändå har en egen vilja och jag inte längre kan tvinga honom. Tack för tipset! Jag ska kolla den modellen.
Kramar
Skicka en kommentar