torsdag 21 maj 2009

Off


Det är drygt. En inre kamp med mig själv. Varje morgon liknar varandra. Jag får tvinga mig själv att inte ligga kvar i sängen, att inte "råka" försova mig och att inte känna efter i precis varenda cell hur jag mår eftersom jag ju då kan hitta något som gör att jag ringa och sjukanmäla mig. Det är nog det som gör att jag hela tiden känner mig så trött. Ja, tillsammans med att dölja allt detta utåt alltså.

Nu är jag inte så långt nedsjunken i att må så att jag inte kan göra saker. Faktum är att jag gör än mer än jag brukar under sådana här perioder. Min vilja vägrar låta mig försjunka i någon form av destruktiv dvala. Jag funkar inte så. Visst, det tar emot att gå upp. Visst, jag skulle kunna gå köpa bröd men det är ju så mycket godare med hembakat. Visst, jag skulle säkert kunna gå till läkare och bli sjukskriven men jag älskar verkligen mitt jobb - oftast. Visst, jag skulle kunna hålla mig till att göra endast mina arbetsuppgifter och sedan inget mer men andra behöver ju faktiskt ett handtag ibland. Visst, jag skulle kunna hålla mig hemma efter jobbet men jag gillar att träffa mina vänner och jag har trevligt även om jag just nu måste tvinga mig själv till att göra det.


Mini-Belse tycker att jag tjatar för mycket just nu. Jag försöker låta bli. Ändå hör jag mig själv gnata och tjata som om jag vore min egen morsa. Precis sådan jag lovat mig själv att aldrig bli. Beklämmande. Jag försöker verkligen ändra på det. Det funkar så där. Det går åt rätt håll men ibland får jag hjärnsläpp och glömmer hur han funkar och då kommer tjatet trots att jag borde bita ihop och vänta ut honom.


Något jag märker när jag känner så här är att jag blir väldigt analytisk. Jag kan se på andra och undra. Min kollega med panikångest till exempel. Självklart hyser jag enorm empati för henne... eller gjorde iaf innan... men just nu funderar jag mer kliniskt på det hela. Jag menar, hur gör man för att gråta för allt? Själv är jag inte benägen att låta det strila från ögonen i tid och otid, så att göra det i så många olika situationer är för mig fascinerande, speciellt som det ibland verkar användas för att komma undan vissa arbetsuppgifter. Dramaten nästa eller?


Usch, nu känner jag mig elak. Men faktiskt är det sådant jag funderar på. Men utåt märks det inte. Någon har påpekat att jag ser trött ut, men i övrigt verkar jag som vanligt. En vilja av stål och en kärna av rost.

4 kommentarer:

marbor sa...

Man har sina upp och nedgångar hela tiden. Så är ju livet.
Du kommer på fötter igen ska du se :-) bara bit ihop ett tag till så vänder det.

Kramar till dig :-)

~Sol~ sa...

Marbor, jag biter ihop och går vidare. Jag vet att det vänder. Det är bara lite drygt tills det händer. =)
Kramar

A sa...

Jag hoppas du känner dig bättre snart och att du får lite ro i kroppen nu när du har lite ledigt.

Kram

~Sol~ sa...

Kanelen, det blir nog bra snart. Ledigheten är välbehövd och jag ämnar njuta av den. Tänker till en början sova bort hela förmiddagen i morgon. =)

Kram