Brev

Jag måste börja skriva brev igen. Jag saknar det. Jag behöver det. I en flyttkartong i Canberra, Australien, finns mitt liv dokumenterat. Många hundra brev, vykort och lappar med mina ord. Knasiga, allvarliga, roliga, ledsna, glada brev. Många, många. I nästan sex år skrev jag minst ett i veckan. Ofta blev det fler. Sedan blev det ett eller två varannan vecka. Sen bara ett. Efter något år till blev det ett i månaden. Nu har det gått några år till och det har gått ett halvår sedan jag skrev ett riktigt brev sist. Jag saknar det.

Mottagaren till breven och jag har bara träffats en gång. Vi lärde känna varandra på en amerikansk chat under våren -98. Vi klickade direkt. Fy fasen vad roligt vi hade. Hon kommer från landet där under, så det var inte givet att vi någonsin skulle träffas, men under en kort period jobbade hon i London och då passade hon på att smita över hit för en veckas semester. Jag hade kramp i magen av allt skratt som genomsyrade den veckan.

Åren har gått och vi har fortfarande kontakt. Visserligen är hon ingen direkt brevskrivare, men rätt vad det är ringer hon och vi pratar bort en halvtimme eller så. Hon gillar mina brev. Hon kallar mig sin "crazy, unpredictable Swedish friend". Kan visserligen bero på att jag då jag haft tråkigt skrivit på toapapper eftersom det ändå bara är en massa skitsnack och dravel, ibland hittat en massa klistermärken jag använt som ord istället för att skriva dem så hon får klura ut vad det betyder, en gång skickade jag ett brev på svenska och några dagar senare skickade jag en svensk-engelsk ordlista. Nja, vi kan väl summera det med att hon fått en del udda brev under åren. =P

Ibland funderar jag på om jag skulle vilja läsa innehållet i den kartongen. Ägarinnan till den brukar ibland läsa om vissa av dem. De får henne att skratta, att må bra. Det är bokstavligen mitt liv som är dokumenterat där. Eftersom vi blev så bra vänner och eftersom hon är så långt borta finns det ingen självcensur i de breven. Det är bara jag. Jag, jag och ingen annan än jag. Uppgångar, nedgångar, killar, jobb, fritid, vänner, funderingar. Jag. Jag kom fram till att jag inte vill det. Jo, i nostalgisyfte, men inte för att analysera mitt liv. Förresten frågade jag henne i höstas om hon tycker jag förändrat mig under dessa år. Hon upplever mig som gladare, men fortfarande samma starka, ärliga, tokiga tjej hon lärde känna för över en dekad sen. Det duger för mig. Men jag ska börja skriva brev igen. På papper. Med bläckpenna.