Förra året fick jag ju för mig att det var dags att vara lite kreativ. I mitten av augusti satte jag mig ner vid datorn och sex vckor senare hade jag en färdig ungdomsbok på 128 sidor. Full av iver satte jag mig ner för att redigera den. Jag säger bara jisses... Vilket trist och träligt jobb! Och jag insåg att det krävdes så mycket, mycket mer av en författare än att bara skriva en bok eller berättelse. Det är ju det enkla i hela processen...
Jag hade inte en tanke på att det skulle bli mer än en bok, men ungefär mitt i berättelsen om de två syskonen jag valde att använda som huvudpersoner insåg jag att deras historia inte på något vis skulle rymmas i en kort ungdomsbok. OK, två böcker skulle det alltså bli. När jag skrev den sista meningen i första boken hade även det visat sig vara fel eftersom jag inom mig redan visste exakt vart den berättelsen skulle sluta och den tredje och sista delen av sagan skulle ta vid.
Nu har jag skrivit klart del två. Eller... jag skrev klart den i somras. Den är bättre än den första eftersom man nu lärt känna huvudpersonerna bättre och får ett nytt djup i karaktärerna. Det tog längre tid innan jag hade ett schysst omslag till del två, vilket faktiskt var skönt. Jag hade skrivit non-stop i ett år och svor över de stackars huvudpersonerna rätt ofta. Fan vad trött jag var på dem. Ingen jesuit under spanska inkvisationen hade bättre fantasi än jag då det gällde att hitta på plågsamma sätt att ha ihjäl någon. I min fantasi blev Garid, Zolzaya och deras vänner lemlästade, flådda levande, en fick skallen uppsågad medan han fortfarande levde, en annan brändes sakta på brinnande kol med start vid fötterna och sedan sakta, sakta hela vägen upp... Trust me, jag var rätt morbid i mina avrättningsmetoder.
Jag lovade mig själv att inte skriva en rad på flera månader och det höll jag. Jag tog semester ifrån dem och räddade nog livet på dem genom att göra det. I slutet av oktober tog jag till mig dem igen. Första kapitlet i den tredje och avslutande boken tog snabbt form framför mig. Anra gick också bra. Det dröjde några veckor mellan andra och tredje kapitlet, men inte heller det var svårt att skriva. Men nu.... Jag har inte skrivit en rad sedan jag gjorde illa ryggen.
Trots att jag suttit vid datorn varje dag har jag undvikit word. Motivationen har varit puts väck, finito. Jag ska skriva klart den. Jag har en grovskiss av den i skallen. Men just nu finns det ingen motivation. Jag måste hitta den. Innerst inne längtar jag efter att knäppa mamluckerna på näsan, besegra Hindu Küsh obevekliga toppar och förfärdiga den resa jag påbörjat. Sagan om Stäppens barn ska bli klar.
Sökes: Motivation, inspiration och en spark i arslet.
Jag hade inte en tanke på att det skulle bli mer än en bok, men ungefär mitt i berättelsen om de två syskonen jag valde att använda som huvudpersoner insåg jag att deras historia inte på något vis skulle rymmas i en kort ungdomsbok. OK, två böcker skulle det alltså bli. När jag skrev den sista meningen i första boken hade även det visat sig vara fel eftersom jag inom mig redan visste exakt vart den berättelsen skulle sluta och den tredje och sista delen av sagan skulle ta vid.
Nu har jag skrivit klart del två. Eller... jag skrev klart den i somras. Den är bättre än den första eftersom man nu lärt känna huvudpersonerna bättre och får ett nytt djup i karaktärerna. Det tog längre tid innan jag hade ett schysst omslag till del två, vilket faktiskt var skönt. Jag hade skrivit non-stop i ett år och svor över de stackars huvudpersonerna rätt ofta. Fan vad trött jag var på dem. Ingen jesuit under spanska inkvisationen hade bättre fantasi än jag då det gällde att hitta på plågsamma sätt att ha ihjäl någon. I min fantasi blev Garid, Zolzaya och deras vänner lemlästade, flådda levande, en fick skallen uppsågad medan han fortfarande levde, en annan brändes sakta på brinnande kol med start vid fötterna och sedan sakta, sakta hela vägen upp... Trust me, jag var rätt morbid i mina avrättningsmetoder.
Jag lovade mig själv att inte skriva en rad på flera månader och det höll jag. Jag tog semester ifrån dem och räddade nog livet på dem genom att göra det. I slutet av oktober tog jag till mig dem igen. Första kapitlet i den tredje och avslutande boken tog snabbt form framför mig. Anra gick också bra. Det dröjde några veckor mellan andra och tredje kapitlet, men inte heller det var svårt att skriva. Men nu.... Jag har inte skrivit en rad sedan jag gjorde illa ryggen.
Trots att jag suttit vid datorn varje dag har jag undvikit word. Motivationen har varit puts väck, finito. Jag ska skriva klart den. Jag har en grovskiss av den i skallen. Men just nu finns det ingen motivation. Jag måste hitta den. Innerst inne längtar jag efter att knäppa mamluckerna på näsan, besegra Hindu Küsh obevekliga toppar och förfärdiga den resa jag påbörjat. Sagan om Stäppens barn ska bli klar.
Sökes: Motivation, inspiration och en spark i arslet.
4 kommentarer:
En spark i arslet kan jag väl bidra med.. eller två-tre t o m om damen behagar?
Ett klassiskt exempel på att man ska tänka på vad man ber om... *S*
Tack, men det ska vara i den ordningen jag skrev, så har du ingen motivation och inspiration att dela med dig av så får du heller inte sparka på mig. =D
vad nyfiken jag blir... *ler*
kan man få läsa? *berriktigtsnällt*
hRaven, klart du får, men just nu är mitt ex utlånat. Jag får tillbaka det om några veckor. =)
Men det är väl egentligen du som har fantasi av oss två. Jag bara fuskar och använder mig av historian för att få ihop en berättelse. *S*
Skicka en kommentar