Konstigt förhållande

Min syster kommer till stan om två veckor. Varför? Jag förstår faktiskt inte.

Ummm, det där låter kanske hårt, knepigt och mindre kärvänligt och det är det också. Vi var otroligt tighta när vi var mindre, men tyvärr valde min käre far att avlägsna henne från oss andra på ett mindre lagligt sätt när vi var i småskoleåldern. Hade jag inte vaknat tidigare än de andra och haft så tråkigt att jag den morgonen valde att springa över till morsan hade även jag blivit avlägsnad från de andra, men ödet ingrep. Hur som helst träffades vi inte alls mellan att jag var sju och fjorton år. Vi hade så gott som ingen kontakt. När jag var tolv eller så försökte vi oss på att skriva brev, men i den åldern hade jag inget att berätta. Inget jag ville berätta om iaf.

När jag var fjorton kom hon tillbaka. Hon kom in i en familj med fem barn som levt ett hårt liv och som i det hårda livet skapat sina platser. Detta hade inte skett fredligt. Nej, nej, vi hade slagit oss fram till dem. Hon svassade in och trodde att hon som äldst automatiskt var något slags överhuvud för oss andra. Eeehhh? Troligt! Vi försökte bygga upp en bra relation, men det raserades om och om igen. Ett år bodde hon med oss. Ett år då det inte fanns en enda lugn stund. Om hon inte skapade bråk med eller mellan oss syskon skapade hon bråk med eller mellan morsan och hennes (mindre civiliserade) karl. Det var ett tungt år även enligt vår måttstock. Kaos avlöste kaos. Lättnaden var faktiskt stor när hon beslöt sig för att flytta tillbaka till Finland.

Efter några år sträckte vi ut handen mot varandra igen. Försiktigt och inte allt för hjärtligt. Men vi tog iaf kontakt. Det visade sig att hon inte ens tycker om mig. Hon anser mig vara bortskämd (mmmm, jag fick ju ta många slag i mina syskons ställe, jag skötte syskonen, jag lagade mat, jag fick knappt gå ut eftersom jag då kunde ligga i rännstenen och hora etc etc, så jag antar att jag var det eftersom jag ju ändå var den de såg - iaf när det var straff på g), uppkäftig, alldeles för uppfylld av min egen betydelse och trodde jag var rolig. Jag å min sida erkände att jag anser henne oerhört barnslig, blind för det uppenbara, mindre snabbtänkt, slampig eftersom hon bokstavligen kastat sig över alla mina killkompisar, småsint och hade dålig humor. Ni kan ju tänka er hur väl vi kom överens. ;)

Ändå kommer hon och hälsar på. Hon och morsan pratade inte med varandra på femton år och nu är de bästisar. Jisses vad bra syrran är, helt plötsligt. Troligen för att hon är den enda av oss som inte talat om för morsan exakt vad vi anser om vår barndom. Nåja, anledningen spelar ingen roll, hon söker iaf upp mig fortfarande. Och jag försöker. Jag svär på att jag försöker. Jag biter mig i tungan, jag vänder mig bort, jag lämnar rummet. Jag försöker. Ändå slutar det med att jag säger något elakt. Hon bjuder in till det. Den ena inbjudan efter den andra i form av korkade kommentarer landar vid mina fötter och bara väntar på att jag ska mosa henne verbalt. En dag klarar jag. Två dagar om jag verkligen anstränger mig. Sen är hon en våt fläck på marken.

Jag har flera gånger talat om för henne hur det ligger till. Hon har samma dilemma faktiskt. Hon vill platta till mig också. Problemet för henne är att jag har en livslång erfarenhet av att freda mig mot sådana påhopp. Det gör dels att hennes påhopp är lama och dels att mina svar är tre gånger snabbare och tusen gånger mer svidande än hennes lamheter. Man måste inte gilla sina syskon, men jag försöker iaf vara civiliserad. Men jag önskar att hon kunde stanna där borta.