Jag kom, jag såg, jag vände...

Fördelen med att vara timvikarie är att man är den som får gå hem om det inte finns jobb. Ja, ja, diskussionerna om hurvida detta är en fördel eller inte är irrelevanta just nu, eftersom det idag, här och nu, är en fördel för mig. Jag kom till jobbet, konstaterade att det fanns många fler personal än barn ,trots att de små gullungarna varit anmälda att vara på fritids ,och cyklade sedan hem igen.

Jag hann få en blomsterkvast (som luktar gudomligt) av en kollega som missat att jag fyllde i torsdags och som plockat ihop en bukett i sin trädgård tidigt i morse, sa hej till alla, fick lite motion och nu funderar jag på om jag ska sova eller om jag ska försöka hålla mig vaken ett tag och hoppas att jag sover inatt.

Jag borde rimligen vara i koma vid detta laget, men tyvärr funkar jag inte så. Det hade varit lättare, faktiskt. Men kanske ska jag ta en filt, en bok, några liter vatten och sedan låta ödet ta över där jag ligger på gräset och mår bra...? Men med min sabla tur hamnar jag väl i ett spindelbo och vaknar av att de kryper på mig. Plötsligt är tanken på att somna på en filt på gräset mindre lockande. Varför kan inte min hjärna koppla bort ibland för? On/off vore en bra funktion. *S*

Nåja, det visar sig vad dagen har att bjuda på. Det är iaf bättre att ta det lugnt hemma än att sitta på jobbet och tråka en hel dag. =D